Det är idag den 6e november. Beskedet kom för snart 6 veckor sedan. Sedan dess: en kamp mot skuggor, skräck och spöken. Vi elever sökte en utbildning om skrivande, musik och konst men fick en grundutbildning i hur en ledare INTE ska vara och behandla sina subjekt. Jag ska försöka sammanfatta de veckor som varit så att jag kan gå vidare.

Vecka 39: Beskedet kom på onsdagen. Sofie, Hindrikes och Heglert gick ut i klasserna och berättade ungefär att LO har svikit oss och nu tvingat skolan att flytta. Nämnda trio försökte få det att se ut som att LO bara ville mjölka oss på pengar och stängde hyresförhandlingarna av girighet. I ett första skede utmålades alltså LO som de största skurkarna. Men där fanns något som inte stämde. Trion beklagade sig med ord, men deras tonfall och argument sade någonting annat. Men vi elever var i för stor chock för att tänka någonting annat än att vi blivit grymt svikna. Det hjälpte inte vårt förtroende gentemot ledningen att vi fick beskedet via media innan de gick ut i klasserna. Den dagen hade vi ett flera timmar långt stormöte eleverna emellan där vi diskuterade vad som skulle göras. Bland annat kom vi överens om att kontakta så många stora media som möjligt och ordna en demonstration.

     Rektor Sofie kallade till ett nytt möte på fredagen och i princip hela skolan närvarade. Rektorn var ensam mot över 60 elever. Som insett ganska snart att LO nog inte var de riktiga skurkarna. Vi prövade vår tilltro till rektorn med ändlösa frågor om hur det gått till, vad som ska hända och vad vi känner. Hon bemötte oss med iskyla, avfärdade våra argument, använde sig av en lång rad olika härskartekniker som gjorde oss elever väldigt trötta. Inte en enda gång beklagade hon sig då över det som skett, inte en enda gång kunde hon erkänna att det här var fel mot oss. Mot slutet maldes hennes argument ner till den dyra driftskostnaden och byggnadernas dåliga skick. Hon sa att byggnaderna överhuvudtaget inte skulle gå att bo i under vintern. Det var hennes argument när vi gick, det och propagandan om hur bra allting skulle bli i Borlänge. Någonting som ingen av oss trodde på, förstås.

      Vecka 39 från onsdagen och framåt präglades av chock, tårar, sorgesupande och ilska. Redan denna första vecka formulerade vi ett kravbrev där vi formulerade vad vi elever krävde.

Vecka 40. Två spår utkristalliserade sig. Å ena sidan skulle ett gäng kontakta media, å andra sidan skulle demonstrationen, som skulle ske på fredagen samma vecka, planeras och marknadsföras. Veckan inleddes med ett långt och jobbigt morgonmöte där vi återigen ställde Sofie till svars och där hon återigen slingrade sig undan våra argument, fortsatte hävda att allting skulle bli så bra. Hennes erfarenheter från journalistiken och politiken gjorde sig övertydliga. Alla gick därifrån bittra.

     Vi elever grävde flitigt i vad vi kunde hitta om förhandlingsprocessen. Det vi hittade gjorde oss bara ännu säkrare på hur det låg till: Det var skolledningen, inte LO, som svikit oss. Under torsdagen och fredagen var två journalister från tidningen Folkhögskolan på plats på skolan för att gräva. Deras artikel publicerades i dalademokraten igår och kommer ut i sin helhet på onsdag. Rubriken löd "Huvudmannen för Brunnsvik på ruinens brant."     http://www.dalademokraten.se/Opinion--Ku...a-ruinens-brant/

     Cirka 200 själar bevittnade vår demonstration i centrala Ludvika, något som vi ansåg som mycket god uppslutning en strålande höstdag på torget. Det var starka tal från en fackombudsman, chefen för ABF i Ludvika (som inte hade någon del i nedläggningen av skolan, tvärtom), en högt uppsatt socialdemokratisk kommunalpolitiker och förstås en massa elevers egna framföranden.

     Efter demonstrationen trodde vi att allt skulle lugna ner sig lite så att vi kunde hämta andan en stund. Men ICKE! Så snart som dagen efter, tidigt en lördagmorgon, skulle de tömma ett av husen på skolan. En grupp om tio-femton elever samlades utanför huset ifråga med te och sångböcker, varmt påpälsade i den gnistrande morgonen, och sjöng i protest över flytten. Flyttgubbarna var inte gladare än vi åt flytten, men de var ändå tvungna att genomföra den.

    Utöver våra försök att kontakta media skrevs en misstroendedeklaration som skickades till olika instanser som information om det allvarliga läget på Brunnsvik och vårt omintetgjorda förtroende för dem som styr över oss.

Vecka 41. Veckan inleds med att Sofie återigen försöker sänka vårat mod och vår moral på måndagsmötet. Men den här gången är jag redo och det sista som händer innan vi skiljs åt är att jag själv går upp och sjunger Svarte tupp (som ni sett tidigare).

      Våra försöka att väcka riksmedias intresse var en återvändsgränd i det läget och vi började fundera på vad vi kunde göra istället. Svaret uppenbarade sig. Det skulle inte räcka med våra kravbrev och misstroendedeklarationer, här krävdes någonting tyngre. Jag minns inte om vi började redan vecka 41 eller om det flöt ihop med vecka 42, men vi började spruta ur oss anmälningar och gör det fortfarande. Folkhögskolornas studeranderättsliga råd FSR, Arbetsmiljöverket, Folkbildningsrådet och lite till.

Vecka 43. Veckan inleddes med körsång ur skolans sångböcker. Återigen studsade Svarte Tupp mellan väggarna.

     En myyyycket intressant möjlighet öppnade sig. Vi elever får kontakt med Brunnsviks Förvaltning ABs vd, som lyssnar på vad vi säger och erbjuder sig att hyra ut boende och kanske även andra lokaler till oss under våren. Möjligheten att bo på skolan även om utbildningen flyttar sprider hopp om fortsatta studier. Det är med förtröstan vi skiljs för ett efterlängtat och välbehövt höstlov.

Vecka 44. Det var tänkt att det här skulle bli lugnt och skönt och för de flesta blev det det. Men under tisdagen kom skolans svar på vår anmälan till FSR. Fyra dagar försenat. Vi elever fick två och en halv dag på oss att bemöta detta propagandafyllda svar som var det gamla vanliga. Allt skulle bli så bra och allt är redan fixat. Fullkomligt tjurbajs. Nu väntar vi på FSRs handläggning.

Vecka 45. Har just börjat. Den sista anmälan är inskickat och nu följer några dagars väntan. Vi ska så snart vi kan inleda förhandlingar med Brunnsvik förvaltning AB. Men här finns ett problem. Vi har hört rykten om att igår ringde Sofie runt i bland annat LO för att försöka stoppa detta. Jag har inga detaljer från detta, men tydligt är att rektorn gör ALLT HON KAN för att motarbeta oss. Hon har tidigare sagt att vi ska försöka fixa våra boenden själva, och när vi nu gör det... Ja, då försöker hon stoppa oss. Jag vet ärligt talat inte vad hon har för syfte med att hindra oss från att bo där vi vill bo, men vad det än är så är det ett hemskt faktum. Det är så otäckt att känna att vår rektor gör allt för att stoppa oss från att få som vi vill. VI VILL INTE HA DET SÅ HÄR!!! Vad kan vi göra? Någonting att fundera över under de närmaste dagarna.

En annan sak som är mest tragikomisk är detta: Under höstlovsveckan råkade en lärare gå förbi Gamla matsalen och lyckades stoppa en underlig aktivitet. Någon (jag har inte fått höra vem eller vilka) hade fått order om att slänga sångböckerna som vi sjungit ur det senaste måndagsmötet. Sångböckerna som funnits och cirkulerat på Brunnsvik jag vet inte hur länge, innehållande sånger från arbetarrörelsens historia, bland annat. Sofie hade gett order om att bara SLÄNGA BORT ett kulturarv. Varför? Tja, ska vi spekulera? Jag tror hon är sur för att vi sjöng ur dem under måndagsmötet. Försöker hon göra sig av med kulturarvet för att sedan kunna säga att det inte finns något kulturarv kvar att klamra sig fast vid? Den gubben går inte! Den gubben får fan inte gå ens med rullator!

       Sådan är hon, rektor Sofie Wiklund. Hon Lägger sitt fokus där det minst av allt ska vara. Om jag ska tala klarspråk: Hennes handlingar framställer henne som paranoid, desperat och nästan diktatorisk. Hon sprider otrygghet, ilska och sorg på vår studieplats och allt hon gör är att försöka hindra oss. Hon kränker oss och våra rättigheter, pratar ner på oss, omintetgör vår känsla av demokrati! Det finns bara ett ord som kan sammanfatta det här: MAKTMISSBRUK.

Mitt minne och exakthet är inte vad det borde vara. Så mycket har cirkulerat i mitt huvud kring det här de senaste veckorna att det mesta har blandats ihop till en enda sörja. Vecka för vecka, dag för dag, har de flesta av oss elever pendlat mellan hopp och depression. Det är jobbigt för oss "små" människor när de som ska leda oss bestämmer sig för att sätta sig på oss. Vi har flera gånger i våra anmälningar belyst detta: Vi kan inte ha det så här. Det GÅR INTE. Sofie är hundrafalt informerad om detta, men det tycks bara göra henne ännu mer målmedveten.

Om jag i och med detta trampar på dina tår, Sofie Wiklund, vet då att ni (du och ABF Nordöstra Storstockholm) har sparkat på våra skrev. Du har spottat på våra hopp, vår värdighet, ja på själva demokratin! Du har (nej, det är inte bara du. ABF NÖSS är de äkta bovarna, men du är deras springflicka), trotsat arbetarrörelsens värdering. NI har PISSAT på Brunnsvik. Du kunde ställt dig på vår sida, Sofie. Du kunde hjälpt oss och behandlat oss med värdighet. Eller du kunde avgått. Men du har valt den hårda vägen. Det gör mig... ledsen. Och besviken.

Jag hoppas att den här affären får ett slut snart. Det är väldigt jobbigt för alla inblandade och jag vill kunna lägga min tid och energi på att skriva på mina böcker. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker aldrig ge upp. Om det finns godhet i vår rektors själ, vilket jag ändå vill tro, så hoppas jag att hon ger upp snart. För vår skull. För vad är det vi alla vill? Vi vill ha frid. Men vi vill också ha kontroll över våra liv. Vi vill ha tillbaka våra demokratiska rättigheter. Förlåt för att jag skriker och gapar i det här inlägget, men det gör mig upprörd att bli överkörd. Som sig bör.

/Jon förkämpen, med en vädjan om demokrati och välvilja.

 

Tove

6 november 2012 19:10

Vad tråkigt att läsa om detta! Ge dem vad de tål.

 

Kjell-Erik karlsson

13 november 2012 09:58

Tack Jon för "klarspråket" nu bör alla förstå vad som skett och sker. jag är med i Er/vår kamp!

Jon Järnfot Gyllenstig

13 november 2012 13:33

Ljuvligt att höra! Alla behövs i den här kampen.
Det är en kamp för alla.
I en demokrati bör makten ligga hos folket. Den som styr måste värna om dem hon styr över. När vi påpekar det svarar Sofie lättvindigt att "Det är tur att vi inte har en demokratisk skola då."

Citatet är lite taget ur sitt sammanhang kanske, men det är ingalunda ett påhitt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...