Nu är slutligen sagan klar! Till vissas sorg kanske, men slut är den. Nu är det upp till er läsare att skriva vad ni tyckt om den! Jag vill läsa era synpunkter, åsikter, kritik och kommentarer.

Nu när sagan är klar kommer jag lite då och då lägga in lite mer verklighetsbaserade inlägg. Jag hoppas att ni njutit av sagan så länge den varat, jag har haft roligt i alla fall. Jag tycker om er alla, hoppas ni vet det. Puss puss! <3

En spänd tystnad hade lägrat sig i salen. Folk väntade och undrade vad han skulle göra. Händelsen med kungens avrättning gjorde honom alldeles stum. Han visste inte vad han skulle göra.

 "Det där var verkligen inte vackert," sade Angelica till sist.

 "Nej," sade Knorre med ett smärtat leende. "Jag är glad att inte jag var din fäktningslärare. Hur kunde du missa på det avståndet? Skäms pojk."

 "Det där var inte fäktning," sade Ulf Aflin förnärmat. "Det var avrättning. Sådant lär jag ju inte ut till kungligheter, dummer."

 "Jag tror inte hon syftade på att jag inte gjorde det ordentligt," mumlade Henning sorgset. "Utan att jag fortsatte hacka efter att han var död. Jag trodde verkligen inte heller att jag var kapabel till sådan ondska."

 "Låt den anka som är felfri kasta första ruttna tomaten. Henning, alla har ett mörker någonstans inom sig och alla kan begå onda handlingar. Rågbald gjorde det hela tiden, men du har endast gjort det för att nå ditt mål. Han gjorde det för njutnings skull, för att han tyckte det var roligt. Skillnaden mellan en god och en ond anka, mellan en stark och en svag varelse, är om man lyssnar på och agerar efter den mörka rösten i sitt inre. Och om man tycker om att följa rösten eller om man ångrar sig efteråt. Det är ingen tvekan om hur du känner efter det."

 "Tack Ulf, jag trodde inte du var kapabel till sådana filosofiska tankar," sade Knorre leende. "Men nu tror jag det är dags för den nye kungens tal."

 Henning blickade nervöst ut över de församlade. Alla tittade tillbaka, lika förväntansfulla. Han harklade sig och tog till orda: "Den förre kungen ligger död vid mina fötter. Hans blod fläckar mina händer och Uffes svärd. Hans kallnande lik och sörjiga livsvätska är dock inte det enda han lämnade efter sig. Han gav mig ett kungarike fullt med otäckheter, och låt mitt första vallöfte bli detta: Fri abort till alla ankor som blivit besudlade av kaniner!"

 Det hördes spridda bifall i salen. Någon skrek: "Men en del har ju redan blivit födda! Vad gör vi med dem?"

 Döda avskummen, viskade en röst i Hennings huvud. Avrätta de missfoster som Rågbald låtit skapa. Gör det!

 Men han tänkte inte lyssna på den rösten mer. Istället fick han en idé. "Utanför slottets murar, ute på borggården, befinner sig en resande cirkus som kommit hit från en avlägsen mosse. Det var den mossen jag kom till när jag flydde från Rågbald. De jag reste med är mycket skickligt cirkusfolk, låt kaninankorna få gå i skola hos dem så att de sedan kan underhålla oss!"

 Nu var det inte spridda bifall längre, det blev ett rungande jubel. Ankor älskade cirkus och en bättre lösning kunde man knappast komma med. "Så vad säger ni!" ropade Henning ut mot havet av ankor, "Får jag bli er kung nu!"

 De ansamlade jublade ännu högre. Henning log stort. Knorre hade fortfarande kronan på sig sedan han tagit den från Rågbald vid striden där borta vid lönngången. "Knorre, du har min hatt," sade han och vände sig om.

 Knorre var borta. Likaså Angelica. Endast Uffe Affe och kaffeankan stod kvar och flinade mot honom. Ulf hade kronan i sina händer.

 "Den var ändå aldrig min," flinade hans gamla fäktningslärare och gick fram mot en knäböjande Henning. "Knorre och Angelica, de... ser vi nog inte mer ikväll. Men de har inte lämnat oss, det försäkrar jag dig. De såg bara väldigt... ivriga ut att komma härifrån, av anledningar som inte betyder att kröningen inte är viktig eller rolig för dem." Högt sade han: "I den store Ankfaders namn kröner jag då dig, Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, till Ankrikes nye Konung. Må du styra i frid!"

 Henning reste sig från sitt knäböjande. Hann tittade ut över alla glada ankor och såg dem för första gången ur nya ögon. De var hans barn, hans undersåtar. Han skulle vårda dem ömt. För nu, äntligen, var Henning kung.

En ond och mörk del av Henning njöt av stunden i fulla drag. Han hade gått så länge och väntat på det här tillfället. Han hade gjort så många goda gärningar i sitt liv, nu var det dags att visa att även inom honom fanns onda drag. Ingen anka är utan fläckar, tänkte han när han långsamt gick fram mot den darrande Rågbald.I Hennings blick brann en glöd av fruktansvärt innerlighet som inte ens han själv kände igen. Det var tid att avsluta det här.

 "Gör det inte!" skrek Anja plötsligt.

 Henning brydde sig inte om att vända på sig och fnös: "Varför skulle jag inte?"

 "Du kan inte göra så här! Det är barbariskt, det är ondskefullt!"

 "Tro mig, att döda honom är enda sättet." Han vände sig om. Anja stod där och såg på honom. Hon såg mycket upprörd ut.

 "Han dödade inte dig och han dödade inte Knorre! Visa honom i alla fall samma nåd."

 "Han hade dödat mig om han fått tag på mig, och Knorre blev bara landsförvisad för att Rågbald inte bedömde honom vara något hot. Men det enda sättet att få slut på den här blodiga historien är att det slutar i den ondes blod." Henning vände sig åter mot Rågbald som såg fullkomligt uppgiven ut.

 Massan av församlade ankor skrek på honom att han skulle göra det. Anja bad honom att inte göra det. Inom sig visste han inte vad han ville. Hatet och de så länge uppdämda känslorna som krävde blod skavde och ville ut, men han kände hela tiden att det inte var rätt. Död, våld och ilska är aldrig den rätta lösningen. Ändå, till ankmassans jubel av blodtörst och allas plötsliga inandningar, gjorde han det. Han stod inte ut med att själv se på när han gjorde det utan siktade bara på halsen och svingade. Han kände själv att det inte tog rätt.

 Rågbald skrek av smärta och alla började skrika på honom att göra det ordentligt. Förutom Anja, som skrek att han inte skulle göra det alls och att han var en barbar. Hans vänner stod tysta och besvikna.

 Mörkret hade vaknat inom Henning vid första lukten av fiendeblod. Rågbalds plågaade skrik och utseende gick in i själen på Henning och brände sig fast där, men ondskan var större. Han hackade och svingade mot den förre tyrannen, två, tre, fyra gånger. Varje slag fick det att kännas som om det var sig själv han slog hårdast och inte Rågbald, men det inre mörker som efter så lång tid i hans mörka och dolda skrymslen kom fram omvandlade smärtan till tillfredsställelse.

 "SLUTA NU!" vrålade Anja. Henning slutade när han fullbordat det slag han höll på med. Rågbalds döda kropp var alldeles söndersliten och det var med förfäran Henning såg vad han hade gjort. Hans mörker började sjunka undan och skuldkänslorna kom tillbaka. Han kunde inte se någon i ögonen.

 "Jag trodde jag visste vem du var!" skrek Anja. "Men det visar sig att jag hade fel! Jag trodde inte du var kapabel till sådan här ondska, jag trodde du var snäll. Men jag ser nu att du fan är värre än alla andra!"

 "Anja... jag ska inte göra några klena försök att ursäkta mitt beteende, för det var ren ondska. Jag trodde inte heller att jag var kapabel till något sådant. Jag är minst lika chockad som alla andra."

 "Du är patetisk," sade Anja och gick iväg bort mot dörren med förnärmade och arga kliv. "Jag befattar mig inte med barbarer. Vi har inget mer att säga varandra."

 "Anja..."

 Hon stannade innan dörren och vände sig om. Hennes blick var så besviken, så full av ogillande. Det var en blick som sade honom allt om hur liten och värdelös han var i hennes ögon.

 "Farväl då," mumlade han. Han orkade inte möta hennes blick, för han visste att hon hade rätt.

Hon sade ingenting, hon bara vände sig om och gick ut genom dörren. Och för en lång tid framöver var det det sista han såg av den vackra Anja Anka.

Det buades upprört från publiken. Henning stirrade med en vredgad min på Anja. Även om hon bara menat väl hade hon gjort slut på det roliga nu. Han skakade på huvudet och reste sig. Han hade nästan väntat sig att Ulf eller Knorre skulle ta tag i honom och dra ner honom igen, men ingen gjorde det. De reste sig alla en efter en.

 Det lilla slagsmålet hade fått den effekt som Henning önskat: de tre fasandärkterna var fullständigt sönderslitna och hängde i trasor runt de tre ankorna som nu visade folket vilka de verkligen var. Endast ett fåtal buanden hördes fortfarande, de andra hade sjunkit in i en väntande tystnad. När Henning tog till orda tystnade även de sista ropen.

 Han var medveten om sitt rödflammiga, ansträngda ansikte när han talade: "Jag är Henning. Och jag serverar er på ett silverne fat - eller ja, vagn - Rågbald Snuskfot. Förrädaren, tyrannen och otäckingen. Hans synder har varit många och svåra, och jag vänder mig till er ädla ankor. Vad borde jag göra med honom!?"

 "Döda honom! Döda honom!" ropade folkhopen. Av någon anledning hade inte Henning väntat sig detta. Han hade inte trott att ankorna skulle vilja smaka blod. De var visst ondare i sinnet än han hade anat.

 "Börja med att väcka honom," sade Angelica.

 "Kära mor, vill du inte själv ge honom en törnrosa?" muttrade han medan han knallade bort mot vagnen och Rågbald. Han ruskade om den förre kungen. Rågbald vaknade inte.

 Henning slog på honom, skrek i hans öra. Men ingenting hjälpte. Uppgiven såg han sig omkring och fick syn på kaffeankan. Denne log och tog fram en ny kanna från någonstans under vagnen. "Kaffe löser alla problem," pep han.

 Det trodde inte Henning på, men han var redo att pröva. Han och kaffeankan utväxlade förstående blickar och baristan bände upp Rågbalds näbb så att Henning kunde hälla ner kaffe.

 Hostande vaknade Rågbald genast. Henning gav honom inte tid att få grepp om läget utan grep honom, drog upp honom och ställde honom framför alla skrikande adelsankor och tjänstefolk. "Hör du vad de säger Rågbald?" väste Henning i hans öra. "De vill ha dig död. De begär ditt huvud. Vad borde jag göra? Du förtjänar att dö, sitt svin!"

 "Du kan ta ifrån mig min titel, mitt liv, min värdighet!" svarade Rågbald. "Men du kan aldrig förneka vem jag är. Jag är en Anka, precis som ni andra! Jag är ett barn till den helige ankfadern där uppe, och han vredgas över varje dödat barn. I sin strävan efter tronen har Henning dödat flera oskyldiga ankor. Det är Henning som är skurken, inte jag!"

 "Store Ankfar i himmelen. Han störs inte av att några ondsinta ankor dör. Men någon som korsar ankor med kaniner, den handlingen väcker Guds vrede! Jag gör Ankfar en stor gärning genom att avbryta den här galenskapen! Låna mig ditt svärd Uffe. Jag ska sända det här svinet dit han hör hemma!"

 "Döda svinet! Döda svinet!" Skrek ankmassan. Henning hämtade Aflins svärd för att göra folkmassan till viljes. Och han kände när han gick där hur en mörk tillfredsställelse inom honom rörde sig. Han ville också det här. Han hade velat det länge. Han ville gjuta blod.

Henning bleknade märkbart bakom fasanförklädnaden. Han blängde ilsket på en brett flinande Knorre, och kom själv på en idé.

 "Jag är en anka," sade Henning. "Förklädd till en fasan. Det här är Knorre Anka och det var hans briljanta idé att vi skulle klä ut oss. Ni minns väl Knorre som regerade en tid efter Gastroknugum? Minns ni hur han blev avsatt?" Nu var det Hennings tur att flina och Knorres tur att blekna. "När Rågbald här kom in genom dörren till tronrummet satt Knorre bakom tronen och badade näck i en liten bassäng. Jag tror att vi ska iscensätta denna händelse här och snart! Vad säger du, farbror?"

 Det var dock inte Knorre som svarade, hans näbb darrade så att han inte fick fram ett ljud och han var vit som ett lakan. Det var Angelica som talade: "Vi vill säkerligen alla se Knorre utan kläder, men jag tror inte att han med striptease menade att du skulle ta av dig allt! Bara fasandräkten, och det gäller mig också. Så, mina kungliga vänner, ska vi bevisa för dessa förvirrade, förnäma ankor vilka vi är?"

 Publiken skruvade på sig och verkade titta åt andra håll. Knorre och Henning utbytte en busig min som undgick Angelica. Anja och Ulf såg blicken, men de förstod inte vad den betydde förrän de två tidigare avsatta ankorna kastade sig över Angelica och började slita av henne fasandräkten. Modern skrek chockat över deras plötsliga anfall och deras hårdhet. Plötsligt var publiken mycket intresserad av vad som hände uppe på den öppna delen av salen som tjänade som scen. Knorre och Henning tjöt av vildsint glädje, Anja och Angelica skrek av förskräckelse och Ulf drog sitt svärd med orden: "Det verkar vara hög tid för mig att rädda denna nödställda dam! Ve er, våldtäktsmän!"

 Ulf kastade ifrån sig svärdet och kastade sig in i den vildsint omkringrullande massan som utgjordes av de bråkande ankorna. Under höga tjut och skrik rullade de runt i ett oskönjbart myller av kroppsdelar och, till folkmassans förtjusning, omkringflygande trasiga bitar av fasandräkter.

 Anja skrek åt dem att sluta, men de varken hörde eller brydde sig. Förtvivlat såg hon sig om bland de församlade efter hjälp men såg bara skadeglatt flinande ankansikten. Så föll hennes blick på kaffeankan. Han såg lika rädd ut som hon, men när han märkte att hon tittade på honom sken han upp i ett stort leende. Han sträckte in handen under vagnen på vilken Rågbald fortfarande låg medvetslös och drog fram en silverkanna.

 "Kaffe?" frågade han med en gäll och pipig röst.

 Anja var nära att brista ut i skratt. Hon tog tacksamt emot kaffekannan och gick sedan helt sonika bort mot den rullande högen och hällde ut kaffet över dem.

 Det hördes chockade läten blandade med upprymda skratt från högen, men aktiviteten avstannade. Fyra sura ansikten tillhörande skållade ankor tittade upp på henne. Ingen verkade tacksam över hennes insats.

Knorre muttrade för sig själv där han tillsammans med sina fyra vänner och kaffeankan gick genom slottet. Han hade föreslagit att de skulle släpa Rågbald inför rätta, men Henning var en så bortskämd unge och ville alltid ha allting serverat på ett silverne fat. Eller som i det här fallet en silvervagn. Under baristans pipiga protester hade de lastat av alla grejer som stått på den silvriga serveringsvagnen och lastat upp Rågbald på den istället. Typiskt bortskämd kunglighet. Han fick förvisso medge att det var smidigare att rulla Rågbald på vagn än att släpa honom, men det hade varit mycket mer tillfredsställande att dra den förre kungen i skiten på vägen. Dessutom gnisslade vagnen nåt så fruktansvärt.

 Anja hade vallat ankorna mot den stora salen inomhus och sagt åt dem att invänta kungen. Förhoppningsvis var det några ankor som lydde, annars skulle de få vänta med rättegången till morgondagen. Knorre hade inget grepp om tiden, men han var ganska trött. Han fick hoppas att grupptrycket höll adelsankorna kvar i salen i väntan på dem. 

 När de slet upp de stora dörrarna till salen möttes de av ett jubel som snart förbyttes i ett undrande mummel. Den stora salen var fullproppad av väntande ankor. Alla hade väntat sig Rågbald i eget majestät, inte inrullad på en silvervagn. "Medankor!" sade Henning högt och tydligt för att dränka ljudet av alla sinsemellan spekulationer. "Jag är Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II och har kommit för att återta den tron som rätteligen är min. Jag har satt punkt för äckelkungens hemska styre. Landet är räddat!"

 En lång tystnad uppstod. Åhörarna skruvade på sig och utbytte förvirrade blickar. Är det här ett skämt? En modig anka ur församlingen hojtade: "Jag trodde att cirkusen var ute på borggården!"

 Knorre kastade en blick på Henning för att se hans reaktion... och började skratta. Han själv, Angelica och Henning var fortfarande iförda sina fasankläder. Henning kastade honom en surmulen och ilsken blick, och verkade äntligen inse samma sak.

 "Du är en fasansfull lögnare!" skrek någon ur församlingen. "Var är Olle Utter?"

 "Jag är Olle Utter!" svarade Knorre med ett leende. "Det är jag som leder den här cirkusen. Och vet ni? Jag erbjder er alla en Once In A Lifetime Show: Ni utvalda, lyckliga eller olyckliga församlade, ni ska alla få bevittna hur er blivande kung bevisar sin identitet. Beskåda och lägg på minnet Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II och hans oförglömliga... STRIPTEASE!"

Tja alla snyggingar, fulingar, pussgurkor och resten! jag vet att ni saknat mig och mina åsikter, mina galna upptåg och idéer. Ni har inte väntat förgäves, och jag hoppas att mina sagor varit till belåtenhet. Som ni trogna följare av Sagan om Henning säkert slutit er till börjar kampen om Anktronen att närma sig sitt slut.

Mina galna upptåg är som följer: Några kvällar i rad nu har jag varit ute och gått i den mörka skogen mitt i natten. För den rena njutningens skull. Allting doftar så gott på natten och det man inte ser, det Känner man desto mer. Nattliga promenader, få saker är väl mysigare!

 Och idag, kära vänner! Idag har jag plockat en massa maskrosor och nu, NU ÄNTLIGEN sätter jag mina planer och drömmar i verket och börjar den långa processen mot eget, hembränt, smaskigt vin. Skål på er alla! <3

Henning, Angelica, Anja och Ulf sprang uppför trappan och rakt mot porten som ledde ut från fängelsehålorna. Deras steg var skyndsamma och att smyga var ej längre av nöden. Rågbald hade undflytt dem.

 När de för några minuter sedan kommit tillbaka till det ställe där de lämnat Rågbald låg två kaniner döda. Dörren till cellen där Ulf låst in kungens båda vakter var öppen, och de fyra hjältarna hade genast satt fart mot den hemliga utgången. Och mycket riktigt, till deras förskräckelse, de båda vakterna stod och vaktade den. Vilket måste betyda att Rågbald flytt den vägen. De hade inte ansett sig hinna slå ihjäl vakterna utan hade genast satt full fart mot trappan upp.

 Henning låste upp den tunga dörren och drog en lättnadens suck: fängelsehålorna hade en mycket tryckande effekt på alla, och att komma upp i de förhållandevis breda och välstädade korridorerna fyllde dem med tacksamhet. De hade dock inte tid att stå och njuta särskilt länge. De hade en flyende kung att fånga in. De visste att Knorre inte var någon mästare i fäktningskonst och att han hade åldern mot sig. Han skulle inte hålla Rågbald tillbaka någon längre tid. Andfådda och trötta sprang de mot korridoren där lönngången mynnade ut.

 Innan de kunde se någonting kände de en fruktansvärd stank som bara kunde betyda en sak: Rågbald var i närheten, och han var barfota. Förskräckta såg de fyra på varandra en gång, sedan rusade de alla in för att avbryta vad de misstänkte var en tortyr.

 Synen som mötte dem överskred alla förhoppningar de kunde haft. En liten anka stod vid en silverfärgad vagn och stirrade med förskräckta ögon på det som för de fyra nyanlända var en gudomlig syn. Knorre Anka satt ovanpå en medvetslös Rågbald, med den fallne kungens krona på huvudet, och drack någonting ur en mugg. Han såg mycket belåten ut.

 "Här sitter du och tronar på minnen från fornstora dar," log Uffe.

 Knorre flinade tillbaka: "Jag tar bara en kaffepaus. Den här brygden doftar ljuvligt i jämförelse med Äckelfossingens fötter. Den går för övrigt att dricka också om man vill."

 "Du gjorde det!" utbrast Henning och rusade fram mot sin fars bäste vän. "VI gjorde det! Vi har besegrat Snuskfot!"

 "Det har vi, min gosse. Gastroknugum är hämnad och nu är anktronen äntligen din. Ankrike är ditt att styra. Min Konung."

 "Inte förrän det där monstret är ställt inför rätta," sade Angelica. "Hur lyckades du besegra honom?"

 "Den enes verk, den andres huvudvärk. Jag erkände mig besegrad och bjöd honom på kaffe. Den dumma ankan underskattade min list och kom inom räckhåll för att jag skulle kunna skolla honom med denna heta dryck. Sedan var det bara att dunka kannan i skallen på honom. Ganska enkelt faktiskt. Och kaffedoften dränkte hans stinkande fötter och gjorde mig immun mot hans tortyr. Nå, ska vi släpa honom inför rätta?"