Ytterligare ett ruttnande lik kantade hans väg tillbaka till makten. Om Paul ljugit så var det bara skönt att bli av med honom, om han försökt kontrollera Henning på något sätt så förtjänade han att dö. Om han talade sanning så... nåja, han stod för vad han sade: han kunde inte lita på någon som legat med hans mor.

  Han avverkade raskt vägen upp till huset på kullen och slet upp den lilla vita dörren. Där inne, i en fåtölj framför brasan, satt hans mamma. Hon satt med ryggen mot honom, ändå kände han sig iakttagen. "Välkommen till min enkla boning, min son. Jag har länge väntat på dig."

 "Jag har länge planerat att återvända. Men inte till dig, utan till tronen."

 "Det vet jag att du har. Du har alltid velat ha tronen, och du har alltid trott dig förtjäna den. Men om sanningen ska fram så är du ingen rättmätig tronarvinge alls."

 "Nej jag vet. Paul berättade det. Din äckliga slyna."

 "Paul? Du menar Paulus Senex?! Haha, den gamle möglige gränsvakten! Ja, det kunde han gott få tro. Vad gjorde du med honom? Gömde honom väl i en buske hoppas jag."

 "Jag stack ned honom med mitt svärd alldeleds nedanför kullen här. Väl synlig för förbipasserande. Hans död skulle kunna kopplas till dig."

 "Och vad tror du det skulle hjälpa? Jag har "Sålt in mig" hos samtliga åklagare och domare, ingen kommer fälla mig. Du kan vara lugn. Eller nej, lugn kan du inte vara, för det är väl det du vill? Att jag ska falla. Min käre son..."

 "Vem är min far?"

 "Ingen aning. Jag har legat med halva riket. Men jag kan övertyga dig om att det inte var Paulus Senex."

 "Du ljuger! Du vet vem det är!"

  Anna höjde på ögonbrynen. "Vet jag? Då tror jag att du tror att jag vet något som jag inte vet om jag vet eller tror mig veta."

 "Nog med ordlekar mor. VEM ÄR MIN FAR!?"

 "Vi har inte mer att prata om. Jag menade vad jag sade när jag väntade mig dig här. Vakter!"