Homeros virvlade runt vinet i bägaren och tog en lätt klunk, följt av ett njutningsfullt 'aah!' Den nervösa stämningen på värdshuset gick nästan att ta på.

 "Vad hittade ni uppe vid grottan idag då?" frågade Barista.

 Homeros hostade till som om han svalt vinet i fel strupe. De tre färdkamraterna tittade oroligt på honom tills han var klar. "Dristade ni er till att gå upp till grottan?" flämtade han fram.

 "Vi gick upp till grottan," sade Henning. "Eller, vi flög upp till vägskälet, därifrån gick vi den helvetiskt slingrande stigen. Den slingrade sig runt bergskammen i gott och väl en halvtimme, sedan träffade vi på en halvanka vid namn Vimar. Han bjöd på lax men var allmänt otrevlig. När vi sade att vi ville gå med i Hennes Sammansvurna sade Vimar att vi måste initieras och genomgå de obligatoriska ritualerna. Vad vi lyckades utröna så ingick blodsoffer i den ritualen, så vi tyckte inte att det verkade vara någon höjdare. Sedan kom vi fram till den stora porten in och marken började skaka. Sedan öpnnades porten och alla djuren i grottan gjorde ett stort spektakel av att slänga ut en anka med krossade vingar nerför berget. Den nerslängda verkade dock inte särskilt motvillig, vilket vi tyckte verkade högst märkligt. Har du något att tillägga, Ulf?"

 "Njaa... Detaljer som att grottan verkade vara gigantiskt. Jag såg inget tak. Det var många olika djur där inne, men det är bara vad vi hade väntat oss. Något vi inte väntat oss var att det fanns en kvinna bland dem. Vi trodde att samfundet bestod endast av hanar. Dessutom verkade alla helt extatiska när de offrade ankan, inklusive Alexander själv. De yrade någonting om att börja leva och slängde stackaren till döds, och hela tiden snackade de om Ankfader och Ankmor. Troligtvis dyrkar de någon form av Reinkarnation."

 "Hmm, intressant," sade Homeros och strök sig över hakan. "Det är mer än jag någonsin lyckats få ut ur mina förhörs-offer."

 En tanke slog just Henning. "Vad gjorde du med dina offer? Vad hände med dem?"

 "Jag lät dem löpa, men lät ingen se mitt ansikte, och jag går ofta och visar mig i olika kläder. På det viset vet de att de har någon att frukta här i byn. De måste veta att de har motståndare. Namnet som inte bör nämnas högt sprider skräck bland de hemskingarna. Hoppas jag." Han ryckte på axlarna.

 "Men ni gick alltså inte med på att bli initierade ikväll?" pressade Barista.

 "Vi är här," svarade Henning. Det räckte, men han fortsatte ändå. "Efter att ankan Alexander slängts ner för berget gick alla in i grottan igen, utan ett ord till oss. Endast Vimar Halvankan påminnde oss om att vi skulle stanna kvar och initieras vid mörkrets inbrott. Efter vår upplevelse mminuten tidigare kändes inte det riktigt lika angeläget. Så vi tog den långa promenaden hit ner för berget. Jag måste säga att vi blev lite oroliga när vi kom hit och fick reda på att du inte kommit tillbaka."

 Barista tömde kaffemuggen och slogs av en tanke. Riktad till Homeros sade han: "Du sade något om att Hennes Sammansvurna låter tillverka ett stort ankhuvud en gång i kvartalet...?"

 Eros lutade sig framåt."Ja?"

 "Ypperligt!" utbrast Ulf. "Då är sannolikheten ännu större att min plan går i lås!"

 "Vad är din plan?" frågade alla tre ankor på samma gång."

 Just då hördes ett rop från andra änden av rummet. En av kunderna på värdshuset skrek: "Nu kommer den!"

 All konversation tystnade och all handling stillnade. Avlägset kunde nu höras ett gällt tjutande och skrikande som fort växte sig starkare. "Det är snabbt," konstaterade Ulf dämpat.

 "Det är snabbt, och det är fruktansvärt," bekräftade Homeros allvarligt. "Och det kommer närmre."

 Gästerna skruvade på sig och höll sig tätt samman på andra sidan rummet. De fyra ankorna var ensamma på sin halva. Oljudet växte sig starkare och starkare. Det var gällt pipande och tjutande med ojämna mellanrum, så högfrekvent att Henning reflekterade över att det var tur att ingenting i närheten var gjort av glas. Luften och marken och hela världen var stilla, bortsett från de hemska tjuten.

 "Vad ÄR det där!?" utstötte Barista plågat.

 "Vad det än är så är det hungrigt och på jakt," svarade Homeros. Henning visste inte vad han tyckte om sångaren egentligen, men han ville ha med sig någon som kunde dokumentera deras resa, och ankan som var känd som Homo-Eros på grund av sin sångröst var definitivt inte fjollig. Även han verkade förstås orolig och obekväm i det som försiggick, men till skillnad från de andra på rummet satt han inte och darrade med skräcken lysande i ögonen. Han såg dock tacksam ut över alkoholen han satt och drack av.

 "Hur länge brukar det här hålla på?" frågade Ulf, som verkade vara den minst illa berörda av de tre.

 "Det varierar. Ibland håller det bara på i en halvtimme, ibland kan det hålla på halva natten. Men det blir inte värre än så här."

 "Händer det någonsin att... någon försvinner efter ett sådant här nattligt besök?"

 "Det har hänt vid ett fåtal tillfällen, men det är inte vanligt. Folk har lärt sig att hålla sig inomhus."

 "Hur ofta förekommer det?"

 "Det händer alltid natten efter att marken skakat, annars händer det en natt ungefär varannan vecka. I den här skalan. Man kan alltid höra sådana här pip och tjut borta ifrån Hålan om nätterna, men oftast håller sig besten där borta. Som sagt, varannan vecka ungefär måste vi genomlida detta."

 "Jag vill titta ut," sade Henning plötsligt.

 "Det kan jag inte rekomendera. Jag har gjort det vid något tillfälle, och då höll öronen på att vika sig inåt. Det finns ingenting att se, annat än en måne som då och då försvinner bakom det här odjuret."
 "Då har du ju sett det! Vad har den för form?"

 "Den har ingen form. När man ser den så ser man bara... mörker. Och det är ingenting man vill ta med sig till sängen när man ska sova, mardrömmarna får en att ångra sin galenskap."

 Henning sjönk djupare ner i stolen och brydde sig inte om att titta längre. Han förstod att det inte skulle generera något resultat. De fyra ankorna satt tysta en stund, medan tjutandet och pipandet bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Många ankor fick nog och gick upp till sina rum för att gömma huvudet under kudden. Serveringspersonalen verkade van vid oljudet och gick omkring och städade undan efter den häktiska dagen.

 "Imorgon ger vi oss alltså av upp till Skrägeluls Håla," sade Henning dröjande. "Och jag vill att du, Homeros, följer med dit."

 "Jag?! Hur ska det gå till? Jag skulle bli igenkänd!"

 "Det behöver du inte bli," sade Ulf finurligt. "Det enda du behöver göra är att hålla modet uppe och munnen stängd. Tror du att du klarar det?"

 "Vad är det ni tänker göra? Vad ska ni med ankhuvudet till?"

 "Inte ni," sade Henning. "Vi."

 "VI," instämde Ulf. "I natt får vi oss en god natts sömn. Imorgon hämtar vi ankhuvudet hos Agnes. Barista, huvudrollen är din. Här krävs mod, tystnad, djärvhet och framför allt lönndom. Imorgon, mina vänner och Homeros, ska vi göra en Grek."