Ulf Aflin vek upp en flik av duken och kikade ut. Han såg Barista försvinna in i en gång tillsammans med den märkliga damen. De var ensamma nu, vilket han signalerade till sina vänner i kärran.

 "En sjuhelvetes imponerande uppvisning, Homeros!" utbrast Henning viskande. "Var lärde du dig allt det där?"

 Homeros, som tagit av sig munkavlen och nappen tidigare, gjorde en ansats att buga sig sittande. "Rösten är mitt främsta vapen, och jag har skolat den och tränat den i hela mitt liv. Imitationsteknik och buktaleri lärde jag mig när jag fortfarande var lika dunig som Barista."

 "Barista är inte dunig," sade Ulf skyddande.

 "Det är i alla fall imponerande," sade Henning. "Nu har vi makten över både Mor och Far. Vilken tur att du följde med oss Mero!"

 Ulf fnös. "Men vad ska vi göra nu då? Det visade sig tydligen att de här Sammansvurna inte var riktigt lika blodtörstiga som vi befarat. Nu har vi dessutom ett oövervinneligt medel att styra dem dit vi vill att de ska gå. Jag får medge att det var inte dumt av dig att så fort greppa vem det var de dyrkade, Homeros. Men vart ska vi styra dem nu?"

 "Mot freden," svarade Henning direkt. "Vi har nu chansen att lära dem att göra gott för sig. Det är den vägen vi måste leda in dem på."

 "Har du några förslag på hur vi ska göra det?"

 "Du har redan lett in dem på rätt väg. Fortsätt på det hållet bara. Säg att de måste vara öppna med att de dyrkar Döden och Livet efter detta, och att de ska sprida sin tro till alla som vill lyssna. Säg åt dem att hjälpa ankor till andra sidan när dessa ankor känner sig redo, men att annars aldrig ta någon annans liv. Deras syfte måste bli att hjälpa gamla, sjuka och skadade ankor att klara sig om de vill leva, eller lugna dem om hoppet är ute. De får gärna fortsätta sprida sin tro om att vi alla fortfarande lever i Ankmors mage och att den riktiga världen väntar där ute. Låt dem sprida fred och hopp!"

 "Bra idé! Men vi då? Vad ska vi göra? Vi kan väl inte bara hoppa fram och säga hej helt plötsligt? Hur ska vi ta oss här ifrån?"

 "Ulf, min vän. Vilken tur att du påpekade detta. Vad sägs om att tala om för de Sammansvurna vad de ska göra, säga att när morgonen gryr så kommer varken mor eller far att säga ett ord igen ifall de Sammansvurna gör rätt. Vi ger dem deras uppgift och tydliga instruktioner, sedan dricker vi alla till sömns."

 "Det finns fler hakar," fortsatte fäktningsläraren. "Anledningen till att vi kom hit till exempel. Skatten som dessa varelser stulit från Storkvacken. Och den mystiska, hemska varelsen som flyger ut om natten."
 "Det skulle ju Barista fråga om. Den där kvinnan skulle ju svara på allt han ville veta, om du minns. Det måste bli senare frågor att lösa."

 Henning försökte komma på någonting att prata om, men han lyckades aldrig. Planen var glasklar. När Barista återvände så skulle de ta reda på vad han fått veta, de skulle ge Hennes Sammansvurna ett nytt ändamål, de skulle fila på de sista planerna när de visste mer och de skulle slutligen dricka de Sammansvurna till sömns och smita ut i nattens mörker för att aldrig mer återvända. Förhoppningsvis med Storkvackens skatter i bagaget. Sedan var det bara att ta sig hemåt.

 Det hela verkade nu så enkelt i Hennings värld att det kändes konstigt att vara på ett så här lätt äventyr. Deras förmodade fiender blev grundlurade och stod nu till äventyrarnas förfogande. Han började inse att det inte var själva äventyret som var det saftigaste, utan vägen dit. Han hade lärt sig så mycket på vägen, mognat och vuxit som person. Hans pappa skulle ha varit stolt över honom. Gastroknugum, en mäktig och stark man som styrt Ankrike med fast men vänlig hand. Och blivit giftmördad genom en konspiration mellan den dåvarande drottningen Anna Af Anka och den fruktansvärde stinkbomben Rågbald Snuskfot. Annas utomäktenskapliga son. Bara tanken gjorde Henning illamående. Han skulle bli en bra kung, och sköta ordentligt de uppgifter som han under det gångna året mer eller mindre försummat.

 De väntade på att Barista skulle komma tillbaka. Han dröjde. De väntade en bra stund. Under en tystnad som började bli alltmer irriterande. "Vad tror du han håller på med?" undrade Homeros efter ett tag. "Tror ni att han... tar sig friheter med Henne?"

 Ulf drämde till honom på näbben och väste. "Det skulle han aldrig göra! Barista är den raraste och gulligaste anka som finns, han skulle aldrig våldföra sig på någon."

 "Det kanske är tvärtom då," mumlade Homeros surt. Han hade hoppats att ingen av de andra skulle höra, men det gjorde de båda två.

 "Säg inte så!" Ulf ansikte var otydligt i det dåliga ljuset, men Henning kunde ändå avgöra att Homeros just gjort en tavla.

 "Du skulle inte ha sagt det där," viskade Henning i ett försök att släta över det hela. Ett fåfängt, hopplöst försök.

 "Om någonting hänt med Barista så ska jag personligen göra den skyldige till en nåldyna med mina svärd. Om du så mycket som andas orden att någonting hänt med Barista en gång till, då tror jag att jag börjar med dig bara för att jag är orolig. Var därför vis och håll din mun, innan nappen åker dit igen."

 Henning andades ut. Ulf hade förstått stundens allvar och hållit sin röst på en viskande nivå. Om inte för den av fiender överfulla grottan hade säkert Ulf gormat och gjort mer än att bara hota. Barista hade blivit hans nya personliga skyddsling, precis som Henning en gång varit.

 "Jag tror jag hör dem," sade Henning samtidigt som Homeros såg ut att vara på väg att ta upp den lönlösa kampen. Och mycket riktigt, ljudet av tvåpar fotsteg genom den trånga gången kom närmare. Han hyschade sina kompanjoner och lyfte upp dukfliken ytterst lite. Han såg de båda komma gående i samspråk med varandra och släppte snabbt ner fliken igen. "Det är de," mimade han. De andra nickade.

 "Så mannen ljög alltså?" frågade Barista högt och tydligt. "Ni har inte stulit några skatter från Storkvacken."

 "För andra gången idag, nej! Vi stjäl inte från någon."

 Henning, Ulf och Homeros tittade på varandra. Eller rättare sagt: Ulf och Henning utväxlade förfärade blickar och Homeros försökte desperat få ögonkontakt med de andra utan framgång.

 "Ankmor, har ni kommit fram till något?"

 Homeros satte sig i rätt ställning och fuktade strupen. Sedan steg den godhjärtade kvinnorösten ur hans mun men hamnade några meter ifrån dem, alldeles där Ankmoders staty stod. "Min make och jag har kommit fram till att det är dags för oss att avslöja vad våra Sammansvurnas uppgift egentligen går ut på. Samla alla dina undersåtar, det är dags för er att slå in på den väg som det från början var tanken att ni skulle gå."

 Kvinnans höga, tunna röst ekade ut i grottan när hon kallade alla sina anhängare till sig. Av ljuden att döma så var det detta alla de församlade hade väntat på i över en halvtimme.

 "Mina barn!" utbrast Homeros med Ankmoders röst när trampet av fötter avtagit. "I ert långa liv här i min mage har ni trott att ni utfört min vilja. Ni har gjort det med nit och aldrig sviktande tro, men sanningen är den att era handlingar bara förvärrat allting. Ni har dödat oskyldiga som inte varit redo för den riktiga världen. Mitt syfte och hopp var att ni skulle älska mig och dyrka mig, men ni har istället skickat mina barn till en för tidig död och vidare in i lidande. Jag kan inte klandra er, för jag var inte tillräckligt tydlig med vad jag ville.

 "Men nu tänker jag vara det! Det är min - och även min makes - uttryckliga vilja att ni lämnar den här grottan när dagen gryr, och ger er ut i världen och sprider min lära till alla som vill lyssna. Tvinga ingen att ansluta sig till er och döda aldrig någonsin någon som inte är redo. Hjälp istället dem vars ljus snart skall släckas att finna ljuset på andra sidan. Berätta sanningen för dem, att eftersom de nu är döende är det Ankmors vilja att de föds in i den riktiga världen. Där finns det paradis ni hela tiden beskrivit, men det är bara till för dem som får gå hädan utan er hjälp. Om ni själva dödar någon så kommer den ankan inte vara redo för det som väntar.

 "Så sprid ut er i världen, mina barn! Var öppna med att ni dyrkar mig och döden, och låt alla som vill ansluta sig till vår skara. Men tvinga ingen, och bruka aldrig våld! Kom ihåg att Religion är till för dem som vill tro på det, inte för dem som tvingas in i det. Paradisvärlden väntar på andra sidan, varesig man tror på den eller inte, men endast de godhjärtade och välvilliga ankorna hamnar där. De som brukar våld i ondsint syfte, för dem väntar ett hemskare öde.

 "I morgon dag slår ni in på er nya väg. Ni börjar med Skrägelul och visar er goda vilja och berättar om er tro. Därefter sprider ni er ut i världen och predikar för alla som vill höra att livet efter detta är ljuvare än någon kunnat hoppas på. Det vet jag, för det är jag som placerar er där. Ikväll, inatt, mina barn, ska vi dricka för er hälsa och er nya uppgift. Barista, son till Kurt; Servera mina trogna tjänare ditt allra godaste kaffe!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...