Jag vet vad jag lovade och håller vad jag lovat. Ni läsare är nu på väg att bli rikligt belönade. Jag kommer skriva en liten följetång om det min blogg antyder: ankorna i mossen. Håll i er nu!

En gång, antingen i vårt förflutna, vår samtid eller vår framtid låg där en mosse långt uppe i Norden. Det var en stor hängmosse uppe i den svenska fjälltrakten och mossan i mossen skiftade färg med årstiderna. Den var helt obesudlad av mänsklig hand och där rådde stor biologisk mångfald och djurens lagar. Men där bodde också ett djur som inte var särskilt vanligt att se i mossar. Ankan Henning hade bosatt sig där och hade precis flyttat in. De andra djuren i mossen tittade misstänksamt på honom, men de lät honom bo där för de tyckte att han verkade vara en ganska trevlig kille. Han blev snabbt accepterad av de andra djuren som en invånare i mossen, men han pratade inte så mycket med de andra och höll sig mest för sig själv. När något av de andra djuren närmade sig för att prata med honom och fråga varifrån han kom och varför han sökt sig hit svarade han artigt men undvikande. Han såg dock till att hålla sig på god fot med sina grannar.

  När Henning byggt klart sitt nya bo i den för årstiden gröna mossen började han gå ut på långa promenader. Mossen var jättestor, men han gick till och med utanför mossen, något som ytterst få andra vågat göra. Mossen var ett tryggt hem för dem, och den stora världen där utanför syntes så stor, så otrygg. Alla djuren ville bara stanna i sin mosse där de var trygga och lyckliga. Men Henning hade ju trots allt kommit utifrån mossen, så att han gick utanför dess gränser ibland förvånade dem föga. Endast fåglarna visste vad som fanns bortom mossens gränser.

  Men djuren anade ingen oråd och fåglarna lugnade dem. Världen utanför mossen var inte så farlig som många var rädda för, bedyrade de. Endast den gamla ugglan verkade bekymrad. Hon var mycket världsvan och hennes fundersamhet oroade de andra. Men Henning verkade vara en trevlig typ och inget av djuren var egentligen egentligen rädda för honom. Han störde ju inte friden i mossen. Hans anledning att vara där var hans egen, men ingen hade kunnat gissa varför han var där egentligen...