I sju dagar och sju nätter sprang de genom den mörka, farliga skogen och trotsade alla dess faror. Slutligen kom de fram till den idylliska hängmossen där alla djur levde i fridfull okunskap om vad som hände ute i Ankrike och den övriga delen av världen. När Henning och Angelica närmade sig Hennings boning fick de höra någon vissla en munter melodi. Henning kände hur ett brett leende spred sig i hela ansiktet. Knorre Anka hade flyttat in. Med Knorre i närheten var ingenting tråkigt. Han log och sprang fram till sitt rede med Angelica efter sig.

 Knorre fyrade av ett stort och välkomnande flin: "Välkommen hem till min enkla boning. Jag fann den här lite avsides och alldeles tom, så jag flyttade in. Välkomna ska ni vara."

 "Knorre, det där är mitt bo. Men tack för att du städade det åt mig. Om du hjälper till så kan vi bygga en liten stuga här."

 "Så gärna. Men vem är det du tagit med dig? Känner jag denna dam?"

 Då slog det honom. Han kände ilskan komma strömmande. "Du visste om det här! Du kände till min fars planer, du visste att hon var min mor!"

 "Din mamma? Nej, det hade jag ingen aning om. Jag trodde att det var Anna. Hittade du henne?"

 "Han visste inte om det, Henning. Jag sade väl att det skedde i största hemlighet? Bara jag, Gastroknugum och Annas dotter kände till det hela. Fast vi övervägde länge att berätta det för honom också."

 "Nåja, jag hittade Anna. Och tack vare hennes dotter som tydligen befinner sig på något strategiskt ställe vet vi hur vi ska kunna avsätta Rågbald. Det är därför vi kommit hit, vi behöver diskutera det i lugn och ro. Om du undrar så avrättade vi Anna på det sätt hon förtjänar. Nu, min vän, måste vi börja planera för mitt återtåg till tronen."

Där slutar vi för en stund, kära läsare, men tålamod: Fortsättning följer. Fast inte inom den närmaste månaden. Sluta dock för all del inte att läsa min blogg!

"Jag som alltid velat dö i sängen med någon, i samlag tills jag drar mitt sista andetag. Jag blev skapad genom sex, och så vill jag också sluta mitt liv."

 "Om du är nekrofil så finns här två stycken som nog inte har något emot dig. Jag tror dock att du får svårt att få dem att... resa sig. Ledsen "mor", men vi kan inte infia denna din sista önskan." Han siktade noga med spetsen. Han vill inte behöva sticka ner sin mamma två gånger, trots att han visste att hon inte var hans riktiga mamma.

 "Det är utan ånger som jag sänder till till det evigt brinnande helvetet."

 Han stack till. Anna drog sitt sista rosslande andetag med blodet sprutande ur bröstet och föll död ner på plankgolvet.

 "Låt oss dra härifrån," sade Henning.

 Angelica nickade, men det syntes tydligt att hon var chockad. Att allt hade tagit slut så fort efter alla hennes år av arbete. "Vi har en tron att återta. Låt oss omgruppera oss och smida planer. Vi kan sticka hem till mig."

 "Nej. Jag har en bättre idé. Jag hittade i min landsflykt en fin liten mosse. Den är fredlig och fin, där bor trevliga djur. Vi flyttar dit och funderar ut hur vi ska kunna avsätta Annas hemlige son. Vi kan inte låta någon som har med henne att göra sitta kvar på tronen. Men låt oss ge oss av!"

 De gick ut ur rummet och kom in i vardagsrummet. Elden brann fortfarande och gasen från sängkammaren letade sig in. Båda de levande ankorna insåg att det började brinna i knutarna och sprang ut ur Annas lilla stuga. När de kommit ner på vägen på tryggt avstånd från huset hördes en ljudlig explosion. Stugan hade förvandlats till en oljedunk som någon sätter eld på.

 "DAMN!" utropade Henning. "DAMN, THAT'S COOL!"

 Angelica såg undrande på honom. "Så var har du din mosse?"

 "Följ mig." Henning stoppade ner sin ankfot av järn i stöveln och började springa. Angelica sprang efter, och tillsammans sprang de förbi det ruttnade liket av Paulus Senex, genom alla byar och mysiga ankdammar som Henning sprungit förbi tidigare samma dag. När de kom till gränsen och den namnlöse väpnarens lik stannade de för att hämta andan.

 "Nu måste vi springa igenom den stora, farliga skogen," sade Henning. "Håll dig nära mig, så kommer allt gå bra."

 "Låt oss springa," sade Angelica och log. "Min son."

Det var inga rosa moln som mötte deras syn när de stapplade ut ur rummet, men efter att ha undflytt ihjälgasning i en mörk kammare var ljuset och den fria luften i Annas vardagsrum en befrielse. De såg sig omkring i rummet. Det såg ut ungefär som när Henning var där senast, frånsett att där nu inte satt någon falsk häxa i fåtöljen.

 Annas otäcka skratt hördes. Det verkade komma från bakom dörren på andra sidan av elden. "Ni kommer inte undan," hörde de henne säga. "Det finns ingen väg ut därifrån, enda vägen därifrån är till helvetet." Henning och Angelica såg på varandra. Båda var extremt lättade över att ha sluppit ut med livet i behåll, och båda verkade sugna på att utkräva hämnd. Henning gick fram till dörren och tryckte örat mot den. Där inne kunde han höra Annas röst fortsätta med sin domedagspredikan:

 "Era försök att undfly mig är fruktlösa. Acceptera ert öde! Åh, jag som alltid velat se folk som ligger med varandra tills döden inträffar! Kan ni inte göra mig den tjänsten? Fast nej, jag kan ju inte se er. Dö på vad sätt ni finner bäst, ni kommer i alla fall träffa varandra och Gastroknugum i helvetet. Det är ju en positiv tanke mitt i alltihopa. Fast med tanke på vad ni inandats så borde allting kännas positivt. Ni kommer dö lyckliga och förnedrade!"

 Angelica och Henning såg på varandra igen. Båda nickade en gång, sedan störtade de in genom dörren där de hört Annas röst.

 Två vakter stod med ryggen mot dem och vände sig förvånade om när de kom in. Vakterna hann inte göra mycket mer än bli chockade förrän Angelica tryckt upp två dolkar i magen på den ene och Henning skändat den andres ansikte med sitt svärd. Den förste vakten stönade och föll ihop, den andre skrek när han fick halva ansiktet avslitet. Henning gjorde lidandet kort för honom genom att skära upp halsen med den vassa kanten på släktvapnet. Anna vände sig långsamt om och såg undrande på dem.

 "Ni var snabba får jag ju säga. Inte ens med Paul gick det så fort. Hur lyckades ni?"

 "När du släppte in gasen i den där kammaren," sade Henning och gick närmare, "Glömde du en väldigt viktig sak. Du glömde låsa dörren."

 Annas ögon blev stora och runda av förvåning: "Hoppsan..."

 "Det är dags för dig att sona en livstid av brott, Anna Anka," sade Angelica.

 "Jag hade aldrig trott att jag skulle dö före nekrofilerna. Fast de var väl till för att skydda mig. Allt ni har gjort, alla planer och alla intriger, har jag genomskådat. Sedan blir jag fälld på mållinjen av att jag glömde låsa dörren. Ibland är livet orättvist!"

 "Det är rättvisan som tillslut skipas över dig." Henning höjde sitt vapen. "Må du aldrig finna frid i det eviga helvete som väntar på dig med öppna armar."

 Medan de två kvinnorna såg på vände Henning på sin ankfot av stål och riktade den spetsiga ankhälen mot Annas hjärta. Han ville göra detta till en kort process.

Sängkammaren var ett alldeles instängt rum. Det fanns inte ett fönster i hela rummet och bara en dörr. Endast de två stearinljusen på sängbordet lyste upp rummet. Och nu började det pysa in någon lustig gas genom den lilla ventilen i taket. I skenet av de två stearinljusen såg Henning och Angelica allvarligt på varandra.

 "Vad ska vi göra mor? Hur ska vi ta oss ut?"

 "Jag tror vi måste börja med att släcka ljusen så att inte det här rummet blir en stor bomb."

 "Släcka ljusen... men då blir det ju mörkt!"

 "Dagens citat till dig, min son. Släcker man ljusen så blir det ju mörkt, den var bra. Om vi låter ljusen vara tänder så sprängs vi i luften."

 "Är inte det bättre än att gasas ihjäl?"

 "Vi måste satsa på att ta oss ut på något sätt."

 "Hur då? Det kommer inte bli lättare om vi inte ser någonting."

 Gasen kröp sakta neråt och båda började känna sig på något sätt... lättare. Snurriga och dimmiga.

 "Släck ljusen älskling, så ställer jag mig vid dörren. Följ sedan min röst så kan vi försöka forcera upp dörren."

 Så skedde. Angelica vaggade bort och ställde sig vid dörren och började putta på den medan Henning kastade sig mot ljusen. Han missade och brakade med huvudet före in i väggen. När han låg där, om möjligt ännu snurrigare än tidigare, kom han att undra vad han tänkt med. Varför inte bara gå fram och blåsa ut dem? Han lade sitt släktvapen bredvid sig, tog ett ljus i vardera handen och avrättade dem i väggen.

 Sängkammaren lades i mörker. "Bra Henning!" ropade Angelica. "Kom och hjälp mig nu!"

 Henning grep sitt släktvapen och sprang med full fart mot rösten. Han hörde hur Angelica hoppade åt sidan sekunden innan han rammade dörren med full fart. Det gjorde ont, men dörren gav inte vika. Nu kunde de inte se gasen komma krypande längre, men de kunde höra dess pysande och kände sig allt lättare och lättare.

 "Andas den inte!" skrek Angelica. Hennes röst lät underlig. Slå upp dörren med ditt vapen!"

 Henning tog inget djupt andetag utan försökte undvika att andas överhuvudtaget. Så slog han på den kraftiga trädörren med sin ankfot av stål. Det hördes ett krafsande ljud, men den gav fortfarande inte med sig. Han slog ett slag till. Och ett till. Dörren ville inte ge vika. "Helvete!" svor han. Men det var inte hans röst. Den lät gäll och pipig. "Vad gör vi nu då?" pep han.

 "Vänta," sade Angelica med en mycket dov stämma. Den verkade nästan gå i ultrarapid. "Jag... ska... koooollaaaa en saaak..."

 Vinddraget sade honom att hans mor gick förbi honom och ställde sig framför honom. Om han slog mot dörren nu skulle han få ångra det länge. "Åh," sade Angelica med sin dova stämma medan gasen pyste ut ur hålet. Det lät farligt.

 "Nu förstår jag varför vi inte fick upp den. Den är ju inte ens låst. Den bara öppnas inåt.

 Angelica drog upp dörren...

Henning tyckte att det lät som en bra idé. Han hade länge tyckt att Anna borde pryglas och straffas. Nu när han dessutom fått veta att hon inte var hans mor så behövde han inte ha några känslor för henne längre. Nu fanns bara raseri.

 "Kan du slåss mor?"

  Angelica log och tog av sig skorna. Under de stora sulorna med passform ankfot drog hon sedan fram en dolk från vardera skon. Med de två dolkarna i händerna gav hon Henning ett illmarigt leende. "Det är vad jag velat göra i hela mitt liv. Vill du ha en?"

 Henning drog själv av sig ena stöveln och drog ur den fram någonting som liknade en ankfot av stål. Den var alldeles slät och fin på ena sidan och hade mjuka kanter, men på sidan som låg neråt i stöveln var den knivskarp. Den hade två centimeter långa piggar på de tre ställen som på ankor tjänade som tår. Han log ett fruktansvärt sadistiskt leende:

 "Jag har alltid velat läxa upp någon med vårt släktvapen. Alla manliga avkommor i vår släkt har i alla tider försetts med ett vapen som detta, men det används så sällan att ytterst få vet att det finns. Vad som händer här i sängkammaren stannar här inne. Vilka två vakter är dina?"

 "De två med gula pannband. Kom nu, låt oss slåss sida vid sida."

 "Yarr!" ropade Henning och slet sönder draperierna till sängen med sitt släktvapen. Han och Angelica hoppade ut och gjorde sig redo att möta Anna.

  Men hon var borta. Där Anna och de fyra vakterna hade stått låg nu bara två lik. Två ankor med plågade ansiktsuttryck och gula pannband låg vid dörren ut med växande blodpölar under sig. De hörde Annas röst skratta.

 "Jag har genomskådat dina planer, Angelica Anka! Ni har gjort era livs största misstag om ni underskattar en skåning som jag! Trodde ni att jag ville avla en avkomma att sitta på tronen? Hahaha, en av mina avkommor sitter redan på tronen. Era tjockskallar! Rågbald är min son, tillsammans med Paulus Senex. Jag utnyttjade honom så att jag kunde få en unge som jag kunde slippa dela med dess riktiga far! Jag har uppfostrat Rågbald i hemlighet, och nu sitter han på tronen och styr efter mitt behag. Jag gör som jag vill i det här landet, det är MITT! Ni ska veta att nu när ni dör så dör också det sista hotet för min allsmakt! Och ni kommer få lång tid på er att fundera över detta, ty ni kommer dö sakta och smärtfyllt. Adjö, Brandnäbbar. Ni är de sista av er ätt. Dö i plågor, och må vi aldrig mötas igen i det helvete som väntar er, Hahahahaa!!!!"

 Annas otäcka skånska röst, som tyckts komma från ett litet hål i taket, dog ut. Ut ur samma hål kom ett pysande ljud, och någon underlig gas började sippra in.

Henning var nära att brista ut i ett gapskratt, men han höll ändå rösten nere:

 "Du är inte den ende som påstår dig vara min förälder. Varför skulle jag tro på dig och inte de andra?"

 "Det kan jag inte svara på. Jag förstår att många vill göra anspråk på dig och tror sig kunna göra det genom Anna Anka, men det är inte hon som är din riktiga mor. Fast hon tror det."

 "Hur kan hon tro att hon är min mor utan att vara det?"

 "Din far Gastroknugum och jag planerade det här länge. Vi visste att Anna skulle göra allt för att ta tronen i besittning, men vi kunde inte bevisa det och kunde inte bara få henne att försvinna. Jag var din fars hemliga älskarinna under många år, och med min hjälp kunde han säkra tronföljden. Vi fick dig, men vi kunde inte öppet gå ut med att jag var mamman. Han var ju trots allt gift med Anna, så vi var tvungna att tajma precis rätt. Och vi lyckades! Samtidigt som du kom ut som ett litet ägg värpte Anna också. Efter några dagar, i skydd av mörkret och med tårfyllda ögon, smög jag mig in i Annas kammare och bytte äggen. Det var en mycket tung uppgift för mig att lägga mitt enda barn inne hos den här häxan, men vi visste att det var det enda sättet för dig att så småningom nå tronen."

 "Hur... Varför...?" Henning var mållös.

 "Vad gör ni där inne?" ropade Anna utifrån. Henning slängde ut tröjan och stönade.

 "Ååh... fortsätt," stönade han.

  Ankan i sängen gav honom ett skevt leende. "Mitt namn är Angelica. I hela mitt liv har jag tvingats leva frånskild dig, om jag hade tur fick jag se dig ibland på avstånd. Min lott var att vänta och hjälpa dig till tronen efter att Gastroknugum lämnat oss, och medan jag väntade fick jag uppfostra Annas dotter som min egen. Just det, du har en halvsyster Henning. Hon är väl införstådd i våra planer, och hon har placerat sig på ett strategiskt ställe. När tiden är inne kommer hon hjälpa oss. Vill du veta varför jag ansökte till det här jobbet? För att berätta detta för dig, för att hjälpa dig. Vi har planerat det i åratal. Tror du att du kan lita på mig? Du måste i detta läget, det är det eller döden. ÅÅh, Henning!" stönade hon.

 "Vad ska vi göra?"

 "Två av vakterna där ute har jag själv anställt. De må vara nekrofiler, men de kommer hjälpa oss. Nu ska vi gå ut där och spöa skiten ur häxan som påstår sig vara din morsa!"

Henning ville inte ge dem nöjet att slita av honom kläderna. Inte heller ville han ge dem nöjet att se honom strippa för dem. Alternativen var få, men ändå bättre. Han beslöt sig snabbt och skred till handling. Han sprang fram till sängen och dök in med alla kläderna på. Anna ropade i protest bakom honom, men han brydde sig inte.

  Vid det här laget hade ögonen vant sig vid skumrasket. En kvinnlig anka, uppskattningsvis dubbelt så gammal som han själv, satt i sängen och stirrade förvånat på honom när han kom inhoppande. Hon var klädd i endast underbyxor och stilettklackade skor. Hon var ganska snygg också. Henning kanske rentav tyckt om henne om det inte varit så stor åldersskillnad och de inte varit ihoptvingade på det sätt de var.

 "Låt honom göra det på sitt sätt," sade Anna där utanför till sina vakter. "Jag har aldrig tyckt att man borde klä av sig själv. Det är mycket mer upphetsande om någon annan hjälper till, speciellt om vederbörande äter upp kläderna samtidigt."

  Vakterna muttrade där ute sinsemellan. Henning suckade och började dra av sig tröjan.

 "Vänta," viskade den andra ankan i sängen. Henning väntade.

 "Ja?"

 "Är det Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II?"

 "Det är klart jag är! Vem trodde du att jag var?"

 "Kan du bevisa det?"

  Henning funderade. Varför skulle han det? Nåja, det spelade väl ingen roll. Han kunde lika gärna visa det.

 "Här," sade han, rotade i fickan och fick fram en guldskiva med en flammande anknäbb på. "Det här är Brandnäbbs-sigillet. Min far lät tillverka det åt mig när jag var en liten ankvasker. Innan han dog..."

 "Din far... Jag vet att det var Anna som gjorde det. Hon förgiftade honom. Hon är en häxa!"

 "Ja, och en slyna. Varför jobbar du för henne då? Har hon tvingat dig på något sätt?"

 "Nej. Jag ansökte till det här jobbet av egen fri vilja. Faktum är att jag planerat det i väldigt många år. När man känner Anna Anka och vet vad hon går för är hon väldigt lätt att förutspå."

 "Så varför gör du detta? Så fort du fött vårt barn kommer hon döda oss båda. Det finns ingenting för dig här att göra, endast döden väntar oss båda. Eller ville du gärna ligga med en kunglighet innan du dör?"

  Ankan gav honom en örfil. "Jag har planerat det här länge sade jag! Jag har planerat det ända sedan du föddes!"

 "Berätta då. Vad är det du planerar."

 "Henning, jag skulle tro att det här kommer som en schock för dig. Men jag vill hjälpa dig till tronen. Jag är din mamma."

Henning tyckte inte alls om vändningen det här hade tagit. Han hade ju planerat för en trevlig pratstund med sin mor som skulle resulterat i att han fick reda på vem hans far verkligen var och hur man bäst kunde avsätta Rågbald snuskfot. Dessutom så hade han gärna sett att den slutat med att hon sänts i landsflykt eller till avrättning. Att hon skulle tvinga in honom i sin sängkammare hade inte ingått ens i hans värsta farhågor.

 "Stanna där ni är, annars dör hon!" ropade Henning. Vakterna avancerade mot honom och stannade inte för en sekund. Anna skrattade:

 "Som jag redan har sagt, de har inget emot om jag skulle dö. Det enda de gillar mer än att ha mitt lik i sängen är alla rikedomar jag lovat dem om de håller mig vid liv. De kommer inte svika mig. Följ nu med mig frivilligt in i nästa rum, så kommer du inte att ångra dig."

  Henning lät svärdet falla till golvet med ett skramlande. Anna log och vakterna grep honom. Den äldre ankhoran gick i spetsen och de fyra vakterna bärande på Henning gick bakom henne in i rummet till höger om elden. Rummet som Henning antog var sängkammaren. Han mådde fruktansvärt illa vid tanken på vad hans mor kunde tänkas ha planerat och började fråga sig själv varför han kommit hit. Han hade kommit hit i jakten på svar och hämnd, men det här gick ju bara helt åt andra hållet. Hela hans företagande var stämplat med ett stort "FAIL".

  Sängkammaren var svagt upplyst av två ensamma stearinljus som stod på sängbordet. Det tog en liten stund innan ögonen vant sig vid halvmörkret, och innan detta skett hade vakterna dumpat honom på golvet. Det var ett ganska litet rum och rymde knappt mer än en stor himmelsäng, ett sängbord och en stol. Draperier var fördragna den stora sängen, men Henning tyckte ändå att han kunde urskilja någon som rörde sig där inne.

  Hans roll i det hela blev så smärtsamt uppenbar när han hörde en kvinnoröst snyfta bakom draperierna. Min mamma tänker erkänna mig som den rättmätige kungen efter att jag försett någon med en avkomma. Sedan tänker hon avrätta mig, uppfostra mitt barn på sitt sätt och så småningom sätta det på tronen.

 "Du har planerat det här från första början!" skrek han. En av vakterna slog honom i huvudet för att markera att han skulle vara tyst, men han brydde sig inte. Vad gjorde det om de slog honom eller inte?

 "Det är klart jag har. Vaddå, du hade aldrig trott att du skulle förlora oskulden så här va? Genom våldtäkt planerad av din kära mor?"

 "Förlora oskuld...? Vad vet du om det?! Jag kanske blev av med den för länge sedan! DU är en sjuk anka!"

 "Det må vara som det vill med det, varesig det här blir ditt första eller inte så blir det ditt sista. Av med kläderna!"