Barista stannade vagnen och stönade. "Om ni pratar viskande så är det okej. Det finns ingen i närheten."

 "Jag måste verkligen..."

 "Det är nog dags att sätta på herr Homeros en blöja." Ulf fnissade, trots att han inte avsett att göra det. Bilden han fick upp i huvudet var bara alltför rolig. "En napp eller liknande hade nog inte heller suttit fel."

 "Okej," pep Barista där utifrån vagnen. "Jag kör in er i en dold grotta någonstans, så byter ni alla om till blöja och bebisateraljer. Vi fick nog med oss lite av det också bland gåvorna från Bennyro. Det verkar ändå vara jag som är den manligaste av oss."

 "Det där med blöjor är nog faktiskt ingen dum idé egentligen..." funderade Homeros. "Jag går med på det om mina kupékamrater gör det."

 "Aldrig i livet," sade Ulf äcklad.

 "Gå in och göra hjältedåd iförd blöja, napp och skallra?" Henning frustade av ironiskt skratt. "Varför inte? Det här börjar kännas mer och mer som en jävla gycklartillställning."

 "Det är nog faktiskt den bästa idén hittills," envisades Homeros. "På det sättet kanske vi kan ställa oss in hos Hennes Sammansvurna, gulla med dem och locka tillbaka de skatter ni är ute efter."

 "Kommer inte på fråga. Tänk hur den sången om mig skulle låta? 'Kung Henning och hans tappra mannar som gick in i en grotta full med fiender utklädda till jollrande bebisar.'"

 "Det skulle definitivt vara en sång med genomslag," yrkade Homeros. "Det har aldrig skett tidigare i historien. Tänk bara den stora spridning det skulle få: 'Babyn Henning och hans tappra, jollrande skara som iförda blöjor omintetgjorde den mest fruktade kulten i hela Ankrike.'"

 Vagnen började rulla igen.

 "Hördu Barista! Jag är fortfarande kissnödig!"

 En flik av den stora vita duken veks upp och släppte in lite kvällsljus in i vagnen. Baristas hand blev synlig och in for några vita tygstycken. De doftade lavendel. "Gör blöjor åt er själva när ni måste vå det gjort. Dit vi ska nu finns ingenstans att uträtta naturbehov på, för er del. Låt oss hoppas att lavendeldoften och lukten av kaffe döljer stanken. Och här får ni förresten, det är bannemig på tiden."

 Baristas hand blev återigen synlig. Tre nappar landade drypande på golvet av deras våning. De var indränkta med Baristas favoritdryck.

 "Kaffenappar..." Homeros tog upp en och synade den i det skumma ljuset. Vad är meningen med..."

 Längre hann han inte förrän Ulf ryckte upp en napp han också och tryckte in den i munnen på Homeros. Genast slet han åt sig ett av tygstyckena och band det runt Homeros näbb så tätt som det bara var möjligt. "Din uppgift, Homeros," väste han hotfullt.

 Den stackars sångaren som använde namnet Mero när han ville vara tuff, tittade bedjande på Henning. Kungen uppfattade blicken och flinade brett. "Hördu Ulf... Jag har aldrig riktigt lärt mig hur man gör... Vet du hur man knyter en blöja?"

 Det busigaste ansiktsuttryck som någonsin vidrört Ulfs ansikte mötte nu Hennings uppspelta ögon. Den gamle fäktningsläraren svarade med eftertryck: "Jag är inte riktigt säker... Men jag skulle nog kunna knyta en provisorisk blöja om det kniper. Med din kungliga tillåtelse..." Han böjde plockade upp ännu några tygtrasor.

 "Tillåtelse och välsingnelse," flinade Henning.

 Homeros började stöna högljutt och vifta med armarna. Henning höll fast armarna. "Din uppgift, Homeros," upprepade han. "Du får inte avslöja oss, och ingen av oss kan stiga av för uträttande av naturbehov. Du får gärna ta med det här i din sång om du vill... Det är upp till dig. Om du vill behålla din värdighet så låter du oss bara knyta fast blöjan och försöker hålla inne det som måste ut så länge du kan. Du har makt att skriva historia idag, och dessutom påverka hur den kommer framföras. Gör det bästa av situationen, okej?"

 Mero verkade förstå och acceptera situationen. Glöden i hans ögon slocknade och han slappnade av. Med en sur blick på först Ulf och sedan Henning lät han dem göra det som var nödvändigt.

 "Det är bara en säkerhetsåtgärd," bedyrade Ulf. "Ta det inte personligt."

 Homeros mottog behandlingen med en gnutta värdighet efter att han väl slutat bråka, och när han var klar var Aflin ganska nöjd. "Du var ju inte så dålig på det här," sade Henning till sin fäktningslärare och personliga beskyddare. "Det blev ju ett riktigt konststycke."

 Homeros såg fortfarande förödmjukad ut, vilket knappast var underligt. "När vi är färdiga här inne så är du välkommen till mitt hov," sade Henning mjukt. "Inte som bebis utan som hovskald. Ingen behöver veta hur motvilligt du följde med på den här resan och hur mycket du gnällde. Du måste bara sluta gnälla nu och hålla god ton och min resten av vägen. Förstår du?"

 Skalden nickade motvilligt och svalde.

 Kort därpå kom beskedet från Barista att han såg vakterna och porten. Nu måste de vara tystna och lita på den lilla ankan som fram till för ett år sedan inte visste någonting annat om världen än att kaffe löste alla problem. En stunds tystnad följde medan Barista gick runt den stora klyfta som man blev tvungen att gå runt för att komma till porten, och det enda som hördes var de gnisslande hjulen på Baristas silvervagn. Den var tungt lastad och hade varit i arbete hela dagen. Gnisslandet påminde Henning om när de ett år tidigare hade kört Rågbald till tronrummet på en mycket mindre vagn. Av någon anledning fyllde minnet kung Sven Svurlabb Brandnäbb Henning II med olust och förebådande.

 "Halt," hördes slutligen en barsk stämma, och vagnen stannade. "Vem går på vägen till Två och en Halv Mans grotta?"

 "Det är bara lilla jag," pep Barista inövat. "En halv anka, och på min vagn har jag ett ankhuvud stort som två ankor. Med denna vagn och detta huvud tågar jag in i grottan. Ensam."

 Bra gjort Barista. Mycket bra gjort.

 "Ja, Moder nåde oss," sade den andra vakten. "Han kommer med Huvudet, och en vecka för tidigt. Kom in, kom in!"

 Det var lättare än Henning kunde trott. För lätt. På något sätt gjorde det honom orolig.

 "Hennes välsignelse över er," pep Barista medan dörrarna gled upp. Ett stort sorl av röster slog emot dem.

 "Höhö, inte än," svarade den första vakten. "Och inte för dig heller, skulle jag tro. Men någon gång, min vän, någon gång. Gå in."

 Henning kunde se konturerna av de två vakterna genom duken när vagnen rullade förbi. Det blev mörkare, och det stadiga ljuset från solen som hela dagen lyst igenom duken ersattes av det omisskännliga fladdrande skenet från facklor. Baristas vagn gnisslade långsamt framåt.

 Ju längre in i grottan de kom desto tystare verkade det bli. Henning skulle ha gett mycket för att se vad som pågick där ute. Sorlet hade lagt sig och en spänd tystnad hade lägrat sig. Barista stannade vagnen.

 "Vem är du och varför är du här?" frågade en djup röst som knappast kunde tillhöra en anka. Henning vred sig och försökte se några konturer genom duken. En sträng blick från Aflin stillade honom.

 "Mitt namn är Barista son till Kurt, och jag kommer till er i denna timma med Huvudet!" Han sade det sista med så stor självsäkerhet som den lilla ankan kunde uppbåda. Ändå var det med darr på rösten han fortsatte. "Jag har även med mig andra gåvor och önskar prata med... Henne."

 Som genom ett trollslag kom viskningarna tillbaka. Inte lika högljutt som sorlet när de kom in, men ett hemskt viskande ändå. Vad säger de? Vad kommer hända?

 "Du önskar tala med... Henne!" dånade rösten. "Och vad har du för ärende som är viktigt nog för att störa Henne?!"

 "Ankhuvudet är till Henne." Viskningarna tilltog ytterligare vid Baristas svar.

 "Är du inte rädd?" frågade samma hårda röst.

 "Så att jag darrar," svarade Barista sanningsenligt.

 "Med goda skäl dessutom!" Det hördes ett rispande ljud som när ett svärd dras ur en skida. "Då har ni ingen rätt att träffa Henne. Hon tackar dig för huvudet och ber dig lämna grottan ögonaböj!"

 Den dåliga stämningen som osade i grottan kunde kännas genom duken. Hela vagnen skakade av Baristas rädsla.

 "Åh, håll tyst, din dumma lilla barnunge," ljöd en röst som Henning och Ulf genast kände igen. Det var den tunna, halvt viskande kvinnorösten som de hört dagen innan. "Du har inte rätt att neka honom tillträde."

 "Han... Han är inte en av oss. Det är emot seden..."

 "Han kommer med Ankhuvudet. Faderns Huvud. En vecka innan de vi sände ner skulle återvända med det. Det här är en gåva. Släpp fram honom, han har fler gåvor åt mig som jag kan acceptera."

 "Men... Men..."

 "Åh, din dumma jättebebis. Släpp fram Barista, son av Kurt genast. Ni kan inte hålla honom ifrån mig. Han är min son."