Det kanske var därför han känt sig iakttagen. Fyra vakter dök upp i rummet som om de kom ifrån ingenstans. De jävlarna måste ha gömt sig väl. Det verkade nästan som om de bara hoppat upp ur golvet. Henning hade inte tid att filosofera över varifrån de kommit. Två var bakom honom, två flankerade hans mor. Alla vägar ut ur rummet var avspärrade av en biffig anka med svärd. Anna Anka vände sig om och såg på honom med sina ondskefulla, svarta ankögon.

 "Nu är du fast, ankvasker. Du flyr inte igen som du flydde senast. Rågbald har lovat mig att jag får göra vad jag vill med dig. Och det tänker jag göra... Grip..."

 Henning tänkte inte låta det ske. Han störtade fram mot sin mor som satt i fåtöljen och tryckte svärdet mot hennes hals. "Stå stilla allihopa, annars dör hon!" väste han.

 "Åh, så du tänker döda mig? Då får du aldrig veta vem din far är. Dessutom..." tillade hon med ett demoniskt leende, "så är de nekrofiler allihopa. De skulle tacka dig. Jag anställde dem särskilt på grund av deras sexuella läggning, och de har inte fått så mycket som ens röra vid mig när jag är i livet. Vilket lik skulle vara vackrare för dem att våldta än mitt? Och jag kan dö med vetskapen att du aldrig fick reda på vem din far är. Så hugg mig du bara, hugg mig så hugger mina vakter ner dig sen!"

 "Du skulle aldrig berättat det för mig ändå!"

 "Jo, det skulle jag. Jag skulle ha berättat det för dig när du drog ditt tredje sista andetag. På så vis får du veta det innan du dör och gå i graven med den förödmjukande upplysningen."

 "Vad är det du vill mor, vad är du ute efter?"

 "Jag ämnar ta över herraväldet över Ankrike, men jag kan inte låta dig inta tronen efter mig. Jag behöver en riktig tronföljare. Det är därför du är här."

 "Därför jag... Vad menar du mor?" Henning vägrade tänka tanken färdigt, vägrade se, vägrade förstå. Vägrade tro.

 Ett skadeglatt leende spred sig i Annas ansikte. Du kommer få se. Vakter, ta med honom in i sängkammaren!"