Henning hade lärt sig att alltid vara den som tog första steget i slagsmål. På så vis, visste han, trodde hans motståndare att de visste vad han skulle göra när de såg honom komma. Det var en falsk säkerhet som han ingjöt i dem, och det brukade allt som oftast leda till snabba och enkla segrar. Han rusade tillbaka in i skogen, tog en stor och kraftig gren och vände om för att möta dem. Han höll grenen framför sig som en lans, redo att spetsa dem han mötte på den spetslösa pinnen. Han såg hur motståndarna utväxlade blickar, blickar som kunde tolkas som överlägsenhet. Bra. De tror sig veta vad jag ska göra. 

  Av just den anledningen skulle det gå att överraska dem. Alla tre sprang i full fart mot varandra och skulle snart mötas. De två med svärd gjorde sig redo för att parera grenens stickanfall. Henning log, ändrade greppet om grenen och kastade den på de båda andra. Båda kom helt av sig i sin löpning och tappade balansen. De föll omkull under den tjocka grenen och Henning var genast över dem. Innan de hunnit resa sig hade han vridit vapnet ur väpnarens grepp och stuckit det i honom själv. Paul rullade undan från hans nådastöt och försökte ställa sig upp, men han hade rullat så fort att när han kom upp igen var han vimmelkantig.

 "Du skulle ju inte döda oss!" skrek han. "Vi skulle ju prata efter att bara ha slagits lite! Du bröt mot bestämmelserna!"

 "Han var ändå bara en namnlös väpnare. Det var hans öde att falla för min hand idag. Ett av många lik som kantar min väg till tronen. Vill du bli nästa?" Henning gjorde ett utfall med sitt nyvunna svärd. Paul fick upp sitt eget precis i tid.

 "Men tänk om han var min kompis då?"

 "Det var han inte."

 "Men han hade kanske andra kompisar? Tänk på alla de som blir lidande av ditt dödande!"

 "Han var en gränsvakt. Sådana har inga kompisar."

  Vreden fick färgen i Pauls ansikte att stiga. "Det finns en anledning till att vi vaktar gränsen! Vi måste försvara den från galningar som du!" Paul skrek vildsint och svingade svärdet mot Henning. Deras svärd möttes och sjöng en vacker visa om blod och död, så som svärd brukar göra när de möts.

  Henning tryckte Paul bakåt, och medan den gamle gränsvakten saknade balans sparkade Henning svärdet ur greppet på honom. Sedan slängde han sitt eget svärd åt sidan och började puckla på Paul.

 "Nej snälla slå mig inte!" stönade Paul. "Jag måste berätta en sak för dig!"

  Henning stannade mitt i ett slag. "Prata då."

 "Jag vill inte slåss mot dig. Jag tror... att du är min son."