Idag är det fredag. Jag måste ständigt påminna mig själv om det. Idag är det fredag. Det betyder rutiner inför helgen. Matmöte + helghandel efter lunchen, fest och umgänge på eftermiddagen/kvällen/natten. Matlag lördag + söndag. Knytkalas på lördag. Ett annat liv än det som är i veckorna väntar när fredagslunchen är intagen. Ett liv. En tillvaro.

Det känns som att jag trots detta börjat tappa sammanhang. Det känns som att helgrutinerna och det avbrott det innebär från kampen om skolan är vad som håller mig kvar i vad jag verkligen kom hit för. Mina drömmar. Mitt liv. Som jag känner sakta men säkert börjar glida ifrån mig. Flyta ut i det som kommit att kallas för Bevara Brunnsvik. Skolan måste bli kvar. Vår utbildning och våra liv måste prioriteras. Det är det som håller mig igång just nu. Kampen om vår rätt till att vara kvar. Mitt kreativa skrivande har halkat bort i periferin. Den nuvarande utbildningen känns märkligt... betydelselös. Jag vill inte använda det ordet. Jag älskar utbildningen och jag älskar att vara här. Anledningen till att det känns betydelselöst är att hela den här hittills 6 veckor långa cirkusen har tröttat ut min kreativitet. Allt jag kan fokusera på är kampen. Men det tar så mycket tid, så mycket energi, att kämpa.

Så har det i alla fall varit. Nu har jag kommit igång lite bättre med studierna. Jag har börjat skriva en del igen och jag tänker mycket tankar om mina projekt. Men sammanhanget har försvunnit lite. Jag kan knappt hålla ordning på vad jag gör om dagarna, än mindre veckorna. Det som upptar mina tankar är att jag vill ha min utbildning, men jag hinner inte utnyttja den. Jag vill inte ha det så här, det går inte att studera med nuvarande rektor och huvudmän. Men det har jag redan sagt. Det jag skrivit hittills i inlägget är hur det påverkat mig.

Och de senaste dagarna... Ja! Det börjar blåsa lite vind i våra segel. Det visar sig att det varit mödan värd att kämpa. Lördagen 17/11, alltså nästa lördag, ska vi hålla en ny manifestation inne i Ludvika. 14.30 - festsalen i folkets hus.

Enrico Barile (för övrigt en väldigt spännande och intressant person) bekräftade att han kan tänka sig att skriva kontrakt. Folkhögskolornas Studeranderättsliga Råd har givit sitt uttalande i ärendet, ett uttalande som talar mycket för vår fördel. Jag var orolig ett tag över att vårt öde vilade i händerna på myndigheter, men den farhågan har nu förbytts i tacksamhet. Uppenbarligen finns det människor som vill kämpa för någonting även i myndigheter.

Det som händer i frågorna: Nu idag, efter SEX VECKOR har Sofie plockat hit kurator/samtalsstöd åt oss. Minst en månad för sent egentligen. En kurator (jag kommer kalla honom det, jag är inte helt säker på hans faktiska yrkestitel) som kommer vara här endast fredagförmiddagar under resten av terminen. Vi är alltså 50-60 elever som delar på EN kurator EN HALV DAG i veckan. När jag var där och bokade tid tidigare idag såg jag att de tre närmaste veckorna var uppbokade sånär som på en tid, när jag skrivit upp mig. Efter mig kom det fyra elever till som ville skriva upp sig. Med en enkel kalkyl kan man konstatera: Det här räcker inte på långa vägar. Jag tycker nästan synd om vår kurator som kastas in i det här. När jag tänker efter tycker jag nog synd om alla som jobbar under rektorns/skolstyrelsens piska. Mitt intryck är att Samtliga av Sofies underordnade mår dåligt och får usla villkor.

Det slängs en massa saker från skolan. Slängs, inte säljs. Utöver sångböckerna har nyligen datorbord och fullt dugliga stolar och jag vet inte vad mer haft sällskap i en stor blå container. Det SLÄNGS. Utan att vi elever får behålla någonting, utan att de fulldugliga sakerna säljs på något sätt. Och varifrån kommer ordern? Om jag förstått saken rätt så kommer den via omvägar från självaste Tommy Hindrikes, Mannen med all makten i ABF NÖSS. Mannen som varit fullkomligt osynlig och som ingen egentligen sett till eller hört av sedan den dagen han och Håkan Heglert och Sofie gick runt på skolan och meddelade beslutet om flytt. Mannen som har makten och det yttersta ansvaret. Ingen tycks ha sett honom på mycket länge. Det kan jag i och för sig förstå. Jag skulle också velat hålla mig borta från människor och media om jag gjort vad han har gjort. Men det gör det inte acceptabelt.

Hur som helst, av någon anledning vill han slänga Brunnsviks inventarier i rasande fart. Varför? Det är frågan vi alla ställer oss. Det är helt oförståeligt.

Det är en väldigt jobbig tid för oss elever. Men för mig väldigt lärorik. Det är förvisso inte det här jag kom hit för att lära mig, men det öppnar andra möjligheter som är intressanta på annat sätt. Men när man skrattar våldsamt åt att man skriver ord som 'Undermålig' och 'avhängig,' då vet man att någonting står lite fel till. Då vet man att det arbetet man gör tar upp lite för stor del av ens tid. Men det är sådant man måste genomgå.

Jag hade för mig att det var fler saker jag skulle ta upp i det här inlägget, men det måste glidit mig ur hågen. Så är det när det finns för mycket där inne. Arkimedes princip gäller även för våra hjärnor. Jag återkommer. Det finns så mycket mer att belysa i ämnet. I morgondagens upplaga av Dalademokratin har jag fått in en debattartikel och i NLT samma dag skall om jag är rätt informerad en insändare från mig dyka upp. Båda med i princip samma innehåll.
 Glöm inte demonstrationen!

/Jon... Ja, Jon helt enkelt. Jag orkar inte med några fyndiga epitet just nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...