Harrond lutade sig närmare en av vakterna. Dvärgen Dimzad såg ut att kunna implodera på grund av alla hormoner som for runt. "Det här är ett mycket känsligt ämne," sade Harrond till vakten som de försökte ta sig förbi. "Du vet att ute i staden finns det ju glädjeflickor, jag är säker på att ni själv besökt ett antal i ert liv. Min... partner dvärgen här och jag... hmm, hur ska jag säga det... vi är beställda av frun i huset - Agata Adeldorf - för att... Ja, liksom det finns glädjeflickor så finns det även glädjepojkar."

Natten innan hade dvärgen Dimzad försökt ta sig in i herrgården på uppdrag av Adelsmannen Rüdger Adeldorf, i syfte att stjäla en bägare som tillhörde honom. I sällskap med en alv som senare koolade vippen tog sig Dimzad över muren till huset mitt i nattens mörkaste timma och försökte ta sig in. När de kom över muren blev de påkomna av vakter, och blodiga strider utbröt. Dimzad klarade sig oskadd ur alltihop, men sju vakter och en alv-kumpan strök med. Förbannad över alvens klantighet kastade han alven över muren, klättrade tillbaka över änterhaken och tvingades avbryta sitt uppdrag. (Alven var på gränsen mellan liv och död, men klarade mirakulöst livhanken. På grund av Dimzads ädelmod).

 Dagen därpå hittade han en annan alv som han bestämde sig för att samarbeta med. Partnern var den listige jägaren Harrond, som kläckte idén (kanske för att han själv var väldigt erfaren inom området) att de skulle ta sig in till adelskvinnan förklädda till manshoror. Dimzad tänkte i samma banor som han tänkt dagen innan, men på grund av alvens vältalighet och Dimzads medgörlighet blev det som Harrond sade. När nattmörkret föll över staden Nûrn tågade de tillbaka till Agata Adeldorfs herrgård.

 Vakten var till en början motvillig till att släppa in dem, men när han blivit övertygad om att det var Agata som sänt efter dem (vilket det förstås inte var) släppte han in dem på gården, mot löftet att de lämnade sina vapen i vaktstugan. I vaktstugan försökte dvärgen förföra vakten medan alven gick runt för att lönnmörda honom, men det fungerade inte trots dvärgens utmärkta skådespeleri. Planen var sedan att ta sig in till damen, hota henne med våra dolda dolkar, binda fast henne eller på annat sätt tysta henne, och sedan gå därifrån som om ingenting hänt. Dessvärre blev vi stoppade av en annan vakt på väg in i själva huset, och herr Dolf var inte riktigt lika medgörlig. Han sade att han skulle höra med Agata om det här stämde och gick iväg.

 Harrond förstod ju genast att det här inte var hållbart: vi skulle behöva slå oss in med våld. Dimzad var dock så inne i sitt lögnande att han fortsatte att spela kåt dvärg, och han var helt övertygad om att det var som alven sade: att de var där för att damen beställt dem.

 I vaktstugan utbröt sedan blodiga strider. Dimzad ställde sig vid dörren och släppte inte en jävel förbi sig. Harrond dödade vaktkaptenen som varit inne i vaktstugan och ställde sig bakom dvärgen och skjöt över honom. Kort sagt: Dvärgen blockerade dörröppningen så att ingen kunde ta sig förbi och bara en vakt kunde komma åt dem i taget. Alven stod och skjöt på de vakter som försökte. Ett taktiskt genidrag från en stridsvan dvärg.

 Slutligen var alla vakter döda eller undkomna, och de två inbrottstjuvarna som gjorde allting på uppdrag av en rik och oförskämd adelsman fick tid på sig att ta sig in i själva herrgårdsbyggnaden. Men de struntade i framdörren. Istället gick de runt huset och kastade in sin änterhake genom rutan för att ta sig in på den nedre våningen via ett fönster. När de kom in fann de en tjänsteflicka i en pöl av sitt eget blod, och de insåg genast att det här inte bara handlade om en adelsmans favoritbägare. Här var något större och farligare på gång.

 De smöd sig tyst uppför trapporna med sina vapen redo. Den unga damens sovrum var beläget på tredje våningen, och i trappan upp såg de en lila mantel försvinna runt ett hörn. På både första och andra våningen stod någon form av underlig garderob, men de fäste ingen större vikt vid dessa. De förstod att de var något på spåren.

 Med vapnena redo och alldeles tysta smög de in i rummet där den lila manteln försvunnit. Tre män helt klädda i lila stod inne i rummet. Långst bort i rummet stod en garderob exakt likadan som den de sätt på våningarna under. Med väsande, onda röster konstaterade de lilaklädda att de inte var ensamma. "Hämta bägaren!" väste en av dem.

 En av de lila lydde och sprang mot garderoben, med Harrond var snabbare. Lätt som en vind sprang den vige alven genom hela rummet och störtade in i garderoben innan motståndaren hunnit fram. Dimzad lämnades ensam med två väsande motståndare, och det började gå upp för honom att han inte alls var där för att tillfredsställa någonsexuellt. Efter att ha tagit ett hugg från en krökt dolk dödade han den förste med sin spikklubba.

 Harrond hittade Agata Adeldorf i sitt rum, alldeles vettskrämd. En strid utbröt mellan honom och den lilaklädde förföljaren, och i slutändan blev det en kamp om vem som var mest motiverad att vinna. Efter att ha tagit två mäktiga hugg i sig kom ett raseri av sällan skådad karaktär över Harrond, och med det mäktigaste hugget han någonsin utdelat klöv han anfallarens ansikte på mitten. En storm av blod och skallbitar och hjärnsubstans sprutade över rummet och Agatas gälla skrik överröstade de döendes vrål av smärta.

 Samtidigt hade Dimzad hamnat i en rejäl knipa. Den enda fienden som fortfarande stod på benen skrek med hes, väsande röst: "Låt den otrogne skåda den mörka, ende herrens ansikte och dömas av Hans allsmakt!"

 När han så kastade av sig huvan såg Dimzad den värsta syn han någonsin skådat under sitt långa liv som hirdman. Tre stycken blodröda ögon med vita pupiller lyste i ett ansikte förvridet av ondska. Ett stort horn hemsökte pannan. Medan Dimzad stod där förstenad av skräck kröp tentakler fram där varelsens armar borde funnits, och dessa slemmiga, lila tentakler ålade sig fram för att krama livet ur stackars Dimzad.

 Tack och lov var Harrond vid det laget färdig med sin egen fiende och upptäckte sin kamrats nöd. Med en välriktad pil i ryggen tvingades varelsen dra tillbaka sina tentakler och Dimzad var fri. Vid det laget var stridslusten större än rädslan att dö hos den mörbultade dvärgan, och han rusade fram för att göra slut på monstret. Han golvade sin fiende med ett mäktigt hugg från sin spikklubba, och den mörke, ende herren fick göra sig redo att ta emot ännu en tjänare. Harrond sade adjö till missfostret genom att sätta en pil i det mittersta ögat som borrade sig ända in till fjädrarna.

 Agata hade inte vågat röra sig, och när hjältarna kom följde en snabb utfrågning. Agata visste ingenting, hon hade tagit bägaren för att agera utpressning mot sin broder Rüdger. Hon hämtade den ur dess skåp, samtidigt som de alla hörde nya fotsteg på väg mot rummet. Varken Dimzad eller Harrond var i särskilt gott skick efter alla stridigheter, och tillsammans flydde de med sina troféer ut ur herrgården.

Nu hade de dödat varsin dvärg. De hade en var kvar och två till som fortfarande bråkade borta vid stenen. Så fort Vratyas dvärg dog tog Skroger sin egen i skägget, svingade den hjälplöse, vimmelkantige dvärgen runt i tre bågar ovanför sitt huvud och kastade den sedan mot dvärgen som var i strid med Vratyas. Jägaren hann precis uppfatta rörelsen i rätt tid och lyckades kasta sig undan från dvärgprojektilen. Hans motståndare var inte lika lyckosam, utan fick sin forne kamrat över sig. Den forne kamraten klarade inte luftfärden och smällen utan koolade av på kuppen.
 Vratyas dvärg reste sig långsamt upp. Han såg märkbart medtagen ut. Skroger väntade inte länge, utan sprang fram mot även denna dvärg för att plocka upp honom och kasta mot de två stridande dvärgarna borta vid stubben. Men dvärgen var beredd på hans rusning, och när han närmade sig lutade sig dvärgen ner och tryckte upp ett hjälmprytt huvud mot den anfallande med avsikten att krossa hans kronjuveler. Skroger lyckades gira undan precis i tid för att säkra sin släkts framtid, och med ett stön slängde han sig ner i snön. Vratyas såg med ett leende hela spektaklet, och när Skroger trillade var han där och överföll dvärgen med sitt nyligen återfunna svärd.
 Dvärgen var dock beredd på detta, och han slogs som med nyväckt energi. Han tog upp en stridshammare han inte använt tidigare och dunkade undan Vratyas vapen. Under tiden hade Skroger återhämtat sig, och i samma stund som dvärgen skulle gå till motattack på Vratyas tog krigaren och bärsärken upp dvärgen i famnen och tvingade hammaren ur dess grepp. Men dvärgen vägrade se sig själv besegrad, och innan Skroger hunnit kasta den mot dess stridande kamrater vilket varit hans avsikt fullföljde dvärgen sin onda plan att krossa Skrogers nötter med sin hårda näve. Skroger stönade högt av smärta, vilket han aldrig brukade göra annars, men han släppte inte dvärgen. Den kortväxte stenfiguren gjorde samma sak igen, och nu tvingades stackars Skroger släppa.

 Dvärgen skyndade sig upp på fötter och kom upp lagom till att Vratyas tagit hans hammare och drämde den i huvudet på honom. Friheten som dvärgen skapat åt sig själv var alltså mycket kort, och innan han visste ordet av hade den rasande Skroger tagit honom i benen. Den lille varelsen försökte göra samma sak som tidigare, men bärsärken tänkte inte ge honom det tillfället en gång till. Han slog dvärgen i marken tre gånger med en stavelse på varje ord (fast han hade knapppast själv någon aning om vad en stavelse är).

 "DU!"

"SKA!"

"DÖ!"

Skrek han. Och dvärgen lydde. Nu fanns det bara två stridande dvärgar kvar.

Vratyas, som alltid är snabb till handling, var den första som tog steget. I en blixtsnabb rörelse lade han an en pil till bågsträngen, siktade och skjöt. Men attans, pilen for inte iväg. Strängen på bågen brast.

 Skroger hade reagerat ungefär samtidigt och inte märkt att Vratyas vapen gick sönder. Den vildsinte krigaren sprang rakt emot dvärgarna och mötte dem rakt på. Dessa dvärgar visste ingenting av fruktan, och två av dem mötte Skrogers anstormning med hårt mot hårt. Om den store krigaren varit en man som ofta blev förvånad hade han blivit det där.

 Ytterligare en källa till förvåning var att två av de sex dvärgarna inte deltog i striden mot hjältarna, utan hade ett vildsint slagsmål sinsemellan borta vid stubben. Men detta hade hjältarna knappast tid att bekymra sig om.

 De två dvärgarna som inte slogs med varandra och inte slogs med Skroger rusade fram till Vratyas, som precis hann dra sitt gyllene kortsvärd i tid för att möta anfallet. Det blev en vild strid mellan jägaren och de två dvärgarna, men till slut lyckades Vratyas avväpna en av dem. Den som blivit avväpnad vrålade av ilska och slog vapnet även ur Vratyas händer. Sedan slog han den andre dvärgen rakt i ansiktet, medan Vratyas sparkade hammaren ur den sista beväpnade dvärgens händer. Tillsammans började de rulla runt i en hög, vildsint fäktande med armar och ben i försök att skada de andra.

 Samtidigt som Vratyas hade slagsmål med nävar och knän (där han givetvis låg i underläge eftersom han var gjort av kött och ben medan dvärgarna var gjorda av sten), i det närmaste lekte Skroger med sina två motståndare. Han sparkade lite på dem med sina hårda kängor, slog dem med flatsidan av sin yxa. Till slut blev en av dvärgarna trött på leken och strundade i att hugga med vapnet. Han lämnade allt vett åt sidan och kastade sig mot Skroger. Den store starke krigaren släppte i samma stund sin yxa, fångade enkelt dvärgen i händerna och fick tag i skägget. Till de två dvärgarnas förfäran lyfte han upp dvärgen i skägget och svingade den innan någon hunnit fatta riktigt vad som hände mot den stående dvärgen. De båda dvärgarna föll omkull.

 Skroger lät dem inte ligga där och vila. Medan de försökte ta sig upp tog han samma dvärg som innan i benen och drämde ner den i sin kompis igen. Han försökte göra samma sak en gång till, men då sprattlade dvärgen han tog till och han tappade den. Det fick honom att tappa tålamodet lite, och innan dvärgen hann resa sig knäckte han nacken på den.

 Vratyas hade stora problem och blev rejält påpucklad i sin strid, men efter en stund fick han fram en av kastdolkarna han hade gömd i stöveln och stack den i den ena dvärgen.

Vratyas var den som fattade sig snabbast. Han promenerade lugnt ut från trädet där han stod bakom och sade vänligt till dvärgarna: "God förmiddag, ädla dvärgar. Får man fråga vad som är anledningen till denna okamratliga uppståndelse?"

 Dvärgarna tittade ömsom misstänksamt på varandra, ömsom argsint på Vratyas. Och på Skroger som krälade fram bakom sitt träd och påminde om en snögubbe.

 "De vill också ha den!" Brölade en av dvärgarna. "De är ute efter den! Hör som han pratar, han försöker lura oss!"

 Dvärgarna skrek och började gå närmare. De var sex till antalet, och en sjunde låg medvetslös borta vid stubben. Våra hjältar hade ingen aning om vad de talade om och Vratyas försökte till varje pris styra undan det överhängande slagsmålet.

 "Vi är inte intresserade av vad det nu är ni bråkar om. Jag vet inte ens vad ni pratar om. Den där enhörningen ledde oss hit, vi vet varken varför vi är här eller vad det är ni bråkar om."

 "Vad är en enhörning?" undrade dvärgarna och stannade upp.

 "En sådan där," sade Vratyas och pekade. Men han lyfte bara fingret halvvägs upp innan det tog stopp. Enhörningen var försvunnen. När han tänkte efter så hade han inte sett den sedan de kom fram till dvärgarna. Han kände hur han blev kall inombords.

 Dvärgarna såg sig omkring med förvirrade miner. Uppenbarligen kunde inte de heller se någon enhörning. I deras stenansikten stod skrivet en insikt: De försöker lura oss.

 Skroger såg detta och tolkade det på sitt eget sätt, och han ville vara den första som handlade. "Om ni vill leva, så ska ni inte stanna här! Småttingar! Ni lämnar saken och fortsätter bråka... inte här!" Och han drog sin gyllene yxa och gjorde sig redo för strid. Vratyas gjorde samma sak, med enda skillnaden att han drog fram sin båga istället för en yxa. De hade båda väntat länge på ett tillfälle som detta: det var längesedan deras vapen fått gjuta blod.

Nästa morgon, när solens första ljus träffar deras lägerplats, en figur han hört berättas om i historiena från krigen i söder: en enhörning. Det är en häst med man aav silver och ett horn i pannan. Berättelserna säger att enhörningarna har blåa ögon, men den här enhörningen har ett blått och ett rött öga. Plågad av djup oro väcker Vratyas Skroger.

 "Skroger titta! Det är en enhörning här!"

 "VÖ!? Varför har hästen en penis i ansiktet?"

 Vratyas hade inget bra svar på den frågan. Det verkade inte enhörningen heller ha. Den stod och tittade på dem, utan att röra sig och utan att göra ett enda ljud i från sig. Den bara betraktade dem stilla medan de packade ihop sina saker och åt sin frukost.

 När de var redo att bryta upp gick enhörningen iväg in i skogen. Långsamt gick den, och den såg ut att vänta på dem. Vratyas och Skroger funderade en stund över vad de borde göra, sedan följde de på behörigt avstånd efter sagofiguren. De gick en stund åt väster, hur länge hade de inget begrepp om. Enhörningen såg ut att nästan sväva över marken, ändå hade de inga problem att följa efter den.

 Efter en tid hörde de ljudet av bråk. Ett hundratal meter framför sig kunde de se ett gäng dvärgar som bråkade med varandra. De två hjältarna utväxlade förvirrade blickar och smög sig så tyst de kunde närmare. När de kom nära nog att höra vad dvärgarna sade kunde de konstatera att de bråkade över något föremål. De kunde se någonting ligga på en stubbe, och av vad de förstod var det detta föremål dvärgarna bråkade om.

 Plötsligt trampade Skroger på en kvist som bröts av. Blixtsnabbt dök de efter beteckning bakom varsitt träd, men Skroger snubblade i snön. Han snubblade in bakom trädet, men hans ben stack ut långt utanför. Ljuden från slagsmålet hade tystnat och de förstod genast: De var upptäckta!

När de kommer ut på gatorna igen har himlen i öster börjat blekna, och dagens första stilla gryningsljus lyser upp Frosthems öde gator. När de kommit ut ur staden och uppför den jobbiga backen upp mot snöfästningen blir de hälsade av den stigande solens strålar. Den har nu precis orkat upp över talltopparna. När de vänder sig om ser de att Frosthem fortfarande ligger i skugga, men de vet att snart stiger solen även över människostaden.

 De sätter av över skaren i ett ganska raskt tempo. De är medvetna om att de har bråttom och går så fort som möjligt. Vägen söderut är lång, vet de, men de vet inte hur lång. Dvärgen hade bara givit dem färdkost för 6 dagar. Det inser de själva att de inte hinner till Dammarnas Vägskäl på. De går hela första dagen och stannar bara för att äta middag. När de kommer fram till en lämplig lägerplats bestämmer sig Vratyas för att klättra upp i ett träd och kolla omgivningarna. Men det är långt upp till närmaste gren, och de båda högst samkörda hjältarna får samarbeta igen. Skroger slänger upp Vratyas i trädet som ingenting, och Vratyas kan sedan klättra resten av vägen med lätthet.

 Väl uppe möts han av solens sista strålar alldeles ovanför bergstopparna i väst. Han blir dock förvånad, för han hade inte trott att de var så nära de västra bergen. De skulle gå rakt söderut, men de verkar ha rört sig för långt åt väster. Han klättrar ner igen och meddelar Skroger detta. Skroger svarar med en snarkning, och suckande tar Vratyas det första vaktpasset.

 Efter en händelslös natt går de sedan hela nästa dag. Landskapet de passerar genom är knotiga och vridna träd, mest tall och björk. Träden står ganska tätt såhär mitt inne i storskogen och framkomligheten är begränsad. Landskapet är relativt flackt, nästan helt utan höjder och sänkor. Som om någon gröpt ur landskapet med en gröpkniv och bara lämnat de höga bergen. Dagen är händelselös, och trötta i benen bestämmer de sig runt mörkrets innbrott att slå läger. Denna natten tar Skroger första vakten.

Nisse började sakta tyna bort och lämnade de två hjältarna ensamma i mörkret. De huttrade och kände hur kallt det var.

 "Jag sade ju det," sade Skroger när Nisse försvunnit, "man ska alltid lita på magkänslan."

 Vratyas tittade frågande på honom, men eftersom det var totalmörkt så kunde inte Skroger möjligen se minen. Därför lade Vratyas till ett frågande läte.

 "Bara någonting min far brukade säga när jag var liten. Vad gör vi nu?"

 "Så fort som möjligt måste vi ut i skogen och jaga Hrafdýr, men först måste vi fylla magarna. Låt oss styra stegen mot vårt utomordentliga värdshus."

 Under tystnad tog de sig sedan upp i templet, ut på de fortfarande nattsvarta gatorna och tillbaka in i värdshuset. Till deras lättnad var värdshusvärden redan vaken, och den buttre dvärgen stirrade misstänksamt mot dem.

 "Har ni sovit ute på gatan inatt eller?"

 "Ja. Nej. Jo, nej, ja, nej, jo... Nej." sade Vratyas.

 "Hur ska du ha det?" frågade dvärgen, och de såg hur hans knogar vitnade av hans hårda grepp om bardisken.

 "Vi tog bara en uppfriskande morgonpromenad. Det borde du också ha gjort. Nu är vi hungriga och vill ha frukost, om du skulle vilja vara så vänlig att hämta sådan till oss?"

 Dvärgen muttrade bistert på sitt eget språk och lommade ut i köket. Hjältarna satte sig vid ett bord och började lågmält diskutera situationen medan de väntade på frukosten.

 "Vad borde vi göra?" viskade Vratyas.

 "Äta. Skroger är hungrig."

 Just då kommer dvärgen tillbaka med en tallrik gröt i vardera handen. Han drämmer ner tallrikarna på bordet och går därifrån utan ett ord. "Tack så mycket," säger Vratyas efter honom.

 "Men vad ska vi göra sen, Skroger? Ska vi väcka de andra? Hur ska vi ta oss till detta Dammarnas Vägskäl?"

 Skroger bara tittade på honom med grötskeden bortglömd i munnen. Han tycktes fundera en liten stund, sedan svalde han mycket ljudligt. "Säcken och Vackra Häcken behöver vi nog inte väcka. Om inte Nisse ville att de skulle med så behöver vi inte dem."

 "Men kan vi lita på Nisse? Han är ju trots allt en skugga!"

 Skroger tänkte efter igen. "Ja. Vi kan lita på Nisse. Nisse är ju Nisse. Vi kan lita på Nisse."

 Så började Skroger hugga in rejält på maten, och något mer planerande blev inte av. Vratyas suckade och högg även han in på gröten, fast med betydligt mindre aptit. När de var färdiga bad de dvärgen om några dagars reskost och satte av ut genom värdshusets dörr. Nu skulle de ut och jaga bovar!

Från och med idag är mitt rollspel igång igen. Hrafdýr måste stoppas i sina onda planer, och två av våra hjältar samlades idag i vårt alltför ljusa vardagsrum.

Festligheterna har för längesedan avstannat. Det har gått två veckor nu sedan våra hjältar fördrev de bägge kulterna ut ur Frosthem. Sista rapporten från det krigshärjade gränslandet i söder sade att ett förrädiskt lugn rått över motståndarnas läger de senaste dagarna. Sedan dess har ingenting hörts av dem och ingen vet vad som hänt. Stämningen är tryckt och dämpad i den frusna staden när två av våra hjältar vaknar samtidigt. ‘Säcken’ sover som vanligt.
 Båda vaknade med en underlig känsla av oro i kroppen och begav sig, omedvetna om den andres handlingar, till den frusna källaren under templet till ingen gud.  Solen hade inte gått upp över den östra kullen än när de, båda lika förvånade hittade varandra i källaren. Vratyas var först på plats och Skroger sist, och när Skroger anlänt uppenbarar sig en bekant figur. I rummets bortre del står Nisse.

 “Välkomna, tappra hjältar,” säger han med ett skevt leende på anknäbben. “Jag är tack vare er en fri skugga nu, min kastare är död. Det minskar mina begränsningar lite och ger mig valmöjligheter. Men jag kan inte göra för mycket, det skulle dra de högre makternas uppmärksamhet till sig och den vill jag slippa. Jag vill inte vara en pjäs på deras spelbräde. Jag har gjort mitt bästa för att förhindra Hrafdýr och hans förehavanden, och jag får säga att jag skuggat honom ganska väl, höhö. Han har varit i skogen och letat upp en anhängare av Menedicius, lögnens gud, och styr tillsammans med denne kaotiske magiker kosan mot söder. Vad han ämnar göra vet jag inte, men om han skulle nå dit finns där en magisk plats endast älvor känner till och har tillträde till. Dammarnas vägskäl. Jag misstänker att han med magikerns hjälp tänker försöka bryta sig in där och använda magin på stället till jag vet inte vad. Jag vet bara ett fåtal personer som kan stoppa honom, och det är ni. När ni är tillräckligt nära Dammarnas vägskäl kommer ni veta hur ni ska hitta det. Jag får inte tag på den tredje och fjärde i natt, men vänta inte på dem. Jag känner på mig att om man väntar på Säcken så kanske man väntar förgäves. Dessutom tror jag inte det är värt väntan, speciellt inte med tanke på att ert uppdrag är så brådskande. Ni måste ge er av genast, helst innan solen går upp. Nu, mina vänner, måste jag dra mig tillbaka. Men jag önskar er helhjärtat all lycka!”