Orten heter visst Pforzheim och har skogen Schwarzwald inpå knutarna. Det är ingen vacker stad om man utgår från vad vi sett hittills och jag är glad att jag inte ska vistas här i mer än två veckor. Vi bor ganska bra, i ett vandrarhem hyfsat centralt med allt det nödvändiga till hands.

   Idag känner jag mig bättre i ryggen. Somnade 21 igår kväll och vaknade 7 i morse. En härligt lång natt efter en mycket lång dag. Bilresan var smidigare och mindre smärtsam än jag befarat, kanske på grund av starkare smärtlindring än i fredags. Idag kunde jag sitta upp i över en halvtimme innan jag tvingades lägga mig på golvet, och jag har inte ens tagit några tabletter, så ryggen, nacken och huvudet håller nog äntligen på att långsamt bli bättre.
   Vi var ute i god tid i morse för att träffa doktor Wolfgang 09.00 Vi kom dit 08.30 och ombads fylla i symptomformulär. Till min stora förvåning och glädje fanns det sådana på svenska! Därefter väntade vi. Vi trodde på fullaste allvar att vi skulle träffa doktorn klocka 9, men klockan hann gott och väl passera 10 innan vi fick komma träffa honom. En lång diskussion följde rörande mina symptom och min sjukdomsperiod och vi fick en massa bakgrundsinformation om borrelia och behandlingen av den. Jag kommer få tre olika behandlingskurer under tiden vi är här, både intravenöst och i tablettform. Enligt doktor Wolfgang kommer bara den intravenösa behandlingen med doxycyklin (en av tre behandlingar, med samma ämne som i pillrena jag tagit tidigare) kommer vara fem gånger starkare än det jag tagit tidigare. Därpå följer två andra ämnen som behandlar andra former av borreliabakterier än den de behandlar i Sverige. Idag fick jag dock bara den första behandlingen, samt utskrift av piller som jag ska ta utöver injektionsbehandlingen. Imorgon har läkarna semster, så det här drar igång på allvar på onsdag.

   Läkaren uttryckte också ordination att fortsätta intravenös behandling även när jag kommer hem. Kommer jag kunna övertyga den Svenska sjukvården att hjälpa mig? Eller kommer det gå att utföra privat. Det får vi fundera på när den tiden är inne.

  Den stora nyheten är att jag känner mig bättre idag (fast långt ifrån bra). Läkaren tvivlade aldrig på att det är borrelia och jag kommer få god hjälp framöver.

Tack till alla där hemma för ert stöd! I will be back!

Tisdagen dagades som så många andra dagar, men dagens schema såg annorlunda ut. Istället för att gå i skolan och skriva på mitt projektarbete och någonting om hedersrelaterat våld var dagen koncentrerad runt ett kirurgiskt ingrepp. Lombal punktion. Ryggmärgsvätska på svenska. Jag hade hört att ingreppet skulle bli smärtsamt och var inställd på att få lida i en halvtimme. På tåget mellan Ludvika och Falun skrev jag och tänkte på annat. Klodiwinda fick trösta stackars Hilda vars make försvunnit under rebellupproret i Rikets östra delar.

  Jag mötte den vackraste läkare jag någonsin träffat. Hon lyssnade intresserat när jag berättade om mina symptom och min sjukdomshistoria och hennes ögon lyste som opolerat guld när vi diskuterade hur vi skulle komma tillrätta med mina problem. Hon skakade på huvudet åt den undermåliga vård jag fått tidigare och lovade att jag skulle få vad jag kom dit för. Jag hänvisades till britsen. Lugnad av den vackra läkarens utstrålning beredde jag mig på att utstå vad som helst.

  Men min manlighet var inte sen att svika mig. Den punkterades i samma ögonblick som bedövningsvätskan sprutades in i min svank och fick musklerna att krampa sig. Bedövningsmomentet pågick så länge att jag började tro att hon bytt spruta och nålen tycktes vinklas åt alla möjliga håll. Därför var det med ett kvidande jag svarade när hon till sist drog ut nålen och sade med sin vackra, exotiska röst.

  "Nu jag sticka in nålen och utvinna din ryggmärgsvätska. Det här går fint."

  Det tyckte inte jag och inte blev det bättre när den nya nålen trycktes in. Om den förra sprutan haft svårt att vara still så tycktes den här vridas runt som en kompassnål under en kraftledning. Varje gång sprutan bytte ställning (och det gjorde den ganska ofta) kändes det som om musklerna i ryggen gjorde uppror. Det var en dov smärta, troligtvis dämpad av bedövningen som tidigare injicerats. Det gjorde ont och jag kved, men det gjorde ändå inte så farligt ont som jag hade fruktat. När det hela efter absurdt lång tid var över fick jag se att vätskan var klar och genomskinlig, vilket direkt visade att jag inte hade hjärnhinneinflammation. No shit tänkte jag, som kommit dit för att se om ett ryggmärgsprov kunde upptäcka min borreliainfektion.

  Den vackra läkaren bad mig ligga kvar en timme medan de undersökte resultatet av ingreppet. Trött men lättad låg jag kvar på britsen och väntade. Det kändes som att det hade gått ganska bra ändå och jag hade inte ont där jag låg.

  Timmen gick och de mörkbruna lockarna och opolerat gyllene ögonen återvände med ett leende. "Vi ser ingenting som är fel med ditt prov än så länge. Det är ingenting som behöver åtgärdas akut. Vätskan kommer skickas till labbet för att undersökas mer noggrant. Vi kan inte göra mer för dig för tillfället, du är fri att gå."

  Så jag gick. Inte i sju dagar och sju nätter, men bort till bussen. Det var när jag resate mig från britsen och kommit bort från sjukhuset som jag insåg att det gjorde ont. Området där hon stuckit verkade vilja sticka tillbaka. Jag var nära att falla ihop. Jag släpade mig ombord på bussen och sjönk mödosamt ner. Min kropp kändes som en överkropp och en underkropp utan någonting som band de båda samman utom smärta.

  Bussen gick inte direkt till Ludvika utan innebar ett byte. Det gjorde ont att gå av och på, det gjorde ont att sitta och vänta, men bedövningen verkade troligtvis fortfarande för att sitta var skönare än att stå. Jag lyckades köra hem från Ludvika till Brunnsvik, men när jag gick ur bilen höll jag på att falla ihop. Ryggen skrek och det gjorde troligtvis jag med. Det kändes som om musklerna i området runt sticket var alldeles förruttnade. Men jag hade inte ätit någonting på hela dagen förutom äpplen och klockan var fem på eftermiddagen, så hungern besegrade smärtan och transporterade mig ner till matsalen. Där möttes jag av pasta, köttfärssås och min kusin. Båda mötena var lika upplyftande och väckte nytt hopp inom mig.

  Den natten somnade jag av alvedon och kände mig ganska bra. Jag hade däckat i sängen så fort jag kom upp på rummet, gått omkring lite i mitt lilla område på kvällen och konstaterade att jag inte hade så fasligt ont. Så jag somnade hoppfull. Men morgondagen krossades som ett glas utslängt från tredje våningen.

  Onsdagen kunde jag knappt sitta upp. Frukosten var en pina som snabbt stökades över. Under lektionen låg jag i soffan och försökte dölja hur ont jag hade för de som koncentrerade sig på vad läraren berättade. Förmiddagen ägnades åt information och diskussion om EU. Under maten tvingades jag resa mig från stolen och gå efter var tredje tugga, för att gå gjorde mindre ont än att sitta. Till slut fick jag ändå så mördande ont i ryggen och huvudet att jag raglade upp i min säng. Vin, Ipren och Elias fick smärtan att lindras för en stund. Min vänlige kusin satt på mitt rum och hjälpte mig med allt jag behövde hela eftermiddagen. Jag somnade och vaknade, drack mer, tog en tablett till, somnade och vaknade. Och svettades. Trots att mitt rum inte var särskilt varmt så rann svetten om mig. Troligtvis för att jag hade så ont. Det var med sorg och svårmod jag blickade framåt. 8 timmars bilresa väntade på fredagen.

  Torsdagen dagades, två dagar efter operationen, och mitt hopp om en snabb bättring gick än en gång i kras. Jag kunde inte sitta utan att få så ont i huvudet att jag mådde illa. Jag låg i sängen större delen av dagen i väntan på bättre tider. De infann sig inte. Under lunchen på torsdag mådde jag så dåligt att jag inte ens kunde stå upp. Jag försökte gå upp till mitt rum, men kom inte hela vägen utan att lägga mig ner på golvet. Jag hade velat undvika det, men akuten var det enda som gällde. Jag hade hört talas om att man kan få huvudvärk av Lobmal punktion, men enligt utsago var den sällsynt och påverkade dessutom bara huvudet. Jag hade dock ont i hela ryggen.

  Akuten i Ludvika påminde lite om sjukvården hemma i Blekinge, med undantaget att de i Ludvika i alla fall verkade ta mig på allvar. Men ingenting onormalt kunde hittas. Efter en halvtimmes väntan på läkare fick jag reda på att det skett en liten blodsutgjutelse där sticket ägt rum, inte alls ovanligt för ett liknande ingrepp. Uppenbarligen var det denna som spred all smärta i min kropp. Jag fick rådet att kyla ner det, att äta ipren och att låta det läka sig självt. Läkaren påstod också att en kropp i rörelse skulle vara det bästa för att få ner svullnaden. Åt detta utlåtande skrattade jag nästan av vanmakt. Hur skulle jag kunna röra på mig när jag har så ont att jag inte kan gå? "Jag kan tyvärr inte göra något mer," sade läkaren och gick. Den kvällen försökte jag packa, men jag kunde inte hålla mig på benen längre än en halvminut innan jag fick så ont att jag tvingades ligga ner igen. Därför varvade jag packandet med avsnitt av Hem till Midgård, säsong två, och försökte att inte tänka på morgondagens åtta timmars bilfärd.

  Men torsdagen blev fredag, för tiden har sina fasta rutiner. Jag lyckades sitta upp nästan hela frukosten, därefter kunde jag inte sitta mer resten av dagen. Inte stå eller gå heller. Jag grät när jag insåg vilket helvete jag hade framför mig. Åtta timmar i bil, och jag skulle helst köra också. Tankarna på att köra övergav jag dock ganska snabbt. Jag försökte. Jag satt bakom ratten i max en kvart, sedan fick sådan huvudvärk att jag mådde illa. Utan drottningen av Svärd (den ädla Josefina från konst) hade jag aldrig haft en chans att komma hem. Som det var nu kunde hon köra själv hela vägen till Växjö medan jag låg omväxlande i baksätet och i ett nerfällt framsäte. Där var smärta. Från min rygg strålade en smärta som jag aldrig tidigare bekantat mig med. Jag har haft ont i ryggen tidigare, våldsamt ont, men dessa atacker brukar gå över på fem minuter. Det här har hållit i sig i fem dagar och det enda som går att göra är att ligga ner. Det var svårt att göra i bilen. Men det gick och i Växjö såg jag ljuset. Min mor och morfar hade kommit för att hämta mig. Jag hade tryckt undan min smärta under resan från Ludvika till Växjö, ignorerat den och bitit ihop. Efter Växjö gick det inte längre. Till tonerna av Vivaldis underbara årstider grät jag hela vägen hem. Så ont har jag aldrig haft tidigare. Inte i vuxen ålder i alla fall. Jag har vaga minnen av brännmaneter och djupa skärsår, men de är så avlägsna att de inte går att jämföra med.

  Jag stapplade in till min säng hemma och fick i mig starkare piller som vi råkade ha stående. Jag åt kvällsmat liggande på en madrass på golvet och kände smärtan rinna av mig. Panodil Forte satte in.

  Idag känner jag mig bättre men inte bra. Jag bävar inför morgondagen och resan till södra Tyskland. Min far och jag ska dit för att ge mig intravenös behandling mot Borrelia som man inte kan få i Sverige. Här tror man inte att Långvarig Borrelia existerar, man tror att allt löser sig med en omgång doxyferm. I Tyskland vet de mycket bättre. Jag ska dit imorgon, och vi ska köra bil ner. Det är ännu längre än mellan Ludvika och hem och smärtan kvarstår. Det har dock blivit bättre. Låt oss hoppas att det blir bra imorgon, annars är jag mer rökt än Prince. Eller den mustacheprydde sosseledaren. Alla religiösa där ute, be för mig är ni snälla! Jag behöver alla välsignelser jag kan få.

//Smärta är ett billigt pris att betala för lycka. Låt oss bara hoppas att jag inte kastar pengarna i sjön.

Adjö Torvald

Adjö Magnus och Lasse

Adjö alla andra ankor som flugit härifrån för varmare trakter

Det vackra vädret till trots närmar vi oss kyligare akter

Ibland kan det vara svårt att skilja på för och akter

Men det är det inte jag som har sagt er

Nu är dock fören inställd på vad jag tror är rakt fram

Jag tar fram min styrka och borstar av allt damm

Vi är många här som är på väg

Trots att fram är åt olika håll för alla

Framåt rör man sig alltid

Det går inte att hindra rörelsen som är tidens gång

Även att gå i en cirkel är att ta sig fram

för vad man än når så har man nått något

Vem hade kunnat hindra eller fly

från det faktum att hösten nu flåsar oss i nacken

Ankorna flyr, men det är deras natur

Till skillnad från tama fåglar som sitter i bur

Trots att de flyr från vintern så är deras riktning fram

De flyger med mål istället för att bli jagade som lamm

Men även lammet rör sig framåt när det flyr

varesig det kommer undan eller ej

Det kan bli rivet eller gå ner sig i en myr

vilket kan hända varje kille och tjej

Skillnaden mellan människa och får

Är att människan kan berätta hur hon mår

Hon kan fly och hon kan drunkna

Men liksom alla djur så kan vi människor hjälpa

En vän som sitter fast

kanske jagad av en varg

Trots att man inte är många bast

så får man vara bra karg

om man vägrar hjälpa en människa i nöd.

Solidaritet, medmänsklighet

Det är tunga dygder, jag vet

Men den som bär dessa dygder och är klok

För henne behöver det inte bli ett ok

Det är snarare en styrka

att ge åt andra sin styrka.

Ankorna har lämnat oss, men vi står starka kvar

Vi hjälper varandra även när det blir kallt och mörkt

Vi har värme nog för alla och envar.

Inlägget kommer imorgon kära vänner, efter att jag uppträtt i storstugan. Puss & Godnatt.

Snarka fint, men inte så högt att ni stör MIG!