Henning var den förste som stapplade ut ur vagnen efter en hel dag i sittande ställning på ett trångt utrymme. Hans ben lydde honom under högljudd klagan och när duken gav med sig öppnades den stora grottan för honom. Hundratals ögonpar bevittnade hans vinglande promenad ut på det tomma golvet omkring vagnen. Ett av dessa ögonpar tillhörde en nyligen bekant.
 "Tom!" utbrast han samtidigt som Ulf föll ut ur vagnen med ett stön. "Det var inte igår."
 "Kung Henning, på min ära. Har du gått och blivit pånyttfödd?" När ordet 'kung' nämndes igen skruvade grottans invånare på sig. Henning blev lite orolig, men han lugnade sig med att situationen löst sig på bästa sätt hittills. De hade ju dessutom både Mor och Far anka på sin sida, så det måste ju gå bra. Homeros trillade även han ut ur vagnen.
 "Mina bröder!" började Henning med så mycket kunglighet i rösten han kunde uppbåda. "Vi är alla avkommor av den stora Fadern och går och väntar på att vi ska dö och återfödas. Men den väntan kan göras så mycket roligare! Istället för att dyrka dagen då vi lämnar vår Moder och färdas in i den riktiga världen utanför, börj vi njuta av det liv vi har nu och lära oss så mycket som möjligt som vi kan ta med oss in i nästa liv. Vår egen Fader berättade alldeles nyss i egen hög person för oss vad vi borde göra. När dagen gryr börjar en ny epok för Hennes Sammansvurna."
 Det viskades och tisslades och tasslades i grottan när invånarna mottog och smälte hans ord. En röst som han fruktat tog till orda. "Jag känner dessa båda ankor! Det var de som var här igår kväll. De är inte Faderns barn, de är spioner och bedragare!"
 Den halvstore ankan Vimar var ett högst obehagligt inslag. Knappast någon överraskning, men obehaglig inte desto mindre. Henning suckade. "Vi är här av Ankfaders vilja. Det anstår inte sådana som oss att utföra de hedniska ritualer som ni använder som intagningsprov. Ni måste börja utvecklas och gå en ny väg nu, vår Fader och Moder vill det."

 "Vad vet ni om vår Moders vilja? Igår hade ni inte ens någon aning om vem Hon var!"

 "Vi satte dem som påstår sig tjäna Henne på prov. Och du Vimar ville inte berätta för blivande noviser vad de gav sig in på. Är det så här ni jobbat i alla år? Behandlat folk som vill lära sig er tro som om de vore smuts på era stövlar, och vägrat berätta sanningen om vad som väntade dem. Det är ett under att ni är så pass många här ändå, så grymt som ni missbrukat vår nådiga Moders ord och vilja. Eller avsaknad av det kanske. Är alla här tvångsrekryterade?"

 "Vi är här av fri vilja varenda en av oss," sade Vimar hotfullt. "Understå dig inte att predika Moderns vilja, din otrogne!"

 "Då är ni bara hopplöst vilseledda allihop. Jag ställer frågan till er allihop, med Ankfader och Ankmor i ryggen: Är ni beredda att lägga om ert sätt och fortsätta på den Nya Vägen?"

 "Vi är redo," sade Edellen med sin lövtunna röst innan Vimar hann säga någonting. Hon tittade däremot väldigt misstänksamt på de nykomlingarna, både ankor och lodjur. "Jag är inte dum, Kung Henning. Jag tackar er för er närvaro och för vad ni gjort för oss. Ni är alla fria att gå. Träd ut ur vår grotta med Moderns och Faderns välsignelse."
 Henning förstod nu verkligen ingenting. Plötsligt var de bara tillåtna att gå ut ur grottan som om ingenting hade hänt. Vad han än förväntat sig så hade inte denna den lösning eller sorti haft någon plats bland hans vildaste gissningar. Han såg tvivlande på sina färdkamrater som verkade lika förvirrade som han allihop. Församlingen delade på sig för att bana väg när han tog ett steg framåt.

 "Jag vill ha min vagn. Och mitt kaffe."

 "Det ska du få, Barista," lovade Edellen. "Kan några personer komma fram och hjälpa mig ner med Ankfaders huvud?"

 Några tog tvekande stegen mot Edellen. Kvinnan själv, fyra ankor och två grävlingar hjälptes åt att försiktigt sänka huvudet ner till marken så att det stod bredvid statyn av Ankmor. "Blir det bra så, Ankfader?"

 "Alla tiders," buktalade Homeros utan att vända sig om. Med Baristas vagn bakom sig gick de vidare mot grottans utgång utan vidare konversationer med Hennes Sammansvurna. Tom som stod nära utgången gick dem till mötes tillsammans med ett annat lodjur. En hona, mer information än så behövde inte Henning för att räkna ut ekvationen. Två lodjur eskorterade tre och en halv anka och en rullande kaffevagn ut ur grottan. Samtliga sex lämnade hålan för att aldrig mer återvända. Henning funderade över äventyret han varit med om som precis tog sitt slut. Han undrade och insåg att det gamla talesättet stämde: Det är inte målet som är det viktigaste, utan resan dit. Nu kvarstod bara resan hem. Utan att vid det tillfället veta om det så var nu spelplanen ändrat. Från och med att han trädde ut ur grottan skulle målet bli mycket viktigare än vägen hem.

 De hade vid det här laget insett på riktigt att Njord Ärrnäbb ljugit för dem, och de förstod att de hade bråttom hem. Det dröjde till vägskälet ner mot Skrägelul innan Henning sade något. "Vi måste genast skynda oss hem. Vi tar in en natt på den Runda Osten - vi ankor i alla fall - och ger oss av imorgon vid dagens första ljus. Vilken väg går snabbast, vägen över bergen eller vägen runt?"

 "Vägen runt om vi ska släpa med oss kaffevagnen," sade Tom. Annars går det nog på ett ut."

 "Du har skaffat dig sällskap sedan sist jag såg dig. Trevligt att råkas...?"

 "Det här är Elin," svarade Tom stolt. "Elin, det här är mina vänner Henning, Ulf och Barista. Men vem är den fjärde ankan?"

 "Ingen speciell. Kung Henning, jag antar att det är här våra vägar skiljs."

 "Fel, min gode trubadur. Du följer med oss och erbjuder dina tjänster för det kungliga hovet. Jag vill ha dig med mig, om du vill följa."
 "Min konung, ni hedrar mig. Jag följer gärna med till hovet."

 "Bra. Tom och Elin, det här är vår nye vän och sångare Homeros. Låt oss inte dröja här uppe, utan ta oss ner och övernatta en natt i gosiga sängar. Jag känner på mig att resan hem kommer bli tuff och slitsam."
 Tillsammans gick nu de sex färdkamraterna ner till Skrägelul för att låta ankorna ta in en sista natt på den Runda Osten. Efter en lång dag kändes det som var kvar av natten alldeles för kort, och dagens prövningar och dåd förföljde ankorna in i deras bekymrade slummer. Dagen därpå berättade de kort för värdshusvärden och borgmästaren hur det förhöll sig med Skrägeluls Håla, plockade på sig rikliga ransoner med färdkost och gav sig av hem mot Redet.