Ännu en sketen saga vars enda syfte är att underhålla. Så pissa på er av skratt nu - här kommer...:

Geten Frans - det ulliga åbäket från Åmål - blängde skeptiskt på TV-rutan. Den var svart. "Jävla samsung-skit!" svor han och spottade ut de söndertuggade sladdarna på golvet. "Jag som ville se färdigt på Farmen."
    Han såg sig omkring. Han hade in i det längsta undvikit sladdarna, men reklamen gjorde honom nervös och på idisslarhumör så efter popcornen hade kuddarna rykt, sedan filten, finporslinet och till sist nallen. Så pass mycket artighet fanns i alla fall i Frans kropp att han inte åt upp ett barns leksaker det första han gjorde.
    Men nu var alltså också TV-sladdarna i ruiner, liksom den sönderbajsade mattan han stod på. Familjen skulle få sig en obehaglig överraskning när de kom tillbaka från Thailand, men det var inte Frasses bekymmer. De jävlarna kunde ju bara försöka DNA-testa hans avföring!
    Ett oväntat ljud hördes utifrån köket. Kunde det vara råttorna som var arga på honom för att han tömt familjens skafferi innan han gick över till möblerna? Låt de jävlarna hungra, tänkte han och fnös.
    I och med att det inte gick att se Farmen längre var han färdig med det här huset och ämnade aldrig återvända. Därför sänkte han hornen och hoppade resolut ut genom fönsterrutan som krasade tillfredsställande innan glassplittret föll omkring honom som höstlöv i en vårvind.
    Han landade med ett graciöst brak i rabatten. Spejade omkring sig med sina vaksamma ögon. Ingen hade sett honom? Bra! Det är så jävla jobbigt att göra sig av med vittnen. För att sedan göra sig av med vittnena som bevittnat konfrontationen med det ursprungliga vittnet. Und so Weiter.
    Utflykterna till människoboningar gav honom alltid ett visst mått av prestationsångest och ständigt hungrig som han var kunde han inte låta bli rosorna och pionerna som stod så frestande alldeles bredvid honom. Medan han intog sitt välförtjänta mellanmål tänkte han på vad hans gamle far alltid brukade säga: "Ät inte imorgon det du kan äta idag." Gubben hade i och för sig ätit upp morsan och slutligen också sina egna ben, men det låg någonting i hans gamla talesätt. Frans var dock inte dummare än att han hade vett att undvika rosornas taggar. "De är alltid så jobbiga att skita ut," hade pappa sagt. Frans valde att ta honom på orden i det fallet.
    Efter mellanmålet började Frans - det ulliga åbäket från Åmål - traska iväg nerför gatan, visslande på Millennium Två och stoltserande i sina Armanibrillor. Det var en fruktansvärt ful dag egentligen, en dag helt utan väder. Grå med ett halvsprucket molntäcke, men ingen dag var fel för ett par så stekiga solbrillor. Han var gatans kung där han strosade mitt i vägen och sökte efter utmanare. Aldrig någonsin hade han mött någon vars horn var vackrare, vars ull var lockigare eller vars ben var starkare.
    Och ingen, någonstans, kunde föra sig som Frans - det Ulliga åbäket från Åmål. En titel han för övrigt avskydde. Han hatade att påminnas om sina hemtrakter som han inte ville kännas vid, han kände sig inte det minsta åbäkig och titeln var alldeles för klämkäck för hans smak. Men B-brudarna smälte som en snöboll i en serie franska hudvårdsprodukter när de hörde honom presenteras, så han fick ta det onda med det goda.
    Han hade ännu inte träffat en honget som motsvarade hans höga krav på gastronomisk läggning, ullfärg och underkastelse. Det var därför han sökt sig söderut. Långt söderut, till där han hört att ullen är vit som snö, där tackorna springer nakna i det varma solljuset och där månggifte är en självklarhet. Frans - det ulliga åbäket från Åmål - hade sökt sig till Skåne och lillfrasse där bak hade förhoppningar om att bli avlönad betäckare. Inte för att han behövde licens för sådana saker, men det är alltid najs att tjäna en hacka samtidigt som man tar sig en tacka. "Ett högst tacksamt yrke," fnissade Frans. Det ulliga åbäket från Åmål.
    En tydligt lukt av Listerine ryckte honom brutalt ur hans tankar. Han såg sig omkring. Längre ner på gatan, i den riktning vinden låg på ifrån, stod den mest vedervärdiga uppenbarelse han skådat. Den var minst dubbelt så stor som Frasse själv, fyra gånger så tung, frustande och ilsken. Ett vildsvin.
    Frans la huvudet på sned för att uppnå maximalt blänkande effekt i sina solbrillor. Han funderade på om han borde säga något men kom fram till att det skulle strida mot hans image. Därför avvaktade han grisens initiativ. Den frustande vanskapelsen var inte nödbedd.
    "Du är inte registrerad, get." Det var rösten som hos en som ville söka gräl. Frans ville inte riskera att brillorna gick sönder eller ullen blev rufsig, därför beredde han sig på att skära ner lite på sin image. Frans hade också den fördelen att han kunde vara väldigt trevlig även mot saker som inte gick att betäcka. Och det fanns ändå inga hetingar här att imponera på, vad han kunde se.
    "Jag är Frans. Känd inom kretsar utan penis som det ulliga åbäket från Åmål. Jag är här angående jobbannonsen."
    "Vilken jobbannons?" grymtade varelsen som tjugo meter längre fram blockerade Frasses framfart. Geten var inte sugen på att minska klyftan.
    "Se på mig!" bräkte han, en smula irriterat. "Skulle jag kunna vara här för något annat jobb än betäckarjobbet? Ryktet om era tackor har spritt sig upp till Åmål och ännu längre." Han blev tyst och tvekade. Det glittrade i vildsvinets ögon. "För det här är väl Tackar-som-fan-boda?"
    "Det är det. Och du kommer bli väl betackad för din generösa gåva. När betäckte du någon senast?"
    Frans rynkade mulen. Perverterade svin var förstås föga sällsynta, men han ville inte behöva utstå en sådan här utfrågning. Fast visst var han lite stolt...
    "Åh, jag hade inte tänkt göra det egentligen, men när hon fick se mig så liksom blev hon bara helt galen! Och när hon fick höra att jag var Frans - det ulliga åbäket från Åmål... Alla de heta nätter jag fått alltså, den mängden kommer du inte upp i ens om du räknar samman samtliga av dina hjärnceller. Den senaste var för två dagar sedan."
    Vildsvinet rörde inte en min. "Och du har bra testiklar alltså?"
    Frans frustade. "De bästa en get kan få!"
    "Gott. Vi uppskattar din generösa gåva."
    En knall hördes. Någonting bitande vasst trängde in genom ullen. Frans föll ner på sina fyra knän, redan drogad av bedövningsmedlet i projektilen. En dimma som mot slutet nästan kändes välkommen omslöt hans sinne när han genom dunkla ögon såg en skåpbil köra fram och ställa sig bredvid honom. En liten man med keps och blå arbetskläder hoppade ut och drog från sitt bälte en stor kniv.
    Det sista som Frans - det ulliga åbäket från Åmål - såg var när han skiftade blicken från knivmannen till skåpbilstexten och läste den stora vita texten mot röd bakgrund. Findus.

/Jon sagoförfattaren

JAG VILL BÖRJA MED ATT VARNA KÄNSLIGA LÄSARE! Den här texten innehåller starka explicita element och lämpar sig inte för barn! Explicita element i djurform.

Det här är en kraftfullt förändrad version av en scen som finns i Sagan om Henning här på bloggen. Den har ingenting med den egentliga historien att göra, den är vad som kanske kunde varit. Och ett sätt att markera hur mycket mitt skrivande har utvecklats på ett och ett halvt år på Brunnsvik.

Scenen börjar när den rebelliska ankan Anna kastas in i fängelsehålan och inser att det hon inte är ensam där. Läs och njut (men försök att inte bli alltför upphetsade då det faktiskt handlar om djur).

En djup röst hördes från den inre delen av cellen: "Skrämde jag dig?"
     Det var en slö, släpig mansröst, men det var definitivt inget fjäderfä. Anna Anka höll sig blick stilla.
     Varelsen fortsatte: "Jag heter Paul, men du kan kalla mig Pelle. Jag är här för att er kung har ett uppdrag åt mig. Fast jag hade mycket hellre varit på ett ljusare och trevligare ställe än den här hålan."
     "Vad är du?" frågade Anna och kände nyfikenheten ta över oron.
     "Jag är en kanin, och jag och mina vänner är här för att kung Rågbald ville att vi skulle föröka oss. Han sade att han vill korsa sina ankor med oss ädla kaniner, och eftersom det är ett nöjsamt uppdrag så har jag inget emot det." Det lät som om han somnade mellan varje mening. "Ska vi sätta igång?"
    "Jag är inte... riktigt tänd ännu."
     "Okej, jag har hela dagen på mig. Jag trivs med ditt sällskap, det ska du veta."
     Det blev tyst en lång stund. Anna funderade febrilt över hur hon skulle kunna utnyttja den här situationen till sin fördel. Det slog henne att fångenskap sällan var en fördelaktig position. Inlåst i en kall cell med en kanin vars enda syfte verkade vara att pippa. Och prata när han fick chansen. Nu var det ju förvisso den änden av cykeln som gjorde sexuellt samröre riskfritt avseende oplanerad graviditet, men hon hade aldrig riktigt varit lagt åt det pälsklädda hållet. Fast å andra sidan var det jävligt kallt så... varför inte? Och hon hade ju hört uttrycket att "pippa som kaniner." Nu när allt kom till kritan, var hon inte egentligen ganska sugen på att pröva det legendariska tillvägagångssättet?
    "Du, Pelleponken..."
    "Mi-jao!"
    "Hur många ankor har du tagit innan mig?"
    "Om jag ska behöva räkna efter kommer jag slakna," sa kaninen med ett spår av irritation. "Är du inte redo snart?"
    Hon tänkte med ett pilskt flin på kaniners beryktade penetrationsfrekvens. Kraken kunde ju knappast vara slöare i underlivet än han var i talet och - vad det verkade - hjärnan. "Visa mig hur kaniner gör det."
    Pelle närmade sig bakifrån och Anna förberedde sig. Hon var redo för honom, oh ja! Det där med att ankor inte kan njuta av sex måste ha varit en myt, den här ankan hade aldrig haft några sådana svårigheter.
    Anna darrade inombords när hon kände kaninens tassar på sin rygg. Sekunden senare hittade han in.
    Hon väntade. Pelle rörde sig långsamt, olidligt långsamt, djupare in i henne, sedan utåt igen. Den främmande penisen var inte större än vad hon var van vid, så han kunde knappast uppleva henne som trång. Proceduren fram och tillbaka upprepades i samma enerverande låga tempo. Anna började bli frustrerad. Från Pelle hördes inte ett ljud. Han kunde lika gärna ha somnat, om det inte vore för det där nästan omärkliga juckandet, som för övrigt inte gick så långt in som hon hade önskat.
    "Så berätta!" Hon fejkade ett stön. "Hur många kaninankor har skapats?"
     "Ingen aning." Han fortsatte sitt slöa, rytmiska dunkande. Nästan livlöst. Precis tvärt emot vad hon väntat sig av en kanin. "Jag har inte sett utsidan av den här cellen sedan jag kom hit."
     "VA?! Ååh! Hur kan du finna dig i detta?!"
     "På grund av sådana som dig, min sköna." Hon kände någonting vått landa på sidan. Pälsjucket dreglade.
     "Men förstår du inte?! Han kommer hålla dig inspärrad här för resten av ditt liv, medan han dödar dina barn och lägger världen under sig! Och du hjälper honom med det!"
     "Jaja, det är inte så noga med mig. Jag tycker ju om mitt jobb." Han gäspade.
    De fortsatte en liten stund till. Anna försökte hjälpa till så gott det gick genom att trycka bakdelen mot kaninen varje gång han trängde inåt. Men till slut tröttnade ankan.
    "Öka takten," bad hon i vad hon hoppades var en sexuellt eggande viskning.
    Om någon förändring skedde var den omärklig.
    "Pelle?"
    Inget svar. Ingen reaktion. Mer dregel landade på hennes sida. Hon gick framåt för att se om kaninkraken skulle följa efter.
    Pelle dråsade omkull i en hög på golvet. Han hade somnat. Ändå rörde han sig lite. Juckrörelsen var fortfarande igång.
    Anna hymlade med ögonen. Karlar. Inte så jävla duktiga på att pippa som de vill tro. Hon gick mot celldörren och ropade.
    "Vakter! Vakter! Ta mig till en annan cell. Och en annan kanin. Den här är impotent."

Regnet dansade på taken, bara tomten var vaken. Han satt och funderade över vädret och vart alla fina dagar flugit sin kos. Kanske var det dags att lösa in alla presentkort han fått från tomtefar och resa långt, långt bort till svarta stränder och vita hav.

  Han kallade på Rudolf och gänget. Det var en vanlig vanföreställning att Rudolf skulle vara en ren. Någonting som närsynta varelser fått för sig. Rudolf var en get och ingenting annat.

  Tomten åkte till ICA, och för presentkorten köpte han en hejdundrande hammare. Nu skulle han ut i regnet, i sin kärra dragen av flygande getter, och jaga vättar!

  Just då, på en hemlig ort, försiggick ett vättemöte bakom låsta dörrar.

  - Tomten har setts handla en hammare på ICA igen, konstaterade storvätten Ralf. Snart ska han väl ge sig ut och krossa våra stackars skallar igen.

  Ett upprört sorl fyllde lokalen. Det där med att få skallar krossade var bannemig ingenting vättar uppskattade. Nej, man skulle rentav kunna säga att en galen tomte med hammare från ICA åkande vagn dragen av flygande getter, med målet att krossa deras små skallar, var någonting som varje stackars liten vätte kände stor förfäran inför.

  Senare på eftermiddagen syntes en siluett högt uppe i skyn. Det var tomten och hans flygande getter. Vättarna darrade av rädsla och sprang omkring likt små myror långt nere på marken. Tomten kastade ner en pokémonboll fylld med lustgas, vilket fick resultatet att vättarna lade sig ner på marken och skrattade. Sedan dök tomten neråt med sina getter!

  Men det var en liten vätte som hade gått på toa när pokémonbollen träffade marken. Han hörde skratten inifrån skethuset och undrade vad det var frågan om. Så hörde han en duns. Och några bräkanden. Bräkanden... tänkte vätten. Var det inte tomtens renar som lät så? Hans första tanke var att den förbannade tomten var på språng igen. han hade hört många otrevliga berättelser om tomten som krossade vätteskallar, men hade aldrig varit med om det själv. Det är klart, han levde ju... Han hade lärt sig att vara rädd för dunsar då tomten ofta kom farande i sin vagn från luften och landade med en duns.

  Men det kunde ju vara getter också... tänkte vätten. Kanse har någon vättekompis dragit ett getspann. Ralf vred om låset till toadörren.

  Hur skulle den lilla vätten kunna veta att alla vättar av naturen är närsynta? Han hade ju aldrig förr träffat någon sort som haft bättre syn än de. Renar hade han sett på bild och en sådan var det inte som nu stod framför honom. Geten bräkte och vätteb började grina och sprang för sitt liv.

  - En stor get bräkte mig i ansiktet! skrek han. Undergången är nära!

  Tomten höjde sin hammare och talade:

  - Kära vättar, jag tror det skett ett missförstånd. Trots era brister och synfel vill jag sluta fred. Era huvuden är de bästa att slå in, det knastrar så härligt, men jag har börjat bli gammal. Jag är här för att begrava min hammare för all framtid och ta er med på en livslång semester till Mallorca!

  Vättarna skrek av glädje, tomten hoade och tillsammans flög de, dragna av Rudolf och hans gäng med flygande getter, ut i stora vida världen.

En näbbmus gick över en väg. Tänk dig en liten mus, så obetydlig att den knappt märktes. Vem skulle bry sig om en näbbmus egentligen? Näbbmusen skulle ha svarat att han själv brydde sig om sitt ego, men du och jag förstår väl att människor och näbbmöss inte kan förstå varandra.

  Men nu gled jag ifrån ämnet. En näbbmus gick över vägen och någonting skulle hända som skulle förändra hans liv för evigt.

  Han lyssnade noggrant efter bilar och kände efter om det var några vibrationer i marken. När allting verkade lugnt tog han sina första, nervösa steg ut på den asfalterade vägen.

  Han hade hunnit halvvägs när han plötsligt kände att marken började vibrera. Näbbmusen stack nosen i vädret och lyssnade. En bil? En buss? Näbbmusen var främmande för dessa till synes (eller till kännandes) nya vibrationer. Han var mycket van vid att vandra över vägar och kunde därmed ofta avgöra vad som åstadkom vibrationerna i asfalten. Men nu var han nollställd. Var det en ny sorts asfalt som fick vibrationerna att verka konstiga? Eller var detta kanske ett för honom helt nytt objekt som kom emot honom i hög fart?

***

Det var en mycket fin dag, perfekt för att vandra. Elefanten promenerade självsäkert längs den nyasfalterade vägen och gav utlopp för sin glädje genom att trumpeta diverse låtar ur Village Peoples repertoar. Det var hans favoritband, utan tvekan. Vädret var perfekt. Det var varmt, men inte för varmt. Det var soligt, men inte för soligt. Har du någonsin stoppat fingret i en skål med vatten som är precis 37 grader varmt? I så fall vet du hur det kändes att vara elefant den dagen.

  Vad du kanske däremot inte vet är hur fort hjärtat dunkar på en liten näbbmus när en X antal tons tung elefant kommer klampande mot den, trumpetande på Village People-låtar. Nåja, det är i alla fall väldigt fort, och för vår vägpasserande näbbmus var det det enda som gick fort. Trumpetandet som dånade i hans öron och åsynen av den gigantiska grå cirkusartisten som klampade mot honom gjorde honom stel av fasa.

  Hur det nu än var skulle trumpetandet snart ta slut. Den närsynte elefanten fick nämligen syn på den lille gnagaren. I värsta Disney-manér gjorde elefanten en oberättigad tonartshöjning i sitt trumpetande, greps av panik och flydde snabel över huvud rakt in i skogen.

  Den lilla näbbmusen hade aldrig varit fruktad förr, i synnerhet inte av någonting så stort och otäckt. Detta hade en högst avgörande inverkan på hans självbild. Plötsligt kände han sig stark, mäktig, oövervinnelig! Från och med denna stund var han en tuff och självsäker liten gnagare, och aldrig mer skulle han frukta någonting stort och tungt. En inställning som visade sig ödesdiger då han dagen därpå moppsade sig mot vråken...

Det här är ett resultat av en stafettskrivning vi hade fredagen 25/5. Imorgon och på måndag får den sällskap av de två andra alstren som vi Ordare och eventuellt blivande Ordare stolt producerat under extrema former.

Det var en gång i sköna maj, sådana där blommor som slår ut just i maj hade precis slagit ut. Och Wilhelm, den åttahövdade ödraken, hade precis vaknat ur sitt vinteride. Han var hungrig som fan och inga sjögående pråmar gick nu säkra.Wilhelm den store, som han tyckte om att kalla sig, sträckte på sig och snöt ut morgonslemmet ur de sexton näsborrarna. Hans mage kurrade som bergsdynamit. Det var dags.

  Med ett ryck kastade sig Wilhelm den store ut i det stora blå, så ivrigt att vattnet skummade kring de gröna fjällen. Wilhelm var väldigt hungrig och alla de åtta huvudena måsta äta sig mätta. Han letade efter någonting att äta. Han ville inte vänta.

  Han seglade ut över ängarna och hittade till slut sju stycken får. Han landade med en duns på marken så att gräset rycktes upp med rötterna och föll kring hans trekantiga fötter. Han slukade de sju fåren snabbt, men ett av huvudena blev utan mat. Vad skulle han nu hitta på?

  Det åttonde huvudet skrek av hunger. Medan de sju mätta huvudena ville lägga sig ner i gräset i en avslappnande matkoma, sträckte sig det åttonde huvudet mot skyn med ett avgrundsvrål. Det var fortfarande hungrigt och såg sig om efter något att äta.

  Det kunde känna lukten av älgar i skogen, luktan av örnar över sjön. Men de sju mätta huvudena vägrade lyfta sig från marken, där de låg och tittade på molnen, för slöa för att ge det hungriga huvudet möjlighet att äta sig mätt.

  I och med drakens åtta huvuden fanns också åtta olika medvetanden. Och medan de andra huvudena föll i sömn väntade det åttonde huvudet tålmodigt. Snart nog skulle han få stilla sin hunger.

  När de andra sju huvudena till slut somnat såg det åttonde huvudet - som kallade sig Bosse - sin chans. Med största tålamod och precision sänkte han sina långa, sylvassa tänder i närmsta huvuds mjuka hals. Huvudet lossnade innan det hann skrika och väcka de andra.

  Bosse flinade förnöjt, men han kunde inte äta än. Han gjorde samma sak med de kvarvarande sex huvudena. Sedan, utsvulten som han var, började han äta sina grannhuvuden med god aptit. Han åt upp både Alex, Ceasar, David, Egon, Fredrik, Gustav och Harald, och sedan blev han mätt som ett tvetrynat svin.

Sensmoral:

• Den som väntar på mat blir ofta desperat.

• Det krävs bara ett huvud för att äta upp sju sovande
• Demokrati är farligt!

Den första riktiga vårdagen på det nya året stod Lars-Gunnar på ett hustak och funderade. Allt var så komplicerat nuförtiden. Alla gnällde och tjatade och allt Lars-Gunnar ville var att hitta sig en fru. Och för en man som Lars-Gunnar var det inte det lättaste. Han hade försökt med alla damer i byn, men alla var plötsligt upptagna. Ändå fanns där fler damer än män…!

   Men nu hade han bestämt sig – han skulle ut i världen och leta efter en flamma från någon annan by! En annan kontinent! Lars-Gunnar drog fram en folder ur innefickan på fleesejackan från Rusta; ”Find Your Russian Mail Order Wives Today”! Nu låg ju förstås Ryssland på samma kontinent som Sverige, men de ryska brudarna kanske spritt ut sig i världen. Lars-Gunnar ville inte utesluta något.

    Lars-Gunnar hoppade ledigt ner från taket, som var hans farmors, och sprang så fort han kunde hem för att packa väskan. Han hämtade en turkos väska med fjädrar från vinden; han måste ju se modern ut i hans ålder! Han packade ner allt han kunde tänkas behöva – gummistövlar, paraply, sovsäck och sin nalle – sedan tog han upp sin informationsfolder igen. ”In Russia there is something for everyone, even YOU”. Bussen till Italien skulle avgå vid fyra på morgonen dagen därpå. Han kysste sina hundar godnatt, ställde ett alarm att ringa 01.30 och lade sig att sova.

   Dagen därpå vaknade han klockan halv åtta och konstaterade att batterierna i väckningsuret tagit slut klockan 01.24

– Jävla taiwanesjävlar som inte kan göra ett skit rätt! skrek han och kastade väckarklockan i väggen.

    Men så kom han på en sak – det finns säkert många ryska luder i Taiwan! För att inte tala om alla taiwanesiska luder i Ryssland! Nöjd över sin upptäckt, ringde han en taxi och åkte genast in till flygplatsen! Den här gången fick det inte bli fel. Nästa flyg till Thailand gick redan om två timmar. Nu låg framtiden för hans fötter! I tullen sa personalen att även fler saker låg framför hans fötter; nämligen en heltäckningsmatta.

    -Aj, fan, sa Lars-Gunnar och gjorde ett enormt jämfotahopp över till andra sidan mattan, och tulltjänstemännen jublade och applåderade.

    Att genomsöka Lars-Gunnars anal hade verkligen varit att gå över gränsen! Tulltjänstemannen rynkade på näsan – ”varför har du din bajsmynning full med danska smörkakor?”

   -De är ju så goooda! svarade Lars-Gunnar och smackade högt.

   - Jo, det kan ju stämma, sa tullvakten Pierre och tog sig en dansking.

   Och efter att ha druckit kaffe och ätit välmarinerade smörkakor tillsammans fick Lars-Gunnar äntligen gå igenom tullen. Han satte sig, mätt och belåten, vid ett bord och funderade över hur man egentligen pratade med kvinnor. Och på ett främmande språk? Lars-Gunnar övade på att uttala ”tjing tjong pling plong” så tydligt han kunde. Han måste ju försäkra sig om att kvinnorna förstod vad en man sa, till skillnad från hur det var hemma i byn. Då plötsligt kom han på varför ingen kvinna i byn förstod honom! Hans mun var ju alltid full av danska smörkakor! Marinerade i avföring. Mmm…

   Han spottade ut ett lass kaksörja på det nypolerade flygplatsgolvet och provade igen. Det var kul. Han gjorde det igen. Och igen.

   - Hörrö du! skrek en kvinna i femtioårsåldern och hötte med hängpatten. Jag vill fan också smaka!

Lars-Gunnar stelnade till. En sån kvinna, tänkte han. En kvinna med hängpatte och smak för danska smörkakor! Och han var ändå bara på flygplatsen än! Lars-Gunnar blev så nervös att han bajsade på golvet och blev alldeles gul i ansiktet.

   -Dippa? frågade han.

   -Mmm… svarade damen och spärrade upp ögonen. Får jag?

   Lars-Gunnar tog fram ett par kakor till ur sin rymliga ändtarm och räckte åt damen. Damen tog tacksamt emot kakorna och daskade till honom med patten.

   -Det var de bästa marinerade smörkakar av dansk typ jag nånsin smakat! Har du fler hemma?

   Plötsligt visste Gunnar vad han skulle göra – han hade sett det på TV. ”Javisst, kexet, vill du ha en kaka?” Damen skrek till svar och kastade sig ner på alla fyra och drog upp en förlovningsring ur den specialsydda behån. Hon grep tag i hans hand, trädde ringen på fingret och bröt det sedan bakåt så att han inte skulle få av den igen. ”Tack!” sa han och stoppade upp ringen med finger och allt bland sina kakor.

   -Åh, va mysigt, sa tanten och frustade av åtrå.

   Hon grabbade tag i Lars-Gunnar och släpade honom ut på parkeringen och vidare in i ett buskage, likt en björn som klubbat ner ett bytesdjur. Väl inne i buskaget drog hon av honom byxorna, skrek ”jag vill ha mera kakor!” och dök med munnen först in i hans så rymliga anal.

   -Men jag sparar dem till vår bröllopsdag, hjärtat, protesterade han.

   Tanten, som för övrigt hette Biggan, tog nytt tag och släpade Lars-Gunnar vidare till närmaste kyrka, tre mil bort.

   - Om vi är snabba så hinner vi med en bröllopsresa till Taiwan, sade Lars-Gunnar. Jag har redan bokat biljetten.

Men Biggan var oresonlig och släpade honom ända bort till kyrkan i Grängesberg, som i själva verket var ett titt-skåp gjort av högstadiebarn.

   Vigseln var snart avklarad och efteråt serverades kaffe och danska smörkakor. Alla åt och drack och undrade varför just de här kakorna var så goda. Lars-Gunnar log och sa att det var hans mormors hemliga recept på nougatkräm i kombination med Lars-Gunnars eget smör. Allt lagras ”på djupet” i dagarna tre och avnjutes sedan innan de kallnar. Det gäller att hålla krämen krämig!

   När Biggan och Lars-Gunnar hade gift sig och allt var överstökat tog Lars-Gunnar patent på sin mormors recept och blev rik som ett tandtroll. Sedan åkte de båda iväg i solnedgången i Zanzibar och än idag serveras deras kakor på bröllop och omskärelsefester.

//Findus, Jon & gästspelare Tuss

En tidig dag när solen glömt stiga upp satt en liten gubbe på en sten ute i skogen. Gubben hette Enok och han tyckte mycket om korvmackor. Både att äta dem och att mata fiskarna med dem. Enok var känd i byn som den storfiskare han var. Han hade insett att man fick mycket större fisk om man fiskade med korvmackor än med sketna små maskar.

    En morgon när Enok vaknade övergav han som omväxling sin salami till förmån för Bullens korv. Detta var nämligen ingen vanlig dag… Enok hade bestämt sig; han skulle fiska upp det största blötdjuret någonsin. Han packade sin fiskarväska full med surkål och bruna bönor; en gubbe av Enoks storlek måste ju äta! Att äta gädda varje dag hade nämligen satt sig på hullet. Enok ansåg sig vara i sina bästa dagar, trots att samhället verkade tycka annorlunda. Barnen i bygden brukade reta honom och kasta torskrens och avföring på hans fönsterruta och skrika ”Gubbjäveln brukar proppa upp fiskarna han fångar i sina interiörer”! Inget av det var sant. Enok tyckte nämligen inte att där fanns något fel med att lägga mynt i fisken efter att den rensats.
    Enok var en stark och beslutsfattande herre och nu gick han med sin fullproppade väska mot sjön. Året innan hade han försökt dränka sig i sjön efter att Hey Baberiba sänts på tv:n för sista gången. Undret med att ladda ner saker från intranätet hade aldrig lockat honom och han vägrade vara otrogen mot sin Televisionsapparat. Enok var dock en mycket erotisk man och en och annan fisk fick smaka på hans smör efter fångst. ”Då klibbar pengarna fast mycket bättre, mumlade han nöjt för sig själv efter att ha tömt sig på miljoner Enok:ar. ”Att sova med fiskarna” hade nu fått en helt annan innebörd.
    Men dagen innan självmordsförsöket hade han försökt kladda ner en stor sik med sin salta påle. Plötsligt hade då till Enoks förfäran fisken börjat prata.
– Jag heter Anders och jag tycker att din snopp luktar precis som död fisk. Är du säker på att det är jag som ligger här och ska bli besudlad, och inte du själv?
Det var Enok till sin förfäran inte säker på. Han såg in i Anders uttorkade ögon och frågade med skälvande läpp:
– Tror du att det är så?
Men fisken Anders var oresonlig och ökade takten med sin plutiga käft. Nu insåg Enok att Anders sugit sig fast och inte tänkte släppa honom förrän han fått den tillfredställelse han begärde.
–    Men släpp då, fiskhora! skrek Enok.
Anders vägrade och Enok kände – för första gången motvilligt – hur hans salta stund började närma sig.

Detta var alltså hur det kom sig att Enok blev sexuellt utnyttjad av en sik. Dagen efter kände han sig så smutsig och förnedrad att han tänkte dränka sig i samma sjö som han dragit upp Anders den där ödesdigra dagen innan. Trots att hans åderpåle sedan länge slaknat hängde sig Anders fortfarande fast. Tårarna strömmade nerför Enoks kinder. Han som bara ville ha det lite mysigt efter att byns alla kvinnor oresonligt nekat honom giftermål och alla dess fördelar. Därför hade Enok sedan länge bestämt sig för att hålla sig undan fruntimmer – kunde man inte pippa dem så var de inget att ha. Han hade knutit en snara runt sin hals och i andra delen hängde en stor sten – allt han behövde göra var att hoppa ner under ytan.
    - Blubb blubb, sade Anders. Det lät som en protest.
    - Det här är ditt fel, din jävel! skrek Enok, svingade stenen och hoppade i sjön.
    Men idén med stenen visade sig vara förgäves då några av byns ungar var ute och rodde. Stenen träffade en av dem i huvudet och grabben föll medvetslös överbord, men vad värre var – stenen hade landat i båten! En motorbåt som nu längre inte hade någon förare! I timmar gled Enok efter motorbåten som körde i cirklar. Anders hängde fortfarande kvar i dasen, men nu kunde Enok i alla fall inte höra fiskajäveln.
Så plötsligt, kände Anders hur det högg till där nere! En gädda av hög kaliber och största betydelse blev Enoks frälsare. Den enorma fisken, gammelgäddan som Enok i alla dessa år bara hört talas om men aldrig lyckats fiska upp, slet nu bort Anders från hans våta penis. Till Enoks förtret simmade gäddan iväg innan han hann kasta upp gäddan i båten.

Sedan dess hade det gått ungefär tre månader och nu stod Enok och försökte återigen få tag på fisken som räddat honom från Anders läppar. Han hade med en burk med Bullens korv med motiveringen ’korv som korv’ och tänkte att det nog kunde locka fram gammelgäddan. Med fasa kom han på att han kanske även denna gång måste slå in sin penis i kött för att få napp. Fiskespöt var nog en aning för klent. Bullens korv skulle säkert vara nog för att locka fram gäddan, men hur skulle han få upp den på land? Enok hade fortfarande den avlidna ungens motorbåt i sin ägo, då ingen sagt något annat om saken. Ur den båten hade han dragit upp långt mycket mer fiskar än bara en och annan soppatorsk. Han hoppade i båten som klagade knarrande av hans kroppstyngd. Enok skyllde på korvarna.
Som alla gånger tidigare fick han stå en bit ifrån ratten då stolen gått sönder första gången och han ändå inte fick plats mellan stol och ratt på grund av sin svällande buk… ibland också hans kön.
Men idag kände sig Enok som en riddare på ståtlig häst och i blänkande rustning (rustningen var för övrigt hans dagen till ära väl inoljade överkropp).
– Nu kommer jag, hörru du, din gamla gädda! skrek Enok och viftade med sin lila lans. ”Hajar du det!?”
Han tog lite textillim och fäste korv efter korv i könshåren runt lansen och sjöng nöjt medan limmet torkade. Han var van vid vita fläckar i pubishåret. Sedan släppte Enok ratten och lät båten snurra iväg och stack ner snoppen i vattnet. Inom kort såg han krusningar på vattenytan närma sig av det stora vidunder som var ute efter hans många korvar. Enok var så nervös att han darrade och sket ner sig när han kände det fradgande skummet välla över sin penis. Han kunde höra gäddan stöna erotiskt alldeles innan han kände det välbekanta rycket i bäckenbotten. Vad Enok inte visste var att båten inte längre drev i cirklar… Han kände hur gäddan högg till och han skrek förtjust och drog med möda upp gäddan och kom i dess mun av förtjusning. Sen kände han en rejäl stöt. Enok hade kört rätt in i ett träd vid sidan av stranden.
Gäddan följde med upp av bara farten, flög över den extatiske Enoks huvud och for med ett brak in i trädet som båten krockat med. Nu var det upp till den gamle gubben att hämta tillbaka gäddan innan något av barnen skulle ta den ifrån honom. Enok gav till ett segervrål och kände sig som barn på nytt när han klev ur båten för att ta hand om gäddan… Han felbedömde avståndet, trampade rätt på fisken och halkade. Enok föll baklänges med ett skrik och det sista han hörde innan hans kvarlevor spreds i vattnet var dånet från motorn som hans huvud oundvikligt föll emot. Några barn som sett hur Enok slitits itu av propellern sprang mot platsen. De tog upp gäddan och tog med den hem lagom till middagen. Enok stod för fyllningen i huvudrätten den dagen.
Barnens mamma njöt av nostalgi och sade:
– Vad var det för fyllning, barn? Bearnaisesås?

//Jon & Findus
2012-04-15

Det var en gång en liten pojke som hette Gustav. Han gick till skolan varje dag, precis som alla andra barn. Han åt sin gröt och var en laglydig medborgare, men det var inte hans eget val. Egentligen ville han råna banker och slå ner vakter och skriva könsord med ketchup i parkeringshus. Han var en sådan kille som tvingats till lydnad av auktoriteter, en undertryckt rebell.

                      Men en dag, bestämde sig Gustav för att nu fick det allt vara nog! En korv är inte komplett utan både ketchup och senap, tänkte han och tog en tub av var sort och knallade med ont uppsåt mot parkeringshuset. Han hade en klump i magen, som troligtvis berodde på nervositet, eller kanske bara en dålig brunsch, men tog ändå målmedvetna steg. Den här morgonen hade han som omväxling inte ätit sin gröt, utan tagit sig en stor fet baconsandwich. Som pricken över i:et hade han avslutat med en drink gjord på baileys, leverpastej och gamla mjölktänder hans indolenta mor sparat i en burk.

                      När så parkeringshuset kom inom synhåll kände Gustav hur klumpen i magen förvandlades till fjärilar. Med andra ord sket han ner sig och kvar fanns bara de citrongula ondskefjärilar som tvingat ut skiten och nu gjorde honom nervös. För att dölja lukten av bajs tryckte han ner lite senap i kalsongerna. Jag menar, hur stor skillnad är det på lösbajs och senap, tänkte Gustav och kramade hårt om sina tuber. Med kladdig häck gick han sedan in i parkeringshuset, med mindre självsäkra steg nu när han visste med sig att hans underkläder inte var särskilt fräscha. Han lät sig inte sänkas! Lite bajs har väl ingen dött av! Det hade dessutom kommit lägligt, med tanke på att det skulle passa sig fint på de kala, grå betongväggarna.

Gustav tog ett självsäkert hopp över en Opel kadett och den grovkorniga, morotsjuiceliknande sörjan som rann genom byxorna, målade bilen med sina droppar. Det var kanske inget speciellt roligt mönster, men det var ju första gången för Gustav. Han tog några snabba, tuffa steg mot närmsta betongvägg och knuffade omkull en tant i förbifarten. För att hon inte skulle kunna vittna mot honom senare målade han en smiley av ketchup i hennes ansikte medan hon låg ner och sprattlade hjälplöst med benen.

– Jävla särbarn! skrek tanten och slog honom på smalbenet.

– Håll käften din handikappade babushka! Vrålade han tillbaka och gav henne en omgång senap innanför tröjan.

 – hHalleluja, muttrade tanten och smetade in cremen i bysten. Först dör Dobby och sen det här…

                      Gustav kände raseriet stiga, han var trött på hennes pladdrande. I syfte att döda tryckte han in ketchupflaskans mynning i hennes mun och tryckte. Och tryckte.

- Gluspgojke, protesterade tanten som med sina rosiga kinder likväl kunde varit rödluvans fromma mormor.

                      Snart hade hon så mycket ketchup i halsen att hon inte kunde prata längre, men Gustav var inte nöjd. Han rotade i hennes handväska och fann ett paket tamponger. Två av dessa hamnade i tantens näsborrar. Han hade sett på film att man kunde göra så, och tryckte in dem så långt det gick. Sedan klev han över den livlösa tanten och mot betongväggen.

                      Med senap och ketchup i varsin hand skrev han sedan med stora, snirkliga bokstäver: Jag är en laglydig medborgare.

Plötsligt hördes ett vrål. Gustav vände sig om och såg till sin förskräckelse hur tanten stod och stirrade på honom med rödsprängda ögon och ketchup rinnandes ur truten. Långsamt kom hon gående mot honom med armarna utsträckta framför sig.

– Nu jävlar ska jag döda dig, din glosögda horunge! Skrek hon och round house kick:ade honom så att han flög in genom taket på ett gatukök som låg utanför parkeringshuset.

- Men för helvete, muttrade Gustav när han insåg att han ännu en gång måste missa blockflöjtslektionen han tvingades till varje vecka. Han gick mot dörren, men turken som ägde gatuköket grep tag i hans skjorta.

- Betalah! gormade han.

- Du kan få din betalning i ketchup! Sade Gustav ilsket och sprutade röd sörja i turkens ansikte och sprang hem.

Gustav snortade kokainet hans lillebror gömt i huvudkudden och tänkte att det här var nog en ganska intressant start på hans nya liv. Han stannade uppe hela natten och glodde på porr och lät mer oigenkännlig sörja fylla hans redan generöst nedkletade byxor. Han somnade lycklig utan att ha borstat tänderna; det vill säga de två tänder han fortfarande ägde efter tantens hämndfulla attack. Med orden ”Jag är en laglydig medborgare”; sagda upprepade gånger, somnade han nöjt. En sköterska gick förbi hans dörr och noterade snabbt att den gamle mannen luktade skit och senap. Igen. ”Att han aldrig lär sig” suckade hon trött och tog av honom blöjan och kastade den i sophinken. Han blir ju så arg om jag väcker honom, tänkte hon och stängde dörren till den vadderade cellen för all framtid.

//Jon & Findus

2012-03-18