Värde

Ett ord som svävar i mitt huvud. Varför ska allting ha ett värde? Varför ska någonting ha ett värde? Är inte själva begreppet ganska värdelöst?

Jag har talang. Jag har begåvning, det kan jag inte blunda för. Jag är duktig på det jag gör. Men tvivlet tjuter inom mig med en ton som är precis på gränsen till vad man kan uppfatta. Vad har det jag gör för värde? Vart skall mina förmågor ta mig?

Mitt förmodat rationella huvud svarar, eller kanske är det att det minns vad andra har sagt till mig, och upprepar det som en papegoja. Man kan inte leva på det man tycker är roligt. Att skriva, det är kul, men så oerhört svårt att skapa karriär med. Jag måste ha något annat, en livlina att hålla mig fast vid medan jag har skrivandet som en hobby. En yrkesbana. Men vart fan ska jag gå? Välja ett jobb jag kanske kan stå ut med resten av mitt liv, medan jag ägnar mig åt det jag tycker är kul? Skriva. Försöka bli författare. Medan man knegar som alla de andra. Det är inte min dröm, men det är den rationella vägen. Jag vet att jag inte kan satsa på att leva som författare, lyckas direkt. Och jag vet någonstans inom mig att även om jag lyckas, även om den drömmen slår in, kommer jag inte klara av ensamheten som medföljer yrket. Därför måste jag välja en yrkesbana.

Jag har sökt ett tiotal utbildningar som jag skulle kunna tänka mig. Jag har försäkrat mig. Men jag vet fortfarande inte om jag vill.

Jag är en romantiker. Jag hoppas att jag ska kunna klara mig på det jag gör, jag vill satsa på att skriva. Men jag är en romantiker som tyngs av tvivel. Min väg är inte glasklar, även om min vilja är det. Jag vill gå framåt. Mot livet som författare. Mot möjligheten att kunna försörja mig och leva gott på det jag skattar högt. Skrivande. Vad gäller orden så stänger jag inga dörrar, jag håller allting öppet. Författare, journalist, manusskribent, låttextskrivare... Men allt det är i underhållningsbranschen, frånsett journalist som är ett av de tuffaste yrkena som finns. Och vad är underhållningens värde i ett samhälle som mer och mer går ifrån det skrivna ordet, överger pjäserna och laddar ner musik utan att betala för den? Vad är värdet i att göra det man vill om det innebär att pengar inte strömmar till? Den frågan besvarar sig själv. Det är värdet av att göra det man vill. Ett värde som alltför mycket underskattas i den samhällsutveckling vi ser idag. Det är värdet av det flummiga begreppet kultur. Kultur som blivit en förvirrande virvelstorm som jag visst ska kasta mig in i.

Jag tvivlar på det jag gör, trots att jag har talang. Jag tvivlar på min väg, trots att jag vet vad jag vill och endast kan nå dit om jag satsar. Jag tvivlar på mig själv som person av anledningar dunklare än mitt öga kan se. Jag tvivlar och förtvivlar. En dag kommer mitt klena psyke att bli min undergång. En dag. Idag står mitt rationella huvud som segrare, det slår tvivlet i marken. Problemet är att analysen tar kål även på romantiken. Jag ser på mitt frö av hoppas och bara hoppas att det inte skall drunkna i all sinnesnärvaro. Eller torka ut av allt tvivel. Mitt klena sinne kommer bli min undergång. Men inte idag.

Och för övrigt: Jag tycker inte om att förlora.

En tidig dag när solen glömt stiga upp satt en liten gubbe på en sten ute i skogen. Gubben hette Enok och han tyckte mycket om korvmackor. Både att äta dem och att mata fiskarna med dem. Enok var känd i byn som den storfiskare han var. Han hade insett att man fick mycket större fisk om man fiskade med korvmackor än med sketna små maskar.

    En morgon när Enok vaknade övergav han som omväxling sin salami till förmån för Bullens korv. Detta var nämligen ingen vanlig dag… Enok hade bestämt sig; han skulle fiska upp det största blötdjuret någonsin. Han packade sin fiskarväska full med surkål och bruna bönor; en gubbe av Enoks storlek måste ju äta! Att äta gädda varje dag hade nämligen satt sig på hullet. Enok ansåg sig vara i sina bästa dagar, trots att samhället verkade tycka annorlunda. Barnen i bygden brukade reta honom och kasta torskrens och avföring på hans fönsterruta och skrika ”Gubbjäveln brukar proppa upp fiskarna han fångar i sina interiörer”! Inget av det var sant. Enok tyckte nämligen inte att där fanns något fel med att lägga mynt i fisken efter att den rensats.
    Enok var en stark och beslutsfattande herre och nu gick han med sin fullproppade väska mot sjön. Året innan hade han försökt dränka sig i sjön efter att Hey Baberiba sänts på tv:n för sista gången. Undret med att ladda ner saker från intranätet hade aldrig lockat honom och han vägrade vara otrogen mot sin Televisionsapparat. Enok var dock en mycket erotisk man och en och annan fisk fick smaka på hans smör efter fångst. ”Då klibbar pengarna fast mycket bättre, mumlade han nöjt för sig själv efter att ha tömt sig på miljoner Enok:ar. ”Att sova med fiskarna” hade nu fått en helt annan innebörd.
    Men dagen innan självmordsförsöket hade han försökt kladda ner en stor sik med sin salta påle. Plötsligt hade då till Enoks förfäran fisken börjat prata.
– Jag heter Anders och jag tycker att din snopp luktar precis som död fisk. Är du säker på att det är jag som ligger här och ska bli besudlad, och inte du själv?
Det var Enok till sin förfäran inte säker på. Han såg in i Anders uttorkade ögon och frågade med skälvande läpp:
– Tror du att det är så?
Men fisken Anders var oresonlig och ökade takten med sin plutiga käft. Nu insåg Enok att Anders sugit sig fast och inte tänkte släppa honom förrän han fått den tillfredställelse han begärde.
–    Men släpp då, fiskhora! skrek Enok.
Anders vägrade och Enok kände – för första gången motvilligt – hur hans salta stund började närma sig.

Detta var alltså hur det kom sig att Enok blev sexuellt utnyttjad av en sik. Dagen efter kände han sig så smutsig och förnedrad att han tänkte dränka sig i samma sjö som han dragit upp Anders den där ödesdigra dagen innan. Trots att hans åderpåle sedan länge slaknat hängde sig Anders fortfarande fast. Tårarna strömmade nerför Enoks kinder. Han som bara ville ha det lite mysigt efter att byns alla kvinnor oresonligt nekat honom giftermål och alla dess fördelar. Därför hade Enok sedan länge bestämt sig för att hålla sig undan fruntimmer – kunde man inte pippa dem så var de inget att ha. Han hade knutit en snara runt sin hals och i andra delen hängde en stor sten – allt han behövde göra var att hoppa ner under ytan.
    - Blubb blubb, sade Anders. Det lät som en protest.
    - Det här är ditt fel, din jävel! skrek Enok, svingade stenen och hoppade i sjön.
    Men idén med stenen visade sig vara förgäves då några av byns ungar var ute och rodde. Stenen träffade en av dem i huvudet och grabben föll medvetslös överbord, men vad värre var – stenen hade landat i båten! En motorbåt som nu längre inte hade någon förare! I timmar gled Enok efter motorbåten som körde i cirklar. Anders hängde fortfarande kvar i dasen, men nu kunde Enok i alla fall inte höra fiskajäveln.
Så plötsligt, kände Anders hur det högg till där nere! En gädda av hög kaliber och största betydelse blev Enoks frälsare. Den enorma fisken, gammelgäddan som Enok i alla dessa år bara hört talas om men aldrig lyckats fiska upp, slet nu bort Anders från hans våta penis. Till Enoks förtret simmade gäddan iväg innan han hann kasta upp gäddan i båten.

Sedan dess hade det gått ungefär tre månader och nu stod Enok och försökte återigen få tag på fisken som räddat honom från Anders läppar. Han hade med en burk med Bullens korv med motiveringen ’korv som korv’ och tänkte att det nog kunde locka fram gammelgäddan. Med fasa kom han på att han kanske även denna gång måste slå in sin penis i kött för att få napp. Fiskespöt var nog en aning för klent. Bullens korv skulle säkert vara nog för att locka fram gäddan, men hur skulle han få upp den på land? Enok hade fortfarande den avlidna ungens motorbåt i sin ägo, då ingen sagt något annat om saken. Ur den båten hade han dragit upp långt mycket mer fiskar än bara en och annan soppatorsk. Han hoppade i båten som klagade knarrande av hans kroppstyngd. Enok skyllde på korvarna.
Som alla gånger tidigare fick han stå en bit ifrån ratten då stolen gått sönder första gången och han ändå inte fick plats mellan stol och ratt på grund av sin svällande buk… ibland också hans kön.
Men idag kände sig Enok som en riddare på ståtlig häst och i blänkande rustning (rustningen var för övrigt hans dagen till ära väl inoljade överkropp).
– Nu kommer jag, hörru du, din gamla gädda! skrek Enok och viftade med sin lila lans. ”Hajar du det!?”
Han tog lite textillim och fäste korv efter korv i könshåren runt lansen och sjöng nöjt medan limmet torkade. Han var van vid vita fläckar i pubishåret. Sedan släppte Enok ratten och lät båten snurra iväg och stack ner snoppen i vattnet. Inom kort såg han krusningar på vattenytan närma sig av det stora vidunder som var ute efter hans många korvar. Enok var så nervös att han darrade och sket ner sig när han kände det fradgande skummet välla över sin penis. Han kunde höra gäddan stöna erotiskt alldeles innan han kände det välbekanta rycket i bäckenbotten. Vad Enok inte visste var att båten inte längre drev i cirklar… Han kände hur gäddan högg till och han skrek förtjust och drog med möda upp gäddan och kom i dess mun av förtjusning. Sen kände han en rejäl stöt. Enok hade kört rätt in i ett träd vid sidan av stranden.
Gäddan följde med upp av bara farten, flög över den extatiske Enoks huvud och for med ett brak in i trädet som båten krockat med. Nu var det upp till den gamle gubben att hämta tillbaka gäddan innan något av barnen skulle ta den ifrån honom. Enok gav till ett segervrål och kände sig som barn på nytt när han klev ur båten för att ta hand om gäddan… Han felbedömde avståndet, trampade rätt på fisken och halkade. Enok föll baklänges med ett skrik och det sista han hörde innan hans kvarlevor spreds i vattnet var dånet från motorn som hans huvud oundvikligt föll emot. Några barn som sett hur Enok slitits itu av propellern sprang mot platsen. De tog upp gäddan och tog med den hem lagom till middagen. Enok stod för fyllningen i huvudrätten den dagen.
Barnens mamma njöt av nostalgi och sade:
– Vad var det för fyllning, barn? Bearnaisesås?

//Jon & Findus
2012-04-15

För andra eller tredje gången i år är nu våren kommen till Brunnsvik. Och med vårens vackra väder följer sprudlande glädje och humör! Energi. Den mörka vintern är över. Förvisso har jag slagit av på farten i mitt skrivande då jag insett att jag inte kommer hinna färdigt med boken i år. Istället tar jag vara på tiden här, vännerna och upptågen, ja varje minut! Jag sitter inte längre och skriver dagarna i ända, även om jag definitivt inte lagt pennan på hyllan. Men jag börjar misstänka att om det fortsätter i den låga takt jag nu slagit in på kommer jag bli riktigt långhårig innan det här är över.

        I början av veckan var det regnigt, grått och kallt och den trista tröttheten som vädret förde med sig sipprade in i kroppen. Men nu skiner solen, och då skiner även jag! Jag, Mari och Dan har satt som vana att ta ett morgondopp varje fredag, vilket vi började med den 30e mars och följde upp igår. Det är något visst med att springa ner i iskallt vatten, doppa sig och springa upp igen. Fötterna och vaderna hinner domna och när man torkar sig så sticker det i hela kroppen. Det, mina vänner... de e najs!

        Idag ska jag och Findus the Fabulous göra lite reklamfilmer om Brunnsvik att lägga ut på skolans hemsida för årets sökande, något som vi saknade när vi själva sökte till linjen förra året. Under vinterhalvåret hände inte mycket på skolan under helgerna men den här helgen känner jag kommer ha mycket att erbjuda! När väl de bakfulla vaknar och på något sätt återfinner sin energi. Det var för övrigt en underbart fin kväll i Folkhemmet igår, med kramkalas, milkshake och allmänt mysigt umgänge. Det känns, reflekterar jag, som att våren och solen nu har börjat göra entré i våra törstiga själar. Vila är bra, men när man sedan vaknar ur sitt vinteride... Kanske är det just  därför vintrarna är så nyttiga. För att vi ska vila upp oss under den kalla årstiden för att kunna ha energi resten av året. Jag tror det kan vara så. I nuläget, i alla fall, känns det så.

Kommande vecka får vi på Brunnsvik besök av trubaduren Jan Hammarlund. Vi Ordare har alla skrivit låttexter som vi ska jobba med medan han är här. Jag lägger upp refrängen från min egen låt (Jon the Joyful) här på sidan, så att ni, mina tålmodiga läsare, får en liten aning om vad jag skrivit.

Vi lever i ett samhälle fullt av dumma män

Det finns dumma kvinnor också, men:

Jag är Jon the Joyful och jag skuttar kring i dans

om jag bara haft en skulle jag viftat på min svans

jag är din ädle riddare med häst och sköld och lans

se djupt in i mitt öga och bländas av min glans