"Tjurbajs," sade Rut bestämt när hon hörde nyheten.

 "Det är sant!" insisterade budbäraren andfått. "De har hittat liket efter Dolores och gripit Knorre. De säger att Njord också ligger bakom det, men att de vill få ut sanningen ur Knorre först."

 "Dolores!? DÖD!?" Rut trodde inte sina öron. Det var för grymt för att vara sant. "Hur? När? Var?"

 "Någon stackars adelsflicka från Af Anka-släkten hittade liken på toaletten."

 "Liken? Fanns där fler än ett?"

 "Ja, två vakter också. Vaktkaptenen undersöker saken personligen."

 "Berätta detaljerna."

 "Jag vet inga detaljer, min dam. Jag vet bara att den här stackaren hittade tre döda och blodiga kroppar på en toalett för snart en timme sedan. Jag sprang hit så fort jag förstod att de tagit Knorre."

 Budbäraren, en trogen ung grabb till Halvhals, skrapade med foten i marken och väntade på de obligatoriska orden. Rut suckade. "Du har varit en trogen och duktig liten råtta, jag ska inte glömma det här. Fortsätt ränna runt i gångarna, jag behöver veta mer."

 Budbäraren såg ut att vara redo att flyga därifrån i sin iver. Men Rut hejdade honom halvvägs ut genom dörren.

 "Varför sprang du till mig och inte till Kobbe?"

 Ankvaskern svarade nervöst hennes fötter: "Jag sprang till Kobbe, men jag kunde inte hitta honom någonstans. Han går inte att hitta nu för tiden. Så jag kom till Er."

 "Var var Njord senast du såg honom?"

 Budbäraren måste tycka att hennes fötter var alldeles fascinerande. "Han är inte min uppgift att hålla koll på ikväll. Senast jag såg honom var i morse när han badade."

 "Bra jobbat, Halvhals. Återgå till din post."

 Under ett hastigt ögonblick mötte Rut budbärarens oroliga, flackande blick, sedan pilade han iväg fort som bara små barn kan. Rut suckade med blandade känslor. Där fanns blod. Då kan det inte ha varit min son. Det måste vara Njord.

 Hon bestämde sig fort. Hon plockade åt sig värjan som hängde vid sidan av dörren, värjan som egentligen bara var för syns skull. Rut var skräckinjagande nog i egen hög person utan vapen, om hon så valde. Hon skulle göra ett besök hos Njord. Den här gången skulle hon övermanna honom enkelt. Han hade ingen varg med sig, och män trodde alltid att de var så mycket starkare än kvinnor. I åtta fall av tio hade de rätt, men i Ruts fall var statistiken den omvända.

 Djärv som hon var gick hon raka spåret genom korridorerna. Några vakter föll in bakom henne, men dem brydde hon sig inte om. Det hade varit en högst händelserik dag. Hon hade först slagit sig emellan två bråkande ankor i form av Kobbe och Njord, hjälpt sin son som i sin tur hjälpt henne att snoka reda på var Knorre gömt sina fångar, fritagit dem, lett dem runt borgen och flugit upp i det högsta tornet, förhoppningsvis utan att någon såg dem. De hade besökt Dolores för att övertyga henne om att följa i deras spår, men nu var tanten mördad. Gajolus hade fortfarande sovit när de besökte honom, och hon visste att hon hade Kobbe att tacka (eller förbanna) för det.

 Nu hade Njord gått över gränsen på riktigt. En trängd man tar till drasitska åtgärder. Njord har nu ingenting att förlora, förutom det liv som han förlorar ifall han förlorar sitt spel. Men om han inte gör någonting så ryker livet i alla fall. Gårdagens brev från Storkvacken hade förändrat spelplanen igen. Rut hade räddat fångarna ur fängelset för att skydda dem. Hon visste att Knorre samarbetat med Hjorvalt i att ta dem dit, och Hjorvalt var i bästa fall oberäknelig. Men nu är Hjorvalt ute ur spelet för tillfället, och fångarna är säkra.

 Rut andades ut. De fem vakter som anslutit för att beskydda henne gick med koncentrerade miner och lyssnade och spejade i korridorerna. Efter en promenad nerför två uppsättningar trappor och några ljusa och välbefolkade korridorer så stannade plötsligt vakterna och lyssnade. Rut spetsade öronen. Även hon kunde höra vad som fick vakterna att stanna. Stål mot stål. "Ni är vakter," sade hon till sina eskorter. "Längre fram hörs ljudet av stål mot stål. Är inte er uppgift att stoppa bråk som utbryter i Redet?"

 Med fånigt fåraktiga miner fick vakterna fart under benen och sprang vidare, med Rut i hälarna. Hon ville också se vad som hände. De möttes av en föga överraskande syn.

 En klunga nyfikna ankor, tjänstefolk som adelsankor stod i en stor ring runt ljudet, en ring som snabbt löstes upp i luft, snyftningar och mummel. Det som var minst överraskande var de duellerande i den före detta ringens mitt - de unga hetlevrade ankorna Rickard Vitvinge och Varil Svartvinge. Rickard hade ett otäckt skärsår i sidan och stänkte blod över marmorgolvet med varje steg. Varil hade en rispa i pannan och ett sticksår på ena benet. Båda var svettiga och verkade inte bry sig om vaken skador eller åskådare. Intill, konstaterade Rut oroligt, var ett hål i väggen som inte funnits där senast hon kollade.

 Medan de tittade på lyckades Varil rispa Rickard över handen med sin värja. Blod sipprade fram och äventyrade Rickards grepp om sin egen värja. "Vakter, gör någonting!" skrek Rut. Vakterna strömmade till och gick emellan de två stridande.

 "Vad handlar detta om!?" Dånade Rut med sin bastanta röst. Glöden som brann i de stridandes ögon började långsamt att slockna när de fann sig övermannade av rustningsbeklädda vakter. Med glöd fortfarande brinnande i ögonen fräste Varil: "De mördade min mormor!"

 Glöden i Rickards Vitvinges ögon tändes igen. "Vilka mördade henne? Du har inga bevis!"

 "Jag behöver inga bevis för att veta att det var ni äckliga Vitvingar som gjorde det!"

 "Njord ligger bakom detta," försvarade sig Rickard. "Men honom är du för feg för att möta man mot man."

 "Nu går ni småpojkar till era rum och lägger er!" skrek damen Halvhals för full hals. Och alla de församlade kunde inse att när en Halvhals som Rut skriker för full hals så är man glad att hon bara var en Halvhals. "Det här är allvarliga saker, och jag någon måste rapportera till vår gode Vaktkapten att två unga män leker krig i våra annars redan farliga korridorer. Vem som än mördat Dolores och de två dassvakterna så är både Rickard Vitvinge och Varil Svartvinge oskyldiga! Utgå!"

 Gruppen av ankor var inte sen att lyda. Det var få i Redet som hade samma pondus som Rut när hon höjde rösten till ett befallande tonläge. Hon var tvungen att haffa en ung Af Anka innan alla försvann. "Vad hände med väggen?" frågade hon.

 "Den.. Den... Jag vet inte. Den har gapat tom halva dagen."

 "Har någon undersökt den?"

 "Jag vet faktiskt inte! Snälla skada mig inte."

 Rut fnös och lät jäntan löpa. Så långa ögonfransar och så lite ryggrad. Den tösen måste lära sig en läxa innan hon växer upp.

 Som så ofta innan så beslöt sig Rut för att någon måste ta saken i egna händer. Hon kände till en stor del av Redets gångar och visste vart den här skulle ta henne. Precis dit hon ville komma. Hon lämnade därför sina upptagna vakter och dök in i det gapande, svarta hålet. En färd genom väggarna följde, en färd präglad av tystnad, mörker och oro.

 Enligt schemat så skulle Viktor hålla öronen på Njords rum vid den här tidpunkten denna dag, men Rut kunde inte upptäcka honom någonstans. Hon hörde röster längre fram och rörde sig så tyst som möjligt. Viktor hade inte tillåtelse att prata med Njord, och ingen annan av Halvhalsarnas små 'råttor' heller. Har han besök?

 Det tog någon minut innan hon kunde urskilja orden eller, med kalla kåror av ilska och oro, kände igen rösten. Den rösten hade hon hört jollra från hennes famn, röstens ägare hade hon sett krypa fram ur ett nykläckt ägg som hon legat och värpt. En våg av sorg och ilska slog hennes värld i spillror. Min käre son, vad har du nu gjort? Kobbe, vad har du gjort?

 "...Översta tornet. Där de var från början, enligt mina källor."

 "Du har gjort vad min trogne varg misslyckades med. Det ska du ha tack för."

 "Åh, tacka mig inte än," sade Kobbe listiga röst. Rut var säker på att han var någonstans i gångarna, inte inne i Njords rum. Det skulle han aldrig våga.

 "Inte?"

 "Nej. Du är anklagad för mord. Två vakter och Dolores Svartvinge ligger mördade på en toalett, med din vågtandade dolk ytligt instucken i den sista vakten. Blodet är överallt. Ingen kan skilja blod från blod. Alla vet att du har ett sådant vapen, att du faktiskt är den enda i hela Redet som äger den typen. Eller, ägde."

 "Kobbe... Kobbe din enfaldige, listige, dumdristige, egoistiske, maktgalne anka! Du anar inte vad du har gjort."

 "Åh, jag vet mycket väl vad jag har gjort. Jag har lett alla tänkbara spår av anklagelse mot dig och Knorre Af Anka. Det är allmän kännedom att Knorre besökte dig endast några timmar innan mordet begicks. Ni kommer båda anklagas för grovt mord på tre personer. Om inte..."

 "Vad, Kobbe? Vad vill du ha av mig? Du är en dåre. Jag har inget att ge dig."

 "Du kan ge mig det enda jag vill ha. Vi kan fortfarande vinna. Du sade att du styr i Norikland. Om din armé är på väg hit..."

 "Min armé är en samling av blodtörstiga veteraner och rebeller. Hur många de är vet jag inte, några hundra på sin höjd."

 "Jag kan fortfarande rentvå dig. VI kan rentvå dig. Säg bara att din kniv blev stulen, så kommer all misstanke att riktas endast till Knorre."

 "Och vem skulle tro mig? Vem tror du är så dum..."

 "Med rätt mängd pengar i rätt mäns fickor skulle du bli förvånad över hur enkelt det går att tro någonting annat."

 "Vad är det du vill Kobbe? Det är redan för sent i vilket fall som helst. Hjorvalt har stuckit. Du måste komma med ett bättre bud än Knorre för att vinna mig till din sida. Du vet att jag värderar mitt liv högt."

 "Är du redo att ta makten? Med min hjälp blir den din? Jag vill ha Ankrike, du får behålla Norikland."

 Njord började skratta. Otäckt, elakt och ironsikt. "Norikland var aldrig mitt, men jag tar det gärna om du så vackert erbjuder det. Hur föreslår du att vi går till väga?"

 Njord var högst road, mitt i allt elände. Allt han arbetat för hade gått om intet, och nu kommer en vilseledd konspiratör och försöker pressa honom. Bara det var skäl nog för att få Njord Ärrnäbb att skratta, men Kobbe stannade inte där. Han erbjöd Njord allt han ville ha, bara rakt från en blå himmel. Ankan som Njord hela tiden sett som en av sina värsta fiender, promenerar rakt in i hans vägg och vill samarbeta. Det hela var så absurt att Njord inte kunde låta bli att skratta högt. Han ställde sin fråga igen, men fick inget svar.

 "Kobbe? Har jag drömt alltihopa? Svara mig, din eländiga lusfjäder!"

 Svaret uteblev men ersattes av ljud från bråk inne i väggen. Rut hade bestämt sig för att hennes son inte fick gå in på den banan som han uppenbart valt, och nyttjade sig av det mest effektiva vapnet hon hade. Hon lade all sin vikt och fart i att rusa rakt in i sin intet ont anande son. Hon lyckades tackla honom med fart, tyngd och kraft, och Kobbe (som inte var hälften så kraftigt byggd som sin mor) hade ingen chans att undkomma moderns vrede. Fast han visste inte att det var Rut förrän hon skrek åt honom så att Njord insåg att det bara varit alltför verkligt. "Du går på fel väg nu Kobbe! Njord har ingenting att ge dig och du har ingenting att vinna!"

 "Mamma..." Om inte Rut varit så arg och så rädd så hade hennes moderliga känslor svallat ut ur hennes ögon. Nu var hon alltför bestämd för att ge sig hän åt sådant. Hon koncentrerade sig på att hålla fast sonen där han var.

 "Finns det någon väg in!?" ropade Njord utifrån.

 "Under bordet!" svarade Kobbe.

 "Nej!! Du har inget att vinna på det här, Kobbe. Sluta genast upp med dina dumheter! Njord är inte värd ett ruttet lingon. Han styr inte i Norikland, de vill ha hans huvud på ett fat. Njord har ingenting att ge dig."

 Kobbes ansikte var tårdränkt. "Ingenting...?" Misstron i hans röst var olidlig, så Rut var glad att det var mörkt i gången. "Jag har förlorat alltihop mor. Jag har redan trampat snett. Nu måste jag löpa linan ut, eller bli för evigt ihågkommen som en Svarthals."

 "Du måste inte! Du FÅR inte fortsätta på den här vägen! Var det du som mördade Dolores? Det är inte för sent att vända om." Sorg letade sig in i Ruts röst, en sorg som rev och slet i alla som lyssnade. "Du kan fortfarande gå tillbaka. Varje man måste veta hur långt han kan gå och när han måste vända om."

 "Jag hittar den inte!" hördes Njord utifrån rummet. "Var är den?"

 "Gör ingenting! Stanna där du är!" Kobbe snyftade. "Vi kan inte hjälpa varandra. Det här är en riktigt soppa nu."

 "Ja, och det är ditt fel!" skrek Rut. "Om ni båda gjort som Knorre sade så skulle allting ha gått bra för oss allihopa! Men ni lät girighet och maktbegär komma ivägen! Fy fan för män!"

 "Inte bara män..." viskade Kobbe plågat. "Dolores..."