Idag är det fredag. Jag måste ständigt påminna mig själv om det. Idag är det fredag. Det betyder rutiner inför helgen. Matmöte + helghandel efter lunchen, fest och umgänge på eftermiddagen/kvällen/natten. Matlag lördag + söndag. Knytkalas på lördag. Ett annat liv än det som är i veckorna väntar när fredagslunchen är intagen. Ett liv. En tillvaro.

Det känns som att jag trots detta börjat tappa sammanhang. Det känns som att helgrutinerna och det avbrott det innebär från kampen om skolan är vad som håller mig kvar i vad jag verkligen kom hit för. Mina drömmar. Mitt liv. Som jag känner sakta men säkert börjar glida ifrån mig. Flyta ut i det som kommit att kallas för Bevara Brunnsvik. Skolan måste bli kvar. Vår utbildning och våra liv måste prioriteras. Det är det som håller mig igång just nu. Kampen om vår rätt till att vara kvar. Mitt kreativa skrivande har halkat bort i periferin. Den nuvarande utbildningen känns märkligt... betydelselös. Jag vill inte använda det ordet. Jag älskar utbildningen och jag älskar att vara här. Anledningen till att det känns betydelselöst är att hela den här hittills 6 veckor långa cirkusen har tröttat ut min kreativitet. Allt jag kan fokusera på är kampen. Men det tar så mycket tid, så mycket energi, att kämpa.

Så har det i alla fall varit. Nu har jag kommit igång lite bättre med studierna. Jag har börjat skriva en del igen och jag tänker mycket tankar om mina projekt. Men sammanhanget har försvunnit lite. Jag kan knappt hålla ordning på vad jag gör om dagarna, än mindre veckorna. Det som upptar mina tankar är att jag vill ha min utbildning, men jag hinner inte utnyttja den. Jag vill inte ha det så här, det går inte att studera med nuvarande rektor och huvudmän. Men det har jag redan sagt. Det jag skrivit hittills i inlägget är hur det påverkat mig.

Och de senaste dagarna... Ja! Det börjar blåsa lite vind i våra segel. Det visar sig att det varit mödan värd att kämpa. Lördagen 17/11, alltså nästa lördag, ska vi hålla en ny manifestation inne i Ludvika. 14.30 - festsalen i folkets hus.

Enrico Barile (för övrigt en väldigt spännande och intressant person) bekräftade att han kan tänka sig att skriva kontrakt. Folkhögskolornas Studeranderättsliga Råd har givit sitt uttalande i ärendet, ett uttalande som talar mycket för vår fördel. Jag var orolig ett tag över att vårt öde vilade i händerna på myndigheter, men den farhågan har nu förbytts i tacksamhet. Uppenbarligen finns det människor som vill kämpa för någonting även i myndigheter.

Det som händer i frågorna: Nu idag, efter SEX VECKOR har Sofie plockat hit kurator/samtalsstöd åt oss. Minst en månad för sent egentligen. En kurator (jag kommer kalla honom det, jag är inte helt säker på hans faktiska yrkestitel) som kommer vara här endast fredagförmiddagar under resten av terminen. Vi är alltså 50-60 elever som delar på EN kurator EN HALV DAG i veckan. När jag var där och bokade tid tidigare idag såg jag att de tre närmaste veckorna var uppbokade sånär som på en tid, när jag skrivit upp mig. Efter mig kom det fyra elever till som ville skriva upp sig. Med en enkel kalkyl kan man konstatera: Det här räcker inte på långa vägar. Jag tycker nästan synd om vår kurator som kastas in i det här. När jag tänker efter tycker jag nog synd om alla som jobbar under rektorns/skolstyrelsens piska. Mitt intryck är att Samtliga av Sofies underordnade mår dåligt och får usla villkor.

Det slängs en massa saker från skolan. Slängs, inte säljs. Utöver sångböckerna har nyligen datorbord och fullt dugliga stolar och jag vet inte vad mer haft sällskap i en stor blå container. Det SLÄNGS. Utan att vi elever får behålla någonting, utan att de fulldugliga sakerna säljs på något sätt. Och varifrån kommer ordern? Om jag förstått saken rätt så kommer den via omvägar från självaste Tommy Hindrikes, Mannen med all makten i ABF NÖSS. Mannen som varit fullkomligt osynlig och som ingen egentligen sett till eller hört av sedan den dagen han och Håkan Heglert och Sofie gick runt på skolan och meddelade beslutet om flytt. Mannen som har makten och det yttersta ansvaret. Ingen tycks ha sett honom på mycket länge. Det kan jag i och för sig förstå. Jag skulle också velat hålla mig borta från människor och media om jag gjort vad han har gjort. Men det gör det inte acceptabelt.

Hur som helst, av någon anledning vill han slänga Brunnsviks inventarier i rasande fart. Varför? Det är frågan vi alla ställer oss. Det är helt oförståeligt.

Det är en väldigt jobbig tid för oss elever. Men för mig väldigt lärorik. Det är förvisso inte det här jag kom hit för att lära mig, men det öppnar andra möjligheter som är intressanta på annat sätt. Men när man skrattar våldsamt åt att man skriver ord som 'Undermålig' och 'avhängig,' då vet man att någonting står lite fel till. Då vet man att det arbetet man gör tar upp lite för stor del av ens tid. Men det är sådant man måste genomgå.

Jag hade för mig att det var fler saker jag skulle ta upp i det här inlägget, men det måste glidit mig ur hågen. Så är det när det finns för mycket där inne. Arkimedes princip gäller även för våra hjärnor. Jag återkommer. Det finns så mycket mer att belysa i ämnet. I morgondagens upplaga av Dalademokratin har jag fått in en debattartikel och i NLT samma dag skall om jag är rätt informerad en insändare från mig dyka upp. Båda med i princip samma innehåll.
 Glöm inte demonstrationen!

/Jon... Ja, Jon helt enkelt. Jag orkar inte med några fyndiga epitet just nu.

Det är idag den 6e november. Beskedet kom för snart 6 veckor sedan. Sedan dess: en kamp mot skuggor, skräck och spöken. Vi elever sökte en utbildning om skrivande, musik och konst men fick en grundutbildning i hur en ledare INTE ska vara och behandla sina subjekt. Jag ska försöka sammanfatta de veckor som varit så att jag kan gå vidare.

Vecka 39: Beskedet kom på onsdagen. Sofie, Hindrikes och Heglert gick ut i klasserna och berättade ungefär att LO har svikit oss och nu tvingat skolan att flytta. Nämnda trio försökte få det att se ut som att LO bara ville mjölka oss på pengar och stängde hyresförhandlingarna av girighet. I ett första skede utmålades alltså LO som de största skurkarna. Men där fanns något som inte stämde. Trion beklagade sig med ord, men deras tonfall och argument sade någonting annat. Men vi elever var i för stor chock för att tänka någonting annat än att vi blivit grymt svikna. Det hjälpte inte vårt förtroende gentemot ledningen att vi fick beskedet via media innan de gick ut i klasserna. Den dagen hade vi ett flera timmar långt stormöte eleverna emellan där vi diskuterade vad som skulle göras. Bland annat kom vi överens om att kontakta så många stora media som möjligt och ordna en demonstration.

     Rektor Sofie kallade till ett nytt möte på fredagen och i princip hela skolan närvarade. Rektorn var ensam mot över 60 elever. Som insett ganska snart att LO nog inte var de riktiga skurkarna. Vi prövade vår tilltro till rektorn med ändlösa frågor om hur det gått till, vad som ska hända och vad vi känner. Hon bemötte oss med iskyla, avfärdade våra argument, använde sig av en lång rad olika härskartekniker som gjorde oss elever väldigt trötta. Inte en enda gång beklagade hon sig då över det som skett, inte en enda gång kunde hon erkänna att det här var fel mot oss. Mot slutet maldes hennes argument ner till den dyra driftskostnaden och byggnadernas dåliga skick. Hon sa att byggnaderna överhuvudtaget inte skulle gå att bo i under vintern. Det var hennes argument när vi gick, det och propagandan om hur bra allting skulle bli i Borlänge. Någonting som ingen av oss trodde på, förstås.

      Vecka 39 från onsdagen och framåt präglades av chock, tårar, sorgesupande och ilska. Redan denna första vecka formulerade vi ett kravbrev där vi formulerade vad vi elever krävde.

Vecka 40. Två spår utkristalliserade sig. Å ena sidan skulle ett gäng kontakta media, å andra sidan skulle demonstrationen, som skulle ske på fredagen samma vecka, planeras och marknadsföras. Veckan inleddes med ett långt och jobbigt morgonmöte där vi återigen ställde Sofie till svars och där hon återigen slingrade sig undan våra argument, fortsatte hävda att allting skulle bli så bra. Hennes erfarenheter från journalistiken och politiken gjorde sig övertydliga. Alla gick därifrån bittra.

     Vi elever grävde flitigt i vad vi kunde hitta om förhandlingsprocessen. Det vi hittade gjorde oss bara ännu säkrare på hur det låg till: Det var skolledningen, inte LO, som svikit oss. Under torsdagen och fredagen var två journalister från tidningen Folkhögskolan på plats på skolan för att gräva. Deras artikel publicerades i dalademokraten igår och kommer ut i sin helhet på onsdag. Rubriken löd "Huvudmannen för Brunnsvik på ruinens brant."     http://www.dalademokraten.se/Opinion--Ku...a-ruinens-brant/

     Cirka 200 själar bevittnade vår demonstration i centrala Ludvika, något som vi ansåg som mycket god uppslutning en strålande höstdag på torget. Det var starka tal från en fackombudsman, chefen för ABF i Ludvika (som inte hade någon del i nedläggningen av skolan, tvärtom), en högt uppsatt socialdemokratisk kommunalpolitiker och förstås en massa elevers egna framföranden.

     Efter demonstrationen trodde vi att allt skulle lugna ner sig lite så att vi kunde hämta andan en stund. Men ICKE! Så snart som dagen efter, tidigt en lördagmorgon, skulle de tömma ett av husen på skolan. En grupp om tio-femton elever samlades utanför huset ifråga med te och sångböcker, varmt påpälsade i den gnistrande morgonen, och sjöng i protest över flytten. Flyttgubbarna var inte gladare än vi åt flytten, men de var ändå tvungna att genomföra den.

    Utöver våra försök att kontakta media skrevs en misstroendedeklaration som skickades till olika instanser som information om det allvarliga läget på Brunnsvik och vårt omintetgjorda förtroende för dem som styr över oss.

Vecka 41. Veckan inleds med att Sofie återigen försöker sänka vårat mod och vår moral på måndagsmötet. Men den här gången är jag redo och det sista som händer innan vi skiljs åt är att jag själv går upp och sjunger Svarte tupp (som ni sett tidigare).

      Våra försöka att väcka riksmedias intresse var en återvändsgränd i det läget och vi började fundera på vad vi kunde göra istället. Svaret uppenbarade sig. Det skulle inte räcka med våra kravbrev och misstroendedeklarationer, här krävdes någonting tyngre. Jag minns inte om vi började redan vecka 41 eller om det flöt ihop med vecka 42, men vi började spruta ur oss anmälningar och gör det fortfarande. Folkhögskolornas studeranderättsliga råd FSR, Arbetsmiljöverket, Folkbildningsrådet och lite till.

Vecka 43. Veckan inleddes med körsång ur skolans sångböcker. Återigen studsade Svarte Tupp mellan väggarna.

     En myyyycket intressant möjlighet öppnade sig. Vi elever får kontakt med Brunnsviks Förvaltning ABs vd, som lyssnar på vad vi säger och erbjuder sig att hyra ut boende och kanske även andra lokaler till oss under våren. Möjligheten att bo på skolan även om utbildningen flyttar sprider hopp om fortsatta studier. Det är med förtröstan vi skiljs för ett efterlängtat och välbehövt höstlov.

Vecka 44. Det var tänkt att det här skulle bli lugnt och skönt och för de flesta blev det det. Men under tisdagen kom skolans svar på vår anmälan till FSR. Fyra dagar försenat. Vi elever fick två och en halv dag på oss att bemöta detta propagandafyllda svar som var det gamla vanliga. Allt skulle bli så bra och allt är redan fixat. Fullkomligt tjurbajs. Nu väntar vi på FSRs handläggning.

Vecka 45. Har just börjat. Den sista anmälan är inskickat och nu följer några dagars väntan. Vi ska så snart vi kan inleda förhandlingar med Brunnsvik förvaltning AB. Men här finns ett problem. Vi har hört rykten om att igår ringde Sofie runt i bland annat LO för att försöka stoppa detta. Jag har inga detaljer från detta, men tydligt är att rektorn gör ALLT HON KAN för att motarbeta oss. Hon har tidigare sagt att vi ska försöka fixa våra boenden själva, och när vi nu gör det... Ja, då försöker hon stoppa oss. Jag vet ärligt talat inte vad hon har för syfte med att hindra oss från att bo där vi vill bo, men vad det än är så är det ett hemskt faktum. Det är så otäckt att känna att vår rektor gör allt för att stoppa oss från att få som vi vill. VI VILL INTE HA DET SÅ HÄR!!! Vad kan vi göra? Någonting att fundera över under de närmaste dagarna.

En annan sak som är mest tragikomisk är detta: Under höstlovsveckan råkade en lärare gå förbi Gamla matsalen och lyckades stoppa en underlig aktivitet. Någon (jag har inte fått höra vem eller vilka) hade fått order om att slänga sångböckerna som vi sjungit ur det senaste måndagsmötet. Sångböckerna som funnits och cirkulerat på Brunnsvik jag vet inte hur länge, innehållande sånger från arbetarrörelsens historia, bland annat. Sofie hade gett order om att bara SLÄNGA BORT ett kulturarv. Varför? Tja, ska vi spekulera? Jag tror hon är sur för att vi sjöng ur dem under måndagsmötet. Försöker hon göra sig av med kulturarvet för att sedan kunna säga att det inte finns något kulturarv kvar att klamra sig fast vid? Den gubben går inte! Den gubben får fan inte gå ens med rullator!

       Sådan är hon, rektor Sofie Wiklund. Hon Lägger sitt fokus där det minst av allt ska vara. Om jag ska tala klarspråk: Hennes handlingar framställer henne som paranoid, desperat och nästan diktatorisk. Hon sprider otrygghet, ilska och sorg på vår studieplats och allt hon gör är att försöka hindra oss. Hon kränker oss och våra rättigheter, pratar ner på oss, omintetgör vår känsla av demokrati! Det finns bara ett ord som kan sammanfatta det här: MAKTMISSBRUK.

Mitt minne och exakthet är inte vad det borde vara. Så mycket har cirkulerat i mitt huvud kring det här de senaste veckorna att det mesta har blandats ihop till en enda sörja. Vecka för vecka, dag för dag, har de flesta av oss elever pendlat mellan hopp och depression. Det är jobbigt för oss "små" människor när de som ska leda oss bestämmer sig för att sätta sig på oss. Vi har flera gånger i våra anmälningar belyst detta: Vi kan inte ha det så här. Det GÅR INTE. Sofie är hundrafalt informerad om detta, men det tycks bara göra henne ännu mer målmedveten.

Om jag i och med detta trampar på dina tår, Sofie Wiklund, vet då att ni (du och ABF Nordöstra Storstockholm) har sparkat på våra skrev. Du har spottat på våra hopp, vår värdighet, ja på själva demokratin! Du har (nej, det är inte bara du. ABF NÖSS är de äkta bovarna, men du är deras springflicka), trotsat arbetarrörelsens värdering. NI har PISSAT på Brunnsvik. Du kunde ställt dig på vår sida, Sofie. Du kunde hjälpt oss och behandlat oss med värdighet. Eller du kunde avgått. Men du har valt den hårda vägen. Det gör mig... ledsen. Och besviken.

Jag hoppas att den här affären får ett slut snart. Det är väldigt jobbigt för alla inblandade och jag vill kunna lägga min tid och energi på att skriva på mina böcker. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker aldrig ge upp. Om det finns godhet i vår rektors själ, vilket jag ändå vill tro, så hoppas jag att hon ger upp snart. För vår skull. För vad är det vi alla vill? Vi vill ha frid. Men vi vill också ha kontroll över våra liv. Vi vill ha tillbaka våra demokratiska rättigheter. Förlåt för att jag skriker och gapar i det här inlägget, men det gör mig upprörd att bli överkörd. Som sig bör.

/Jon förkämpen, med en vädjan om demokrati och välvilja.