Henning och gänget hade satt full fart redan från början. Med hjälp av rep som de inhandlat i Skrägelul kunde de spänna fast vagnen bakom lodjuren som fick dra kaffevagnen som ankorna hade gått och släpat på på vägen dit. Det gick ruskigt mykcet fortare att ha lodjur som drog än små ankor, och efter att ha lagt all tung packning på kaffevagnen kunde Henning, Ulf, Homeros och Barista flyga medan kattdjuren körde så snabbt men försiktigt de kunde.

 Landskapet blåste förbi under ankornas vingar, och innan den andra dagen hade nått sitt slut var de framme i Bennyro. Där blev de så väl bemötta att de bestämde sig för att stanna den resterande tiden av dagsljus, och Barista hyllades speciellt. Därför, när morgonen grydde, hade Kaffeankan beslutat att han skulle stanna i Bennyro i några dagar. Henning, Homeros och Ulf unnade honom verkligen den beundran och njutning som han fick i staden där alla nu hade börjat dricka kaffe istället för öl, men själva kunde de inte vänta. De hade på kvällen fått höra den hemska nyheten att en armé från Norikland hade slagit en ring runt Redet och startat en belägring.

 Utan Baristas kaffevagn gick färden ännu snabbare, så ankorna och lodjuren var framme i Redet redan vid middagstid en dag senare. De möttes av en tillbucklad stad och ett fruktansvärt stinkande fält. "Lite sent för att gödsla åkrarna," kommenterade Ulf.

 De gick varligt fram mot staden och kikade efter fiender. Det fanns ingen inom synhåll. Någon såg dem uppifrån murarna och ropade inåt staden. "Det luktar inte gödsel, det luktar avlopp," sade Henning.

 Utan uppvaktning gick de fem djuren fram mot den sydöstra porten. De kunde se ankor uppe på murarna och känna deras blickar på sig, men de möttes inte av några välkomnande tillrop. Detta gjorde Ulf lite upprörd, så han tog till vingarna och flög upp mot muren.

 Innan han nådde halvvägs riktades ett tiotal armborst mot honom. "Halt!" ropade en arg röst.

 Ulf Aflin blev lika arg själv, men han flög ner på marken igen likväl. "Vad har hänt här? Det luktar som om hela staden bajsat i byxan, fast gjort det utanför murarna. Här har varit en belägring, det syns tydligt. Men nu är äntligen er Kung på väg mot sin Stad, så visa lite mer respekt och hurra för konungens hemkomst. Varför är ni så dystra? Förlorade vi slaget?"

 Vakterna vände sig mot varandra och pratade sinsemellan. En av dem gjorde en arg min och flög iväg inåt staden. Henning började bli riktigt orolig.

 "Ursäkta," hojtade en av vakterna. "Vi visste inte att det var ni. Vi såg bara tre ankor som kom i sällskap med två stora, farliga, ankätande djur. Kom in, kom in för allt i världen. Men lämna katterna utanför."

 "Knappast ett kungligt mottagande," muttrade Homeros.

 "De är våra vänner och de följer med in i Redet. Se dem som mina... livvakter."

 Ännu mer viskande uppe på muren följde. Sedan, utan att diskutera saken vidare, öppnades portarna. De tre ankorna och de två lodjuren kunde så träda in i staden.

 Det var samma stad som Henning hade lämnat två veckor tidigare, men det var inte alla hus som stod kvar. En del stugor var raserade, troligtvis slagna i spillror av fientliga katapulter. Detta fick han bekräftat när han såg de stora stenarna här och var. Gator var uppsprängda där stenarna landat, hus var totalförstörda och yttermuren var tillbucklad. Här och var syntes även stenar med blod på, en syn som gjorde Henning illamående. Vilket hemskt sätt att dö på... att bli krossad av en jättesten. Men det går väl fort antar jag.

 Promenaden upp till borgen var en tyst sådan, tyst och smärtsam. Ingen av hans färdkamrater vågade ens viska, och de sex vakter han fått med sig från muren gick lika tysta de. Det enda som sagts under hela promenaden var när Henning bad Homeros att lägga varje detalj på minnet. Skalden hade enbart svarat med en nickning.

 Trots ruinerna och vakternas tystnad så tycktes folket i staden må ganska bra. Men deras skratt och prat nådde inte den bedövade Henning som hade hoppats på ett mycket mer kungligt välkomnande än en stad i ruiner. Det var förvisso bara ett hus på femton som var förstört, men det var illa nog, tyckte kungen.

 När de nådde fram till Slottet Redets öppna portar möttes han av den första ljusglimten. En leende Knorre stod hand i hand med Angelica och väntade på dem inne på borggården. Henning hade varit orolig för att Njord skulle ha visat sig vara en mördare och var glad att se båda hans mest älskade ankor i livet. Han sprang fram och kramade om dem och möttes av två lyckliga skratt och innerliga kramar.

 "Men vad har hänt med min stad," frågade Henning allvarligt när kramarna och presentationerna av Homeros och lodjuren var överstökade.

 "Ack, skalet som staden utgör är kanhända illa tilltygat. Men kärnan som är dess invånare, den knäcker ingen fiendehär så enkelt! Efter en kort men hård strid drev vi ynkryggarna på flykten."

 Henning log. "Du är dig lik, Knorre. Men vad hände egentligen?"

 "Håhå, en liten rebellarmé på cirka 300 individer anföll vår stad, men de lyckades aldrig ta sig in. När de insåg det började de bomba staden med stenar och vi svarade med att bombardera dem med ankbajs. Jag kan inte säga vilket som tillfogade störst skada. De insåg hur som helst ganska snart att de inte hade någon chans, så de övergav det redan från början dömda försöket. Njord Ärrnäbb var en elaking till karl som försökte göra Redet osäkert och upproriskt medan han väntade på sina förstärkingar, men vi lyckades stoppa honom. Han flydde dock, fick jag reda på, och efter att han flytt så flydde även den belägrande hären."

 "Men berätta mer!"

 "Ååh, ers höghet, jag skall berätta mer. Och du har säkerligen också en sjuhelighets historia att förtälja. Men först," Knorre sniffade högljutt i luften. "Först borde ni nog gå och ta er varsitt bad."

Även om inte solen syntes bakom molnen så vandrade den sin dagliga promenad. Eftermiddag blev afton och solen började sjunka bakom de stålgrå molnen. Hela dagen hade vädret utlovat regn, men bortsett från förmiddagens duggande betraktades molnen som lögnare. Trots det hyfsat bra vädret satt inte många ankor kvar ute på taken längre. Dels hade deras fika tagit slut, dels hade en hel del hustak gått sönder. Mirakulöst nog hade endast ett tiotal ankor fått sätta livet till än så länge, men de döda sörjdes desto mer. Somliga ankor var rikare, somliga var fattigare än när belägringen börjat, för det hade blivit en hel del vadslagning så här långt på dagen. När de insåg att det skulle dröja en stund innan nästa händelse inträffade gick många och lade sig. Så även de tappra ankorna som hela dagen stått och tröttat ut sig vid muren. De flesta av huvudpersonerna sov i Tors vaktstuga som låg mycket närmare händelsernas centrum än deras egna gemak ifall någonting skulle hända, men Kobbe sov Där Njord var fastkedjad, inne i vaktstugan vid porten.
 Men andra änder fick varken rast eller ro. Sture Vitvinge var brydd över beskedet Amanda delgivit honom, och tre timmar senare gick han fortfarande omkring i staden och letade. Hatten som synts vid tillfället hade rapporterats som stulen från ett badhus när Stures farmors kusinbarn Roland tog sig ett middagsdopp. Sture hade tagit det till sin uppgift att hitta kräket innan någonting allvarligt inträffade. Hittills hade han inte hittat någonting. Fällan som Kobbe, Knorre och Tor hade gillrat var kvar orörd. Tydligen var skurken för klipsk för att ta betet.
 Sture gled runt utan att egentligen veta vad han letade efter. Han alternerade mellan den södra, den sydöstra och den östra porten och den östra muren. Det var just uppe på muren som han fick syn på rörelserna ute i dunklet. Det hade hunnit mörkna ordentligt och först avfärdade han det som inbillning, men när han tittade efter kunde han ana att någonting kröp närmare muren. Han satte genast fart mot ringklockan som skulle varna vakterna för att någonting var på väg.
 Han skakade liv i mässingsklockan och de höga, skarpa tonerna ekade genom staden. Ett hundratal armborst laddades och höjdes. Ingen brydde sig om att se efter vem som ringt i klockan - alla vände sig för att stint iaktta fältet där belägrarna kom krypande. Knappt hade vakterna hunnit inta sina poster förrän en föll död för en fiendepil. Ordern att skjuta kom omedelbart. Strängar trummade och pilar ven, och snart kom sårade skrik drivande upp mot försvararna som tecken på att åtminstone några pilar hade träffat rätt.
 Men Sture hade ingenting på muren att göra längre. Han förstod vad som var i görningen. Fienden har någon på insidan. Han satte fart mot vakttornet där Njord satt fången och såg till sin förfäran att dörren stod på glänt. Vitvingen sprintade fram mot dörren och ryckte upp den med orden: "Jag har en värja, och jag tvekar inte att använda den!"
 En okänd ryggtavla stod vänd mot honom, böjd över Njord, och ägaren på andra sidan tavlan ryckte till. En heltäckande svart klädnad avslöjade att ankans ansikte på andra sidan doldes av en huva. Vid hans rop vaknade även Kobbe som låg och sov i det andra hörnet. Halvhalsen slog genast upp ögonen, som märkvart spärrades upp ännu mer när han såg vad som var i görningen. Han började fumla efter sitt blåsrör och började ladda det med en pil.
 Men samtidigt som blåsröret höll på att laddas drog den främmande ryggtavlan fram ett eget blåsrör. Sture tyckte att han kunde höra hur fritagaren väste "draken borde inte sova." Njord (som opassande nog utgjorde prinsessan i detta gisslandrama) reste sig, fri från sina bojor, och började sprinta mot dörren, rakt mot Sture själv. Den Stackars Sture ställdes inför ett hemskt svårt val och hade ytterst kort tid på sig att bestämma sig. Rädda Kobbe eller stoppa Njord? Men hans goda natur gillade inte tanken på att låta någon riskera att dö om där fanns något han kunde göra, så Sture gjorde det enda han kunde för att rädda Kobbe. Han bad en bön att någon vakt hade hört hans rop och kom för att stoppa Njord, medan han böjde sig ner och snabbt drog av sig skon.
 Om han hade varit en Snuskfot hade bara lukten varit tillräcklig för att försätta båda fienderna plus Kobbe ur spel, men han var en Vitvinge. Njord ägnade ingen tid åt att störa Sture, vilket var tur. Ärrnäbb bara hastade förbi i hög fart, haltande på sin skadade fot. Sture lät honom löpa samtidigt som han kastade sin sko rakt i bakhuvudet på ankan med ryggtavlan. Att kasta en anksko är svårt i början, men när man lär sig tekniken (om någon nu skulle ha fritid nog till det) är kastandet slående likt en frisbee. Sture stannade länge nog för att se  att skon träffade och pilen som den okände ankan skulle avlossa flög upp i taket. Därefter kastade han sig tillbaka ut genom dörren i jakt på en haltande Njord Ärrnäbb.
 Prinsessan hade inte hunnit långt. Bara någon meter ifrån vakthuset hade en vakt tagit tag i hans vinge. En vildsint strid stod emellan de båda, bägge var obeväpnade eftersom vakten inte hunnit dra sitt vapen. Sture rusade dit och viftade hotfullt med sin värja, men han hotade tydligen inte tillräckligt hotfullt för han fick som enda reaktion ett slag i ansiktet. Det var inte förrän han tryckte spetsen mot Njords skuldra som slagsmålet avklingade.
 Ett desto vildare slagsmål pågick inne i vakthuset. Kobbe var inte alls lika van vid och bekväm i handgemäng, och han kunde inte använda sitt blåsrör i närstrid. Utöver ovanan så var han mycket klenare byggd och hade aldrig brytt sig om att träna sina kroppsliga muskler. Han förlitade sig alltid på huvudet, smidighet och skuggor, men inget av det var till någon större hjälp i ett slagsmål man mot man.

 För det var en man han slogs mot, en väldigt vild sådan. Turligt nog för Kobbe var inte hans motståndare ute för att döda honom med händerna, utan flydde själv för sitt liv mot dörren ut ur vaktstugan. Kobbe Halvhals var dock man nog att försöka förhindra flykten, och det var därför som den mörkklädda skurken slog så vildsint mot honom. Det hände vid upprepade tillfällen att fienden brottade ner honom på marken, men när han reste sig upp för att fly ryckte Kobbe tag i hans ben igen. Så höll de på att kriga meter för meter, och det kändes som att slagsmålet pågick i flera timmar. När undsättningen kom kändes Kobbes ben och armar som gjorda av smör av den ovana ansträngningen. Vakter strömmade till och grep den mörkklädde fienden som slog ner två vakter innan han blev övermannad. Huvan blev avkastad och under den blottades ett ilsket ansikte och en ärrad näbb. En krigares ansikte.

 När de under vilda protester från den nyfångade kom ut ur vakthuset hördes skrik och gråt och trummande bågsträngar uppe från muren. Fienderna höll på att storma över. Det är dags att ge dem en liten överraskning. Han såg att även Njord blivit tillfångataget igen, vilket var avgörande för hans plan.

 Äntligen fick han fram blåsröret laddat med en dödlig pil. Med så mycket auktoritet han kunde uppmana ropade han till vakterna: "Ta dessa två förbrytare till toppen av muren! Vi ska visa att om de här rebellerna fortsätter anfalla så innebär det döden för två av deras egna."

 "Du är inget befäl, du bestämmer inte över oss," sade en av vakterna som brottades med portöppnaren.

 "Jag är Kobbe Halvhals, en adelsman och själva hjärnan bakom den här manövern. Ta upp dessa smutsfläckar på muren och låt fienderna se vad som händer om de dödar fler av oss. Låt oss påminna dem att den här belägringen sker på våra villkor, inte på deras."

 "Vad är meningen med det?" gormade Elsander som återigen hade uppgiften att hålla Njord fängslad. "De kommer ändå aldrig över murarna."

 "Jag vill att de ska se hur meningslösa deras försök är. De sänder sina mannar in i döden. Och för vad? De kommer aldrig lyckas. Låt dem få en skymt av Njord så att de vet att ifall de är duktiga så får de honom tillbaka på morgondagen."

 "Okej då. Jag är sergeant, gör som han säger!"

 Njord och Dörröppnaren föstes uppför trappan och upp på muren. Kobbe slog ljud i klockan för att påkalla allas uppmärksamhet och ropade ner till dem som inte syntes under muren, men som säkerligen kröp runt där och försökte hitta sätt att ta sig in.

 "Fiender till Redet!" ropade han. "Er man Njord är fortfarande vid liv. Vi adelsankor här i Redet står för vad vi lovar. Ni får tillbaka honom imorgon vid samma tidpunkt som det här spektaklet inleddes. Här har jag Njord i fängsel, och bredvid honom står den modige, dumma anka som ni skickade in för att öppna portar för er, signalera åt er och skapa kaos i staden. Ni har misslyckats med det, ert enda val nu är att fortsätta belägra vår stad tills morgonen gryr och vandrar halvvägs till middagstid. Ni kan få tillbaka båda två, i ungefär samma skick som en fånge kan förväntas återvända i. Invånarna sover, och det borde ni också göra. Gå och lägg er och låt detta spektaklet fortsätta imorgon, så ska ni få de pris ni längtat efter!"

 "Hur vet vi att det är Njord?" frågade en röst långt där nere.

 Kobbe vinkade fram Elsander. "Tala till dem, Njord. Säg åt dem att de får hålla sig lydiga, annars får du aldrig se dem igen."

 Elsander och Njord ställde sig på kanten på muren. "Ser ni att det här han?!" skrek Elsander. "Tala till dem, Njord, de är ju dina vänner! Ser ni hans tre ärr på näbben?" Vaktsergeanten höll en fackla framför dem båda för att bada Njords ansikte i ljus. Sture fick en otäck känsla i maggropen. Han såg hur den tillfångatagne vred sig i sina tillfångatageras grepp, såg vakter hålla uppsikt över Njord och Elsander. Men han såg en annan rörelse i ögonvrån...

 Samtidigt som han bestämde sig för att titta dit hörde han ett bekant ljud. Någonting sträcktes hårt, en lina av okänt slag. Plötsligt slutade bågsträngen att knarra och sände iväg ett visslande ljud. Sture, som vänt sig åt hållet där han sett rörelsen, vände genast blicken tillbaka när han hörde skriket. Det var Elsander som varit måltavla för pilen, och Stures blick hann dit precis i tid för att se den genomborrade ankan falla över murens kant.

 Genast insåg Njord att han var fri och kastade sig ut i natten. Kobbe hade ett blåsrör redo och siktade med den dödliga pilen på ankan som var på väg att på skadad fot ta språnget. Men plötsligt gick luften ur honom när någonting slog emot honom med full kraft. En annan ankas okända röst viskade i hans öra: "Så flyger prinsessan ut ur tornet, medan draken vrålar över sin försvunna skatt." Sedan kände han kallt stål glida in mellan hans fjädrar och den svarta natten blev ännu mörkare.

Njord såg nedlåtande på den avancerande Kobbe. "Vad ska du göra?"

 "Vem är i staden och öppnar portar?"

 "Skulle jag tala om det ens om jag visste?"

 "Troligtvis inte, och jag skulle ändå inte tro dig. Men jag var tvungen att fråga. Hur mycket tror du att dina vänner där ute bryr sig om dig?"

 Ankorna tittade ut över fältet. En dämpad stämning hade lägrat sig över anfallet, och alla stod och tittade på vad som hände vid muren, där Kobbe hade ett svärd draget. Njord följde Kobbe svepande hand med blicken ut mot sina vänner.

 "De behöver mig. Och ni behöver mig. Om ni dödar mig så kommer de inte hålla igen anfallet."

 "Och vad får dig att tro att vi är rädda för dem? Hur många kan de vara, ca trehundra individer? Hälften av dem är ankor, hälften riddjur. Vad ska etthundrafemtio ankor göra mer än att flänga stenar mot oss?"

 "Du kan inte inbilla dig vad de skulle kunna göra..."

 "Jag tar chansen," sade Kobbe och svingade utan mer förvarning än så sitt svärd. Ett högt, flerstämmigt vrål steg över nejden. Kobbe skrek av ansträngning, Njord skrek av smärta, Rut, Angelica och Tor skrek av rädsla och belägrarna skrek av ilska. Alla ankor frös till i sina handlingar. Borta ifrån sina katapulter kunde ankorna se hur deras hjälte föll av ett slag i bakhuvudet. Ankan som utdelat slaget tog kedjan från fångvaktaren och sparkade ner Njord på stadssidan av muren där han landade med en duns.

 Det var då förebråelserna började hagla. Frågor och skällsord öste över honom, och stenar kastades med förnyad vigör mot murarna. Ord som "Är du galen!?" "Varför gjorde du så?" och "Har du dödat honom?" stormade mot Kobbe. På den sista kommentaren log han och höll upp sitt svärd för närmare inspektion. "Dödat honom? Med det här svärdet? Det är inte vasst alls, men det är nog ändå vassare än er. Sergeant, ta tag i kedjan igen så att vår döde anka varken flyr eller visar sig."

 Hans svärd blänkte välpolerat, men annars var det inte mycket till svärd. Där klingan borde vara var svärdet bara runt och slätt, det hade ingen som helst skärpa. Det var Kobbes vackra svärd som endast var till för att avskräcka fiender och för att värja sig tills någon kom till undsättning. Det var inte ett svärd man dödade med.

 "Varför?" frågade Angelica och hans mor oförstående.

 "Det här har varit planerat att bli en blodig historia ända från början. De bryr sig inte om ifall Njord lever eller inte, han är bara anfallarnas täckmantel. Genom att Njord lever vet de att vi vet att de inte kommer försöka göra någonting allvarligt, men med Njord död så kommer de inte hålla tillbaka. Deras misslyckade, töntiga attacker hittills har bara varit till för att invagga oss i ett falskt lugn. Det riktiga anfallet hade de säkert planerat att genomför i vargtimmen eller något, när vi var trötta och deras överraskning kunde ge som bäst effekt." En sten stor som en hund flög endast tio anklängder ovanför deras huvuden och dundrade in i ett hus som totalförstördes. Dock var huset tomt. "Hade de siktat lite lägre hade de mosat Njord," flinade Kobbe. "Nu kommer hela staden vara förberedd på det som ska ske. De kommer inte kunna överraska oss." Han höjde rösten. "Budbärare! Flyg till alla befälhavare längs muren. Säg till dem att allvaret börjar nu, den belägrande armén kommer visa upp en helt annan sida av sig själva hädanefter. Flyg!"

 Kobbe vände sig till de två kvinnorna igen. "Åh, jag glömde visst säga en sak. Njord ska vara vårat lockbete och trumfkort. Vi ska ta reda på vem den mystiske medhjälparen på insidan är."

Knorre gjorde sig ingen brådska när han flög tillbaka mot den östra porten där hans vänner stod. Han funderade över det underliga fenomenet med en osedd portöppnare mitt i Redet. Som dessutom hade dödat en vakt med ett blåsrör. Klädd som en Vitvinge... Vederbörande vill sätta dit oss. Kan det vara en Svartvinge? Dolores sitter inspärrad och Herman och Adolf gick enligt Angelica med på att hjälpa till... Men det finns ju så många andra Svartvingar. Eller kan det vara en Snuskfot? De hyser ingen större kärlek till Brandnäbbar, speciellt inte efter fjolårets maktskifte. Men Svartvingarna är de enda som enligt min vetskap slagit överenskommerlse med Njord. Och den som planerade det sitter nu bakom lås och bom. 

 I sina funderingar märkte inte Knorre att stenarna slutade falla. Han märkte inte budbäraren han mötte som i ilfart kom med budet om skärpning i leden. Knorre hade bara tankar den underliga förrädaren och muren som han skulle till. Muren kom alltför fort.

 Så fort hans vänner kom inom synhåll vaknade han ur sitt grubblande insåg han att något var fel. Det var också då han insåg att stenkastandet faktiskt hade upphört. Två ankor saknades sedan han lämnade muren.

 "Var är fången? Var är Elsander och Njord?"

 "Prinsessan sitter inlåst i tornet och vaktas av den hemska draken," svarade Kobbe retsamt. Knorre ignorerade honom.

 "Angelica, var är Njord?"

 "Han är inlåst i vaktstugan bredivd porten. Han vaktas av Elsander och sex andra, högst kapabla vakter."

 Knorre såg att anfallarna återigen hade dragit sig tillbaka utom synhåll.

 "Det borde vara en drake," sade Kobbe surt. "Annars kan inte Njord bli räddad."

 "Vi vill inte att Njord ska bli räddad, dumhuvud!" fräste Tor. "Om han blir räddad blir vi blåsta allihop. Din plan är en värre balansgång än alla Knorres planer hittills, och de var definitivt inte vattentäta."

 "Det var de visst det!" sade Knorre sårat. "Men vad har jag missat? Vad har hänt? Jag trodde fienderna ville se Njord på muren hela tiden."

 "Det är just det," sade Tor. "Kobbe dödade honom, så han kan inte stå uppe på muren längre."

 "DÖDADE!? Allt jag arbetat för! Vad har du gjort!?! Eländige Halvhals!"

 "Lugna ner dig några färgtoner nu." Rut ställde sig mellan honom och Kobbe för att undvika att de rök ihop. "Han gjorde det för att förbereda hela staden på en riktig belägring. Du har väl sagt till alla befäl att det här är på låtsas, eller hur?"

 "Mer eller mindre..."

 "Men det är inte på låtsas, och har aldrig varit på låtsas. Den här armén kommer försöka ta Redet med våld, och det hade de tänkt redan innan Njord blev offentligt fälld." Kobbe borrade in näbben i fjäderskruken för att tvätta sig. Sedan mötte han leende Knorres blick. "De hade tänkt överraska oss. Nu är det överraskningsmomentet förlorat. Alla vet nu att det är allvar."

 "Det hade kunnat undvikas. Om du inte hade lagt dig i mina planer..."

 "Men det var väl så här du ville ha det?" avbröt honom Tor. "Du ville ha en äkta belägring. Du ville få den invaderande hären att anfalla av egen fri vilja, snarare än på din befallning. Nu är det på väg att hända."

 "Ja, du pratade om offer i ankliv," Angelica såg inte glad ut. "Du planerade att offra ankor för bevarandet av freden och friden. För att de var TJOCKA! Nu har du fått som du ville, så nu kan du väl vara glad?!"

 "Mina manliga känselspröt säger mig att du inte är glad själv. När du är ledsen och arg så kan inte heller jag glädjas."

 "Men Kobbe," sade Tor barskt när han insåg vart konversationen var på väg. "En drake vore svår att få tag på, jag förstår inte vad du menade."

 Detta hade den eftersträvade effekten att alla blev tysta och titta på Kobbe. Halvhalsen ryckte på axlarna. "Jag menade att hon borde vaktas av en enda person eller ingen alls. Ibland är noll vakter mer effektivt än två. Om vi lockar med Njords fångenskap kan vi fånga vår förrädare i en råttfälla. Förstår ni hur jag menar?"

 "Vill du att vi ska låta Njord bli fritagen?"

 "Nejnejnej, ni förstår inte alls! Vi ska slå två flugor i en smäll. Vi ska inbjuda till fritagning för att sedan beröva befriaren dess frihet. Knorre, du som är smart. Du borde förstå hur jag tänker."

 "Jag förstår dig..." sade Knorre dröjande. "Men om förrädaren mot all förmodan lyckas, då blir vi av med vårt trumfkort. Antingen kommer de ge sig av, eller så kommer de göra allvarliga försök att inta staden."

 "Det sistnämnda är redan på väg att ske. Bakom dessa kullar planerar de hur de bästa ska kunna storma oss. De är trötta på att bli bombarderade av ankbajs och kasta sten tillbaka, de vill dra vapen. De kommer försöka ta sig över murarna på ett eller annat sätt."

 "Då ska vi stoppa dem. Tor, se till att samtliga vakter har armborst och tio pilar var redo. Senast vår stad blev belägrad så hade anfallarna ingen chans. Det borde de inte ha nu heller, men låt oss inte ta några risker. Låt oss nu förbereda oss. Och vänta."

Mörkare moln hade vandrat in under dagen och hotade med blixt och dunder. Än så länge hade ingen blixt brunnit av, och duggregnet som präglat den första tiden av belägring hade upphört. En och en halv timme efter att en av katapulterna brunnit upp hade fiendelinjen hållit låg profil. Hundskall kunde avlägset höras i den stilla eftermiddagsluften, men de var också det mest spännande som hände under hela den tiden. Många ankor hade efter lunchen därför passat på att ta en tupplur i håltimmen som följde, men många ångrade sedan att de missat spektaklet som sedan inträffade.

 Knorre stod tillsammans med Rut, Tor, sergeant Sandor, Njord och Kobbe och blickade ut över fältet som nu var tomt sånär som på övergivna belägringsramper och ett fält av gödsel. Fienderena hade dragit sig tillbaka på andra sidan kullarna och utom synhåll, säkerligen för att diskutera taktik och för att höja moralen i armén en smula.

 Knorre och Njord var varandras raka motsatser i fråga om humör, och den glade Knorre hade svårt att stå still. Han gnuggade händerna ideligen, hoppade runt lite uppe på murarna och tjatade ideligen om att det snart borde hända någonting. Angelica stod och pratade med Amanda Vitvinge som vågat sig ut till muren i stillheten när saker faktiskt började hända.

 Ett plötsligt muller hördes från kullarna i öster och avbröt alla intressanta samtal som pågick. Ankorna sträckte på sig för att se bättre och spetsade öronen för att förvissa sig om att de inte inbillat sig ljudet. Det hade de inte. Snart blev det högre, och till skillnad från åskan som hängde i luften blev det starkare istället för att avklinga. Det ihärdiga mullrandet fick invånarna att titta åt kullarna i öster. Där kunde de se en ensam hund komma springande med en anka på ryggen, nerför kullen och rakt mot staden. Ankan var, kunde alla hålla med om, tungt beväpnad. Ändå gavs aldrig ordern att skjuta, för vad skulle en ensam anka ridande på en hund kunna åstadkomma? Halvvägs fram noterades också att hundens svans var satt i brand.

 Dånet som hördes från andra sidan kullen kunde nu identifieras som trummor. Flera ankor hade dykt upp längs kullarnas krön för att beskåda ryttarens och hundens öde. Sammanlagt sju tusen ögonpar såg vad som hände, och många började därefter betvivla sina egna ögon. Några snabba vadslagningar ägde rum under tiden som hunden löpte mot borgen. Alla förlorade när de försökte gissa vad som skulle hända.

 Obehindrad rusade jycken fram mot en belägringsramp. Ett hundra anklängder (ca femton meter) gjorde ett hopp mellan rampen och staden omöjligt. Ändå rusade hunden upp på rampen, skjöt ifrån med tassarna och kastade sig ut i luften.

 35 anklängder är mycket till och med för en hund. 35 anklängder var avståndet mellan rampens topp och marken. Den modiga stackars jycken gjorde ett jättehopp och landade heroiska, tretton anklängder från muren. Den hade alltså hoppat omöjliga nästan tretton meter innan den landade död på marken framför muren.

 Men invånarna hann inte tycka synd om stackaren. Mitt i hoppet, när hunden stod som högst i sin bana, lämnade ankan den vältränade hundens rygg. Den hoppade och flög, och medan invånarnas blickar var riktade på den stackars hjälten som försökt hoppa lyckades ankan ta sig över muren i en storm av fjädrar. Han brakade in i två vakter som inte hunnit få upp sina svärd i tid. Deras händer hade just varit upptagna av laddade armborst, och att växla till svärd var inte gjort i en handvändning. Tre ankor - en anfallare och två försvarare - tumlade av muren och landade hårt nere på gatan under. Anfallaren reste sig fort och gjorde en demoniskt snabb löpning bort mot porten där han innan försvararna fattat vad som höll på att hända började jobba med mekanismen som öppnade portarna. Inte förrän gnisslet hördes började Redets vakter fylla honom med pilfjädrar. En vakt gick mot honom för att göra slut på vraket till anka med sitt svärd. Den modiga, självmordsbenägna anfallaren slutade snurra på hjulet och sträckte armarna mot himlen. "Ni glor åt fel håll," väste han i sitt sista andetag, innan han stack sitt eget svärd i sin egen hals.

 Knorre hade precis hunnit fram till platsen när den chockade vakten förmedlade skurkens sista ord. Brydd, och efter att ha hjälpt till att stänga porten ordentligt, flaxade han tillbaka upp på muren och berättade för de andra vad som sagts.

 Kort därpå kom en utmattad budbärare flaxande till dem från andra sidan av staden. "Min herre," flämtade hon vänd till Knorre. "Den västra porten stod för fem minuter sedan öppen. Jag flög mitt allra snabbaste hit. Någon har öppnat porten, men ingen verkar ha kommit in!"

 "Den västra porten? Men den ligger ju vid ån? Såg ni någon fiende komma för att öppna? Var det ingen som såg vem som öppnade porten?"

 "Nej, herrn. Det är med skam jag säger det, men allas ögon var riktade mot öster."

 "Vi kan ha en förrädare ibland oss!" utbrast Elsander. "Hur skulle fienden ha kunnat få upp porten utan att någon såg något? Eller hörde något? Dubbla vakterna vid..."

 "JAG ger orderna här!" sade Tor bestämt. Han vinkade till fem av de budbärarna ankorna som stod och väntade nedanför muren. De infann sig genast, med så viktiga miner som bara unga budbärare kan. "Framför bud till samtliga portar om att tredubbla antalet vakter vid varje ingång. Säg åt dem att inte under några omständigheter släppa porten med blicken, och att vatkerna på murarna inte får titta åt något annat håll än åt det hållet där fienderna kan komma ifrån. Och säg åt dem att hålla uppsikt på alla som rör sig i deras närhet, vi kan antingen ha en förrädare här inne eller så kan vi ha fått in fiender utan att vi märkt det. Sätt fart!"

 Budbärarna ödslade inte ens någon tid åt att säga 'ja, kapten' eller något liknande. De satte plikttroget iväg i den högsta fart de kunde uppbringa. Tor personligen begav sig av till den västra muren för att ta reda på vad som hade hänt.

 Trummorna dånade fortfarande. Ingenting hände borta på andra sidan kullarna. Alla väntade på vad som skulle hända, ingen såg till att någonting hände. Stillheten varade i ungefär tio minuter, sedan kom en ny budbärare flygande.

 "Herre!" flämtade han när han utmattat landade på muren. "Den norra porten har öppnats! Två vakter ligger döda i vaktrummet, porten är öppen."

 "Va!?" Den norra också? Hade de inte fått order om att tredubbla vaktantalet?" Vi har en jävla tur att det inte varit några fiender i närheten av portarna när de öppnats. Samtliga belägrande individer befann sig uppe i kullarna, utom synhåll för invånarna i Redet. Men varför går någon och öppnar portarna när den inte finns någon att släppa in?

 "Budet om färstärkning av portvakter nådde oss i exakt samma stund som vi insåg att portarna stod öppna. En soldat vill dock minnas att han såg någon gå in där, strax innan budet kom."

 "Vem? Vem såg att vem gick in?"

 "En vakt vars namn jag glömt. Han sade bestämt att han såg någon gå in. En manlig and, med en hög hatt i vilken det satt en vit fjäder."

 Amanda drog ljudligt efter andan. "Det kan inte vara sant," viskade hon. Så tog hon plötsligt till flykten och flög iväg in mot borgen innan någon hann tänka färdigt.

 "Vad tog det åt henne?" undrade budbäraren.

 "Du beskrev just en Vitvinges hov-hatt. Sågs denne vitklädde anka gå ut igen?"

 "Där är en annan konstig detalj. Han sågs gå in, men ingen såg komma ut igen."

 "Var det någon annan som såg den här mannen gå in? Någon annan än den här vakten?"

 "Inte vad jag vet," sade budbäraren. "Men jag flög hit så fort jag visste vad som hade hänt."

 "Ta mig till den där vakten," sade Knorre. "Jag vägrar tro att vår förrädare och gärningsman är en Vitvinge."

 Medan han flög med budbäraren och lämnade sina vänner bakom sig funderade Knorre så det ångade. Varför öppna dörrarna när ingen är i närheten för att komma in? För att sätta skräck och sprida oro och misstänksamhet bland oss. Men vem? Och hur? Hur kunde någon smita sig in till porthjulet, bli sedd av endast en vakt, öppna porten och sedan försvinna osedd? Det låg en död hund utanför murarna, men här inne ligger det ta mig tusan en hund begraven.

 Han tittade på alla ansikten tillhörande nyfikna ansikten på hustak som han flög förbi. Hur kan det komma sig att ingen av dem har sett något? Eller har de kanske det?

 När han slutligen nådde fram till den norra porten, som var lite större än den västra men mindre än den östra, såg han en folksamling mitt på gatan utanför vaktstugan där porthjulet befann sig. Ingen bevakar vaktstugan, tänkte han, men när han sedan tog mark glömde han också helt bort vaktstugan. Den utmattade bubäraren pep till av rädsla.

 "Är det han?" frågade Knorre.

 "Det är han." Näbben darrade på den stackaren. "Mördad."

 Knorre knuffade sig fram genom folksamlingen. En vakt låg på marken och såg ut att sova. Men det visste Knorre att han inte gjorde. Han hade sett sådan verkar förrut. Medan blodet förvandlades till kall lera i hans ådror tog han de nödvändiga stegen fram mot liket. Hans misstankar och farhågor blev besannade när han vände på kroppen och undersökte halsen. Insikten som han gått och misstänkt sedan han såg liket slog honom lika hårt som en katapultsten. Vakten var mördad. Av en blåsrörspil. Kort därpå slog en sten verkligen ner inne i staden, knappa hundrafemtio anklängder från där Knorre och de andra församlade stod.

 När hon hörde Tors vingslag närma sig vände sig Angelica om, in mot staden. En trött vaktkapten kom flaxande mot henne. Det var då hon såg ljuset. Uppe på slottets högsta torn brann en eld.

 Vad i...

 Sedan hörde hon ett varningsrop från Kobbe och glömde bort att vaktkaptenen var på väg. Ankor och vargar kom myllrande nerför kullarna i öster, och snart delade de upp sig för att springa till sina respektive angreppspunkter. Tors flåsande andetag gjorde att Angelica slapp vända sig om. "Tor. Signalera till dina pattar att de ska skjuta för allt vad de orkar. Och tilldela någon uppdraget att inspektera det högsta tornet och elden som brinner där. Ankorna på andra sidan muren tycks ha gått och väntat på något slags signal, och nu har de fått den. Fort!"

 Tor gjorde utan invändningar som han blev tillsagt. "Du är inte så dum på att ge order du heller," sade Rut vid hennes sida.

 "Ibland krävs det att en kvinna tar tag i saker och ting."

 Under skurar av ankskit rusade de invaderande ankorna till sina katapulter. Några minuter senare började tunga stenar regna ner i och utanför staden, och de som nådde byggnaderna gjorde så med mer förödande kraft än de brinnande träbitarna.

 "Nu verkar det vara slut på det roliga," suckade Rut.

 "Inte än," svarade Kobbe, drog sitt svärd och gick mot Njord. "Vi har några trumfkort kvar."

Hustaken hade märkbart fyllts på under den kvart som de tre ankorna befunnit sig inne i kaptenstugan. Där det tidigare bara varit tre hustak av tio som ankor lagt ut picknickfilten på var nu siffran istället sex av tio. De andra taken stod tomma enbart för att de antingen huserade soldater eller för att invånarna i husen hade blivit inbjudna att fika hos vännerna istället. De hus med platta tak var fullsatta. De hade säkerligen god utsikt där uppifrån allihopa. Men vad ser de? Vad händer här i staden och utanför den? Tydligen var det ingenting farligt som hänt ännu, ty åskådarna både skrattade och hoppade av iver. Angelica mådde illa.

 Knorre å sin sida var upprymd, fast han dolde det väl. Allt det här hade sprungit ur hans planer, även om inte allt gått riktigt som förväntat. Han hade inte behövt lura Njord och låta upproret i borgen blomma ut fullt, istället hade de lyckats övermanna honom och tvinga honom till underkastelse. Inte för att underkastelse var något som Njord accepterade någon längre stund, men om de inte fått det uppenbara övertaget i form av kunskap om konungaskiftet i grannlandet hade det kunnat gå annorlunda. Nu behövde bara ett slag utkämpas, istället för två, och adelsankorna var redan enade. Knorre var högst självsäker där han skyndade bort mot den östra muren.

 Tor följde med de två andra ankorna och undrade vaad som kunde gå fel. De hade förberett sig för mycket, men inte för allt. Han hade övervägt många möjliga scenarier beträffande belägringen. Men det som skulle hända under det här dygnet, det hade inte en enda levande varelse kunnat förutspå.

 Det första de tre ankorna såg när de kom fram till muren var Kobbe som stod uppe på muren och viftade med ett blåsrör i ansiktet på Njord. Angelica förstod genast och kunde inte låta bli att le. Det första han gör när han blivit skadad är inte att söka vård, han gick direkt och köpte sig ett nytt blåsrör. Vad som än händer så kommer Kobbe Halvhals alltid att vara Kobbe Halvhals.

 Uppe på muren nstod Rut och stirrade ut mot de belägrande styrkorna. Två Halvhalsar som var helt olika varandra. När Angelica kämpat sig upp på muren för att göra den äldre av dem sällskap fick hon för första gången en riktig överblick över de anfallande. Hon drog efter andan.

 "De kommer aldrig kunna ta sig över murarna," sade Rut. "De verkar inte ha för avsikt att göra det heller."

 Angelica bara stirrade. Från muren kunde hon se eldar som brann ner på slätten och uppe bland kullarna. Eldar, och vid de eldarna stod stora katapulter med ett fåtal ankor som vaktade. Resten av ankorna hade precis som budbäraren sagt spritt ut sig och slagit en ring runt staden. Vargar och hundar rusade fram och tillbaka nedanför murarna utom räckhåll för stadens bågskyttar. Ankor rullade fram stora belägringsramper som det troligtvis var meningen att hunddjuren skulle springa uppför. Trots att hon inte kunde se hela armén därifrån hon stod förstod hon att det Rut sagt måste vara sant. Så få som de är kan de knappast hoppas på att komma in i staden, även om någon enstaka varg skulle lyckas ta sig upp för muren på de där ramperna. Så varför bekymra sig med att ens försöka?

 "Om ens två vargar kommer över murarna genom de där patetiska kullarna på hjul så lovar jag att gifta mig med en snuskfot." Det var Kobbes sätt att förkunna att han var där. Fem sekunder senare, fortfarande utan att någon hade svarat, förkunnade pustande andetag att även Knorre hunnit upp på murarna.

 "De verkar pröva den gamla taktiken först av allt," flämtade Knorre, och det hördes att han var road. "Ålder före skönhet antar jag. Tor, är såpan redo för de här vagnkullarna?"

 "Det verkar som att de anfaller från fem olika håll. Om de mot all förmodan skulle lyckas pricka en sträcka på muren där det inte finns något flytande glidmedel tillgängligt så kommer vi, om de fortsätter i den här takten, enkelt att hinna flytta runt tunnorna."

 "Utmärkt!" Knorre gnuggade händerna av förtjusning. "Men du, vad sägs om att ge dem en salva först? De hungrande stackarna ser ut att behöva lite... bröstmjölk."

 "Är förberedelserna klara?"

 "Min egen bror Joakim Af Anka och hans ingenjörer och tjänare är på plats uppe på taket, där de väntar på rätt signal. Skall jag ge dem den."
 Tors näbb kröktes en aning i en antydan till leende. "Vifta på du. Dags att hålla för näsan."

 Först då kom Angelica på att hon glömt klämma ur Knorre svaret på frågan hon närt inom sig. "Ammunitonen...?"

 "Finns det gott om," svarade Knorre glatt. "Och varje gång någon går på dass så har vi mer ammunition." Kobbe vände sig om och gjorde en serie barnsliga handrörelser mot slottets tak. Sedan vände han sig om och tillade: "Låt oss hoppas att vår gode Joakim överträffat sig själv och listat ut hur man kastar iväg avfallet utan att... spilla på vägen. Annars vill jag ha ett paraply."

 I och med första salvan av avlopp och avfall framgick att Joakim hade överträffat sig själv, till stadens invånares lättnad. Lukterna medförde förvisso att en del av de mer känsliga ankorna övergav sina hustak och skyndade sig in för att stänga alla dörrar och fönster, men det var ingen stadsbo som fick något i huvudet.

 De där ute, utanför murarna, var inte lika lyckligt lottade. Avträdet flög i en hög båge ovanför slottet och murarna. I början var kraften i slungan så hög att allting stannade i en stor klump, men halvvägs upp i banans topp började ammunitionen sprida ut sig, och vid tidpunkten då allting vände neråt igen, väl utanför murarna, bildades ett brunt moln som regnade ner över ett stort område. Stadens invånare (de som inte hade sprungit in i huset för att undfly lukterna och de som lyckats motstå ett spyanfall) hurrade och jublade. Salvan hade slagit ner bara några hundra meter från där Angelica stod uppe på muren och ända upp hit kändes den vedervärdiga stanken. "Gödsel till åkrarna," flinade Kobbe. Ankor och vargar som haft oturen att stå rakt i centrum hade nu antagit en något brunare färg och körde inte fram rampen med alls lika stor innerlighet som tidigare. Några stannade för att kräkas.

 "Ska vi ge dem en till omgång?" frågade Knorre entusiastiskt. "Det är inte precis någon risk att vi får slut på skott."

 Det blev en omgång till. Och en omgång till efter det. Ankorna som gick nere på fältet och rullade de enorma träbyggnaderna hade från början inte tagit sig fram särskilt fort, och när de nu blev bombarderade och halkade i skiten gick det inte fortare. Efter andra salvan av ankskit syntes tendenser till att överge uppdraget bland soldaterna, men i varje grupp producerade någon en piska som fick de motsträvigare på andra tankar. Efter tredje omgången gick det dock inte längre. De anfallande bröt ihop och lämnade sina ramper ett hundratal anklängder ifrån murarna. Då hade de fösökt nå muren i nära nog en halv timme. Krigsvana och härdade soldater övergav allt hopp om att nå muren och sprang halkande och snyftande tillbaka till eldarna som nu brann höga lite här och där.

 "De kommer inte ge upp så lätt," konstaterade Tor.

 "Nej, jag har ju tvingat dem att hålla belägring i ett dygn. De kommer försöka med annat nu. Jag hoppas att alla medborgare utrustat sig med fyllda vattenkärl."

 Fienden hade retirerat på samtliga fronter och övergivit sina ramper där de stod. Nu kunde alla se hur katapulterna gjordes redo och laddades med brinnande material.

 "Vi har tur, det är ett lätt duggregn i luften och det regnade halva natten. Det kommer inte fatta eld alltför enkelt i vår stad. Men alla har fått order om att ha stora vattenmassor nära till hands."

 Uppe på slottets tak arbetade Joakim Af Anka, Gajolus Snuskfot och deras ingenjörer med att ställa in siktet på Tors Tuttar. Efter mycket skruvande och vridande hit och dit sände de iväg en ny omgång avloppsrens mot fienderna. För att lyckas duscha hela armén i avträde var de tvungna att rikta katapulterna runt eftersom hären var väldigt utspridd. Detta utfördes samtidigt som motståndarnas kastvapen fylldes med brinnande föremål, och det som slungades ur från slottets tak var fruktansvärt störande för de belägrande.

En timme senare, efter mångfaldiga misslyckade försök att få in en brinnande stubbe eller dylikt innanför murarna, landade så den första brinnande stubben inne i Redet. Vid det laget var de ursprungliga picknickkorgarna sedan länge tömda, men ankor satt fortfarande kvar (vissa med nytt fika och nybryggt te) och tittade nyfiket. Somliga satsade pengar på vad de tokiga anfallarna skulle göra härnäst och när den första brinnande projektilen skulle nå sitt mål, andra bara njöt av det behagliga duggregnet. Det fåtal ankor som gissat rätt när projektilen faktiskt nådde hem blev mycket rikare än tidigare, men beslutade ädelt nog att bjuda sina vänner på ett glas alkoholhaltig dryck vid ett senare tillfälle. Och vissa höll mot all förmodan det löftet.

 Ironiskt nog landade den första brinnande stubben rakt i en brunn, så anfallarna hade ingen större nytta av den i form av direkt skadegörelse, men självförtroendet som efter en timmes konstant missande av målet höjdes något gav sig uttryck i form av jubel från Isabellas och Rickards lilla fritagningsarmé. Därefter började elden oftare nå sitt mål, fast helt utan kostnader i form av ankliv. Eftersom elden snabbt och enkelt kunde släckas var det själva kraften och tyngden i det som slungades som var det mest förödande. Ett antal hustak som fick hål i sig var den största materiella skadan som den tilltänkta eldattacken lyckades tillfoga.

 Så förflöt hela resten av förmiddagen och en stor del av eftermiddagen. Turs Tuttar sände iväg hagelskurar av dassprodukter över de Njords räddare i nöden, och nämnda räddare gjorde patetiska försök att tillfoga Redet och dess invånare skada. Dessa redan från början dåliga försök punkterades fullständigt när av klantighet eller otur en av de belägrande katapulterna råkade fatta eld. De få ankor som fortfarande tyckte belägringen var spännande och rolig nog för att de skulle sitta kvar fick sig då ett gott skratt. Det satte punkt för det traditionella projektilkastandet, men öppnade väg för innovation och överraskningar av sällan skådad karaktär. När den första överraskningen skedde mitt på eftermiddagen hade Redets invånare redan gått och ätit en ordentlig lunch, helt ovetande om det märkliga beteendet i fiendens nästa drag.

På väg till kaptenstugan fick Angelica syn på Kobbe. Den skadade Halvhalsen linkade omkring på en tvärgata nedanför den de gick på. Han såg ut att prata med någon som Angelica inte kände igen. När hon började fundera över det var scenen redan förbi.
 Vaktstugan var en av fyra vägar in i själva borgen Redet. De andra tre utgjordes av tjänaringången, huvudingången och en dold ingång i närheten av tvättstugan som sällan användes. Om man räknade med den hemliga gången in via fängelsehålorna fanns det fem.
 Tor sade åt vakterna som stod utanför att springa och göra något vettigt istället för att stå och vakta ett hus. De var säkert mer behövda på andra ställen i staden under den belägring som just påbörjats. Kaptenen smällde igen dörren bakom sig. "Så berätta! Hur gick era fredliga överläggningar? En gång för alla, din hala anka, vad är syftet med denna gycklarföreställning till belägring?"
 "Tor, min vän, du sårar mig. Berättade jag inte det på vägen hit? Det är för att ena Redet och skapa lite spänning. Och för att skapa fred med Norikland genom att visa att vi inte stödjer Nori VIIs fiender. Nori är på väg hit med en armé på två tusen ankor för att hjälpa oss, men om han är riktigt snabb så hinner han hit först om fyra dagar. Mitt hopp är att Njords rebellarmé ska försöka ta staden med våld, hur lång tid det än må ta. Isabella och även Rickard är redo att offra Njord för att ta Redet i besittning. La du märke till Hjorvalts skador, Angelica?"
 "Neej..."
 "Han vill inte låta det här fortsätta längre än ett dygn. Han vill ha tillbaka Njord levande. Jag misstänker att hans tankar inte satt riktigt väl i Rickards och Isabellas ögon, så de tuktade honom lite. Hur som helst, Redet behöver en god och spännande belägring för att enas, och för att må bättre. Just nu är de tjocka, äckliga och odrägliga. De klagar på allt, vilket är ett tecken på att de har det för bra. Folkhälsan behöver lite fara för att kunna njuta desto mer av friden som råder."

 Angelica kunde inte stå tyst och stilla längre. "Har du sett folket på gatorna? Har du överhuvudtaget satt din fot utanför slottet de senaste månaderna?! Folk mår bra och lever i fred, men den här belägingen gör att deras krigiska instinkter vaknar igen. De har inte sett blod sedan Henning avrättade Rågbald men nu börjar deras blodtörst vakna igen! Det här fejkade kriget gör ankorna sjuka. Jag såg ankfamiljer slå sig till ro uppe på taken för att beskåda slaget, de packar till picknick för att se andra ankor dö! Och de kallar det underhållning! Du beskyller våra invånare för att vara tjocka, men se på dig själv! Du är själv ett antal hekto för fläskig för ditt eget bästa, så beskyll inte invånarna för tjockhet. Det är ett tecken på hög standard, även om det kanske inte tyder på sunda vanor. Men krig är verkligen ingen sund vana, tror du att en belägring ska få våra medborgare att gå ner i vikt? Börja träna bort din egen buk först, sedan kan du anklaga andra för övervikt."

 "Angelica, Angelica, varför ska du alltid svartmåla allting jag säger och gör. Sluta vända saker till den negativa betydelsen. Jag gör det här för att ena Redet och för att markera att vi vill ha fred med Norikland, är inte det gott och ädelt nog?"

 "Allt ditt snack om att de är tjocka då? Om du sett dig omkring så skulle du ha förstått hur det verkligen ligger till med ankorna här i staden. De är sugna på lite mer blod, visst har du rätt i det. Men är det rätt att ge det till dem? Ju mer blod de får se och smaka, desto värre blir deras törst efter mer. Om du ger dem den här belägringen, tror du då inte att de kommer vilja ha krig snarare än fred?"

 "Nyss var det du som förespråkade deras vilja om frid och lugn. Har du helt plötsligt ändrat dig till att se våra medankor som blodtörstiga monster? Jag avser att ge dem den här belägringen, dels för att släcka deras blodtörst och dels från att avskräcka dem från krig. Tors Tuttar kommer inte att stoppa fienden helt, det kommer komma till hanbegripligheter. Men bara precis så mycket att det stämmer in i mina planer. Ett fåtal ankor måste offras. För allas bästa. Så är det i krig."

 "I krig ja. Jag trodde inte det här var ett krig. Jag trodde att det bara var någonting som du orkestrerat ihop. Jag trodde att allt detta bara var för att demonstrera för hela Ankrike vilka skickliga och välmenande styrande som sitter i landet. Vad är det för plötsligt tal om krig? Detta tycker jag inte om."

 "Men kära du, det ska bara se ut som ett krig. Då måste några offras från båda sidor, annars förstår de att det här inte är på riktigt. Jag vill inte att omvärlden ska veta att vi huserade Njord utan att återlämna honom, jag vill inte att världen ska veta att jag tog hit honom till Redet för att konspirera och starta uppror. För om folk får reda på det så kommer det bli uppror på riktigt, och allt jag arbetat för det senaste året kommer gå förlorat. Hennings styre äventyras om jag inte får löpa linan ut."

 Angelica slog näven i bordet. "Hur kan du ha Hennings styre och liv som insats i ditt jävla spel?"

 "Spel? Det här är verkligen inget spel! Krig och styre är ingen lek! Ibland måste hårda, tunga beslut fattas. Var tror du att vi hade varit om jag inte gjort som jag gjort? Henning hade kanske blivit lönnmördad! Om inte av Njord Ärrnäbb så troligtvis av någon Snuskfot eller Svartvinge. Det som är på väg att hända nu är att adelsankorna enas, folket lugnar ner sig och freden med vårt grannland i söder återupprättas och förstärks. Vad finns där att klaga på?"

 "Du låter offra oskyldiga ankors liv..."

 "Bara de som inte är skickliga nog att försvara sig eller har oturen att falla för en fiendes svärd eller något annat. Ett offer som de gladeligen hade gjort själva i krig..."

 "Men nu är ju inte det här krig! Det här är-"

 "Politik," avbröt Tor som stått tyst och tålmodig medan de två andra skrikit åt varandra. "Om du fick välja, vad skulle du välja då? Din egen son och kung lönnmördad eller en handfull ankor fallna i krig för någonting som är rätt?"

Angelica var tvungen att ta stöd emot skrivbordet där hon stod. "Vad är det ni säger?" viskade hon chockat. Plötsligt ångrade hon att hon frågat ut honom. "Monster! Ska vi göra föräldrar barnlösa, kvinnor till änkor och barn föräldralösa, på grund av..."

 "Självklart. Är det inte ett offer du är villig att göra? Överväg vad som skulle hända annars. Upplopp, uppror, lönnmord... Det går åt ankliv åt sådant också, fler ankliv än i en relativt ofarlig belägring."

 "Men det vi pratar om är slakt av oskyldiga!"

 "Som annars skulle ha dött en värre död. Låt dem hellre dö för fiender svärd än för varandras arga händer. Är det så mycket jobbigare att låta ett fåtal dö, vid utvald tidpunkt och för något de tror på, än att göra ingenting och låta dem döda varandra." Tor gick fram obeveklig som en elefant. "Några måste dö så att andra kan leva. Vill du välja att offra några och rädda många framför att inte offra någon och inte rädda någon. Vad skulle hänt om Henning dött?"

 Angelica orkade inte tänka på det längre. Hon orkade ingenting. Utmattad sjönk hon till golvet och lade sig i en apatisk hög." De tänker döda ankor. Ankor kommer dö. Föräldrar kommer mista sina barn, barn kommer mista sina föräldrar och gatorna kommer fläckas av blod. Invånares blod, spillt i ett krig som inte borde ha varit. Allt för att rädda livet på Henning... Det fick henne att känna sig fruktansvärt skyldig, som om det var hon som dömde alla de här ankoran till döden.

 På andra sidan skrivbordet stod Knorre och Tor och pratade med varandra. De pratade om parlamenteringen, om den stundande belägringen och om stadens försvar.

 "...Kommer aldrig över murarna," snappade hon upp från Knorre. "Om ankorna ska in i staden måste de flyga över, om de inte vill försöka slå in våra portar under ständig beskjutning."

 "De behöver inte komma in för att göra skada. Jag tycker inte om de där kastmaskinerna de byggt upp. Det finns gott om sten i närområdet, om de kastar in det över oss... Både hus och ankor kommer krossas."

 "För att inte tala om ifall de kastar in eld."

 "Det har vi förberett oss emot. Vi har stora vattenreserver utplacerade överallt i staden, för att inte nämna alla brunnar. Dessutom regnade det i natt, vilket är en klar fördel för oss."

 "Vägen via fängelsehålorna, är den bevakad och säkrad?"

 "Säkrad och bevakad, på din order. De enda sätten att komma in är om ankorna flyger över, vilket skulle förvandla dem till enkla måltavlor för våra missiler, eller att slå in portarna, vilket skulle ta dem så lång tid och kräva så många liv att de inte ens kommer försöka. Våra murar är så tjocka och höga att inte ens en häst skulle kunna hoppa över muren, så deras hundar och vargar är helt onödiga. Anfallarnas enda chans att göra vår stad någon skada är att beskjuta oss med sina katapulter. Om vi kunde använda min Bröst... jag menar Tors Tuttar, till att skjuta ner deras katapulter istället, så vore mycket vunnet."

 "Deras belägringsramper då? Vargar och hundar springer enkelt uppför murar om sådana tingester körs fram."

 "På den punkten kan du vara lugn. Det var längesedan jag var med om en belägring själv, det var under min tid i öster, men jag minns hur effektivt det är med såpa. Jag har lagt beslag på all stadens flytande såpa, så om deras ramper rullar fram... Ja du förstår själv. Det säger swosch och vargarna landar i en hög på marken, renare än när de började men knappast gladare."

 "Och de kan behöva lite såpa efter att ha antastats av Tuttarna," fnissade Knorre.

 "Ja verkligen," fnös Tor tillbaka. Det syntes att även han var lite road.

 "Vår enda fara är det vi inte förberett oss mot," sade Knorre efter en liten stunds tystnad.

 "Och vad är det?" frågade Angelica.

 "Min kära Angelica..." Knorre log mot henne, ett leende som hon inte riktigt tyckte om. "Om jag vetat vad det oväntade var så skulle jag förberett mig mot det. Låt oss bara hoppas att den här belägringen inte bjuder på alltför många obehagliga överraskningar. Om det här går som vi hoppas så kommer vi komma väldigt lindrigt undan..."

 Plötsligt rycktes dörren upp och in kom en flåsande liten anka. Tor hade redan hunnit dra sin sabel innan dörren var helt uppe, men när han kände igen springpojken körde han tillbaka svärdet i skidan igen. "Ja?"

 Pojken flåsade några sekunder innan han inför de sex ögonen svarade: "De sprider ut sig och närmar sig murarna. Det har börjat."

Det var stor uppståndelse innanför murarna när de fyra ankorna tog sig in i staden. Många hade sett vad som hänt, och de som inte sett det med egna ögon hade snabbt fått det berättat för sig. Det viskades skrämt i varje gathörn och de vanliga stadsborna drog sig undan. Angelica stödde en sårad Kobbe, som dock bedyrade att såret inte var så farligt. Han sörjde snarare förlusten av ett bra blåsrör. Knorre höll sig nära Njord, både för att hjälpa honom att gå och för att hindra ankans flykt.
 Rickards hugg hade först klyvt Kobbes blåsrör och sedan sårat honom i ena vingen, men så fort han var innanför murarna hoppade han iväg bort mot slottet. Angelica lät honom löpa. Tillsammans med Knorre förde hon upp Njord mot muren igen där den av ilska kokande ankan återigen bekläddes med kedja.
 "Vad var det som hände där nere egentligen?" undrade Tor allvarligt.
 "De försökte frita Njord, misslyckades och kommer att genomföra ett dygns belägring från och med nu."

 "Vad händer när de tjugofyra timmarna är till ända?"

 Det var en fråga som Angelica ställt sig själv flera gånger nu men aldrig vågat yttra. När nu Tor gjorde det åt henne spetsade hon öronen ytterligare.

 Men där fanns fler öron i närheten och ännu fler ögon. Därför log bara Knorre och sade högt att han förmodade att den rebelliska hären skulle ge sig efter nämnda tidsgräns. En lögn, det visste Angelica genast. Inte minst för att hans ögon sade en helt annan sak.

 "Låt oss göra upp de sista planerna på ditt kontor, Tor. Några saker kvarstår att diskutera. Angelica, följ med oss så är du snäll. Sergeant Sandor - Släpp inte kedjan en sekund och släpp inte Njord med blicken."

 Utan att vänta på svar från någon av de tre tilltalade travade Knorre iväg in mot slottet, där vaktkaptenen hade sitt kontor. Tor tittade på Angelica, Angelica tittade sökte med blicken efter Rut. Den tjocka ankdamen syntes inte till.

 På grund av deras tvekan hade Knorre fått ett försprång som nu Angelica och Tor blev tvungna att småspringa för att hämta in, vilket inte var det lättaste i den folkpressen som rådde på gatorna idag. Alla ankor rusade hit och dit. Vissa ville hem och gömma sig under sängarna, andra ville veta vad som försiggick och åter andra ville vara med och se belägringen från första parkett. Många ankor satt redan uppe på de taken till de högre husen, med picknickkorgar och spritflaskor bredvid sig. Ingen nu levande person hade varit med om en belägring. Den senaste gången Redet blivit belägrat var under Gastroknugums farfars - Herbert den förste Brandnäbb - tid, då Redet blev belägrat av en tio gånger större ankhär från något land i den fjärran östern som egentligen inte hade någonting i Ankrike att göra. Slaget hade slutat med en stormande succé för de försvarande, vilket var i princip det enda man mindes. Troligtvis var det på grund av den historilaktionen som ankorna nu var så uppspelta av att beskåda spektaklet. Angelica skakade på huvudet.

 I deras joggande fart var det väldigt nära att de sprang på Knorre. Han hade stannat mitt i gatan och bara stirrade upp mot slottets tak. "Ta mig fan..." mumlade han. "Vissa skulle kalla mig sjuk. Galen. Bra jobbat, Tor, synnerligen bra jobbat. Fungerar de?"

 "Det får vi fanimej hoppas," muttrade Tor. "Mina mannar och nästan hela Redets tjänarkår har jobbat dag och natt för att dina sjuka planer ska fungera. Ingen var särskilt glad över uppdraget. Det blev nästan uppror bland arbetarna. Jag ser fortfarande inte meningen."

 Uppe på slottstaket, högt uppe och dolt mellan två torn, stod två katapulter. Båda var uppskattningsvis nästan femtio anklängder höga med kastarmar som glimmade av metall. Hela mekanismen var för invecklad för att Angelica skulle kunna se detaljerna därifrån hon stod, men den enorma slungan talade sitt eget tydliga språk. "Vad är det där!?" utbrast Angelica. "Vad är det för djävulskap du låtit bygga?"

 Knorre vände sig mot sin älskarinna med ett leende. "Jag har namngivit dem med omsorg. Min sköna, beskåda Redets senaste, krigiska underverk. Jag och den gode vaktkaptenen kom gemensamt fram till att kall dem för Tors Tuttar. Jag avsåg att provocera våra fiender så mycket att de anfaller frivilligt, inte för att säger det till dem. Jag tycker vi lyckades förarga dem riktigt bra under parlamenteringen, tycker inte du det?"

 "Knorre, vad är det här för nytt djävulskap som du inte berättat om för mig ? Vad tänker du göra?"

 "Jag tänker sänka anfallarnas moral så mycket att de bryter ihop. Jag tänker knäcka dem, samtidigt som vi löser ett stort problem som staden lider av. De kommer antingen knäckas mentalt och bryta ihop, eller så kommer de anfalla vilt och skoningslöst. I båda fallen gynnas vi av det. Invånarna i den här staden har blivit alltför lata på sistone, de har glömt bort vad det innebär att kämpa för sina liv. De går här och blir tjocka, apatiska och dumma. Redet lider, det skulle må gott av lite faror."

 "Är det anledningen till allt det här? Är det DÄRFÖR du släpat hit Njord, utsatt dig själv, Henning och hela Redet för fara och startat ett krig? För att du tycker att Redets invånare är TJOCKA!? Se på dig själv då, du är definitivt varken vältränad eller smal. Redets invånare är lyckliga, se dig omkring din dumma karl! Deras standard har aldrig varit så hög som nu, Henning har varit en jättebra kung. Och du en bra rådgivare. Varför gör du så här helt plötsligt?"

 "Angelica, du vet mycket väl varför det är krig nu," sade han högt. Sedan viskade han till henne, för det hade samlats en ring av nyfikna, lyssnande ankor: "Du får inte skrika sådana saker högt. Du vet att jag gör det här för att skapa fred bland ankorna, för att främja samarbete och ena alla Redets invånare. Det här med att de är tjocka är bara en liten detalj. Faktum är att ankor har börjat klaga här i Redet, vilket är ett tecken på att de haft det för bra för länge. Den här belägringen kommer att visa dem både hur bra de har det och hur trygga de kan vara. Dessutom blir de rika, och vi blir av med ett av stadens mindre angenäma problem. Var snäll och prata inte mer nu förrän vi kommer fram till vaktstugan."

 "Visst. Jag vill bara veta saker och ting. Jag avskyr att gå i mörkret och famla."

 "Jag lovar. Jag ska berätta allt du vill veta."

Knorre log. "Vad kan de tänkas vara ute efter?"

 "Jag antar att det är mig de vill prata med egentligen," muttrade Njord misstroget. "De vill se att det verkligen är jag."

 "Vem skulle tvivla ens på det här avståndet?" fnissade Rut, vilket endast gav henne en enögd, sur blick tillbaka.

 Knorre suckade. "Jag antar att vi får göra dem till viljes. Det här var oväntat."

 "Vilka följer med mig?"

 "Ååh, vi blir en perfekt trio!" fnissade Knorre. "Jag vet inte om någon parlamentering någonsin varit så fulländad. Jag ska givetvis dit, Kobbe ska med, och Angelica följer med."

 "Jag? Vad ska jag där och göra?"

 Knorre lade båda sina händer på Angelicas axlar. "Älskling, jag vill inte hålla dig utanför händelserna längre. Jag vill ha dig där det händer saker, utan att det för den sakens skull är farligt. Inga fler hemligheter för dig." Hon såg hur hans kläder buktade ut misstänkt mycket. Hade han något slags rustning där innanför?

 Njord skrattade sarkastiskt och fick henne att glömma Knorre utbuktande kläder. "Lite sent påtänkt kanske? Så som du behandlat henne hela tiden, och nu försöker du få henne att tro att hon kan lita fullständigt på dig. Du är fan nästan lika djävulsk som den ni är så rädda för, nämligen jag. Skillnaden mellan oss båda är att jag inte gör några försök att dölja min sanna natur."

 "Dra inga paralleller mellan oss två, Njord, enda likheten oss emellan är att vi planerar bra båda två. Jag varnar dig, om du försöker smita under vår parlamentering så..."

 "Händer vaddå? Tänker du hemsöka mig?" Sergeant Elsander tog loss kedjan som fjättrade NJord. "Om jag 'smiter' under parlamenteringen betyder det att ni som springer ut dit kommer dö. Tvärsäkert."

 "Och vad händer med dig då, Njord? Du får två riken mot dig istället för ett." De började gå ner för trappan. Utan att Angelica märkt någonting hade Kobbe anslutit sig till skaran på fyra personer som nu tog sig ner mot den östra porten. De kunde förstås enkelt glidflugit ner från muren och landat på marken, men dels vågade de inte ta risken att ge Njord fria vingar, dels ville de göra det här ordentligt, som i de gamla sagorna.

 "Vad som händer med mig? Efter att ha dödat er tre kommer mitt liv vara mitt eget igen. Javisst, Nori VII kommer fortsätta att jaga mig, men det kan han gärna få försöka med. Jag är inte rädd för honom, och jag är definitivt inte rädd för er heller. Vad vinner jag på att stanna kvar i dina bojor gentemot att mörda er och ta till flykten?"

 "Det är din sak att fundera ut," svarade Knorre torrt medan porten rasslade och öppnades. "Men tänk fort, för snart försvinner möjligheten."

 "Och det är bäst att du tänker rätt också," tillade Kobbe medan du gick ut från stadens beskyddande murverk. "Om du tänker fel så är du nämligen en död anka. Och det som dödar dig kommer inte efterlämna någon ärr." Kobbe smekte någonting han hade innanför dräkten, och vad detta ting var var föga svårt att lista ut.

 Tre individer gick för att möta de fyra från Redet halvvägs mellan murarna och belägringslinjerna. Den i särklass största av överläggarna kände ankorna igen på långt håll. Förutom Hjorvalt pekade Njord ut Edvard Svärd III's änka Isabella, samt den unge generalen tillika sonen Rickard Svärd. "Inget dåligt sällskap," viskade Angelica.

 "Och ingen av dem älskar mig. Ändå vill de ha mig tillbaka. Hela den här skaran av bannlysta ankor, vargar och hundar är i behov av min expertis."

 "Har jag ditt ord på, än en gång, att du inte kommer ta till vapen mot oss om vi försätter dig på fri fot? Så fria dina fötter nu kan vara efter allt du gjort."

 "Du har mitt ord, Knorre Af Anka, om det nu är värt någonting."

 "Det är bättre än ingenting."

 "Men är det verkligen det?" Njord böjde på nacken för att kunna se bättre under brättet på sin hatt.

 Innan Knorre hann svara anlände de tre andra överläggarna. Isabella gick i täten, Rickard gick ett halvt steg bakom henne till höger och Hjorvalt lommade fram en liten bit bakom de båda ankorna. Så här på nära håll såg vargen nästan kuvad ut. Isabella var den första som tog till orda med en inställsam och vänlig röst:

 "Vi vill alla ha fred, vill vi inte det?"

 "Vill vi?" undrade Rickard direkt, vilket gav honom en örfil av sin mor. Rickard kunde uppskattningsvis inte vara mycket äldre än Henning. Alldeles för ung för att vara general, tänkte Angelica.

 "Varför skulle vi ha tagit kontroll över Storkvacken, om inte för att vi ville ha fred? Vi vill ingen något illa, vi vill bara ha tillbaka vår kära Njord."

 Njord började av någon konstig anledning att frusta.

 "För att ni ville ha makt," sade Angelica, som inte lät sig charmas av den vackra kvinnans inställsamma röst. "Makt, pengar och mer krig. Herravälde, det var därför ni snodde åt er Storkvacken från den rättmätige kungen."

 Isabellas vackra, gröna ögon vändes mot Angelica och fylldes med avsky. "Vem är denna stackars kvinna som misstror främlingar så. Lilla vän, du kan inte ha levt ett lätt liv. En sådan misstro mot andra pekar bara åt en riktning, och det är att du alltför många gånger i ditt liv blivit utnyttjad. Du var blind för ondska i din ungdom, sedan lärde du dig några hemska läxor och nu ser du fiender överallt. Jag tycker synd om dig."

 "Bespara mig din medömkan, hynda! Jag förstår redan efter två minuter vad du är för sort. Hur många män har du legat med för att få som du vill? Hur många potentiella pappor har den här stackars lille Rickard?"

 Rickard drog sitt svärd snabbt som ögat och tog ett steg fram mot Angelica. "Du talar inte till min mamma på det där sättet!"

 "Ett steg till och du är dödens," halvsjöng Kobbe muntert. "Moderns Blod kanske inte dödar på en gång, men dödar gör det. Svara min dam på hennes fråga."

 Kobbe stod med blåsröret mot munnen i ena handen och med tre nya pilar i den andra. Angelica själv hade instinktivt fört handen innanför klänningslivet och kramade en dolk. Knorre stod och höll i Njord och såg olycklig ut. Njord log stort. Hjorvalt tittade oavbrutet på Njord, Isabella hade en hand på sin sons axel och färgen i Rickards ansikte steg av återhållen vrede.

 Isabella svarade med kyla i rösten: "Edvard Svärd var den enda man jag någonsin älskade, och han är givetvis far till alla våra tre barn." Hon lade huvudet på sned. "Till skillnad från, om spekulationerna är sanna, dig. Jag har hört att din son Hennings härkomst är högst tvivelaktig."

 Knorre harklade sig och bytte ämne på ett så osmidigt och uppenbart sätt som bara besvärade män kan: "Hjorvalt, du har varit en stygg varg. Sade inte jag åt dig att avstyra den här belägringen?"

 "Jo du sade det, och du trodde väl att jag skulle göra det också? Faktum är att jag ändå gjorde ett försök, men det blev som du kanske förstår inte så uppskattat."

 Isabella skrattade kallt. "Jadå, Hjorvalt försökte faktiskt säga åt oss att gå fredligt fram, vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget står här. Jag upprepar återigen, vi vill ha Njord Ärrnäbb nu."

 "Och vad tjänar vi på att ge er honom?"

 "Vi går härifrån för att aldrig någonsin återvända. Duger inte det? Om ni ger oss Njord så slipper vi kriga."

 "Men du förstår inte, det är ju precis det jag vill."

 Isabella såg högst förvirrad ut. Njord brast ut i ett gapskratt. "Tänker du fortfarande driva igenom den där skiten? Snälla Knorre, varenda jävel fattar ju att det inte är på allvar vid det här laget. Ditt fejkade 'krig' spelar ju för fan ingen roll längre. Varför kan du inte bara släppa mig nu? Jag börjar tro att du inte är en man som står vid ditt ord."

 "Det är jag, men först måste ni stå vid era egna ord. Ni måste belägra staden i minst ett dygn, sedan kan jag släppa Njord till er."

 "Och vad händer om ett dygn?" Rickard hade stuckit tillbaka svärdet i skidan igen och stod nu med knytnävarna dinglande i sidorna. "Kommer förstärkningar någonstans ifrån, så att ni kan förgöra oss? Tror du att Henning, din förmodade son kommer tillbaka imorgon? Om du tror att de värdelösa ankorna från Norikland kommer hinna hit på bara ett dygn till så tror du jävligt fel."

 "Du har, kanske föga överraskande, fel på samtliga punkter utom en. Ankorna från Norikland kommer inte hinna hit imorgon, det var rätt. Vi väntar inte på förstärkningar, men vakterna och ankorna i staden måste lära sig hur det är att enas mot en fiende. De har varit alltför lata på sistone. Ni behöver inte överdriva och ni behöver inte göra några dumdristiga saker, bara försök få det att se äkta ut."

 Ankorna från Norikland suckade irriterat. "Det här är ju bara knäppt. Men okej, vi gör som ni säger. Imorgon vid denna tidpunkt ska Njord vara tillbaka hos oss, annars...!"

 "Överfaller ni oss på riktigt? Skulle det vara ett hot?" Kobbe flinade.

 "Lita inte på honom, för helvete!" skrek Njord plötsligt. "Om ni gör som han säger går ni rakt i fällan!"

 Rickard drog sitt svärd igen.

 "Vad för fälla?" frågade Isabella intresserat.

 "Vad det än är han har tänkt ut är det en fälla. Lita inte på honom!"

 "Tack Njord, men jag har en känsla av att Knorre är en man som står vid sitt ord. Vi ses imorgon."

 De tre delegaterna från Noriklands lilla trupp vända på klacken och började gå, och snart gjorde de fyra från Redet det också. Tankarna snurrade i Angelicas huvud. Hon såg alla undrande ankor uppe på murarna, såg att det viskades om vad som kunde ha hänt nere på parlamenteringsfältet. I samma ögonblick som hon såg ankor peka och hörde suset från publiken vände hon sig om. Men då var det redan för sent. En sekund senare kom skriken och varningsropen.

 Ljudet av tunga, snabba tassar slog emot henne ögonblicket innan hon hörde ett skrik från Kobbe. När hon vände sig om såg hon Rickard sitta ovanpå Hjorvalts rygg med svärdet rött av blod. Kobbe låg på marken med blåsröret kluvet i två delar. Knorre var redan luftburen och bortom fara. Njord sträckte sig upp för att få tag på Rickards utsträckta vinge. Långt borta kunde hon höra Isabellas förfärade protester, men de spelade ingen roll. Det som spelade någon roll var att Njord höll på att komma undan.

 Plötsligt såg Rickards huvud ut att explodera i en kaskad av blod. Hela ansiktet var rött och blod rann i mängder. En projektil kom farande och åstadkom samma effekt igen. Angelica såg sin chans, medan hon undrade var i helvete stenarna och allt blod kommit från. Hjorvalt hade uppenbarligen råkat ut för samma sak som Rickard, och nu sprang han runt och slog sig själv i ansiktet med tassarna.

 Angelica, född på gatan och inadopterad i släkten Brandnäbb efter hennes makes död och hennes sons tillträde till tronen, kastade sig fram mot den flyende Njord. Hennes vingar slog i luften för att ge henne fart och Njord, som precis stått och sträckt sig efter en hjälpande hand, befann sig i ett ögonblicks förvirring. Det ögonblicket var allt Angelica behövde. Hon flög genom luften och landade tungt med hälen på Njords fot. Stilettkniven som utgjorde klacken på skon gled igenom Njords platta fot och borrade sig ner djupt i den mjuka, ännu daggvåta marken. Njord skrek och hans tilltänkta räddare torkade sig i ansiktena medan ännu fler projektiler träffade dem. Angelica drog fram dolken som hon hela tiden fingrat på och tryckte den mot Njords strupe.

 "Parlamenteringen är över," sade hon hårt. "Ni kan dra tillbaka och inleda belägringen, som ska pågå i exakt ett dygn. Sedan, om ni är duktiga, ska ni få tillbaka er Njord mot löftet att aldrig komma inom Ankrikes gränser igen."

  Njord försökte komma loss, men ju mer han slet för att få loss foten, desto ondare gjorde det. "Hjälp mig, era oduglingar!" skrek han.

 "Rid hem och starta belägringen. Fången följer med oss. Om du försöker fly en gång till så tvekar jag inte att använda kniven," väste hon till Njord. "Knorre kanske ser någon nytta med att hålla dig vid liv, men jag gör det inte. Tänk på det, Ärrnäbb."

 Under fortsatt bombardemang från Knorre, som var hela källan till projektilerna, återvände Rickard och Hjorvalt till de Noriklandska leden. Angelica lyfte på foten och började marschera Njord tillbaka mot Redet. Kobbe kom stönande på fötter och Knorre anslöt till de tre andra med ett gapskratt.

 "Jag trodde nästan att du dödade Rikard när jag såg allt blodet i hans ansikte. Vad var det du kastade egentligen?"

 Medan de gick tillbaka och Knorre försökte sluta skratta kunde de känna allvar och undran strömma mot dem från muren. Nu blir det kanske en riktig belägring trots allt, tänkte Angelica och kände iskylan sprida sig för första gången idag. Rädsla.

 "Jag visste att de skulle försöka ta honom tillbaka," fnissade Knorre häftigt, och det dröjde en halvminut innan han kunde få fram nästa sammanhängande fras. "Det var inte blod du såg, men det var lika effektivt för att tillfälligt förblinda dem. Jag misstänkte att det här skulle hända, så jag hade laddat upp med en ordentlig omgång ruttna tomater."