Utrustade med en tiggares vapen (alltså knorrande magar och dreglande näbbar) släpade de sig alltså runt klippkanten. Ulf ojade sig högt av hunger långt innan de såg elden, så att den/de som satt runt den inte skulle tro att de blev överfallna. Han stödde sig tungt på Henning och fick en skröplig kroppshållning. Plötsligt såg han mycket äldre ut, närmare tjugo än de fjorton han var på väg att fylla.

 Väl runt kanten fick de inte det bemötandet de hade väntat sig. Elden var tio meter bort, på ett ställe där stigen utmed berget svängde bortåt igen och bildade en avsats. På ett spett över elden grillades en stor lax, och bredvid elden stod en liten anka och riktade en stor pilbåge mot dem.

 "Halt!"

 "Ja, det med," svarade Ulf plågat. "Men jag är mest hungrig."

 Henning hade trots pilspetsen mycket svårt att hålla sig för skratt. Det hade dock inte den lilla ankan, som såg äldre ut än storleken indikerade. "En halt gubbe som kontrar med ett lamt skämt. Tss! Stanna där ni är. Vilka är ni och vad vill ni?"

 "Min pappa här heter Aflin," svarade Henning snabbt. "Mitt eget namn är Sven. Vi har kommit långväga hit för att avlägga ett besök hos Henne."

 "På så vis." Den lilla ankan lade undan bågen. "Jag är Vimar, en Halvanka i Hennes tjänst. Kom och dela min lax, ni var väl hungriga?"

 Med artighetsfraserna flödande ur munnen tog sig de två ankorna bort till elden. Men Henning var orolig. Det här gick lätt. Alldeles för lätt för att jag ska vara lugn. Det skulle bli svårare. De slog sig tacksamt ner runt elden och väntade på att den färska fisken skulle grillas färdigt.

 "Så ni är redo för Sanningen nu alltså?" frågade Vimar efter en stund vid den sprakande elden. Ulfs huvud for upp genast, med en tunn stråle saliv avsiktligt rinnande ur ena mungipan. "Thanning?" sade han, med en aldrig så liten antydan till ålderdomsläspande. Han sörplade ljudligt upp salivet igen.

 Vimar flyttade laxen lite längre ifrån Ulf och såg ut att må lite illa. "Alla ankor uppfostras i en lögn. Det är ingenting som man lättvindigt ändrar på. Vi som är Hennes Sammansvurna vet Sanningen, och det är vår uppgift att sprida den till folket. Ord är ett farligt vapen, och lögnaktiga ord har ända sedan födseln viskats i våra öron. Vill ni bli medlemmar av Hennes Sammansvurna? Eller har ni kommit med gåvor?"

 "Vad är det för sanning egentligen som det hela handlar om?" sade Henning innan han kunde hejda sig själv.

 Vimar stirrade på honom med genomträngande blick. "Vet ni inte ens det? Ni måste initieras. Sanningen är att... laxen är färdiggrillad."

 "Är du från vettet pojk?" västa Ulf lågt medan Vimar tog laxen av spettet. "Vill du avslöja att vi inte vet någonting, och att vi egentligen är ute efter skatterna som de stulit?"

 "Nej," viskade Henning tillbaka. "Men hur ska vi ta oss in utan att verka misstänkta, om inte under täckmanteln att vi vill lära oss deras tro. Vad den nu är."

 "Om vi gör med i deras tros-samfund kanske vi blir fast här för alltid. Det här verkar vara en mycket skum kult, man vet aldrig vad sådana kan hitta på med noviser. Vi kan inte riskera att hamna upp till näbben i någonting vi inte kan ta oss ur."

 "Och hur tänker du dig att vi ska göra istället?" Henning var irriterad. Ulf verkade alltid veta bättre, och om han inte gjorde det på riktigt så försökte han alltid ge intryck av det. Därför gick det aldrig att veta hur smart Aflin egentligen var."

 "Vi tar reda på hur man tar sig in. Vi tar reda på så mycket som möjligt. Det måste finnas något sätt att överlista det här systemet."

 Vimar verkade helt uppslukad av sitt slukande av laxen och syntes inte särskilt pratglad längre. Henning och Ulf högg själva in på varsin rejäl bit. De åt under en ansträngd tystnad efter att Ulf vid ett flertal tillfällen försökt pressa den lilla ankan på information. "Ni ska initieras. Inga frågor nu."

 Det var två olustiga ankor som reste sig från elden; olustiga men mätta. Vimar lade upp resten av laxen på ett stort fat och sparkade ner resterna av de glödande pinnarna nerför bergsidan.

 "Men varför gjorde du så!?" utbrast Henning. "Tänk om det börjar brinna!"

 Vimar rycket på axlarna. "Flyg ner och åtgärda det då." Han vände dem ryggen och började gå vidare på stigen. Ulf och Henning såg på varandra, och beslutade sig för att följa efter.

 "När är initieringsritualen?" undrade Henning när de kom ifatt. Vilket tog en liten stund med tanke på att Ulf haltade.

 "Ikväll vid mörkrets inbrott. Det var en."

 "Vad då 'det var en'?"

 "Ni får ställa tre frågor eftersom ni ska invigas i vår grupp. Om inte det där var nummer två så har ni två kvar."

 De två ankorna såg på möjligheterna en liten stund, medan de funderade på vad de skulle fråga. Framför sig kunde de se en stor träport in i berget. Vägen gick runt ravinen som skilde dem åt.

 "Vad kommer ritualen gå ut på?"

 "Blod," svarade Vimar kort. "Ni visar att ni dyrkar Henne. Med blod. Har ni med er något levande att offra?"

 "Blod!? Offer!? Vad vill hon ha av oss?"

 "Lydnad, tro och kärlek. Och offer. Det var tre, var tysta nu."

 "Va!? Det kan inte ha varit tre? Du har ju knappt svarat!"

 Vimar stannade så plötsligt att Henning var nära på att leda Ulf rakt in i honom. Den lilla ankan såg på dem med mörka ögon. "Är ni inte nöjda med era svar?"

 "Nej."

 "Hoppa ner för berget och krossas då. Gå och dränk er. Tror ni att jag bryr mig? Ni får veta mer ikväll."

 Henning och Ulf stod tysta och såg på medan Vimar gick vidare på den lilla stigen. Ravinen stupade tusentals anklängder ner under deras platta fötter. Endast en liten del av världen utanför kunde ses genom den fem meter breda korridor av ljus de trätt in genom, annars var de omringade av berg på alla sidor utom upp och ner. Det var mörkt där inne, ty solen stod nu i eftermiddagsläge och kunde inte släppa in sina strålar över det taggiga taket. Långt där uppe syntes en blå himmel och enstaka vita moln som snabbt drog förbi.

 Det fanns mer kvar att lära, så de följde efter Vimar bort till den stora platån där porten in i berget reste sig (med ankmått mätt) jättelik. Utanför porten stod två ankor med blänkande stål i händerna, redo att spärra vägen. "Vem går där?" hojtade en av dem.

 "Det är jag, Vimar. Jag kommer med en lax och två noviser."

 "Och vem är du?" frågan var fortfarande riktad till Vimar.

 "Jag är en halv anka, och ni är två. Vi går in tillsam..."

 Ett muller hördes och ankorna kände hur berget skakade under deras fötter. Ulf föll och Henning kunde känna hur avgrunden verkade komma närmare. Det dånade och skakade. Stenar föll från bergets sidor och det ekade av stenar som redan lossnat och föll ner i ravinen. Vimar och de två ankorna såg extatiska ut. Lika fort som skakningarna börjat slutade de igen.

 "En gång," sade Vimar med en stämma matt av glädje. "Det är dags."

 De tre av Henns Sammansvurna som stod på plattformen flyttade sig bort från porten. Det gick en minut, sedan öppnades de tunga trädörrarna långsamt. Hjältarna hann få en syn av en fackelupplyst stor grotta full med djur av olika slag. Mestadels var de ankor. Något tak kunde de inte se, så stor var grottan, och de bortre väggarna var endast små fläcka av fackelsken.

 Två robusta ankor med allvarlig uppsyn släpade en tredje anka mellan sig. Den trejde krälade ut, som om han glömt bort vad han hade benen till, men han såg lyckligare ut än någon varelse kunde tillåtas vara. Någonting med ankan såg fruktansvärt fel ur. Skevt, på något sätt. Näbben rörde sig om och om igen och upprepade svagt samma ord. "Äntligen."

 "Skåda," sade Vimar med saligt ansiktsuttryck.

 Det var inte förrän då de såg vad som var fel med ankan i mitten. Han hade inte vecklat ut vingarna, ändå stod de ut åt alla håll. Henning drog skräckslaget efter andan. Den tredje ankans vingar var krossade.

 "Det är dags," sade de två som släpade den tredje mellan sig unisont. En stor skara av olika djur stod i dörröppningen och såg på.

 "Äntligen," fortsatte den krossade ankan med febrig inlevelse. "Äntligen, äntligen, Äntligen!"

 "Av Ankfader blev du till, av Ankfader fick du liv," ekade över hela plattformen från ett hundratal olika stämmor. Henning och Ulf stod som fastnaglade och såg med stora, uppskrämda ögon på.

 "Av Ankfader skapades dina förutsättningar, av Ankmor ska du få livet åter. Genom Hennes nåd skall ditt liv bli lyckligt. Alexander, son av Ankfader. Det är dags att börja leva."

 "JAAA!" skrek den som de antog var Alexander. "Det är dags. Äntligen. ÄÄNTLIIIGEN!"

 En darrig kvinnostämma hördes inifrån grottan. Den var svag och tunn, men den skar genom hopen av upphetsade män som ett rakblad genom dun. "Ditt liv blev ditt av Ankfader. Ankmor tar det åter. Farväl, Alexander. Ankmor välsignar dig."

 Och medan alla såg på och Henning funderade på om han skulle göra någonting för att rädda den värnlösa, galna ankan tog vakterna honom i var sitt ben. En trumma ljöd inifrån grottan. Bom!

 De svingade Alexander bakåt och framåt en gång.

 Bom!

 De svingade honom bakåt och framåt igen.

 Bom!

 De svingade honom bakåt med stor kraft och lade sedan all sin kraft i att kasta honom ut för branten. Det sista de hörde av Alexander var kanske en inbillning, men det lät som en snyftning.

 Grottans invånare började återvända in genom porten och snart var platån helt tom. "Ni initieras ikväll," sade Vimar till dem, sedan gick han in han också. Henning och Ulf stod kvar, bortglömda och vilsna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...