Angelica kunde inte låta bli att skratta. Knorre var visst inte så smart som han ville framstå som. Trots det insåg hon vikten av att inte sätta alltför många käppar i hjulet för honom. Han hade försatt dem i en situation som var farligare än någonting annat de tidigare befunnit sig i, och det fanns alltför få vägar ut. Skrattet bubblade fram: "Det här är det sista ställe han kommer leta på!"

 Rut log. "Troligtvis. Man ska inte underskatta min kusin, men man ska definitivt inte överskatta honom heller. Han är, trots allt, en man."

 "Det behöver inte vara någonting negativt," sade Sture sårat. "Jag är också en man."

 "Exakt," svarade Rut hänsynslöst.

 "Jag tycker inte om det här stället mer nu än jag gjorde sist jag var här, men jag förstår logiken i ert resonemang. Jag lovar att hålla ställningarna."

 "Åh min son, du är en ängel!" utbrast Amanda.

 Angelica började bli otålig på att komma iväg. Hon hade inte vetat det tidigare, men nu visste hon att det var här Sture suttit fången en tid efter att han försvunnit. En vindsvåning uppe i slottets minst besökta delar. Knorre hade stuvat undan honom där tidigare och skulle säkert aldrig drömma om att leta efter förrymda fångar på det ställe där de rymt ifrån. Om det fanns någon i hela Redet som var på samma nivå av lömskhet och list som Knorre så var det hans kusin Rut. Hon hade samlat alla bortrövade på vindsvåningen, men det de skulle göra nu krävde fyra personer. Angelica, Rut, Amanda... och Annihila Snuskfot. Rut hävdade att hon kände till Redets hemliga gångar, men varesig hon kunde dem utantill eller inte såg Angelica inte fram emot att ge sig in i dem igen. Men korridorerna var alltför riskabla.

 "Vi måste sätta fart nu. För varje timme som går spills oskyldiga ankors blod i vår borg. Vi måste stoppa det här."

 "Ja," instämde Rut. "Sture, du håller ställningarna här medan vi räddar Redet."

 En enkel nickning från den unga ankan satte fart på de fyra kvinnorna. Så fort den spröda Annihila kunde ta sig hastade de fram genom de dammiga korridorerna i Redets absoluta toppskikt. En kort trätrappa och två trånga korridorer senare kom de fram till ett litet runt rum, möblerat endast med ett fönster och en hög med tegelpannor. Rut flyttade på några av pannorna med foten och 'drog upp' en bit av golvet. Ett svart hål gapade mot dem, stort nog för att även den kraftigt byggda Rut skulle kunna ta sig ner uta problem."

 "Damerna först," sade Annihila med äcklad min.

 "Och kärringarna sist," fortsatte Rut och hoppade ner. Angelica var inte sen att följa efter, och strax därpå kom Amanda.

 En lång, smygande promenad väntade de fyra kvinnorna, tre av vilka man kan tycka borde vara trötta på mörker. Med pulsen bultande i öronen nästan lika högt som damernas fotsteg gick de så tyst de kunde genom slottets osedda gångar, utan begrepp om tid eller rum. Rut tvingades ofta stanna och fundera över var de befann sig.

 Ju längre neråt i slottet de kom desto oftare silade ljus in genom titthål i väggarna. Så fortde passerade ett sådant tog Angelica tillfället i akt att spana ut och se var de befann sig. Vid nästan vartannat titthål fanns vakter inom synhåll, patrullerande eller stationerade. Eftermiddag övergick till kväll utanför slottets murar innan de nådde det första målet för deras tripp. Dammiga och trötta men likaledes bestämda klättrade de ut bakom ett draperi efter att de genom titthål undersökt att kusten var klar. Inte ett ljud hördes, men lukten av avträde var omisskännlig. De hade klivit ut i ett dass i närheten av familjen Svartvinges tillhåll. De ödslade inte mycket tid till att njuta av omgivningen.

 Om Dolores blev rädd när de fyra kvinnorna som ryktats vara försvunna klev in genom dörren till hennes gemak lät hon inte det visas på minsta vis. "Vad gör ni fyra ädla damer på mitt rum?" undrade hon med giftig mildhet.

 "Vi kom för att meddela att dina söner är i säkerhet och att..."

 "Ååh, så Rut den Rättfärdiga har kommit för att meddela mig om vart hennes medkonspiratörer fört bort mina söner. Att du är en av dem Angelica, det kunde vem som helst räknat ut. Att Amanda gör som Angelica borde knappast heller överraska någon. Men du, Annihila, även du... Jag har länge vetat att dina sinnen vandrat allt längre ifrån den plats där kroppar dväljs, men att du skulle vända kappan efter detta pack, det kan inte ens ditt sviktande sinne förklara. Du konspirerar för Guds skull med dem som såg till att mörda din son!"

 "När vinden blåser från min grav så är jag inte sen att låta vinden ta mig längre därifrån. Jag kan försäkra dig om att min sinnesnärvaro är felfri, jag har sett och hört vad dessa ankor förespråkar, och jag ser sanningen i det hela. Jag ber dig, Dolores, lyssna på dem du också."

 "Var är mina barn? Jag lyssnar inte förrän jag får träffa dem."

 "De är i säkerhet. Vi fyra är de enda ankor i hela Redet som vet var de är, och jag försäkrar dig om att de inte kommer till skada. Det här är en mycket komplicerad sammansvärjning vi befinner oss i, det värsta hittills i vår tid. En trupp från Norikland är på väg hit för att inta Redet, och Njord och Vargen är den förtrupp de skickat för att skapa uppror bland oss själva inom borgen. Vårt enda hopp är samarbete och lydnad. Vi måste upprätthålla fasaden av att kriga mot varandra, så att fienden tror att staden bara kan plockas. I rätt stund måste vi slå tillbaka och överraska dem. Vi måste vara enade, annars är vi dömda."

 "Jag sade att jag inte lyssnar förrän jag fått se Herman och Adolf. Jag vill höra det här från deras näbbar, ingen annans."

 "Som du vill," suckade Rut. "Vi återvänder med dem senare ikväll. Fundera på att ta ditt förnuft till fånga under tiden, och prata inte med någon annan."

 Angelica och de tre andra travade iväg för att söka upp Gajolus Snuskfot för att framföra samma ord till den krigiske mannen. De lämnade rummet till förmån för de mörka, trånga gångarna där tystnad var viktigare än någonting annat.

Dolores andades lättad ut när dörren glidit igen.

 "Tror du att de såg eller förstod något?" frågade hennes hemliga besökare när han kröp fram från under sängen.

 "Knappast," fnös Dolores. "De är lika dumma som de är blinda. Vad var du på väg att säga innan?"

 Kobbes leende var sockersött när han istället sade: "Gör som de säger och se vart det leder. Vi slår till när det är dags. Njord utlovar herrgårdar till alla som hjälper honom till tronen. Håll knivseggen skarp, när vi stöter till får de inte hinna upptäcka vad som slog dem. Jag har haft en tröttsam dag och den verkar inte ta slut ännu på länge. Jag måste nog följa efter dem innan jag tappar bort dem."

 Dolores kysste honom på näbben, länge och innerligt. "Du är en god anka, Kobbe. Listig, men god. Gå nu, men kom tillbaka innan de gör det."

 Kobbe tog på sig tröjan och drog upp byxorna ordentligt. "Det lovar jag."

 Och så gick han.

Vardagen har stillnat igen, men som omväxling har jag ingenting emot det. Den senaste tiden har jag inte haft problem med att fylla min vardag, så en tom dag är inte lika fruktad nu som innan. Det börjar dra ihop sig och äntligen är jag på väg att ta mig ut och göra det jag vill. Efter en tripp upp till Ludvika och Brunnsvik i fredags- lördags och en heldag med Rollspel igår så är jag nu hemma i lugn och ro och kan berätta om vad som egentligen hände där uppe.

Resan upp var lång och drypande, full med vånda inför vad jag givit mig in på och full med tankar på om jag verkligen gjorde rätt. Oro som sedan fullständigt tvättades bort. När jag använde vid skolan klockan sju på kvällen fanns där inte en kotte och ingenting att göra, så jag tänkte att jag skulle gå och vila lite. Slutade med att jag lade mig i sängen och inte kom ur den på hela kvällen. Jag var alltså väldigt trött och hade ett grått och livlöst intryck av skolan.

 Men i och med frukosten dagen därpå blev allting bättre och bättre. Jag var först in i matsalen och mina ögon fylldes av lycka. En så mäktig och mumsig frukostbuffé har jag inte haft det gastronomiska nöjet att sätta tänderna i på mycket länge. Dessutom fylldes snart mitt bord av en blivande kurskamrat och en person som sökte en annan kurs. Och när väl min tungas band lossnar så kan jag pladdra på i timtal om det är något som på minsta sätt intresserar mig. Plötsligt så hade femtio minuters frukost-tid bara flugit iväg och dagen kunde knappast börjat bättre. Det var med upprymd och glad brådska som jag skyndade upp till mitt rum för att fräscha upp mig och sedan pallra mig iväg till receptionen.

Då var det äntligen dags att träffa min kusin Elias, ett kärt återseende i sanning. Utan honom hade jag inte hittat kursen överhuvudtaget, och nu ska vi förhoppningsvis gå den tillsammans. Mina prat-organ var redan igång och jag var svår att få tyst på, så under informationen som vi fick av våra blivande lärare måste jag ha gjort någon form av pratglatt, muntert och varmt intryck (hoppas jag). Kusin och jag och ett par blivande (och mycket trevliga) kurskamrater utofrskade området i någon timme i väntan på min egen intervju, och det området var ett ställe jag hoppas få återse.

 Intervjun gick ut på att mina två blivande lärare gjorde reklam för sin nystartade och breda utbildning och förhörde sig om mina tankar om skolan, mitt mål med utbildningen och mina skrivardrömmar. Vad jag än hade väntat mig för intervju så var den här mycket mer lättsam, och det var med ett brett flin man travade därifrån. Jag hoppas att jag gjorde ett gott intryck, men det är omöjligt att veta hur de tänker och sållar. För oss återstår nu alltså bara att hoppas på att de tar förnuftet till fånga och låter mig, min kusin och de andra goa ungdomarna återvända som elever. 

 Kort sagt så gick intervjun bra, men jag är ändå osäker på hur de kommer tänka. Området var bra och blivande kurskamrater var toppen. Maten var mumsig... jag, det fanns helt enkelt inte mycket  att klaga på. Jag hoppas helt enkelt att lärarna vet vad de gör, så att de låter mig återvända till detta härliga ställe!