Natten som följde efter att man sett hären tåga i fjärran vaknade Kobbe plötsligt. Han trodde att han hört någonting.

 Det var alldeles tyst och alldeles mörkt, precis som det brukade vara när han vaknade. Det var ytterst sällan han sov i sitt eget gemak, allt som oftast sov han, liksom i natt, i sitt mörka och hemliga rum djupt inne i Redets hjärta. Han trivdes i det kompakta mörkret och den totala tystnaden. Det här var hans ställe, hans... och en annans. Men då, innan plikten tvingat dem isär, hade de varit för unga för att göra annat än utforska och leka gömme.

 Kobbe vände oroligt på sig. Han visste inte hur långt borta den stundande dagen var, men han visste med all säkerhet att solen inte stigit upp ännu. Efter all sin tillbringade tid på mörka platser hade den unge Halvhalsen utvecklat en känsla för om det var dag eller om det var natt utanför de tjocka väggarna. Nu visste han att de var natt. Detta gjorde honom både lättad och orolig. Han såg inte fram emot morgondagen, för den skulle innebära en fara för honom själv och för Redet. Han avskydde öppet krig där han inte själv hade stort övertag, och där vad som helst kunde hända. Dessutom väntade många svåra och jobbiga beslut under morgondagen.

 Det var på grund av besluten han var både tacksam och plågat över att han vaknat i förtid. Nu hade han tid att fundera och överväga, men det är inte alltid positivt. Det borde ha varit enklare än det nu var. Plötsligt insåg han varför han vaknat. Det fanns två olika anledningar, varav den ena hade med morgondagen att göra. Beslutet var ännu inte fattat. Det andra hade med spöken att göra. Precis innan han vaknade tyckte han sig kunna se ögonen...

 Han vände sig tillbaka igen, mer oroad av den andra anledningen än av den första... Och plötsligt såg han dem igen. De blå-grå, stora ögonen som tillhörde Anja Anka. Den enda anka som kände till hans hemliga rum, flickan han spenderat nästan hela sin barndom med. Han var två år äldre, men det var ingenting som märktes när de var tillsammans. Den enda anka som någonsin fått ta del av hans liv, men som för ett år sedan försvunnit. Och nu var hennes ögon tillbaka.

 De tittade på honom utan att blinka. Han försökte upprepa samma bedrift men lyckades till slut inte. Tårarna kom och störde, och han kunde inte avgöra om tårarna var av saknad, vrede eller bara torra ögon. Så fort han blinkade försvann ögonen, men de låg kvar på näthinnan som ett vackert minne. Var det kanske bara det det var från början? Ett vackert minne?

 Han stirrade länge ut i mörkret utan att upptäcka ögonen igen. Kanske blundade han, kanske fanns där ingenting att se. I totalmörkret visste han ingen skillnad. Han malde inom sig tankarna om morgondagen en stund. Alla tre förhandsalternativ han radade upp kändes fel. Att göra ingenting, vilket var vad både han och Knorre hoppades på, kändes dumt. Han tyckte att han borde utnyttja situationen till någonting mer konstruktivt. Personligen skulle han inte tjäna ett dyft på att låta allting gå Knorres väg.

 Alternativ två var att skjuta Njord med en riktig pil istället, men det skulle bara skapa krig och onödigt dödande. Kobbe avskydde synen av blod, vilket tillsammans med underlägsen muskelstyrke var en av anledningarna till hans användande av blåsrör. Den idén hade han bara övervägt för det roliga i att ställa till det för Knorre Af Anka. Totalt meningslöst egentligen, när han tänkte efter. Ibland måste man få göra saker bara för att det är kul, men ett vitalt tillfälle som det här är inte rätt tidpunkt.

 Och det tredje alternativet... Att utnyttja Njords desperata ställning, hjälpa skurken Ärrnäbb och få personliga fördelar... "Det skulle du aldrig tycka om," viskade han till ögonen han tyckt sig ha skymtat tidigare.

 Rösten som till hans stora förvåning svarade var svag och lät avlägsen, men så underbart lik. "Du inbillade dig alltid att du visste vad jag tänkte. Du skulle blivit förvånad om du visste hur ofta du hade fel."

 "Anja?"

 "Självfallet, dummer."

 Kobbe tyckte sig ana en rörelse längre ner i rummet, men han kunde inte känna någon närvaro. Huden knottrade sig under fjädrarna. "I ett år har du..."

 "Iakttagit Redet och ditt eget och min halvbrors förehavanden. Han är inte stark nog, Kobbe. Makten är i dina händer, så fort du får undan Knorre."

 "Anja? Är det verkligen du?" Han hade svårt att avgöra om han verkligen hörde hennes röst eller om det bara var inbillning. Hon talade som om hon visste djupet av hans själ.

 Det hördes den lättaste av suckar, och med den följde en doft som fick Kobbe att tänka på rosa moln. Han kände sig alldeles yr när hennes svaga och fjärran röst ögonblicket senare talade till honom igen. "Alla dina sinnen talar om för dig att det är jag, stämmer inte det?"

 "Inte synen," sade Kobbe. "Och inte smaken..." Men halvvägs genom den sista meningen upphörde den att stämma, för plötsligt fann sig hennes näbb vid hans, och de rosa molnen trasades sönder i en kaskad av guld. Han hade många gånger inbillat sig hur det skulle vara, hur det skulle smaka att kyssa Anja, och nu hände det för första gången på riktigt. Den enda som han någonsin verkligen älskat. Han darrade av lycka och njutning och i flera sekunder genomförde han tillsammans med den han alltid älskat den handling han tidigare bara inbillat sig. Han hade vid otaliga tillfällen rört vid henne, men aldrig i närheten av så mycket som han skulle vilja.

 Kyssen varade bara i några sekunder och lämnade Kobbe galen av längtan efter en till. Men när han sökte sin partner med näbben igen var hon borta. "Det sista sinnet måste vänta," sade hon, och rösten lät återigen svag och avlägsen.

 Hennes ord var som en kalldusch. Plötsligt kände han att någonting stod helt galet till. "Vad har hänt? Anja, vad är det som hänt? Är du ett spöke?"

 "Ett spöke är jag definitivt inte. Men det är här i mörkret vi får träffas och ingen annanstans. Jag bevakar dig dygnet om, men du får inte se mig. Jag lever och jag är här, det är allt du behöver veta."

 "Åh, jag älskar när du är så hemlighetsfull." Han insåg plötsligt hur lätt det var att säga just de orden, de orden som han tidigare bara tänkt men aldrig yttrat högt. "Jag älskar din röst och din doft. Jag älskar dig Anja, och det har jag alltid gjort. Jag älskar dig."

 En liten stund dröjde det innan orden ekat ut, och därpå följde en ungefär lika lång tystnad. "Jag vet," svarade Anja till slut. "Angående ditt bekymmer, min käre vän, så finns det ett fjärde alternativ."

 "Det finns det kanske..." sade Kobbe dröjande. "Hatar du honom fortfarande?"

 Tystnad och ensamhet var det enda han fick till svar. Tystnad och ensamhet var det enda som fanns i rummet, men i hans näsborrar dröjde sig minnet av hennes ljuvliga doft kvar, och minnet av hur kyssen smakat. "Anja, hatar du honom fortfarande? Vad ska jag göra?"

 Men plötsligt visste han det. Plötsligt visste han hur han skulle göra. Han somnade lycklig och sov som en stock resten av natten, och i drömmarna vandrade han på rosa moln, med en doft av rosor och en smak av... kärlek. Han behövde sin sömn, för morgondagen skulle bjuda på både överraskningar och otäckheter.

Sådär, nu tar jag semester! Det kommer innebära ett uppehåll i sagan på över en månad, eftersom jag inte kommer kunna vara hemma för att skriva densamma. Hoppas ni njutit, skriv gärna vad ni tycker så blir jag glad. Det är inte så fruktansvärt mycket kvar, men det är en del. Jag hoppas att ni har tålamod att vänta till avslutningen för den här säsongen. Sannolikheten är stor att det blir en till säsong senare.

Pyrenéerna och Barcelona väntar, och när jag kommer hem så ska jag jobba som ledare på ett läger. Den 20e juli kommer jag vara fri igen, ha det bra tills dess!

Puss puss (eller vad ni nu vill ha).

Trogen sin kallelse infann sig snart Njord Ärrnäbb i tronrummet. De båda ankorna som berättat om sina svårigheter för de tre tålmodigt lyssnande styrande, gjorde sig osynliga och drog sig mot dörren. Njord passerade dem som om de vore luft. Hans icke överlappade öga var fixerat endast på Knorre.

 "Timman är sen då Knorre Af Anka väljer att äntligen lyssna på vad jag har att säga. Jag har skickat iväg bud till Storkvacken att jag ger mig frivilligt, jag värderar mitt liv högre än någonting annat. När jag dör så dör allt jag värdesätter med mig. Jag har inga egna avkommor" (jag kan förstå det, tänkte Knorre) "Och mina släktingar är antingen döda eller illvilligt inställda till mig." (Jag kan förstå det också).

 "Så vad kommer att hända, Njord? Din armé på trehundra ankor är på väg hit, i full färd med att bygga belägringsmaskiner och annat otäckt. De verkar inte komma i fredligt syfte."

 "Precis i enlighet med dina planer, om jag inte missförstått dig helt. Var det inte från början din vilja att skapa en belägring och en fiende som kunde ena dina ankor här i slottet. Är det inte därför jag är här till att börja med?"

 "Må så vara. Men jag hade inte från början planerat att det skulle gå just så när. Nu måste jag ju oroa mig även för din egen säkerhet. Du är en trängd man nu, Njord, och trängda män är farliga. Vad tänker du göra med din armé när de kommer?"

 "Precis som vi planerat. Hjorvalt har givit dem exakta instruktioner. De kommer inte lyfta ett finger mot invånarna i Redet, men de kommer vara hotfulla så det förslår. Utöver det hoppas jag på din heder, att du håller mig fri och vid liv eftersom jag hjäler dig med dina fredliga planer att ena Redet. Ett smalt hopp, jag vet, men dock."

 "Hur hade du tänkt dig att jag skulle kunna skydda dig? Dina brott mot Nori VI var grova, och hans efterträdare kommer vilja utkräva rättvisa. Han har rentav efterlyst det. Genom att ta dig i försvar riskerar vi själva krig mot Norikland."

 "Hjälp mig besegra dem då, så får ni en formidabel allierad på tronen i Storkvacken."

 Knorre började gapskratta. De båda kvinnorna följde omgående hans exempel. Njord mottog skrattsalvan med isig kyla och snart klingade munterheten av. "Du är både fräck, farlig och trängd," sade Knorre allvarligt. "Men vi kan inte hjälpa dig ens om vi skulle vilja. Vi har några tusen stadsvakter här i staden, men på en månads varsel kan vi nog skrapa ihop det tiodubbla. Vi vill dock ha fred me Norikland snarare än krig, och den rättmätige kungen sitter redan på dess tron. Njord Ärrnäbb, varför överlåter jag dig inte bara åt Nori VIIs kliande fingrar?"

 "Det finns flera olika anledningar, men jag kan nämna några för dig om du har svårt att samla tankarna. Ett: Du har heder och vill inte döda någon som hjälpt dig, hur hemsk den personen än är. Två: Du är medveten om att du själv försatt dig i den här soppan. Återigen sätter din heder käppar i hjulet för dig. Tänk så mycket skönare livet är när man slipper bekymra sig över sådant och bara kan göra det som gynnar en själv mest, vad det än vara månde. Tre: Du är rädd för mig. Du vill undvika krig till varje pris, för du är både feg och listig utöver dina andra, somliga av dem redan nämnda, attribut. Mina tre hundra saltade, erfarna krigare skulle kunna halvera invånarantalet i den här staden innan siste man blev nergjord. Du vill inte ta den risken, eller hur? Dessutom består min armé inte bara av ankor, vilket dina spioner borde kunnat upplysa dig om vid det här laget."

 "Du har rätt. Jag har heder och jag vill inte riskera oskyldiga ankors liv eller hälsa. Det är därför jag kallat hit dig. För att förhandla om ditt liv, för långsiktig fred."

 Njord försökte genomborra Knorre med blicken, men den fysiskt mycket svagare ankan stirrade stint tillbaka. Njord tappade fort tålamodet, slog ner blicken och sade surt: "Nämn dina villkor då. Jag lyssnar. Kom bara ihåg att jag är den enda som kan styra undan belägringen."

 "Börja med att svara mig ärligt," sade Angelica. Alla tre hade i förväg kommit överens om vad de skulle säga och att Angelica skulle börja. Njord isiga gråblå öga vändes mot henne. "Varför skickade du iväg Henning, Ulf och Barista? Blev ni verkligen rånade?"

 "Jag trodde att du listat ut det vid det här laget. Två och en Halv mans grotta finns, och den är full av otäcka, stridslystna varelser. De stal aldrig vår skatt, de vågar sig inte så långt söder ut som till vår huvudstad. Om inte Henning är försiktig så är han troligtvis död vid det här laget. Jag beklagar."

 Angelica reste sig upp, darrande av vrede. "Om du har fått Henning dödad ska jag se till att du istället för benådning utsätts för den värsta tortyr Redet har att erbjuda, innan vi hänger dig! Jag ska personligen rycka ut varenda fjäder ur kroppen på dig ifall..."

 "Det här var inte bara min idé. Knorre gick med på den och tyckte att den lät lovande."

 Angelicas rasande ansikte vändes mot den omtalade. "DU!?! Har DU skickat iväg MIN Henning till den farligaste platsen i hela Ankrike?"

 "Det sa jag inte att han hade. Men han hade en stor del i beslutet. Ni får inte glömma bort att det enbart är på grund av Knorre jag är här."

 "Haha, du får det att låta som om du inte hade någon egen vilja. Jag räddade faktiskt Hennings liv genom att skicka iväg honom, för annars hade han ju redan varit mördad. Eller hur Njord? Uppäten."

 "Du har inga bevis," muttrade Njord. Knorre skrattade igen.

 "Vi känner alla till ditt konspirerande med Dolores Svartvinge," sade Rut som fram tills dess suttit osedvanligt tyst. "Dina synder är många, Knorres är få och endast för den goda sakens skull. Vi behöver inte bevis för att spärra in dig, alla vet hur det ligger till."

 "Åh, men nu ljuger du dig själv upp över öronen. Vi vet båda två, och även Knorre att..."

 "Du är en hemsk bedragare och mördare, ja. Här följer våra villkor..."

 "Varför?" Utbrast Njord nästan triumferande. "Varför ljuger ni och undanhåller information för stackars Angelica. Hon kan ju börja tro att jag är skyldig till allt och att ni själva är oskyldiga som lamm. Vill du inte höra sanningen, Angelica?"

 "Sanning? Från dig? Använd inte ord som du inte förstår."

 "Det är Knorre som inte förstår att man borde dela med sig av sin vetskap, eller hur Knorre. Du hemlighåller alltid allting för folk och drar i både vänners och fienders trådar som en dockskådis. Varför litar du aldrig på en enda anka? Angelica, han har väl ljugit för dig och hållit dig utanför sina planer mest hela tiden, är det inte så? Jag såg hur han spelade ut dig för att uppnå sina syften."

 "Det var skådespel och inget annat," sade Knorre lugnt. "Bara för att jag inte litar på dig Njord betyder inte det att jag inte litar på någon annan. Du kommer inte kunna vinna någon av oss till din sida. Ge upp, och lyssna på vad vi har att säga."

 "Jag är idel öra."

 "Du blir fri att följa med dina mannar så fort du avstyrt belägringen. Därefter blir ni förklarade laglösa, du och alla dina tre hundra ankor, inklusive alla andra i armén. Om du kröker en enda fjäder på någon av Ankrikes invånare så ska jag rida ut och hämta hem dig till andra sidan Ankmor, om du låter våra undersåtar vara ska jag inte lyfta ett finger mot dig. Om du inte flyr långt härifrån, förslagsvis öster eller norr ut, så kommer den bestraffande hären från Norikland att visa vilken nådig anka jag är i jämförelse. Du kommer jagas i resten av dina dagar, så spring lång och spring fort. Förhoppningsvis har Hjorvalt redan berättat för dina mannar att de inte ska lyfta sina vapen mot oss, men man kan aldrig vara nog försiktig. Du stannar i fängelse tills dess att det är dags för din lilla uppvisning. Sedan får du fly för ditt liv, om du nu värderar det så högt. Utgå."

 Njord bockade och backade ut ur rummet och togs om hand av de sex vakter som stod utanför. Fyra samfälliga suckar hördes.

 "Vad tror ni om det?" Knorre ställde frågan rakt ut, ifall någon av dem hade lust att svara.

 "Jag tror han tog det," sade Kobbe som gömt sig uppe i gången i taket. "Det är inte helt fel att ha ett så hedervärt rykte som du. Men jag ska hålla mig i närheten av honom hela tiden ändå. Han är inte den mest pålitliga och hedervärda av ankor, den där Njord Ärrnäbb."

Senare samma dag, när solen stod brandgul och stor över skogen där Henning flytt till när han blivit blåst på tronen av Rågbald Snuskfot, kom budet via en andfådd anka att fiendens trupp på uppskattningsvis fyrahundra individer var inom synhåll från Redet. Angelica var i det läget redan uppe hos de tillfångatagna adelsankorna och på väg att ge dem tillbaka sin frihet. Den redan utmattade kuriren blev vänligt ombedd att springa upp till det översta tornet i slottet med samma bud han just lämnat till Knorre och Rut. Plikttrogen, duktig och rädd som han var gjorde springpojken som han blev ombedd. När hon fick budet spred Angelica det högt till alla som bodde i vindsrummet. "De är på väg."

Tja alla pussgurkor, hångeltomater, krambananer och mjölkkossor! På senaste tiden fick jag inmatat i mig melodin till Studentsången, men jag tröttnade snabbt på texten, som för övrigt jag är den enda som kan i 20% av fallen. Hur som helst, jag gjorde en version som mer passar till 'dagens ungdom', och jag vill ha hjälp att sprida den så att den inom några år blir till den inoficiella sången som studenterna har i sina hjärtan när varje gång de hör den gamla melodin.

Klunka Studentens lyckliga tår

Låt spriten rinna i struparna neder

Öppna din flaska tand mot kapsyl

Tolfte tåren idag rinner ner

Inga nyktra här

På våran lyckodag

Levern den går varm

Och blåsan töms i ett När vi klunka vårt vin från La France

Där de härliga druvorna gro

Där de härliga druvorna gro

Hurra!

  (Alternativt SKÅL! eller annat valfritt, glatt utrop)

Hoppas alla kan melodin och hjälper till att sprida texten, så ska vi se till att det nästa år trallas en del på min lilla version. Var bara noga med att det är JAG som har skrivit texten ;) Jag vill ha all credit jag kan få xD

Resten av den kvällen gick alldeles för fort. Knorre och Angelica spenerade över en timme åt att försona sig med hjälp av ord och handlingar, medan övriga invånare i borgen och staden förberedde sig för invasion ifrån söder. Efter att Angelica gått somnade Knorre igen, för det han genomlidit de senaste dagarna gjorde honom oändligt trött när han väl vaknade.

 Rut och Angelica skötte upprustningen av Redet från tronrummet. Ankorna som bodde utanför stadens murar skulle dras tillbaka innanför murarna, tillsammans med all proviant som kunde hittas. Att inkvartera alla 'lantisar' i staden var ingen lätt uppgift, men att locka dit dem var destu lättare. Det var en resande cirkus i staden, och alla ankor älskar cirkus. Det var inte Ankmossens Cirkusteam som skulle uppträda, men cirkus är alltid cirkus. Hela dagen hade förflutit utan varesig regn eller solsken, de gråa molnen hängde bara högt över deras huvuden som irriterande, urvattnade trasor.

 Vakterna som Knorre och Hjorvalt stuvat undan i fängelsehålorna hade genast släppts ut efter att mästerhjärnan blivit knivhuggen. Nu förberedde sig alla för krig utifrån vad de styrande valt att berätta. Vilket inte innefattade att trupperna som var på väg mycket väl bara kunde tänkas lägga ner sina vapen och lägga sig på rygg såsom hade varit Knorres plan. Försoningsprocessen mellan de sex adelshusen var i full gång, och det enda hus som fortfarande var motsträvigt var familjen Svartvinge. Så länge Dolores satt i fängelse med oviss framtid var hennes avkommor och andra släktingar på det humöret att de stängde in sig i Svartvingarnas kvarter och inte släppte in någon som inte ville förhandla om Dolores framtid. De två nu styrande kvinnorna hade gått dit tillsammans en gång och genomlidit ett långt och tröttsamt samtal som inte genererat något som helst resultat. Efteråt hade de båda tyckt att det var fruktansvärt bortslösade två timmar och båda hade varit överens om att inte gå dit igen. Stämningen hade varit i det närmaste hatisk, speciellt när damerna sagt att Henning var en nådig kung och säkert skulle ge Dolores det straff hon förtjänade. Av någon anledning tyckte inte Svartvingarna det var någon bra idé att ge deras överhuvud ett straff som hon förtjänade. De hade blivit både arga och rädda vid omnämnandet. Speciellt arga hade de blivit när det framkommit att Herman och Adolf inte skulle ansluta sig till sina övriga släktingar och vänner. Angelica hade fast beslutat att det vore bäst att hålla dem under stenhård bevakning och i fortsatt fångenskap. Men för att hålla dem i fångenskap skulle det även bli nödvändigt att hålla alla de andra försvunna instängda. Efter att var och en fått tillstånd att övertyga sina släktingar om att lägga ner sina vapen mot varandra och istället lyfta dem mot den gemensamma fienden kröp de fångade adelsankorna tillbaka upp i tornet igen. Där hade de alla bekvämligheter man kunde önska sig som fånge, och de hade lugn och ro att planera inför vad som komma skulle.

 Lugn och ro hade dock inte Angelica och Rut, och inte blev det bättre av alla lantisar som plötsligt skulle inhysas i staden. Det var två utmattade damer som gick och lade sig den kvällen, med förmodat två dagar innan ankorna från Norikland skulle vara vid deras portar. För säkerhets skull hade Redets murar försetts med fler vakter än vanligt redan innan det förmodade ankomst-datumet, för man vet aldrig vad fienderna kunde tänkas ta sig för.

Om det kändes som att kvällen gick för fort så kom morgonen ännu fortare. Men ingen tid fanns att förlora, så Angelica stapplade upp ur sängen så fort hon vaknat, tvättade sig, klädde på sig anständig hovklädsel och gick ut ur rummet. Två par rödsprängda ögon såg förvånat på henne och deras ägare gjorde trött honnör när Fru Brandnäbb gick ut ur sin sängkammare. Hon nickade en gång mot dem. Om de hade sovit på sin post hade det inneburit en månads tid av tjänarsysslor för de bägge. Förutsett att hon inte dött under deras pass. Då skulle de stryka med själva också, på ett högst obehagligt vis. Vakter som somnat på sin post och överlevt medan ankan de vaktat dött dömdes till hängning. Ett fruktansvärt grymt öde för en anka. Ankor har ju vingar som de kan flyga med, men de kan inte flyga i alla evighet. Bödeln ställde sig alltid ovanpå den ställning från vilken den dömde ankan blev hängd, så att den inte flög och satte sig att vila på ställningen. Det hela brukade så att hur tappert ankan än flaxade för att hålla sig vid liv och hur länge det än dröjde, det slutade ändå alltid med att ankan till slut inte orkade lyfta vingarna och flaxa längre utan ströps långsamt till döds. Det hela kunde pågå i flera dagar om den som skulle straffas var tillräckligt uthållig. För att göra det hela ännu grymmare så utläts benådning ifall ankan klarade sig i sju dagar och sju nätter, något som fick de dömda att bokstavligt talat kämpa för sina liv. Ingen hade hittills lyckats hålla ut i en vecka så vitt Angelica visste.

 Det var väldigt tidigt på morgonen, så Angelica unnade sig en promenad utanför slottets väggar. Morgondimman låg lagom tung i staden och dämpade både ljud och lukter från kvarteren. Gatstenarna var våta av den fuktiga dimman och husen såg spökligt öde ut där de tornade upp sig mörka mot dimmans vita och himlens ljusnande grå. Staden hade inte vaknat ännu, och vissa av de ankor som låg och sov i rännstenarna såg inte ut att vilja vakna på många timmar än heller. Angelica huttrade där hon gick och drog sin hovmantel tätt omkring sig. Den kallaste tiden på dygnet är alltid den när solen precis är på väg upp. Ensam vaken i hela staden strosade hon omkring i de finare kvarteren där de relativt högavlönade bodde. Tankarna gick i riktningar som att om drygt 24 timmar skulle en främmande armé vara utanför murarna och vilja komma in i staden. Bland alla dessa vackra, ståtliga byggnader. Den anfallande styrkan hade uppskattats av olika spioner, men det vanligast förekommande budet var att de femtio som Njord hävdat att han givit sig av hemifrån med var åtminstone sex gånger så många som när de började. Enstaka stadsvakter som dragit nitlott om vaktpass var de enda ankor som förutom hon var vakna, och vakterna såg inte särskilt vakna ut heller. Huttrande, frysande och med tankarna nu samlade i en stor klump i halsen hastade Angelica tilbaka till tronrummet.

 Rut var på plats när hon passerade de fyra vakterna och drog upp dörren. Den andra kvinnans fråga om Angelica sömnvanor var bara till hälften yttrad när hon såg var hon varit. Istället förbyttes den vassa frågan i ett 'Godmorgon' och en uppfriskad Angelica gick för att tackla den andra kvinnan och den gigantiska hög med problem som dagen skulle kräva en lösning på. Med en gemensam suck satte de två kvinnorna igång för dagen.

 Vid middagstid fick de hjälp av Knorre Af Anka som släpat sig upp ur sin sjuksäng och ansåg att han inte hade tid att vila längre. Timman var nära då hans planer skulle avgöras, och han ville inte missa slutskedet. Dessutom ville han kontrollera att allt gick som planerat. Efter en stunds uppdaterande av läget bestämde sig Knorre för att han var nöjd. Han ropade in en tjänare.

 "Ja?" undrade ankan som kom in.

 "Hämta hit Njord Ärrnäbb."

Budet om Knorres uppvaknande nådde Angelica tidigt på kvällen när hon satt och pratade med den Rutiga Damen. De satt som bäst och pratade om den annalkande armén när en tjänare lämnade budet och hastade därifrån. De två kvinnorna satt inte kvar länge.

 När de tjugo minuter senare andfådda gjorde entré i sjuksalen möttes de av en svag men vaken Knorre som såg väldigt orolig ut. Han sken dock upp vid åsynen av de båda damerna. Angelica var steget före sin tjockare kamrat. "Jag trodde du lämnat oss fö gott där, dumgubbe."

 "Är det så man hälsar på en som just återvänt från de döda?"

 "Har du något annat förslag på hur jag borde hälsa på dig?"

 "Som man bäddar får man ligga," sade Rut. "Men den där sängen kan du inte ha bäddat själv, den är ju ordentlig."

 "Det är härligt att se och höra er båda igen, jag trodde nästan att jag inte skulle få nöjet." Han gjorde en svag ansats att sätta sig upp, men övergav snart försöket.

 Angelica kramade honom. "Jag kan inte säga att jag inte var orolig, för det skulleRut enkelt kunna dementera. Men jag visste innerst inne att det krävs mer än ett svärdshugg för att skicka dig till andra sidan."

 Knorre mötte Ruts ögon. De tittade bedjande på honom. Hon har alltså inte berättat. Givetvis... Kobbe. "Definitivt," mumlade Knorre. Han ville ha ett snack på tu man hand med dem båda, med början hos kusinen. Men först fanns viktigare saker att reda ut. "Vad har hänt? Hur länge har jag varit borta?"
 De två kvinnorna hade uppenbarligen försökt stålsätta sig för det här tidigare, men nu utväxlade de inbördes blickar, Angelica sittande på sängen med ena handen kramande Knorres och Rut stående bredvid densamma, för att avgöra vem som skulle berätta vad. Rut började, van som hon var att ta stor plats och stå i fokus.

 "Jaa, vad har inte hänt medan du var borta... Henning har inte återvänt, Njord har inte flytt fältet, Anja har fortfarande inte dykt upp och armén som är på väg hit har inte kommit hit. Än. Och förresten, jorden har inte gått under heller."

 "Tack, det var både upplysande och upplyftande. Vad är det som har hänt? Hur länge har jag varit borta?"

 "Du har varit borta i tre dagar," sade Angelica, mycket mjukare än Knorres kusin. "Din mördare har slängts i fängelse, den fruktansvärda Dolores Svartvinge. Det var Kobbe som hittade henne och sövde ner henne med en av sina pilar. Njord vet vad som är på gång och är satt under sträng bevakning. Gajolus Snuskfot vaknade igen för två dagar sedan arg som ett bi, men efter att Annihila pratat förstånd med honom håller han sig nu lugn. Om du inte visste det så kilade hans varg iväg samma kväll som... du försvann." Hon suckade. "De ankor som du tidigare slängde i fängelse befinner sig nu samtliga på samma ställe, i tornet där du först spärrade in Sture. Armén från Norikland är på väg hit, men om jag förstått det rätt så är det Njords rebelltrupp som närmar sig med stormsteg. De är nu endast två dagsmarscher från vår stad. De förflyttar sig långsamt, och våra spioner talar om för oss att de bygger belägringsmaskiner. Jag tycker inte alls om det här, Knorre."

 "Det är väl kanske inte helt enligt min ursprungliga plan, men det kunde definitivt varit värre..." sade Knorre frånvarande. Han hade just fått en hel del att tänka på. Jaså Kobbe Halvhals fångade in Dolores. Det var ju otippat. Han låg ju bakom alltihopa. Armén är på väg och bygger belägringsmaskiner. Det behöver inte vara negativt, men det kan mycket väl vara det. Det förutsätter att Hjorvalt gör som jag och Njord sade åt honom, vilket blir mindre och mindre troligt ju mer jag funderar över det. "Låt mig tala med min kusin, raring. Jag vill prata med dig senare."

 Ett moln drog hastigt över hans älskarinnas ansikte men var lika fort borta igen. Med en snabb puss på näbben avlägsnade sig Angelica med värdighet ur rummet. Kvar fanns endast Rut och ett par andra sjukgäster som hostade i sömnen.

 "Jag antar att du har mycket att berätta för mig, kusin."

 "Inte så mycket egentligen," sade Rut och knyckte med halsen. "Kobbe bytte till rätt sida i sista sekunden och räddade livet på dig genom att stoppa giftet du fått i dig och ge dig Faderns Livskraft. Han fångade även Dolores. Innan dess försökte han förhandla med Njord, och hade satt oss alla ännu djupare i skiten om inte jag kommit och avbrutit alltihop och vunnit tillbaka honom till rätt sida om lagen."

 "Du berättade inte för Angelica att han planerade att döda mig?"

 "Jag har inte berättat det för någon." Hennes röst tjocknade och den första tår Knorre någonsin sett lämna Ruts ögon gjorde det. "Han är min son för fan, min ende son! Han har kommit tillbaka till rätt sida, jag lovar. Förstör inte hans liv, snälla."

 Knorre blev rörd av Ruts plötsliga känsloyttring, men inte tillräckligt. "Han försökte döda mig, Rut. Flera gånger om. Han planerade att ta allting för egen räkning, han konspirerade för att utnyttja en utländsk kraft till egna syften."

 Rut stelnade till. "Det gjorde du också, allvarligt talat. Jag trodde jag kunde lita på dig kusin, men nu är jag besviken på dig." Hon vände sig om och började gå.

 "Nej vänta!"

 Rut stannade.

 "Du kan inte förvänta dig att jag ska förlåta Kobbe för att han försökte döda mig och sabba alla mina planer, inklusive förgöra Redet och hela Ankrike."

 Rut började gå igen.

 "Men Kobbe är inte mitt subjekt att döma. Jag går med på att hålla tyst om Kobbes dåd tills Kung Henning återvänder. När han så är tillbaka vill jag att Kobbe ska få en rättvis rättegång, och jag vet att Henning är en nådig konung. Om jag haft en son så skulle jag också gjort allt för att beskydda honom, och jag vill försöka hjälpa dig att göra detsamma. Men Rut... Om jag hade dött för Kobbes hand, vad hade du gjort då?"

 Efter viss tvekan och med bristande röst svarade Rut: "Tack, Knorre. Du är en god man. Jag ska skicka in Angelica åt dig."

Det var som i en dröm. Han var inte medveten om sig själv, annat än att han gick framåt. Med en dröms självklarhet visste han att han snart var framme och att ett ödesdigert val väntade honom.

 Knorre Af Anka vandrade på en grusväg. Med en falks skärpa såg han varenda sten och varenda gruskorn på vägen, ett streck av ljusbrunt grus som med svindlande precision försvann in i den vita omgivningen som en pil från en bågsträng. Han hade vandrat denna minutiöst raka väg länge, hela sitt liv visste han med drömmens säkerhet, men nu var han snart framme vid resans slut. Han kunde inte se det, men någonstans framöver väntade någonting avgörande.

 Grusvägen var det enda som syntes. Överallt omkring honom utom rakt fram på vägen var en ogenomtränglig, vit dimma. Om han stirrade för länge på det vita, ulliga som drev omkring så ogenomträngligt blev han illamående och rädd. Han visste att han måste hålla sig på vägen, det var livsviktigt. Samtidigt som han var rädd för dimman kände han också en stark dragningskraft dit ju längre han stirrade. Den lockade på honom med röster vackra som en änglakör alldeles i utkanten av hans förstånd. Han hörde inte rösterna, men han kunde känna dem. Han var helt övertygad om att ifall han lämnade grusvägen så skulle han aldrig hitta tillbaka, något som han tyckte vore alldeles lagom fruktansvärt. Att irra omkring i den vita dimman utan att se någonting i samma vita oändlighet gjorde den stortänkande mästerhjärnan Knorre alldeles snurrig. Han tyckte inte att en sådan tripp ut på ett evigt sidospår skulle gynna honom, därför var han noga med att gå mitt på vägen.

 När Knorre funderade över hur han hamnat här kom genast svaret att han alltid hade varit här. Pilen hade lämnat bågsträngen i samma ögonblick som han kläcktes, och nu var den på väg att träffa sitt mål.

 Det var varken varmt eller kallt när han gick, varken torrt eller fuktigt. Luften kändes bara som just luft. Han hade snabbt blivit uttråkad av det tomma landskapet, den ändlösa vägen och dimman vit som en dunig anka som lockade på honom. Han var inte trött och han var inte pigg. Han var ingenting, bara en tanke som seglade över en väg genom dimman. Han hade rört sig hela tiden, men för att få lite variation på det hela så stannade han plötsligt, för första gången i sitt liv. Han vände sig om.

 Synen som mötte honom fick honom att backa ett steg (framåt på vägen). Dimman som lurade på båda sidor om honom tryckte på bakifrån också, den var bara en halv anklängd ifrån honom. Genast översköljdes han av de blandade känslorna. Dels var änglasången på gränsen till hans förstånd så vacker att han fylldes av vemod, dels visste han att om han inte motstod det vackra, förföriska som strömmade ur dimman skulle han få ångra det i en evighet. Han vände på klacken igen och började springa.

 Knorre hade inget som helst begrepp om tid i det här skedet, men han sprang utan att stanna och utan att se sig om i tre dagar och tre nätter. Till slut var han så trött han trots allt stannade, trots att trötthet inte existerade där han befann sig. Han ställde sig och pustade med händerna mot knäna.

 "Du har sprungit ditt lopp och fullföljt," sade en röst som varken var manlig eller kvinnlig. "Du må nu välja vilken väg du ska fortsätta på."

 När Knorre tittade upp igen befann han sig vid ett vägskäl. Röstens ägare gick inte att lokalisera, allt var vitt utom de två vägarna. Grusvägen han stod på delade sig i två, den ena gick snett fram till vänster och den andra snett fram till höger. Han ställde en fråga.

 "Den högra för dig är den som är rätt, om du minns vad rätt borde vara, ljöd svaret."

 "Det var ju fruktansvärt hjälpsamt," muttrade Knorre.

 Han började följa händelseförloppet bakåt så långt han kunde, vilket inte var det lättaste. Efter den långa tid han spenderat på grusvägen med de dimmiga väggarna började livet smälta ihop. Han visste inte ens var han var eller hur han kommit hit. Han mindes sin barndom och sina föräldrar, han mindes sin nära vän Gastroknugum och tiden då de tillsammans styrt Ankrike som hjältar. Han kom ihåg mordet på sin vän, tillika kung, och tiden han bidade sin tid i väntan på att Henning skulle växa in i sin faders tunga mantel. Vilket, om han skulle vara ärlig, fortfarande inte riktigt inträffat, trots att han med ett och ett halvt år hade åldern till godo.

 Alla hans tankar och minnen snurrade runt Ankrike och Redet. Dimmigt mindes han även en cirkus för länge sedan, som de tagit sig an för att invadera nämnd borg. Han stod länge still och funderade, med en växande känsla av att vara iakttagen.

 Han mindes alla eftermiddag han spenderat med att brevväxla med Njord Ärrnäbb, alla planer de smitt och alla fyra-leds-konspirationer som flödat dem emellan. Han kunde än idag inte avgöra vem av dem som vann, om någon av dem gått segrande ur striden överhuvudtaget. Kobbes flin uppenbarade sig för hans inre blick och fyllde honom med hat. Den halvstora ankan med den lilla halsen och det stora flinet, mannen som grusade Knorres maskineri. Bilder kom tillbaka om den fruktansvärda kvällen då han blev anklagad för mord och han tillsammans med vakterna Tor och Elsander gått till toaletten där mordet ägt rum. Blodet, kropparna, stanken, det slog emot honom som lukterna från en nyöppnad grav. Dolores Svartvinge, som aldrig varit så vacker som när hon var död. Njords förgiftade klinga i sidan. "Jag borde vara död," mumlade han.

 Plötsligt förstod han gåtan. Han mindes vad som hade hänt, och då var det den högra vägen som var rätt för honom. Den som skulle ta honom till andra sidan av det här livet. "Ankmor," mumlade han medan han tog ett steg mot den högra av de två vägarna. Allting kändes lite ljusare åt det här hållet och änglakören gick nu att uppfatta.

 Knappt hade han slagit in på den nya vägen förrän någon trängde sig förbi och knuffade bak honom. En annan anka med arg uppsyn och brutna vingar blängde på honom. "Det är inte din tur än, gubbstrutt! Jag går först."

 "Vem är du?" frågade Knorre instinktivt och backade tillbaka ut på vägskälet."

 "Alexander, och Ankmor vill ha MIG! Sayonara, gubbjävel!"

 Därpå gick Alexander med de brutna vingarna iväg på den högra vägen, och Knorre kände sig inte längre särskilt villig att följa efter. Han hade mer att utföra i livet. Vem skulle rädda Redet om inte han, han som hade planerat alltihop så att det nu nästan gått åt helvete. Den som kokar en soppa åt andra får bannemig ta och äta upp sina misstag. Han hade bestämt sig. Hans fötter styrde honom mot den vänstra vägen, och änglakören tystnade. Det enda han hörde var avlägsna viskningar, och sedan röster.

Henning var den förste som stapplade ut ur vagnen efter en hel dag i sittande ställning på ett trångt utrymme. Hans ben lydde honom under högljudd klagan och när duken gav med sig öppnades den stora grottan för honom. Hundratals ögonpar bevittnade hans vinglande promenad ut på det tomma golvet omkring vagnen. Ett av dessa ögonpar tillhörde en nyligen bekant.
 "Tom!" utbrast han samtidigt som Ulf föll ut ur vagnen med ett stön. "Det var inte igår."
 "Kung Henning, på min ära. Har du gått och blivit pånyttfödd?" När ordet 'kung' nämndes igen skruvade grottans invånare på sig. Henning blev lite orolig, men han lugnade sig med att situationen löst sig på bästa sätt hittills. De hade ju dessutom både Mor och Far anka på sin sida, så det måste ju gå bra. Homeros trillade även han ut ur vagnen.
 "Mina bröder!" började Henning med så mycket kunglighet i rösten han kunde uppbåda. "Vi är alla avkommor av den stora Fadern och går och väntar på att vi ska dö och återfödas. Men den väntan kan göras så mycket roligare! Istället för att dyrka dagen då vi lämnar vår Moder och färdas in i den riktiga världen utanför, börj vi njuta av det liv vi har nu och lära oss så mycket som möjligt som vi kan ta med oss in i nästa liv. Vår egen Fader berättade alldeles nyss i egen hög person för oss vad vi borde göra. När dagen gryr börjar en ny epok för Hennes Sammansvurna."
 Det viskades och tisslades och tasslades i grottan när invånarna mottog och smälte hans ord. En röst som han fruktat tog till orda. "Jag känner dessa båda ankor! Det var de som var här igår kväll. De är inte Faderns barn, de är spioner och bedragare!"
 Den halvstore ankan Vimar var ett högst obehagligt inslag. Knappast någon överraskning, men obehaglig inte desto mindre. Henning suckade. "Vi är här av Ankfaders vilja. Det anstår inte sådana som oss att utföra de hedniska ritualer som ni använder som intagningsprov. Ni måste börja utvecklas och gå en ny väg nu, vår Fader och Moder vill det."

 "Vad vet ni om vår Moders vilja? Igår hade ni inte ens någon aning om vem Hon var!"

 "Vi satte dem som påstår sig tjäna Henne på prov. Och du Vimar ville inte berätta för blivande noviser vad de gav sig in på. Är det så här ni jobbat i alla år? Behandlat folk som vill lära sig er tro som om de vore smuts på era stövlar, och vägrat berätta sanningen om vad som väntade dem. Det är ett under att ni är så pass många här ändå, så grymt som ni missbrukat vår nådiga Moders ord och vilja. Eller avsaknad av det kanske. Är alla här tvångsrekryterade?"

 "Vi är här av fri vilja varenda en av oss," sade Vimar hotfullt. "Understå dig inte att predika Moderns vilja, din otrogne!"

 "Då är ni bara hopplöst vilseledda allihop. Jag ställer frågan till er allihop, med Ankfader och Ankmor i ryggen: Är ni beredda att lägga om ert sätt och fortsätta på den Nya Vägen?"

 "Vi är redo," sade Edellen med sin lövtunna röst innan Vimar hann säga någonting. Hon tittade däremot väldigt misstänksamt på de nykomlingarna, både ankor och lodjur. "Jag är inte dum, Kung Henning. Jag tackar er för er närvaro och för vad ni gjort för oss. Ni är alla fria att gå. Träd ut ur vår grotta med Moderns och Faderns välsignelse."
 Henning förstod nu verkligen ingenting. Plötsligt var de bara tillåtna att gå ut ur grottan som om ingenting hade hänt. Vad han än förväntat sig så hade inte denna den lösning eller sorti haft någon plats bland hans vildaste gissningar. Han såg tvivlande på sina färdkamrater som verkade lika förvirrade som han allihop. Församlingen delade på sig för att bana väg när han tog ett steg framåt.

 "Jag vill ha min vagn. Och mitt kaffe."

 "Det ska du få, Barista," lovade Edellen. "Kan några personer komma fram och hjälpa mig ner med Ankfaders huvud?"

 Några tog tvekande stegen mot Edellen. Kvinnan själv, fyra ankor och två grävlingar hjälptes åt att försiktigt sänka huvudet ner till marken så att det stod bredvid statyn av Ankmor. "Blir det bra så, Ankfader?"

 "Alla tiders," buktalade Homeros utan att vända sig om. Med Baristas vagn bakom sig gick de vidare mot grottans utgång utan vidare konversationer med Hennes Sammansvurna. Tom som stod nära utgången gick dem till mötes tillsammans med ett annat lodjur. En hona, mer information än så behövde inte Henning för att räkna ut ekvationen. Två lodjur eskorterade tre och en halv anka och en rullande kaffevagn ut ur grottan. Samtliga sex lämnade hålan för att aldrig mer återvända. Henning funderade över äventyret han varit med om som precis tog sitt slut. Han undrade och insåg att det gamla talesättet stämde: Det är inte målet som är det viktigaste, utan resan dit. Nu kvarstod bara resan hem. Utan att vid det tillfället veta om det så var nu spelplanen ändrat. Från och med att han trädde ut ur grottan skulle målet bli mycket viktigare än vägen hem.

 De hade vid det här laget insett på riktigt att Njord Ärrnäbb ljugit för dem, och de förstod att de hade bråttom hem. Det dröjde till vägskälet ner mot Skrägelul innan Henning sade något. "Vi måste genast skynda oss hem. Vi tar in en natt på den Runda Osten - vi ankor i alla fall - och ger oss av imorgon vid dagens första ljus. Vilken väg går snabbast, vägen över bergen eller vägen runt?"

 "Vägen runt om vi ska släpa med oss kaffevagnen," sade Tom. Annars går det nog på ett ut."

 "Du har skaffat dig sällskap sedan sist jag såg dig. Trevligt att råkas...?"

 "Det här är Elin," svarade Tom stolt. "Elin, det här är mina vänner Henning, Ulf och Barista. Men vem är den fjärde ankan?"

 "Ingen speciell. Kung Henning, jag antar att det är här våra vägar skiljs."

 "Fel, min gode trubadur. Du följer med oss och erbjuder dina tjänster för det kungliga hovet. Jag vill ha dig med mig, om du vill följa."
 "Min konung, ni hedrar mig. Jag följer gärna med till hovet."

 "Bra. Tom och Elin, det här är vår nye vän och sångare Homeros. Låt oss inte dröja här uppe, utan ta oss ner och övernatta en natt i gosiga sängar. Jag känner på mig att resan hem kommer bli tuff och slitsam."
 Tillsammans gick nu de sex färdkamraterna ner till Skrägelul för att låta ankorna ta in en sista natt på den Runda Osten. Efter en lång dag kändes det som var kvar av natten alldeles för kort, och dagens prövningar och dåd förföljde ankorna in i deras bekymrade slummer. Dagen därpå berättade de kort för värdshusvärden och borgmästaren hur det förhöll sig med Skrägeluls Håla, plockade på sig rikliga ransoner med färdkost och gav sig av hem mot Redet.