Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.

Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och caféer, i ett försök att skaka dem av mig. I min värld var jag helt oskyldig
De kom ifatt mig på en bar. Haffade mig och identifierade mig med ett namn som inte var mitt. Namnet fick en klocka att ringa inom mig, som om jag någonstans djupt därinne visste att det var sant, men förnuftet sade någonting annat.

   Hjärtat visste vem jag var, men någonting någonstans inom mig började tvivla. Är jag verkligen den jag tror jag är? undrade den lilla rösten. De som jagade mig pratade på om vad jag påstods ha gjort, komplett nonsens alltihopa, men ju mer de sa desto mer kände jag igen mig i det. Sedan fällde de den slutgiltiga anklagelsen, själva anledningen till att de jagat mig:

   "Du har stulit hans identitet. Du är inte den du utger dig för att vara, vi" (två totalt främmande människor i uniform) "Vet vem du är. Du kan lika gärna ge upp."På vägen ut (för förtvivlad som jag var slog jag följe med dem) Möter jag en vän till mig, någon som symboliskt sett betytt väldigt mycket för mig. Hon säger att hon tror på mig. Och jag håller med. Det sista jag säger innan jag vaknar mumlar jag i hennes hår: Alla mina minnen, mina RIKTIGA minnen, är av dig och det vi varit med om. De påstådda sakerna de säger att jag gjort, det var inte jag.
   Lik förbaskat följde jag efter dem som jagat mig, bort från det jag visste att jag var och på väg mot någonting som andra tyckte att jag var.