En hel halv sommar har passerat och man har kunnat vältra sig i olika bär!Det finns förstås många bär som är goda, men huvudfrågan är som ni ser intill: Hallon eller Jordgubbar?

Fy fan för svett, jag måste bara säga det!

 Jag antar att ni pryda stackare inte vill ha några snaskiga detaljer, men ni får dem ändå! Jag var ute och tränade i värmen och fy fan! När jag kom tillbaka efter min löprunda, så var man varm i ungefär tre minuter, sedan upptäcker man att tröjan går att vrida ur upprepade gånger. Med den tröjan fortfarande börjar man frysa som en rakad get, men att få av den tröjan... <33 Gosigare än att ta av mig en svettig jävla tröja har jag inte varit med om på länge.

På tal om... ja... ost... om några dagar börjar sommarens absoluta höjdpunkt: slöjdlägret som varar i en vecka! Ska bli kul att träffa alla goa människor, att njuta av lägertillvaron men framför allt: på lägret runt lägerelden kommer jag för alla mysiga slöjdare läsa upp Sagan om Henning! Vilken epsik berättarkväll det kommer bli. Men nu är jag hungrig som fan, puss alla som sitter och har tankarna någon annanstans!

Nu hade de dödat varsin dvärg. De hade en var kvar och två till som fortfarande bråkade borta vid stenen. Så fort Vratyas dvärg dog tog Skroger sin egen i skägget, svingade den hjälplöse, vimmelkantige dvärgen runt i tre bågar ovanför sitt huvud och kastade den sedan mot dvärgen som var i strid med Vratyas. Jägaren hann precis uppfatta rörelsen i rätt tid och lyckades kasta sig undan från dvärgprojektilen. Hans motståndare var inte lika lyckosam, utan fick sin forne kamrat över sig. Den forne kamraten klarade inte luftfärden och smällen utan koolade av på kuppen.
 Vratyas dvärg reste sig långsamt upp. Han såg märkbart medtagen ut. Skroger väntade inte länge, utan sprang fram mot även denna dvärg för att plocka upp honom och kasta mot de två stridande dvärgarna borta vid stubben. Men dvärgen var beredd på hans rusning, och när han närmade sig lutade sig dvärgen ner och tryckte upp ett hjälmprytt huvud mot den anfallande med avsikten att krossa hans kronjuveler. Skroger lyckades gira undan precis i tid för att säkra sin släkts framtid, och med ett stön slängde han sig ner i snön. Vratyas såg med ett leende hela spektaklet, och när Skroger trillade var han där och överföll dvärgen med sitt nyligen återfunna svärd.
 Dvärgen var dock beredd på detta, och han slogs som med nyväckt energi. Han tog upp en stridshammare han inte använt tidigare och dunkade undan Vratyas vapen. Under tiden hade Skroger återhämtat sig, och i samma stund som dvärgen skulle gå till motattack på Vratyas tog krigaren och bärsärken upp dvärgen i famnen och tvingade hammaren ur dess grepp. Men dvärgen vägrade se sig själv besegrad, och innan Skroger hunnit kasta den mot dess stridande kamrater vilket varit hans avsikt fullföljde dvärgen sin onda plan att krossa Skrogers nötter med sin hårda näve. Skroger stönade högt av smärta, vilket han aldrig brukade göra annars, men han släppte inte dvärgen. Den kortväxte stenfiguren gjorde samma sak igen, och nu tvingades stackars Skroger släppa.

 Dvärgen skyndade sig upp på fötter och kom upp lagom till att Vratyas tagit hans hammare och drämde den i huvudet på honom. Friheten som dvärgen skapat åt sig själv var alltså mycket kort, och innan han visste ordet av hade den rasande Skroger tagit honom i benen. Den lille varelsen försökte göra samma sak som tidigare, men bärsärken tänkte inte ge honom det tillfället en gång till. Han slog dvärgen i marken tre gånger med en stavelse på varje ord (fast han hade knapppast själv någon aning om vad en stavelse är).

 "DU!"

"SKA!"

"DÖ!"

Skrek han. Och dvärgen lydde. Nu fanns det bara två stridande dvärgar kvar.

Vratyas, som alltid är snabb till handling, var den första som tog steget. I en blixtsnabb rörelse lade han an en pil till bågsträngen, siktade och skjöt. Men attans, pilen for inte iväg. Strängen på bågen brast.

 Skroger hade reagerat ungefär samtidigt och inte märkt att Vratyas vapen gick sönder. Den vildsinte krigaren sprang rakt emot dvärgarna och mötte dem rakt på. Dessa dvärgar visste ingenting av fruktan, och två av dem mötte Skrogers anstormning med hårt mot hårt. Om den store krigaren varit en man som ofta blev förvånad hade han blivit det där.

 Ytterligare en källa till förvåning var att två av de sex dvärgarna inte deltog i striden mot hjältarna, utan hade ett vildsint slagsmål sinsemellan borta vid stubben. Men detta hade hjältarna knappast tid att bekymra sig om.

 De två dvärgarna som inte slogs med varandra och inte slogs med Skroger rusade fram till Vratyas, som precis hann dra sitt gyllene kortsvärd i tid för att möta anfallet. Det blev en vild strid mellan jägaren och de två dvärgarna, men till slut lyckades Vratyas avväpna en av dem. Den som blivit avväpnad vrålade av ilska och slog vapnet även ur Vratyas händer. Sedan slog han den andre dvärgen rakt i ansiktet, medan Vratyas sparkade hammaren ur den sista beväpnade dvärgens händer. Tillsammans började de rulla runt i en hög, vildsint fäktande med armar och ben i försök att skada de andra.

 Samtidigt som Vratyas hade slagsmål med nävar och knän (där han givetvis låg i underläge eftersom han var gjort av kött och ben medan dvärgarna var gjorda av sten), i det närmaste lekte Skroger med sina två motståndare. Han sparkade lite på dem med sina hårda kängor, slog dem med flatsidan av sin yxa. Till slut blev en av dvärgarna trött på leken och strundade i att hugga med vapnet. Han lämnade allt vett åt sidan och kastade sig mot Skroger. Den store starke krigaren släppte i samma stund sin yxa, fångade enkelt dvärgen i händerna och fick tag i skägget. Till de två dvärgarnas förfäran lyfte han upp dvärgen i skägget och svingade den innan någon hunnit fatta riktigt vad som hände mot den stående dvärgen. De båda dvärgarna föll omkull.

 Skroger lät dem inte ligga där och vila. Medan de försökte ta sig upp tog han samma dvärg som innan i benen och drämde ner den i sin kompis igen. Han försökte göra samma sak en gång till, men då sprattlade dvärgen han tog till och han tappade den. Det fick honom att tappa tålamodet lite, och innan dvärgen hann resa sig knäckte han nacken på den.

 Vratyas hade stora problem och blev rejält påpucklad i sin strid, men efter en stund fick han fram en av kastdolkarna han hade gömd i stöveln och stack den i den ena dvärgen.

Mjööö!!!

Det är ungefär tre veckor sedan jag kom hem från min episka tågresa i Europa. Som jag som bekant genomförde med mina kära kusiner från det ack så sköna Värmeland. Och då åkte vi tåg! Men den här dagen har spenderats i en liten jävla bil som saknar luftkonditionering värt namnet, tillsammans med min bror och min kusin. Och en mycket anonym chaufför, hehe. Vi åkte hela vägen från blekinge i en varm liten bil, med ett uppehåll för att gå iland och turista lite på Visingsö. Ett litet äventyr det med i och för sig, att cykla runt på den lilla ön i vättern och se en stor vägg av regnoväder framför sig. Det där vädret var oss i hasorna hela resan, men det höll sig på ett flåsande nära, men ändå inte tillräckligt nära avstånd större delen av dagen. Det kom i fatt oss vid fyra-tiden, någonstans ute i vildmarken i Östergötland där ingen av oss visste riktigt var vi var. Men det var en spännande biltur, inte den bilturen vi brukar ta när vi besöker våra värmländska kusiner. Dessutom var det första gången vi åkte upp dit i vår nya lilla bil. Jag säger er bara, det var tur att vi inte satt fem stycken i den! Jag må vara kortast i familjen vid det här laget, men jag är nog den som är mest bredaxlad och att sitta tre bröder i baksätet är ingen höjdare. Det duger när man ska åka och bada, men inte när man ska åka semester många mil.

Jag vet vad jag förespråkat just nu, men eftersom det är min blogg så har jag rätt att vara subjektiv. Det finns fördelar och nackdelar med både tåg och bil, men vad väljer ni, mina söta små bloggläsare? En trång liten kärra utan luftkondis eller ett fräscht SJ-tåg som aldrig går när det ska och sällan tar dig dit du vill utan väntetider? Jag tror faktiskt jag fick in en objektiv synvinkel där. Känn inte att jag styr er! Vad väljer ni?

God afton!

Jag läste ett mycket intressant horoskop om mig idag. Det stod att mitt liv på sistone tagit en mycket viktig vändning, och jag är glad att kunna meddela er att detta stämmer! Jag är ingen överdriven stjärnteckensfanatiker, men det krävs inte mycket för att konstatera att ibland får tidningarna till det. Det stod dock att jag kanske skulle behöva börja om från noll, och det tycker jag inte att jag behöver. Det känns snarare som att lära sig mer, komma över saker och gå vidare.

Det stod också att jag skulle få ett råd från någon som var äldre och klokare än jag, men eftersom jag inte fått det så sluter jag mig till att horoskopen inte går att lita på riktigt till de högre procentsatserna.

Hur som helst, mitt liv håller på att vända. Äntligen börjar borelian gå över! Jag är förvisso inne i ett "återfall" av skiten nu känns det som, men så visste jag att det kunde vara, och det kommer gå över. Dessutom så kan detta mitt tidvis skumma tillstånd bero på den höga värmen och att jag på sistone har haft för mycket barnaskrik runt omkring mig. Problemet skulle kunna stavas vätskebrist, men vafan... imorgon sticker jag till värmland. eller är det idag? hur som helst, jag har inte glömt bort er, mina kära läsare. Puss och adjö så länge!

Vratyas var den som fattade sig snabbast. Han promenerade lugnt ut från trädet där han stod bakom och sade vänligt till dvärgarna: "God förmiddag, ädla dvärgar. Får man fråga vad som är anledningen till denna okamratliga uppståndelse?"

 Dvärgarna tittade ömsom misstänksamt på varandra, ömsom argsint på Vratyas. Och på Skroger som krälade fram bakom sitt träd och påminde om en snögubbe.

 "De vill också ha den!" Brölade en av dvärgarna. "De är ute efter den! Hör som han pratar, han försöker lura oss!"

 Dvärgarna skrek och började gå närmare. De var sex till antalet, och en sjunde låg medvetslös borta vid stubben. Våra hjältar hade ingen aning om vad de talade om och Vratyas försökte till varje pris styra undan det överhängande slagsmålet.

 "Vi är inte intresserade av vad det nu är ni bråkar om. Jag vet inte ens vad ni pratar om. Den där enhörningen ledde oss hit, vi vet varken varför vi är här eller vad det är ni bråkar om."

 "Vad är en enhörning?" undrade dvärgarna och stannade upp.

 "En sådan där," sade Vratyas och pekade. Men han lyfte bara fingret halvvägs upp innan det tog stopp. Enhörningen var försvunnen. När han tänkte efter så hade han inte sett den sedan de kom fram till dvärgarna. Han kände hur han blev kall inombords.

 Dvärgarna såg sig omkring med förvirrade miner. Uppenbarligen kunde inte de heller se någon enhörning. I deras stenansikten stod skrivet en insikt: De försöker lura oss.

 Skroger såg detta och tolkade det på sitt eget sätt, och han ville vara den första som handlade. "Om ni vill leva, så ska ni inte stanna här! Småttingar! Ni lämnar saken och fortsätter bråka... inte här!" Och han drog sin gyllene yxa och gjorde sig redo för strid. Vratyas gjorde samma sak, med enda skillnaden att han drog fram sin båga istället för en yxa. De hade båda väntat länge på ett tillfälle som detta: det var längesedan deras vapen fått gjuta blod.

Vem fan sitter och bloggar en varm sommardag!? Vanligtvis inte jag, men nu var det längesedan jag skrev och jag känner mig skyldig att visa att jag lever igen. Till alla er som undrat och oroats: jag lever!

Det är härligt med sommar, och det har jag njutit av! Det är kul när man kan gå ut i trädgården och plocka sig sin frukost bland alla växande godsaker. Och det är inte gräs jag äter, det kan jag bedyra.

Jag har planerat en massa för det kommande rollspelet, problemet är att jag inte vet när nästa tillfälle kan bli. Nästan samtliga spelare är upptagna med annat :/ Men jag har saknat det, så därför fortsätter jag på berättelsen om hur det senaste rollspelstillfället förlöpte.