Ulf Aflin vek upp en flik av duken och kikade ut. Han såg Barista försvinna in i en gång tillsammans med den märkliga damen. De var ensamma nu, vilket han signalerade till sina vänner i kärran.

 "En sjuhelvetes imponerande uppvisning, Homeros!" utbrast Henning viskande. "Var lärde du dig allt det där?"

 Homeros, som tagit av sig munkavlen och nappen tidigare, gjorde en ansats att buga sig sittande. "Rösten är mitt främsta vapen, och jag har skolat den och tränat den i hela mitt liv. Imitationsteknik och buktaleri lärde jag mig när jag fortfarande var lika dunig som Barista."

 "Barista är inte dunig," sade Ulf skyddande.

 "Det är i alla fall imponerande," sade Henning. "Nu har vi makten över både Mor och Far. Vilken tur att du följde med oss Mero!"

 Ulf fnös. "Men vad ska vi göra nu då? Det visade sig tydligen att de här Sammansvurna inte var riktigt lika blodtörstiga som vi befarat. Nu har vi dessutom ett oövervinneligt medel att styra dem dit vi vill att de ska gå. Jag får medge att det var inte dumt av dig att så fort greppa vem det var de dyrkade, Homeros. Men vart ska vi styra dem nu?"

 "Mot freden," svarade Henning direkt. "Vi har nu chansen att lära dem att göra gott för sig. Det är den vägen vi måste leda in dem på."

 "Har du några förslag på hur vi ska göra det?"

 "Du har redan lett in dem på rätt väg. Fortsätt på det hållet bara. Säg att de måste vara öppna med att de dyrkar Döden och Livet efter detta, och att de ska sprida sin tro till alla som vill lyssna. Säg åt dem att hjälpa ankor till andra sidan när dessa ankor känner sig redo, men att annars aldrig ta någon annans liv. Deras syfte måste bli att hjälpa gamla, sjuka och skadade ankor att klara sig om de vill leva, eller lugna dem om hoppet är ute. De får gärna fortsätta sprida sin tro om att vi alla fortfarande lever i Ankmors mage och att den riktiga världen väntar där ute. Låt dem sprida fred och hopp!"

 "Bra idé! Men vi då? Vad ska vi göra? Vi kan väl inte bara hoppa fram och säga hej helt plötsligt? Hur ska vi ta oss här ifrån?"

 "Ulf, min vän. Vilken tur att du påpekade detta. Vad sägs om att tala om för de Sammansvurna vad de ska göra, säga att när morgonen gryr så kommer varken mor eller far att säga ett ord igen ifall de Sammansvurna gör rätt. Vi ger dem deras uppgift och tydliga instruktioner, sedan dricker vi alla till sömns."

 "Det finns fler hakar," fortsatte fäktningsläraren. "Anledningen till att vi kom hit till exempel. Skatten som dessa varelser stulit från Storkvacken. Och den mystiska, hemska varelsen som flyger ut om natten."
 "Det skulle ju Barista fråga om. Den där kvinnan skulle ju svara på allt han ville veta, om du minns. Det måste bli senare frågor att lösa."

 Henning försökte komma på någonting att prata om, men han lyckades aldrig. Planen var glasklar. När Barista återvände så skulle de ta reda på vad han fått veta, de skulle ge Hennes Sammansvurna ett nytt ändamål, de skulle fila på de sista planerna när de visste mer och de skulle slutligen dricka de Sammansvurna till sömns och smita ut i nattens mörker för att aldrig mer återvända. Förhoppningsvis med Storkvackens skatter i bagaget. Sedan var det bara att ta sig hemåt.

 Det hela verkade nu så enkelt i Hennings värld att det kändes konstigt att vara på ett så här lätt äventyr. Deras förmodade fiender blev grundlurade och stod nu till äventyrarnas förfogande. Han började inse att det inte var själva äventyret som var det saftigaste, utan vägen dit. Han hade lärt sig så mycket på vägen, mognat och vuxit som person. Hans pappa skulle ha varit stolt över honom. Gastroknugum, en mäktig och stark man som styrt Ankrike med fast men vänlig hand. Och blivit giftmördad genom en konspiration mellan den dåvarande drottningen Anna Af Anka och den fruktansvärde stinkbomben Rågbald Snuskfot. Annas utomäktenskapliga son. Bara tanken gjorde Henning illamående. Han skulle bli en bra kung, och sköta ordentligt de uppgifter som han under det gångna året mer eller mindre försummat.

 De väntade på att Barista skulle komma tillbaka. Han dröjde. De väntade en bra stund. Under en tystnad som började bli alltmer irriterande. "Vad tror du han håller på med?" undrade Homeros efter ett tag. "Tror ni att han... tar sig friheter med Henne?"

 Ulf drämde till honom på näbben och väste. "Det skulle han aldrig göra! Barista är den raraste och gulligaste anka som finns, han skulle aldrig våldföra sig på någon."

 "Det kanske är tvärtom då," mumlade Homeros surt. Han hade hoppats att ingen av de andra skulle höra, men det gjorde de båda två.

 "Säg inte så!" Ulf ansikte var otydligt i det dåliga ljuset, men Henning kunde ändå avgöra att Homeros just gjort en tavla.

 "Du skulle inte ha sagt det där," viskade Henning i ett försök att släta över det hela. Ett fåfängt, hopplöst försök.

 "Om någonting hänt med Barista så ska jag personligen göra den skyldige till en nåldyna med mina svärd. Om du så mycket som andas orden att någonting hänt med Barista en gång till, då tror jag att jag börjar med dig bara för att jag är orolig. Var därför vis och håll din mun, innan nappen åker dit igen."

 Henning andades ut. Ulf hade förstått stundens allvar och hållit sin röst på en viskande nivå. Om inte för den av fiender överfulla grottan hade säkert Ulf gormat och gjort mer än att bara hota. Barista hade blivit hans nya personliga skyddsling, precis som Henning en gång varit.

 "Jag tror jag hör dem," sade Henning samtidigt som Homeros såg ut att vara på väg att ta upp den lönlösa kampen. Och mycket riktigt, ljudet av tvåpar fotsteg genom den trånga gången kom närmare. Han hyschade sina kompanjoner och lyfte upp dukfliken ytterst lite. Han såg de båda komma gående i samspråk med varandra och släppte snabbt ner fliken igen. "Det är de," mimade han. De andra nickade.

 "Så mannen ljög alltså?" frågade Barista högt och tydligt. "Ni har inte stulit några skatter från Storkvacken."

 "För andra gången idag, nej! Vi stjäl inte från någon."

 Henning, Ulf och Homeros tittade på varandra. Eller rättare sagt: Ulf och Henning utväxlade förfärade blickar och Homeros försökte desperat få ögonkontakt med de andra utan framgång.

 "Ankmor, har ni kommit fram till något?"

 Homeros satte sig i rätt ställning och fuktade strupen. Sedan steg den godhjärtade kvinnorösten ur hans mun men hamnade några meter ifrån dem, alldeles där Ankmoders staty stod. "Min make och jag har kommit fram till att det är dags för oss att avslöja vad våra Sammansvurnas uppgift egentligen går ut på. Samla alla dina undersåtar, det är dags för er att slå in på den väg som det från början var tanken att ni skulle gå."

 Kvinnans höga, tunna röst ekade ut i grottan när hon kallade alla sina anhängare till sig. Av ljuden att döma så var det detta alla de församlade hade väntat på i över en halvtimme.

 "Mina barn!" utbrast Homeros med Ankmoders röst när trampet av fötter avtagit. "I ert långa liv här i min mage har ni trott att ni utfört min vilja. Ni har gjort det med nit och aldrig sviktande tro, men sanningen är den att era handlingar bara förvärrat allting. Ni har dödat oskyldiga som inte varit redo för den riktiga världen. Mitt syfte och hopp var att ni skulle älska mig och dyrka mig, men ni har istället skickat mina barn till en för tidig död och vidare in i lidande. Jag kan inte klandra er, för jag var inte tillräckligt tydlig med vad jag ville.

 "Men nu tänker jag vara det! Det är min - och även min makes - uttryckliga vilja att ni lämnar den här grottan när dagen gryr, och ger er ut i världen och sprider min lära till alla som vill lyssna. Tvinga ingen att ansluta sig till er och döda aldrig någonsin någon som inte är redo. Hjälp istället dem vars ljus snart skall släckas att finna ljuset på andra sidan. Berätta sanningen för dem, att eftersom de nu är döende är det Ankmors vilja att de föds in i den riktiga världen. Där finns det paradis ni hela tiden beskrivit, men det är bara till för dem som får gå hädan utan er hjälp. Om ni själva dödar någon så kommer den ankan inte vara redo för det som väntar.

 "Så sprid ut er i världen, mina barn! Var öppna med att ni dyrkar mig och döden, och låt alla som vill ansluta sig till vår skara. Men tvinga ingen, och bruka aldrig våld! Kom ihåg att Religion är till för dem som vill tro på det, inte för dem som tvingas in i det. Paradisvärlden väntar på andra sidan, varesig man tror på den eller inte, men endast de godhjärtade och välvilliga ankorna hamnar där. De som brukar våld i ondsint syfte, för dem väntar ett hemskare öde.

 "I morgon dag slår ni in på er nya väg. Ni börjar med Skrägelul och visar er goda vilja och berättar om er tro. Därefter sprider ni er ut i världen och predikar för alla som vill höra att livet efter detta är ljuvare än någon kunnat hoppas på. Det vet jag, för det är jag som placerar er där. Ikväll, inatt, mina barn, ska vi dricka för er hälsa och er nya uppgift. Barista, son till Kurt; Servera mina trogna tjänare ditt allra godaste kaffe!"

Ingen rörde sig i den stora grottan. Ingen andades. Att döma av de Sammansvurnas reaktioner hade de aldrig förut hört Ankmor tala. Edellens ögon var alldeles våta när hon med beundran i blicken tittade stint på liknelsen av en anka uthuggen i sten. Ankmoder talade igen med en djup och vis röst.

 "Alltför länge har du varit ifrån mig, Fadern till alla barn. Var har du varit?"

 Ankfader svarade med sin vänliga, starka röst: "Jag har blivit fördröjd. Dessa varelser som dyrkar dig har aldrig kommit sig för att introducera oss för varandra. Mor till mina barn, jag har letat efter dig så länge!"

 "Du måste förlåta mina anhängare," sade Modern. "De gjorde bara vad de trodde var rätt. De älskar mig. Men jag vet ju lika väl som du att de fortfarande tillhör dig. De är inte fulländade ännu, därför begår de lätt misstag. Vi vet ju hur det brukar vara."

 "Jag lovar!" snyftade Edellen. "Jag lovar att jag gjorde vad jag trodde att ni ville. Det var ju rätt, jag såg dina tecken och läste dem! Hettan i stenen, rörelserna som var sparkar! Det var ju dina tecken alltihop."

 "Mitt kära barn," sade Ankmor med en liten strimma av sorg i rösten. "Jag vet att du handlade utefter det förstånd du besitter. Men du skickade oskyldiga till att dö i förtid, och på så vis födas för tidigt in i en värld de inte var mogna för. Genom din okunskap och dina misstolkningar har du förstört livet för många. Jag har gråtit länge inombords, och det är mina snyftningar som skakat om berget vid ett flertal tillfällen."
 "Men... Men Ankmor, varför sa du ingenting då? Du kunde ju stoppat mig. Alla dessa tillfällen... Alla dessa förstörda liv..." Edellen bröt ihop i en gråtande hög.

 "Jag visste inte att jag kunde prata. Det var inte förrän Ankfader tilltalade mig som jag kom ihåg att jag hade en egen röst. Så länge jag stått här i grottan har sådana som du hävdat att ni pratar med min röst, så jag trodde inte att jag hade någon egen. Det visade sig att jag hade fel."

 "Åh, Moder, jag har svikit dig! Har ingen av de som sänts vidare klarat sig?"

 "Ungefär hälften," svarade den som de Sammansvurna endast omnämnde som Henne efter en viss tvekan. "Dessa galenskaper måste få ett slut. Låt mig överlägga i fred tillsammans med min länge försvunne make. Låt den unge man i denna församling som utförde min verkliga önskan göra det han kom hit för. Barista, son till Kurt, du måste ha många frågor angående allt det här. Min tjänare och röst skall svara sanningsenligt på allt du frågar, tills du inte har mer att fråga. Sedan är det dags för alla att dricka kaffe. Alla som inte är Barista eller min egen röst på jorden: Bege er utom hörhåll och vänta på Baristas order."

 Fyllda av beundran över det under de just bevittnat transporterade sig Hennes Sammansvurna till behörigt avstånd från de nyligen återförenade. På Faderns order körde Barista fram vagnen med alla dess invånare till statyn av Henne. Medan han körde hörde han den svagaste av viskningar inifrån vagnen, så tyst att endast han hörde, vilket han fick anstränga sig för. "Det här går bra. Avlägsna Henne så att ingen tjuvlyssnar på oss. Vi måste fundera."

 Det var Hennings röst. Barista hade vett nog att inte prata tillbaka och vett nog att förstå vad Henning menade. Han körde fram vagnen till statyn av Ankmor där Edellen stod och väntade. Med uppbådandet av det mod han hade såg Barista Edellen rakt i ögonen och sa: "Paret vill lämnas ifred. Låt oss gå någon annanstans där vi kan prata ostört."

 Bakom statyn av Ankmor fanns en gång in i berget, en trång och mörk korridor som Edellen ledde honom in i. De gick inte många meter förrän gången vidgade sig till en ny, mycket mindre grotta. "Mitt personliga tillhåll," sade hon frånvarande.

 Rummet var knappast inrett alls. Några halmstrån på golvet utgjorde troligtvis vad som tjänade som säng. En hink med vatten stod i ett hörn och en fackla hängde på väggen. På golvet låg också en matta och ett vattenkar, annars var rummet fruktansvärt tomt och torftigt. Edellen satte sig på halmstråna och tecknade åt Barista att slå sig ner på mattan.

 "Det här är en lycklig dag för mig," viskade kvinnan mitt emot honom. Hon såg mycket mindre ut här inne än hon gjort ute hos Ankmor. Här utstårlade hon svaghet, och rösten var inte det enda som var skört hos henne. Barista kom på sig själv med att tycka synd om den vilseledda varelsen.

 "Varför gråter du då?"

 Hon lyfte sitt tårdränkta ansikte. Hennes glasartat glansiga blick mötte hans kaffefärgade, vänliga, oskyldiga ögon. Hon började snyfta ännu mer. "Jag tänker på alla de stackare i vilkas öron jag viskat lögner. Jag tänker på alla de stackare som genom mitt ord har fått lida och dö i tron om att det var 'det rätta'. Har du någonsin dödat någon, Barista son till Kurt?"

 "Aldrig i hela mitt liv!" utbrast Barista förfärat.

 "Du kan du inte veta hur det känns. Med mitt ord och min falska tro har jag mördat nästan ett hundratal oskyldiga! ETT HUNDRATAL!" Nu grät hon öppet. "Då trodde jag att jag gjorde en god gärning, jag trodde att det var rätt! Men nu kommer Mamma och säger att allt jag gjort har lett till lidande och sorg. Hur kan jag gå vidare?"

 Stackars Barista hade inte en aning om vad han skulle säga. Båda hans färdkamrater hade redan dödat ett flertal varelser, både korpar, ankor och andra djur, men han själv hade inget blod på sina händer. Han skakade bara på huvudet och såg medlidsamt på Edellen. När Barista inte svarade fortsatte hon.

 "Jag står inte ut med mig själv längre. Det gjorde ont redan när jag höll på med det, men då intalade jag mig att de skulle få det mycket bättre på andra sidan. Nu... Åh, hur ska jag kunna leva med mig själv? Leva med vad jag har gjort? Barista, du verkar vara en så rar och oskyldig anka. Lova mig att du aldrig, ALDRIG tar någon annans liv. Det är så fruktansvärt hemskt att leva med. Jag ser deras ansikten framför mig, jag ser dem allihop som om de vore här i detta nu." Hon spärrade upp ögonen. "De har kommit för att fördöma mig." Hon pekade med ett darrande finger på väggen mitt emot ingången. Hennes röst var hemsk, full av skräck och skuld. "De är klädda i svarta kläder med långt nerdragna huvor. Ändå ser jag dem, jag känner igen varenda en!" Paniken i hennes röst var av ett helvetiskt slag som Barista aldrig förr hört, och han hoppades att han aldrig behövde höra någonting liknande igen. "Alexander, Robert, Andreas, Kristian, Fjodor. Jag ser dem allihop. De kommer närmare! Snälla Barista låt dem inte ta mig. De har kommit för att ta mig med till den andra sidan!"

 Plötsligt dök en kniv upp i Edellens hand. Den måste ha legat gömt under sängen. Hennes våta ögon stirrade stint på någonting som inte gick att se, och hennes hand kramade krampaktigt om knivens skaft. "Försvinn," viskade hon skräckslaget. "Vik hädan!" Hon pep värre än Barista hade gjort när Mero förhörde honom.

 Barista kom på fötter och gick långsamt en stor runda runt henne för att undvika att hamna framför kniven. Hennes ögon verkade inte se honom. Den späda kvinnan darrade som ett asplöv. "Jag är inte redo än," snyftade hon.

 "Det var inte vi heller!" väste Edellens inre demon med Alexanders röst. "Du berövade oss våra liv med dina falska lögner. Du förtjänar inte den nåd som Modern har givit oss. Vi har hamnat i det sista Helvetet, dömda att aldrig mer beblanda oss med de levande. Resten av Evigheten måste vi, som på grund av dig misslyckades i Livet efter detta, genomlida i vetskapen att vi aldrig fick leva på riktigt. DU stal det ifrån oss!"

 Edellen backade undan från demonerna i sitt huvud så långt det lilla rummets väggar tillät. Det var långt ifrån tillräckligt. De döda ankorna i sina hundratal kom närmare och närmare. "Du vet vad du måste göra," sade en av dem och pekade på kniven. "Endast genom att frivilligt ge upp det liv du lever, det liv du stal från oss, kan du undkomma ditt öde. Stöt kniven i din egen hals så slipper du lida. Du kan välja den svarta, livlösa avgrunden, där du slipper alla känslor och alla kval. Ligg still tills världen går under, bara upphör att finnas. Då, och endast då, skall du finna den frid du söker."

 "Jag vet vad jag måste göra." Edellen vände på kniven och riktade den mot sig själv. Hennes hundratals dödsoffer stannade och log mot henne. "Det är det enda sättet," viskade de hundra rösterna i kör.

 Men samtidigt som hon tänkte stöta till uppenbarade sig en skinande vit ängel. Med pipig röst påminde han henne om att de inte fanns någon annan i rummet och att hon måste lugna ner sig. Långsamt återvände hennes medvetande till det rum som hon egentligen befann sig i. Demonerna var borta, kniven låg på golvet och den vita, rena ängeln stod och höll henne i famnen. Den lilla ankan som hon tog för en ängel var alldeles blöt i sin fjäderskrud, och kvinnan som Barista i sitt stilla sinne kallade Edellen insåg att det var hennes tårar som dränkt ner hans fjädrar.

 De satt kvar på liknande vis i en lång stund innan någon av dem fann orden.

 "Lova mig att du aldrig någonsin berövar en annan varelse livet," viskade Edellen till sist. Barista var den mest oskyldiga varelse hon någonsin mött, han fick bara inte gå förlorad.

 "Jag lovar," sade Barista stilla.

 Därefter blev det tyst igen. Edellen satt så nära Barista hon kunde och lät hans lugn och ungdomliga oskuld vara hennes balsam. Sakta återvände hennes sans och skuldkänslorna som stormat inom henne bedarrade.

 "Vad var det du hade att fråga mig?" viskade hon efter ytterligare en stunds tystnad.

 "Hur lyder din egen historia? Varför kom du hit för att göra det du gör?" frågade han stilla.

 Edellen suckade. "Jag minns inte hur jag kom hit. Det här är det första och enda hem jag någonsin haft. Jag antar att jag blev bortrövad någon gång när jag var liten och blev uppfostrad här. Jag minns att det fanns en kvinna innan mig som gjorde vad jag gör. När hon blev gammal nog kastade hon sig utför berget och lät mig ta över, men inte förrän hon lärt mig att tolka Moderns signaler. Hela mitt liv har jag byggt upp runt föreställningen att Ankmor vill föda fler ut i den riktiga världen, men idag rasade den världen samman." Hon började gråta igen.

 Barista funderade över hur han skulle kunna byta ämne utan att verka okänslig. "Men om det är Ankmor det handlar om, varför finns här då andra djur också?"

 "De tror på en egen Moder, men här kommer alla samman. Det handlar om världsalltets Moder, Modern som skapade Allt. Det är bara Ankorna i församlingen som dyrkar livet efter detta, de andra dyrkar Modern för det de har nu. För att de finns."

 "Hur finansierar ni det här egentligen?"

 "Finansierar? Hur menar du? Vi skaffar vår egen mat och sköter våra egna sysslor."

 "Är du säker?"

 "Det är klart jag är säker!" Hon lösgjorde sig ur hans grepp och backade förnärmad undan. "Vad är det du antyder?"

 "Äsch, bara något jag hörde på gatan." Barista försökte avvärja hennes plötsliga ilska. "Men ni beger er väl aldrig iväg så långt som till Storkvacken."

 "Det gör vi absolut inte. Jag tycker inte om dina frågor."

 "Jag avsåg inte att göra dig upprörd. Det måste vara dina skuldkänslor som har fått dig ur gängorna. Vill du ha en kopp kaffe?" han lutade sig närmare och viskade. "För du vet... Kaffe löser alla problem."

Barista darrade av mer än bara nervositet, vilket han även det hyste stora mängder av. Mamma? Det kan inte stämma. Hon är ju död...

 Den stora grävlingen som försökt stoppa honom makade på sig så att han kunde köra fram vagnen på skakiga hjul. Hundratals ögon var fästa på honom och ankhuvudet medan han sakta körde fram vagnen och bad till Ankfader att deras plan inte skulle genomskådas. Min mamma söp ihjäl sig. Det var ölet som tog livet av henne. Hon kan inte vara här...

 Bakom sig hörde han hur djuren i grottan slöt upp sig bakom honom och följde i hans kölvatten. De spärrade av utgången. Nu kunde han bara gå framåt. Folk muttrade, mumlade och viskade när han gick förbi. Facklor satt utspridda i den stora grottan och spred sitt otillräckliga sken över den brokiga skaran. Hennes Sammansvurna utgjordes till största delen av ankor, men Barista såg även andra djur, både större och mindre. Förutom den som stoppat honom fanns det ytterligare tre grävlingar. Han skymtade en rävs brun-röda päls och åtminstone två igelkottar. Här uppe i bergen? Igelkottar? Mycket ska man vara med om innan kaffet kallnar... En stor älg tornade upp sig i högen i all sin majestät, men inte ens den stora älgen var i närheten av att slå i huvudet i taket. Det var det som oroade Barista mest. Taket syntes överhuvudtaget inte. Ibland kunde han tycka att det rörde sig där uppe, men det kunde lika gärna ha varit facklorna och rädslan som spelade honom spratt. Väggarna bjöd på ett flertal gångar som ledde åt andra håll i vad Barista antog var ett enormt grottsystem, men vägen som öppnades för honom var rakt fram, i slutänden av den stora grottan.

 Det enda som hördes var droppande av vatten någonstans i grottan och de Sammansvurnas viskningar som blandades till ett irriterande surr. Längre fram i grottan, vid vad han antog skulle vara hans mål, syntes en stor stenstaty. Bredvid statyn, som var misstänkt likt en anka, stod en kvinlig anka med en fackla i handen. Hon såg späd och liten ut, men ändå större än han själv. Det var omöjligt att avgöra hennes ålder, men en sak var det möjligt för Barista att avgöra.

 "Du är inte min mamma."

 Kvinnan skrattade, ett hest och sprött skratt. "Det har jag aldrig påstått mig vara," sade hon med samma tunna röst som han hört innan. "Men likväl är du min son."

 Barista tittade sig omkring för att se om någon förstod vad hon menade. Ingen verkade lika förvirrad som han själv, de flesta stod och flinade. Kaffenarkomanen vände sig förvirrad till kvinnan igen. "Jag för medge att jag inte har någon aning om vad du snackar om. Om du inte är min mamma - vilket jag vet att du inte är - hur kan jag då vara din son?"

 "Precis, där har vi det lilla kruxet som de otrogna inte förstår. Jag är allas mamma. Jag är mamma till herr Bronx som stoppade dig tidigare och jag är mamma till älgen som du ser där borta. Men de är inte födda ännu."

 Barista blev bara mer och mer förvirrad. "Vad menar du? Grävlingen kan inte vara din son, du är ju en anka. Ankor föder inte grävlingar..."

 "Dumma lilla anka. De är inte födda än. Det är inte du heller. Jag är inte den som tryckte ut dem i den här världen, jag är den som ger er den nästa."

 När Barista inte visade några tecken till att förstå fortsatte hon. "Jag är känd under många namn, men de är alla mina. Vissa kallar mig för Döden, men det är så långt ifrån sanningen man kan komma utan att ha fel. Vissa kallar mig Livet, men det är inte heller riktigt sant. Paradis, Eden, det är allihop namn som skulle kunna stämma, men ingen gör det. Vad som förenar dem alla är att de syftar på livet efter detta. Vet du hur du hamnade där du är nu?"

 Stackars Barista var alldeles snurrig. "Öh, jag gick hit... Uppför berget."

 Kvinnan skakade på huvudet. "Kom närmare till mig, lilla anka. Ser du vad den här statyn föreställer?" Hon pekade på ankan av sten som tornade upp sig ovanför dem.

 "En anka?" gissade Barista, fortfarande lika förvirrad.

 "Duktigt!" utbrast hon, och några spridda skratt uppstod. "Men hon är inte vilken anka som helst. Det här, Barista son av Kurt, är min avbild. Känn på henne."

 Han rullade vagnen närmare och gick och kände på stenen. "Slät och fin..." konstaterade han osäkert. "Begåvat hantverk."

 Kvinnan skrattade återigen sitt tunna, spröda skratt. "Kan du inte känna hur det rör sig inuti henne? Hur det känns som om någonting... sparkar. Vill ut."

 "Nej," svarade Barista sanningsenligt.

 "Åh, din otrogna stackare!" hon lade handen på stenankan. "Det är en kvinna. Det som är inne i henne sparkar och vill snart ut. Det är snart dags för någon att födas!"

 Det sista skrek hon med sin papperstunna, gälla röst så att det hördes ut över alla församlade. Barista svalde. Henning och Ulf hade talat om för honom om offret på ankan Alexander och att de Sammansvurna sagt något om att födas. Han tyckte inte alls om det här.

 "Jaa, det gör den kanske..." sade han försiktigt.

 "Barista, unge anka. Framför dig ser du den levande och den förstenade versionen av Ankmoder. I hela ditt liv har du säkert trott att det var Ankmoder som förlöste dig in i den här världen, eller hur?"

 Barista nickade. Det här var bekant för honom.

 "Där har vi den lögn som viskats i era öron sedan den dag ni föddes. Ankmor har inte fött er ännu! Alla här inne är fortfarande ingenting annat än foster som är fast inne i Ankmoders enorma mage. Ankfader placerade er i den här världen, och när tiden är kommen så kommer vart och ett av djuren här inne att förlösas och födas ut i den riktiga världen."

 Bifall ljöd från alla håll.

 "Och ändå tar du med dig en avbild av Ankfader hit upp. Vet du vad det betyder?"

 Kaffeankan tänkte så det knakade, men han kunde inte komma på något svar som de kunde tänkas vilja ha. Besegrad skakade han på huvudet.

 "Så varför tog du med dig Ankfader hit upp?"

 Den här gången hade han svaret redo. "Intuition. Jag kände på mig att det var honom ni ville ha. Hade jag fel?"

 "Vanligtvis brukar det vara en avbild av Ankmoder som kommer upp i slutet av varje årstid," sade den som hävdade att hon var Ankmor. Hon tänkte tydligen efter och valde sina nästföljande ord med omsorg. "Men eftersom nu Fader kommer hit istället, och en vecka för tidig dessutom, måste det betyda att tiderna håller på att förändras." Hon höjde sedan rösten så att den återigen bar ut över grottan på ett närmast spöklikt sätt. "Jag säger att vi vänder seglet efter vinden! Vindarna vänder och vi måste segla åt det håll som Ankmoder blåser. Hon har skickat oss ett tecken!"

 Metaforen med segel och skepp kädes ytterst märklig här uppe i bergen och många av de församlade skruvade osäkert på sig. Det såg ut att vara fler församlade nu än tidigare. Troligtvis så hade ett flertal anslutit sig nyligen från grottans andra gångar när de hört att någonting var i görningen. Kvinnan - Baristas egen mamma hade hetat Ellen, och den här kvinnan kallade sig bland annat för Eden, så han bestämde sig för att kalla henne Edellen - fortsatte att bedyra att det var ett tecken från högre makter att Ankfader kommit in i grottan oanmäld och att de måste lyssna till vad Han hade att säga. "Så tala till oss, Ankfader. Varför är du här?"

 Det blev tyst i den stora grottan. Allas blickar var riktade mot huvudet som Barista fört med sig. Ingenting hände.

 "Fader?" undrade Edellen tvivlande. "Är du där? Har du något att säga till oss?"

 Det hördes kvävda mummel från vagnen och Barista var nästan säker på att planen höll på att spricka. Han skulle just bortförklara sig för Ankmoder när en djup och faderlig stämma plötsligt genljöd i rummet. "Min fru, min skapare av liv." Rösten verkade komma från det stora ankhuvudet utan att näbben rörde sig. Ett förväntansfullt mummel utbröt, som tystnade igen när det stora ankhuvudet åter tog till orda. "Min kära hustru... Jag måste meddela dig om att du här uppe har gjort fruktansvärda fel. Du har dödat ankor i tron om att de var redo att gå vidare in i nästa livet, men jag har sett resultaten på utsidan. De ankor som kommit härifrån har varit födda alldeles för tidigt och klarar sig inte länge på den andra sidan. Du måste låta de dö och födas vid den tid då de själva är redo. Inte förrän de till fullo mognat här i Moderns ljuva innandöme är de redo att möta den stora världen utanför. Detta måste du förstå."

 "Nej, jag lovar! De var redo!" snyftade Edellen. "De var redo i sinnet. Tiden var inne."

 "Jag talar inte med dig, bedragare," sade den främmande, faderliga stämman skarpt. "Låt mig tala med Henne själv."

 "Jag svär, jag talar med Moders röst! Hon har inte sagt någonting på åratal!"

 "Ni har fört hit dåliga kopior av Henne senast också. Vi har inte setts på åratal, jag och min hustru. Ankmor, är du där?"

 En djup och spänd tystnad infann sig. Alla spetsade öronen för att höra om Ankmor mot all för modan skulle säga någonting. När de hörde den nya rösten gick det som ett sus genom publiken. Stenfiguren som föreställde Ankmor talade! "Jag är här, Ankfar!"

Barista stannade vagnen och stönade. "Om ni pratar viskande så är det okej. Det finns ingen i närheten."

 "Jag måste verkligen..."

 "Det är nog dags att sätta på herr Homeros en blöja." Ulf fnissade, trots att han inte avsett att göra det. Bilden han fick upp i huvudet var bara alltför rolig. "En napp eller liknande hade nog inte heller suttit fel."

 "Okej," pep Barista där utifrån vagnen. "Jag kör in er i en dold grotta någonstans, så byter ni alla om till blöja och bebisateraljer. Vi fick nog med oss lite av det också bland gåvorna från Bennyro. Det verkar ändå vara jag som är den manligaste av oss."

 "Det där med blöjor är nog faktiskt ingen dum idé egentligen..." funderade Homeros. "Jag går med på det om mina kupékamrater gör det."

 "Aldrig i livet," sade Ulf äcklad.

 "Gå in och göra hjältedåd iförd blöja, napp och skallra?" Henning frustade av ironiskt skratt. "Varför inte? Det här börjar kännas mer och mer som en jävla gycklartillställning."

 "Det är nog faktiskt den bästa idén hittills," envisades Homeros. "På det sättet kanske vi kan ställa oss in hos Hennes Sammansvurna, gulla med dem och locka tillbaka de skatter ni är ute efter."

 "Kommer inte på fråga. Tänk hur den sången om mig skulle låta? 'Kung Henning och hans tappra mannar som gick in i en grotta full med fiender utklädda till jollrande bebisar.'"

 "Det skulle definitivt vara en sång med genomslag," yrkade Homeros. "Det har aldrig skett tidigare i historien. Tänk bara den stora spridning det skulle få: 'Babyn Henning och hans tappra, jollrande skara som iförda blöjor omintetgjorde den mest fruktade kulten i hela Ankrike.'"

 Vagnen började rulla igen.

 "Hördu Barista! Jag är fortfarande kissnödig!"

 En flik av den stora vita duken veks upp och släppte in lite kvällsljus in i vagnen. Baristas hand blev synlig och in for några vita tygstycken. De doftade lavendel. "Gör blöjor åt er själva när ni måste vå det gjort. Dit vi ska nu finns ingenstans att uträtta naturbehov på, för er del. Låt oss hoppas att lavendeldoften och lukten av kaffe döljer stanken. Och här får ni förresten, det är bannemig på tiden."

 Baristas hand blev återigen synlig. Tre nappar landade drypande på golvet av deras våning. De var indränkta med Baristas favoritdryck.

 "Kaffenappar..." Homeros tog upp en och synade den i det skumma ljuset. Vad är meningen med..."

 Längre hann han inte förrän Ulf ryckte upp en napp han också och tryckte in den i munnen på Homeros. Genast slet han åt sig ett av tygstyckena och band det runt Homeros näbb så tätt som det bara var möjligt. "Din uppgift, Homeros," väste han hotfullt.

 Den stackars sångaren som använde namnet Mero när han ville vara tuff, tittade bedjande på Henning. Kungen uppfattade blicken och flinade brett. "Hördu Ulf... Jag har aldrig riktigt lärt mig hur man gör... Vet du hur man knyter en blöja?"

 Det busigaste ansiktsuttryck som någonsin vidrört Ulfs ansikte mötte nu Hennings uppspelta ögon. Den gamle fäktningsläraren svarade med eftertryck: "Jag är inte riktigt säker... Men jag skulle nog kunna knyta en provisorisk blöja om det kniper. Med din kungliga tillåtelse..." Han böjde plockade upp ännu några tygtrasor.

 "Tillåtelse och välsingnelse," flinade Henning.

 Homeros började stöna högljutt och vifta med armarna. Henning höll fast armarna. "Din uppgift, Homeros," upprepade han. "Du får inte avslöja oss, och ingen av oss kan stiga av för uträttande av naturbehov. Du får gärna ta med det här i din sång om du vill... Det är upp till dig. Om du vill behålla din värdighet så låter du oss bara knyta fast blöjan och försöker hålla inne det som måste ut så länge du kan. Du har makt att skriva historia idag, och dessutom påverka hur den kommer framföras. Gör det bästa av situationen, okej?"

 Mero verkade förstå och acceptera situationen. Glöden i hans ögon slocknade och han slappnade av. Med en sur blick på först Ulf och sedan Henning lät han dem göra det som var nödvändigt.

 "Det är bara en säkerhetsåtgärd," bedyrade Ulf. "Ta det inte personligt."

 Homeros mottog behandlingen med en gnutta värdighet efter att han väl slutat bråka, och när han var klar var Aflin ganska nöjd. "Du var ju inte så dålig på det här," sade Henning till sin fäktningslärare och personliga beskyddare. "Det blev ju ett riktigt konststycke."

 Homeros såg fortfarande förödmjukad ut, vilket knappast var underligt. "När vi är färdiga här inne så är du välkommen till mitt hov," sade Henning mjukt. "Inte som bebis utan som hovskald. Ingen behöver veta hur motvilligt du följde med på den här resan och hur mycket du gnällde. Du måste bara sluta gnälla nu och hålla god ton och min resten av vägen. Förstår du?"

 Skalden nickade motvilligt och svalde.

 Kort därpå kom beskedet från Barista att han såg vakterna och porten. Nu måste de vara tystna och lita på den lilla ankan som fram till för ett år sedan inte visste någonting annat om världen än att kaffe löste alla problem. En stunds tystnad följde medan Barista gick runt den stora klyfta som man blev tvungen att gå runt för att komma till porten, och det enda som hördes var de gnisslande hjulen på Baristas silvervagn. Den var tungt lastad och hade varit i arbete hela dagen. Gnisslandet påminde Henning om när de ett år tidigare hade kört Rågbald till tronrummet på en mycket mindre vagn. Av någon anledning fyllde minnet kung Sven Svurlabb Brandnäbb Henning II med olust och förebådande.

 "Halt," hördes slutligen en barsk stämma, och vagnen stannade. "Vem går på vägen till Två och en Halv Mans grotta?"

 "Det är bara lilla jag," pep Barista inövat. "En halv anka, och på min vagn har jag ett ankhuvud stort som två ankor. Med denna vagn och detta huvud tågar jag in i grottan. Ensam."

 Bra gjort Barista. Mycket bra gjort.

 "Ja, Moder nåde oss," sade den andra vakten. "Han kommer med Huvudet, och en vecka för tidigt. Kom in, kom in!"

 Det var lättare än Henning kunde trott. För lätt. På något sätt gjorde det honom orolig.

 "Hennes välsignelse över er," pep Barista medan dörrarna gled upp. Ett stort sorl av röster slog emot dem.

 "Höhö, inte än," svarade den första vakten. "Och inte för dig heller, skulle jag tro. Men någon gång, min vän, någon gång. Gå in."

 Henning kunde se konturerna av de två vakterna genom duken när vagnen rullade förbi. Det blev mörkare, och det stadiga ljuset från solen som hela dagen lyst igenom duken ersattes av det omisskännliga fladdrande skenet från facklor. Baristas vagn gnisslade långsamt framåt.

 Ju längre in i grottan de kom desto tystare verkade det bli. Henning skulle ha gett mycket för att se vad som pågick där ute. Sorlet hade lagt sig och en spänd tystnad hade lägrat sig. Barista stannade vagnen.

 "Vem är du och varför är du här?" frågade en djup röst som knappast kunde tillhöra en anka. Henning vred sig och försökte se några konturer genom duken. En sträng blick från Aflin stillade honom.

 "Mitt namn är Barista son till Kurt, och jag kommer till er i denna timma med Huvudet!" Han sade det sista med så stor självsäkerhet som den lilla ankan kunde uppbåda. Ändå var det med darr på rösten han fortsatte. "Jag har även med mig andra gåvor och önskar prata med... Henne."

 Som genom ett trollslag kom viskningarna tillbaka. Inte lika högljutt som sorlet när de kom in, men ett hemskt viskande ändå. Vad säger de? Vad kommer hända?

 "Du önskar tala med... Henne!" dånade rösten. "Och vad har du för ärende som är viktigt nog för att störa Henne?!"

 "Ankhuvudet är till Henne." Viskningarna tilltog ytterligare vid Baristas svar.

 "Är du inte rädd?" frågade samma hårda röst.

 "Så att jag darrar," svarade Barista sanningsenligt.

 "Med goda skäl dessutom!" Det hördes ett rispande ljud som när ett svärd dras ur en skida. "Då har ni ingen rätt att träffa Henne. Hon tackar dig för huvudet och ber dig lämna grottan ögonaböj!"

 Den dåliga stämningen som osade i grottan kunde kännas genom duken. Hela vagnen skakade av Baristas rädsla.

 "Åh, håll tyst, din dumma lilla barnunge," ljöd en röst som Henning och Ulf genast kände igen. Det var den tunna, halvt viskande kvinnorösten som de hört dagen innan. "Du har inte rätt att neka honom tillträde."

 "Han... Han är inte en av oss. Det är emot seden..."

 "Han kommer med Ankhuvudet. Faderns Huvud. En vecka innan de vi sände ner skulle återvända med det. Det här är en gåva. Släpp fram honom, han har fler gåvor åt mig som jag kan acceptera."

 "Men... Men..."

 "Åh, din dumma jättebebis. Släpp fram Barista, son av Kurt genast. Ni kan inte hålla honom ifrån mig. Han är min son."

"Det är inte alls en grekisk anka!" protesterade Homeros högljutt. "Vem vet det bättre än jag? Det var en Trojansk häst, ingen grekisk anka. Du är bara så fel ute!"

 "Det är du som har fel, gaggiga gubbe!" kontrade Ulf Aflin. "Det var inte alls Trojanerna som kom på idén. Det var de som föll för bluffen. Grekerna var de listiga typerna, och därför är detta en Grekisk anka, ingen Trojansk."

 "Det är inte ens en anka," muttrade Homeros. "Det är bara..."

 "Ett ankhuvud på en vagn, javisst!" De hade fört den här diskussionen ett dussintal gånger redan och Henning var trött på det oändliga gnatandet. De hade spenderat gårdagskvällen och större delen av morgon och förmiddagen till denna strålande dag med att planera inför trippen upp till farans mitt. Efter en mycket stadig lunch på den Runda Osten hade de sedan givit sig iväg, Barista bakom vagnen och de tre fullvuxna ankorna listigt dolda under en lång duk. "Men vi ska inte in i Troja heller, vi ska in i Skrägeluls håla. De kommer släppa in oss."

 "Tänk om de inte gör det..."

 Henning gav Homeros en irriterad spark och sade åt honom att hålla käften. Stämningen var redan trängd utan att gamla diskussioner om historisk och politisk korrekthet. Vagnen befann sig redan på väg uppför berget och tre fullvuxna ankor låg och trängdes på dess nedre våning. De hade enats om att det var den säkraste planen, utifrån vad de visste. Homeros och Agnes hade båda berättat att en gång i kvartalet kom en dvärganka för att ta med ett ankhuvud upp till Två och en Halv Mans Grotta. Och den ankan gjorde alltid detta ensam. Därför föll det nu betungande på Baristas lott att köra de tre fullvuxna ankorna, ett stort ankuhuvud av dun, fjädrar och pinnar, och en hel vagn överbelastad med kaffe uppför det berget alldeles ensam. Modige, duktige och pikttrogne Barista hade gått med på detta utan större protester, något som värmde Henning i hjärteroten. Barista var troligtvis den ädlaste och finaste ankan av dem alla.

 Det hela hade varit Ulfs plan från början, och han hade blivit djupt road när det gick upp för honom att de skulle få genomföra den med självaste Homeros i vagnen. Homeros som var den ende i hela den kända världen som kunde dikta hela Illiaden ur minnet och hade skrivit ner den på pränt. Och nu skulle han få uppleva äventyret i egen hög person. Patetiskt nog verkade han själv inte uppskatta det något vidare. Han satt och tjurade och argumenterade med Ulf om vad som verkligen hänt vid Troja för tusentals år sedan. Ulf verkade vara väldigt påläst, överraskande påläst för någon som egentligen snarare vigt sitt liv åt svärd och sköld än åt böcker och penna. "Jag är en riddare i alla avseenden," hade Ulf sagt stolt när Henning uttryckt sin förundran. "En riddare måste vara insatt i allt från historia till politik utöver sin skicklighet med klinga för att vara en tvättäkta, ädel riddare."

 Ädel och listig som han var hade Ulf till slut gått med på att de skulle lämna allting som var tungt och överflödigt på värdshuset, vilket innefattade hans älskade, blänkande rustning. Även han hade dock veknat när Barista gått med på att köra vagnen, och han ville inte vara onödigt mycket till last för den stackars lilla ankan som drog ett ofantligt lass ensam bakom vagnen.

 "Jag vill att vi går igenom planen- en gång till," pep Barista flämtande medan vagnens främre del pekade starkt uppåt. Henning blev tvungen att motstå en stark impuls för att inte slänga sig ut och hjälpa kaffeankan med vagnen.

 "Som du vill Barista," sade Ulf tålmodigt för kanske den tjugonde gången.

 "Men vi har ju gått igenom den tjugo gånger redan," stönade Homeros otåligt.

 Henning blängde på skalden. "Om du är så förälskad i din egen röst kan du väl ta och sjunga upp våran plan så att Barista får höra den igen. Betänk bara, ditt kolli, att din främsta uppgift ikväll blir att sitta alldeles tyst och stilla här i vagnen medan Barista dricker kultisterna under bordet."

 "Som i sagan," suckade Homeros. Han verkade inte villig att prata om planerna igen utan stängde demonstrativt näbben. De andra var otroligt tacksamma för denna skonsamma gest som var avsedd att vara en bestraffning.

 "Allright!" sade Ulf entusiastiskt när det framgick att skalden som omväxling tänkte hålla näbben. "Så här lyder planen! Barista, så fort du känner att du blir trött så får du stanna och ta vilopaus. Vi har hela dagen på oss, så känn ingen stress. När vi kommer fram till de stora träportarna med vakter utposterade säger du..."

 "Jag är en halv anka, och det här stora huvudet räknas som två. Två och en halv man går in i grottan, med gåvor till Henne." Det märktes att Barista repeterat den här frasen många gånger tidigare. Men Henning kunde inte låta bli att undra om Barista verkligen skulle vara lika morsk i farans ansikte. De tankarna kunde han förstås inte yttra högt.

 "Bra Barista!" sade Ulf uppmuntrande, även det för säkert tjugonde gången. "De kommer garanterat att släppa in oss."

 "Och om de inte gör det?" frågade den evige svartmålaren.

 "Då hoppar du ut och sjunger en vaggvisa för dem!" Ulfs tålamod med trubaduren var mindre än vagnens första våning, som precis var stor nog åt de tre med lite luft emellan. Homeros harpa petate också Ulf i ryggen, vilket troligtvis var en bidragande anledning till hans irritation. "Om inte din vaggvisa får dem att somna så kanske de frivilligt hoppar ner för kanten i ren desperation att undkomma din röst! Sluta med dina förbaskade tjejfasoner nu!"

 Henning ville inta ta Homeros i försvar genom att anmärka på Ulfs ointelligenta kommentar om tjejfasoner, utan höll tyst. Homeros verkade också ge sig för tillfället.

 "Som sagt," fortsatte Ulf. "När vi väl kommit in är tystnad och diskretion vårt bästa vapen, här inifrån i alla fall. Barista, du söker reda på Henne, vad hon nu är för något, och erbjuder henne vårt stora ankhuvud. Säg att du hört Hennes nöd och att du kommer med Huvudet till Henne av ödmjukhet och en önska om välgång. Dessutom har vi andra gåvor med oss, gåvor som skall gå till Hennes Sammansvurna för deras trogna tjänst." Han menade de mest värdefulla tingester som de fått i gåvor av de tacksamma invånarna i staden Bennyro. "Du ber att i gengäld få se de skatter som de så ädelt förde hit ifrån Storkvacken och frågar hur allt gick till. Därefter är det bara att vänta till de blir fulla och somnar, sedan hoppar vi pigga, friska krigare ut på din signal som är...?"

 "Kaffe löser alla problem," sade Barista.

 "Galenskaper," muttrade Homeros. "Det säger han ju hela tiden. Dessutom så är det ju kaffe de ska dricka..."

 "Ett negativt ord till från dig och jag stoppar näbben full av..."

 "Schh!" väste Barista. "Någon kommer."

 Den modiga ankan som körde deras vagn svängde ut vagnen på planare mark och stod still. I tystnaden kunde samtliga ankor höra vinden skrika svagt uppe i berget. De hade gått uppför ett ganska bra tag vid det här laget och mösta vara ganska högt över dalen där nere. De andades tyst och lätt. Tramp av två par fotsteg närmade sig uppifrån.

 "Godmorgon bröder!" utbrast Barista pipande. Henning kunde inte se någonting förutom Ulf och Homeros med vilka han delade vagnens nedre del, samt lakanet som avskärmade dem från omvärldens insyn. Förhoppningen var att ingen skulle få veta att vagnen hade två våningar.

 "Vi är inte bröder, men tack ändå," sade en karskt stämma. Fotstegen upphörde aldrig att trampa och var nästan i jämnhöjd med vagnen nu.

 "Får jag fråga vart..."

 "Nej."

 Baristas försök att vara trevlig krossades mot en mur av iskall oartighet. Fotstegen fortsatte förbi vagnen och försvann utom hörhåll, utan att för en sekund ha saktat ner. Uppenbarligen stod Barista länge och tittade efter dem, för det dröjde innan han började rulla vagnen vidare uppåt igen.

 "Vad hände?" undrade Henning vänligt.

 "Två ankor på väg ner till byn," sade Barista frånvarande. "Ni hörde hur artiga de var. De tittade knappt ens på mig, vilket kanske var tur det."

 "Nå, hur som helst," sade Ulf i ett försök att återuppta tråden. "Planen..."

 "Jag kan planen," pep Barista likgiltigt. "Jag ser till att de dricker sig till sömns, sedan utropar jag högt och tydligt att kaffe löser alla problem. Det kommer jag ropa när vem nu än Hon är finns i närheten. Ni springer beväpnade ut, hotar henne till livet, kräver att återfå alla skatter hon stulit och lämnar grottan med skatterna och ett löfte om att låta oskyldiga ankor och deras skatter vara ifred i framtiden."

 "Simpelt nog för att vara en genial plan," myste Ulf.

 "Jag tycker fortfarande att..."

 "Och kommer du ihåg din uppgift, Skald?" Aflin fick det att låta som en svordom. "Håll snattran stängd under hela äventyret och återge allt i ord efteråt. Vi vill att våra dåd ska föras vidare i sångtradition och sagoberättande, har du förstått? Om du förstår vårt uppdrag med några galenskaper så kommer du tycka att du varit nådig mot de kultister du släppt iväg. Glöm inte bort varför du är med oss nu. Den enda anledningen till att vi tar risken att släpa med dig."

 "Visst," sade Homo-Eros surt. "Det är första gången jag förbannat min egen talang."

 "Var det inte du som påstod att du var Skrägeluls beskyddare? Att du gjorde allt i din makt för att motverka att Hennes Sammansvurna erövrade staden? Så som du håller på och gnäller och pjoskar är det underligt att de inte tagit sitt pick och pack och flyttat in i staden helt och hållet."

 "Homeros," skyndade sig Henning att säga innan det utbröt våld eller skrik i vagnen. "Känn dig hedrad att du får komma med. I och med din närvaro kommer du kunna skryta om att du var med om alltihop, du kommer genom oss att göra mer nytta för Skrägelul än du någonsin gjort tidigare. Så snälla, sura inte bort chansen att bli större än du egentligen är. Ta istället möjligheten att göra nytta och vara med om äventyr!"

 "Jaså, du ser det bara som ett äventyr och ett tillfälle till ära..."

 "Sluta komma med de påstående, annars är du en harpa fattigare. För du värderar väl harpan långt högre än dina manliga delar, har jag förstått. Jag skulle tagit din tunga, men då finns där ingen som kan sjunga om mina dåd. Jag är Kung, och du gör som jag säger. Så höll din näbb stängd tills det här är över. Eller måste jag spika igen den med hammare och spik?"

 "Jag sa ju att det var ett misstag att ta med honom, Ers Höghet," suckade Ulf.

 "Och förlita sig på din sångröst till att sprida ryktet om vår storhet? Nej tack."

 Aflin skrattade medan marken under vagnen planades ut. "Vi är framme vid vägskälet," pep Barista viskande med ett spår av irritation i rösten. "Alla konversationer blir farligare och farligare ju närmare vi kommer, så prata hädan efter endast i nödfall."

 Det fick tyst på den tjatiga och gnatiga Homeros en liten stund. Av vad Henning sett så var det föga överraskande att folk i staden kallade honom för Homo-Eros, med undantag av hans uteblivna närmanden. De åkte under tystnad en stund, en tystnad som var både tryckande och välkommen på samma gång. De visste att de var på väg in i lejongapet och nervositeten gjorde tystnaden jobbig, men det var ändå skönt att slippa höra Homeros gnäll.

 De såg hur det hade börjat mörkna utanför skynket. Hela eftermiddagen hade Barista kört dem uppför berget, en bedrift som skulle varit imponerande vem som än utförde den. Nu verkade solen vara på väg ner när de äntligen närmade sig deras livs hittills största prövning.

 "Jag behöver kissa," kved Homeros.

Kobbe hade inte tid att tveka. Han dundrade in genom den dörr som han alltid höll stängd med en fart som började tära ordentligt på hans krafter. Han kom in i rummet och ställde sig och pustade.

 "Du hade bråttom att träffa mig ser jag," hördes den röst han fruktat höra.

 "Dolores... vad gör du på mitt rum? Jag sade ju åt dig att..."

 "Vänta på dig på mitt rum, ja." Dolores Svartvinge satt på hans säng och plockade lekte förstrött med någonting hon höll i handen. En liten flaska med vätska. Kobbe kände hur hjärtat, som nyss varit uppe i halsen, sjönk ner under lungorna. "Men nu är jag här istället, och det är uppenbarligen du också. Jag visste att du inte hade stake nog att fullfölja det vi påbörjat."

 "Dolores min kära, jag skulle aldrig..." flämtade han.

 "Äsch, slösa inte bort luft i dina lungor. Vi vet båda att du alltid bara älskade en enda person, och hon är inte här idag. Det har hon inte varit på länge faktiskt, det vet både du och jag."

 Det finns en liten chans... "Dolores, jag har inte tid att prata med dig nu, gå till ditt rum så kommer jag dit sedan."

 "Tror du inte att jag fattar någonting va? Vad tar du mig för? Jag är inte hälften av den idiot som du är."

 "Jag tar dig för en intelligent och kärleksfull kvinna," orden smakade som aska på hans tunga och båda visste genast vilken grov lögn det var.

 Dolores skrattade ett skratt som gjorde uppenbart att hon förstod precis. "Berätta för mig, Kobbe Halvhals. När vi rullade runt i min säng, var det målen vi skulle uppnå du tänkte på eller var det Anja-till-hälften Brandnäbb? Du vet hur meningslöst det är att försöka tala om för mig att du gjorde allting för att du älskade mig, vi vet båda vilken lögn det är."

 "Vi vet båda vilken lögn det var. Men allt vi planerade för håller på att gå om intet. Du måste ge mig flaskan, den är vår enda räddning. Jag har inte tid att stå här och prata."

 "Åh, du får ta dig tid." Dolores illvilliga leende spred sig upp till hennes svarta ögon. "Om du är snäll och duktig så kanske jag till och med låter dig få flaskan."

 "Vi behöver inte göra så här. Vi kan fortfarande arbeta tillsammans."

 "Visst kan vi det. Men det blir på mina villkor. Vad kan det vara i den här flaskan som är så viktigt..." Hon pillade loss korken och luktade. "Doftlöst. Jag känner bara en enda lukt i det här rummet, och det är lukten av lögn och förräderi. Du backar ur och lämnar mig i sticket, Kobbe. Det ingick inte i de vackra ord du viskade i mitt öra. Du sade att jag skulle bli drottning vid din sida och styra ankrike tillsammans med dig. Men det var inte mig du tänkte ha som drottning egentligen va? Nej, du har gått och kärat ner dig i Gastroknugums oäkting, och det är med henne du tänkt styra. Men sig mig, råtta! Hur styr man ett rike och en borg om man bara smyger runt i dammiga korridorer, tjuvlyssnar och konspirerar för högförräderi?"

 Kobbe gick närmare. Han måste få tag på flaskan. "Du har ingen aning om vad du håller i din hand. Det där är skillnaden mellan liv och död."

 "Faderns livskraft, jag vet. Säg mig, du som hävdar att du älskar mig: om jag dricker tillräckligt mycket, kommer jag åter bli fruktbar då?"

 Kobbe kastade tärningen. "Det är möjligt. Men du måste dricka lagom mycket. Du får inte dricka för djupt, ty i stora mängder är även Faderns livskraft dödlig. Dricker du för lite kommer du bara må allmänt bra. Fyra, fem droppar vore nog lagom."

 "Fyra eller fem? Det kan vara en ofantlig skillnad det."

 "Fem. Det är bäst att vara på den säkra sidan."

 "Du vet att det är mycket vågat av dig, det du gör. Att du tänkte ta mig till drottning. Jag är ju trots allt den Svarta Änkan, alla i slottet tycks enas på den punkten."

 "Jag vet vem du är. Men det här är ett spel vi inte längre kan vinna. Vi måste reparera våra misstag. Ge mig flaskan!"

 "Vad du vill är inte vad jag vill, du måste ha insett det vid det här laget. En stund arbetade vi tillsammans, men vi hade aldrig samma mål och var aldrig beredda att gå lika långt."

 "Jag var beredd att gå hur långt som helst för din skull. Men nu är det över..."

 "Åh, men skippa ditt skitsnack någon gång då! Hur enfaldig kan en man bli egentligen? Det verkar som att män alltid tänker med fel delar, och inbillar sig att de är så fruuuktansvärt attraktiva. Det är bara ett spel vi kvinnor spelar för att få er att tro att ni är åtråvärda. I själva verket så är det ni som blir utnyttjade, inte tvärtom. Men ni är för trångsynta för att se det, ni tror att ni äger allting och har kontroll över allting. Det är därför kvinnor är mer lämpade att styra."
 "Så varför styr ni inte? Varför tar ni inte makten?"

 "För att män aldrig i sin småsynthet och enfald skulle låta sig själva styras av en kvinna. För att kvinnor ska kunna styra måste de ge männen intrycket av att det är gubbarna som styr och ställer. Så fort män börjar misstänka att kvinnor manipulerar dem så visar de sina muskler och säger 'vet din plats, kvinna! Ställ dig vid spisen eller lägg dig i sängen där du hör hemma.' Det är en sorglig men uppenbar sanning att medan vi kvinnor är överlägsna i tankeförmåga och självdistans så har männen det enda de behöver utöver sin självförälskelse: muskelkraft."

 "Jag är nyfiken. Om du fötts till man, vad skulle du gjort då?"

 "Troligtvis som alla andra män. Tänka med mitt kukhuvud istället för mitt riktiga huvud, sticka in endera huvudet i varenda hål som dyker upp och tro att jag äger hela världen. Är inte det vad alla män drömmer om?"

 "Det finns även ödmjuka män, och män som tänker med det riktiga huvudet."

 "Peka ut en sådan när du ser den. I natt byter vi roller. Jag är man för en natt och du är kvinna, så lägg dig i sängen där du hör hemma! Klä av dig."

 "Dolores, bara ge mig flaskan så kommer allting att lösa sig. Eller drick upp dina fem droppar fort och få det här överstökat."

 Han såg misstanke tändas i Dolores mörka ögon. Han svor inombords. Hade hon genomskådat hans bluff? Om hon inser att det är sömnmedlet som jag smörjer in mina pilar med som hon håller i, då tappar jag mitt övertag.

 "Du tar två droppar först, så att du mår så där allmänt bra som du sade att jag skulle göra," sade hon som om hon läst hans tankar. "Sedan tar jag mina fem droppar så att vi kan skapa en avkomma. När den väl är på plats så kommer jag veta att du är den lojala, ödmjuka och älskande gräsand som du påstår dig vara."

 Kobbe närmade sig under Dolores vaksamma, misstänksamma blick. Han hade händerna dolda innanför sin kappa, men den svarta änkan visste säkert vad han hade där. Hon var beredd på allt. Utom möjligen... Han greppade en av sina blåsrörspilar, högst försiktigt, och gömde den i ena handen. Han sträckte fram den andra. "Ge mig flaskan så ska jag göra precis som du säger."

 "Du tror fortfarande att jag är helt dum i huvudet, uppenbarligen. Jag låter inte dig hålla i flaskan." Hon tog av sig handsken hon hade på vänster hand och droppade två droppar av det sövande giftet på sina fingrar. Det måste hamna i blodet för att det ska verka. "Du slickar din vätska från mina fingrar. Sedan skall jag gladeligen dricka mina fem droppar."

 "Som du önskar. Jag är hjälplös inför din list och din skönhet."

 Han såg den där misstänksamma blicken fundera över hans ord, men han visste att han hade henne. Han sträckte fram båda sina händer för att föra hennes hand till sitt ansikte. Han böjde fram huvudet och sänkte näbben mot hennes fingrar... Och stack till. Blåsrörspilen begravde sig i Dolores handrygg. Pilen knäcktes.

 Ett förvånat litet 'aj' undslapp Dolores. "Sov gott, Svarta änkan," sade Kobbe. "När du vaknar kommer ditt liv vara förverkat."

 Förståelse tändes i det mörka, illvilliga ansiktet. Sedan tändes ilskan och frustrationen, och med sina sista krafter drämde Dolores flaskan med sömndryck rakt i ansiktet på Redet hemliga beskyddare. Flaskan gick sönder och Hårdsömn stänkte åt alla håll. Kobbe stängde instinktivt munnen och ögonen och bad till Ankfader att han skulle skonas från sitt eget vapen.

 Fadern, vars livskraft han kommit hit för att hämta, hörde honom. Ibland lyssnade Han uppenbarligen.

 Medan Dolores slocknade i hans säng rotade Kobbe igenom lönnfacket i sitt skåp. Flaskan med livskraft fanns där, som han hoppats. Yr av all ansträngning hans ganska otränade kropp genomgått den senaste timmen rusade han tillbaka till toaletten där han antog att Knorres kropp fortfarande utkämpade en strid mot Moderns blod.

 Där fanns Knorre. Där fanns också Rut, Sergeant Sandor, Kapten Tor och läkaren Humner. Kobbe tillät sig själv att pusta ut innan han under fyra par vakande ögon gick fram till Knorre. "Faderns livskraft till dig återvänder," mumlade han. "Det är inte dags för dig att lämna vår Moder ännu. Du måste själv finna din väg." Kobbe pressade upp Knorres näbb för att hälla i de fyra droppar som skulle krävas för att motverka en så stor dos av Moderns blod som han utsatts för.

 Läkaren hade avlägsnat Njords vågiga svärd och lagt det i andra änden av rummet. Ingen gick i närheten av det förgiftade vapnet. "Hur är hans skador?" frågade Kobbe lågmält.

 "Jag har gjort vad jag kunnat för att stoppa blödningen. Såret var djupt och otäckt, men jag har lagt om det nu. Vem vet om han överlever eller inte? I slutänden är det upp till honom själv om han vill återvända till oss."

 "Jag förstår. Tack för din hjälp, doktor Humner."

 "Nu tror jag att det är dags att du förklarar precis allting för oss," sade kapten Tor iskallt.

 "Jag vet," suckade Kobbe plågat. "Jag ska berätta allt."

En dröm om ett svunnet förflutet följde efter mig denna morgon. En vacker dröm, men ändå oroväckande. Det var en trött och urladdad Jon som klev upp ur sängen vid nio-tiden denna vackra morgon. Lika urladdad som vädret. Det måste vara något speciellt med timmarna som följer på ett åskoväder. Själv blir jag i alla fall helt utmattad.

 Dagens första uppdrag blev att ladda hem och titta på avsnitt 6 av den utmärkt filmatiserade versionen av George RR Martins klockrena Song of Ice & Fire. Jag konstaterade att jag också vill ha en krona av guld, men att jag föredrar den i fast form. Och att jag vaknade betydligt bättre än en av mina favoritkaraktärer som höll på att rulla över kanten till en säker död. Sedan insåg jag överraskad att klockan sprungit iväg och det riktiga uppdraget för dagen väntade. I en plasthink nere i köket hade några liter maskrosvatten stått till sig i några dygn och var redo att blandas ihop med godare ingredienser. Jag silade bort de underligt doftande, kokta maskrosorna i en metallkastrull och var snabb att addera två kilo farinsocker och ett paket jäst. Plötsligt fylldes köket av en julig doft, som inte blev sämre av att apelsinklyftor var nästa ingrediens att fara i kastrullen. Citron gjorde snart soppan sällskap och nu står vinet på jäsning. Om tre veckor ska det silas och hällas på flaska, för att vara klart ungefär lagom till jag försvinner hemifrån.

 För hemifrån ska jag! Idag fick jag det underbara beskedet att både jag och kusin Elias blivit antagna uppe på Brunnsviks nyutformade skrivarlinje. Ett underbart besked för oss som gått och undrat i över en vecka om vi skulle komma in eller inte. Egentligen var vi förstås aldrig riktigt oroliga; Vem skulle de plocka in på linjen om inte oss? Ändå var vi ödmjuka och visste att även de bästa kan begå grova misstag. Jag har ju själv begått några i mina dagar, vilket med all önskvärt tydlighet måste vara en bekräftelse av antagandet. Vi har dock en tendens både Elias och jag att förbereda oss för det värsta. Helt i onödan, visade det sig denna gång! Och detta glada besked tänker jag fira. Hur? På ett speciellt vis. Jag tänker gå ut i vårt kyliga uthus, lägga mig i vårt för året nya badkar och njuta av en kall cider i ett varmt badkar i ett kallt rum. Sådana underbara kontraster ger mig gåshud!

 Det är inte enbart för att fira det glada beskedet som jag lägger mig i badet. Jag behöver tvätta av mig för jag känner mig smutsig. Jag är inte någon sunkbunke egentligen, men efter vad jag bevittnade i afton måste jag bada bara för att! Idag var nämligen Ronneby Orienteringsklubbs ungdomars favorit-tillfälle! Det årliga träskracet! Jag gick dit med inställningen att: Jag håller mig lite i utkanten, för jag misstänker att barnen gärna vill 'kasta skit' på den ledare som gör sitt bästa för att drilla dem till äkta orienterare. Jag kom med oömma kläder och glatt humör, men visste att om jag ska kunna köra bilen hem så måste jag vara försiktig.

 Åt helvete med de planerna! :D När jag såg vad som pågick i områdets blötaste mosse kunde jag inte låta bli att ryckas med! Mossen såg så inbjudande blöt och lerig ut, och jag älskar att umgås med glada barn, så jag for i mossen utan vidare tanke. Jag var dock vis nog att lägga av mig alla känsliga värdesaker innan jag anslöt till barnen.

 Vilken kväll! Det var det mest fascinerande jag varit med om på länge! Träskrace fanns aldrig 'på min tid' så jag är inte uppvuxen med att hoppa runt och smutsa ner mig, men barnen såg ut som om julen var extremt tidig. De hoppade och skuttade runt, kastade lera på mossa och badade i de djupaste lerhålen. Barn som annars verkar tycka det mesta är tråkigt skiner upp som månar och rullar sig i skiten som om det var honung. Förundrad och överväldigad av detta fenomen kunde jag bara stå och stirra. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte lite skit under naglarna det här handlade om, nej här var det inställningen 'blötast vinner' som gällde. Och en av ungarna tog tydligt första priset som Kung Träsksnusk. En krona av mossa och lera dubbelt så stor som hans huvud, ett guldäpple av finaste mossa och en spira av tallplanta, samt klädd i lera från topp till tå (fast tårna syntes inte under all lera) så såg kvällens kung ut.

 Det verkligt intressanta var tillfället då ungarna grävde ner sig så djupt i leran att de inte kunde ta sig upp igen. Det var då Kapten Krullis (mitt gamla smeknamn, baserad på min krulliga frisyr och ingenting annat) fick rycka in och rycka ut ungar med ploppande läten. Vid ett tillfälle gick det fel (jag misstänker att det var avsiktligt) och mitt grepp om den räddades handled gled mig och händerna. Min häck gjorde därefter ett lagom stort avtryck i träskets mossa. Som den hjälte jag är borstade jag dock bara av mig, reste mig upp och fällde den heroiska kommentaren: 'Hoppsan! Ja, som man bäddar får sitta.' Därefter bytte jag till ett par andra byxor som jag förutseende nog tagit med mig och körde bilen hem barfota då både strumpor och skor var alldeles genomblöta.

Som sagt, dagens fascinerande lärdom var att ungar älskar att skita ner sig, så länge andra och blir skitiga och de gör det med flit. Det verkar finnas någon underlig koppling mellan bus och underhållning inbäddad i smutsen som de ikväll älskade att rulla sig i. Hoppas att några av alla er där ute haft en tillnärmelsevis lika intressant dag som jag, så här dagen efter en åskurladdning. Om inte: Ha en bra dag imorgon! Det blir en ny dag, om inte annat. Puss & Kram allesammans! Nu ska jag ut i kylan, lägga mig i det där varma badet och fira med den där kalla cidern och den underbara kontrast som utgörs av när värme möter kyla.

 God natt! :D

Snabbt som vinden som tjöt utanför slottet pilade mor och son fram genom dunkelt upplysta gångar. De hade inte tid att smyga genom väggarna, de sprang i korridorerna. Kobbe hade berättat allt för Rut om sina planer och de av hans handlingar som lett fram till att Dolores hittades på toaletten. Som den beskyddande och omtänksamma mor hon innerst inne var hade hon lyssnat uppmärksamt och inte sagt ett ord av anklagelse. För det var Kobbe otroligt tacksam. Han visste dock att strömmen av vad hans mor ansåg skulle komma senare i stadiga stötar. Men Rut vad högst rationell och visste att sådant kunde gott vänta. Nu var det bråttom.

 Timman började bli mycket sen och de flesta ankor hade hunnit dra sig tillbaka till sina rum med varsin passande stor eskort av vakter. Även Redet stod tyst om natten.

 Därför ekade deras steg desto mer ödesmättat där de sprang för att rädda livet på en de frukstade redan var döende. Den som skulle rädda båda länderna Ankrike och Norikland från krig var i fara, en fara han försatts i av den som fram tills igår varit Redets hemliga hjälte. Kobbe, som fram tills igår alltid sett sig själv som en hjälte, hade ristat sin egen dödsruna över sin heder. Över en dag hade han förvandlats till en smygande, svart riddare till en svarthjärtad man som planerade högförräderi. Vad hände på vägen? Endast Kobbe själv vet, och hans skam är fortfarande för stor för att han ska vilja svara på den frågan. Nu vill han koncentrera sig på att hinna i tid. För han vet att om de inte hinner stoppa giftprocessen så kommer Knorre inom in timme att vandra bortom all hjälp i sin sökan efter liv. Moderns blod hette giftet. Dess syfte var ursprungligen euthanasi, men många använde nu för tiden drogen till mindre ädla syften. Av själviskhet, av hat eller andra onda egenskaper. Kobbes plan hade varit att använda det av maktbegär och girighet. Nu sprang han med hjärtat i halsen, benen på ryggen och svansen mellan benen. Han var glad att ankor saknade faktiska svansar.

 Det var som att springa i en mardröm, och målet de till slut nådde var inte stort bättre. En öde korridor i tjänarnas kvarter och oroliga röster från toaletten där han visste att dådet skulle begås. Om det inte redan inträffat. Han vräkte upp dörren helt och hållet.

 Ljud av Ruts senaste måltid på väg åt fel håll ramade in det fruktansvärda skådespelet som mötte deras ögon. Kobbe hade själv orsakat delar av det och lyckades därför hålla maten nere, men även han upplevde det som ett klubbslag i huvudet och var nära att falla till marken. Vi kom för sent.

 De två stackars oskyldiga vakter han kallblodigt mördat låg ungefär där han lämnat dem. Deras blod var överallt. Han hade varit noga med att spilla så mycket som möjligt och undanröja spåren efter hans pilar. Nu kändes allt bara... onödigt. Meningslöst.

 Han kunde inte minnas att han sjunkit ner på knä, men när de två högt uppsatta vakterna drog upp honom förstod han att han måste ha ramlat. Knorre hade Njords vapen djupt intryckt i sidan. Den såg inte ut att ha träffat någonting vitalt och det såg inte ut att rinna särskilt mycket blod från såret. Han behöver en läkare. Och han behöver motgift.

 Dolores var försvunnen. Precis som jag sade åt henne. Kobbe kunde inte låta bli att börja gråta. Allting var hans fel, han hade ställt till med det här. Och de som blev lidande av hans korkade beslut blev bara fler och fler. Knorre var inte vid medvetande, men det märktes att han led.

 "Han klamrar sig fortfarande fast vid livet," sade Kobbe och försökte hålla rösten stadig. Den darrade lik förbaskat. "Ta honom till en läkare, han behöver läkevård genast! Det där hugget ser hemskt ut, men han lever fortfarande!" Inte länge till om vi inte agerar fort. Vakterna stod bara och stirrade. En av dem rörde på munnen.

 "Nu!" kraxade Kobbe.

 "Du ger inte oss order, Halvhals. Vi måste ta reda på vad som hänt här."

 "Det kan vänta, till skillnade från Knorre. Han behöver hjälp NU! Hämta hit en läkare omgående. Den bäste!"

 Sergeant Sandor lämnade rummet efter en lång blick på Kobbe. Den unge Halvhalsens hjärta höll på att brista. Han hade betalat Sandor för att se till att Knorre lämnades ensam med Dolores inne på toaletten, samt att han gjorde allt i sin makt för att rikta anklagelser åt Knorres håll. Kaptenen rörde sig mot likhögen.

 "Rör inte vapnet!" skrek Kobbe. "Om du drar ut det så kommer mängder av blod att följa efter. Han har inte råd att bli av med mer än han redan förlorat. Dolken är förgiftad."

 Kapten Tor vände sin genomträngande blick mot honom. "Och hur vet du allt detta?  Du kommer in hit och ger oss order, sedan berättar du saker som ingen hunnit konstatera ännu..."

 "Vi hinner inte det nu, hans tid rinner ut!"

 "...och du avbryter mig. Jag skulle bett mina mannar att gripa dig på plats här och nu, men jag har inga mannar och verkar bli tvungen att göra det själv. Ger du dig frivilligt eller måste jag fälla dig till marken med våld?"

 "Ingendera! Bara släpp mig nu och håll dig borta från kropparna, så ska jag förklara allt i sinom tid. Min mamma kan förklara för dig. Jag kommer tillbaka hit så fort jag kan."

 Utan att spilla mer tid än så satte han iväg där ifrån. Han brukade inte tillbringa mycket tid på sitt eget rum, men idag var en dag som inte innehöll mycket av det vanliga. I egenskap av Mäster Halvhals visste alla att han inte gick att finna om han inte ville bli funnen, och hans rum och kontor stod ofta öde. De hemliga gångarna var hans hem. Det var dock inte dem han använde sig av nu. De stora breda korridorerna gick mycket snabbare att springa i och var redan upplysta. Han flög uppför trapporna till andra våningen och sprang allt vad han orkade mot sitt eget rum. När han kom fram fick han dock syn på något som fick hans nyligen hårt pumpande hjärta att sluta slå. Dörren till hans rum stod öppen.