Aldrig förr hade Barista varit så rädd. Den främmande ankan släpade in honom i ett övergivet hus, som det verkade ett av många på gatan. Hans blåsa tömdes redan på vägen dit, medan han tyst försökte streta emot. Den andre ankan var stark, och Barista tog hans hot på fullaste allvar. Dörren gick knarrande upp och öppnades in i ett dammigt rum med förbommade fönsterluckor. Rummet var tomt, så när som på en trappa upp på en högra våning och två dörrar in i andra rum. Den svartklädde brydde sig inte om något av det utan drog bara igen dörren bakom sig och slängde ner Barista på golvet som en säck med fjädrar.

 Barista kravlade bort till ett skuggigt hörn av rummet för all den nytta det gjorde honom. Den svartklädde såg honom lik förbaskat och gick mot honom långsamt. "Stå still, eller måste jag slå dig medvetslös? Jag såg er komma hit. Jag vet vilka ni är och vad ni vill." Fortfarande med en hand innanför kappan drog den svartklädde bak huvan och visade ett fårat, erfaret ansikte. Barista förstod genast att den här mannen var en man av stor kraft. Denna vetskapen fick honom att backa ännu längre, trots att väggen var ivägen. Hans tillfångatagare närmade sig långsamt och säkert. Barista hade ingenstans att fly.

 "Sitt eller stå still nu," sade han med farligt len stämma, "så ska jag inte skada dig. Mycket." Handen som doldes sig innanför kappan flyttade sig en bit längre ner och verkade leta efter något. Tillslut drog han fram någonting som blänkte farligt i dunklet. Rummet stank av urin, och Barista visste att han var skyldig till en del av det. "Vem är du?" pep han, gällare än vanligt, när han såg att det mannen tagit fram ur sin kappa var en hammare.

 "Mitt riktiga namn har du inget med att göra. Jag är känd som Mero, och den undre världen darrar när de hör mitt namn. Precis som du gör nu. Med rätta."

 Mero lutade sig framåt så att hans näbb nästan vidrörde den darrande Baristas. "Sitt still nu, ditt kräk, så kommer det värsta snart vara över. Och kom ihåg vad jag sade om att skrika. Jag ska inte tortera dig. Mycket."

 Barista satt så still han kunde, men det var inte för att Mero beordrade honom så mycket som för att han var stel av skräck. När Mero drog fram en spik ur rocken med den andra handen undslapp honom dock ett snyftande 'nej'. Hans plågoande verkade inte bry sig, han bara upprepade än en gång att Barista måste hålla sig alldeles stilla. Den stackars kaffeankan blundade och kände hur mer av hans mod rann ut längs med benen. När han hörde den första smällen av en hammare mot spik krävdes all hans självdisciplin för att inte haja till. Tack och lov så var det tillräckligt, för tätt därpå följde nästa slag. Spiken drevs längre och längre in, men Barista kände ingenting. Han blundade och snyftade, men ingenting hände. Snart började Mero hamra in ännu en spik på ett annat ställe, men Barista kände ändå ingenting. Det var inte förrän då han vågade öppna ögonen.

 Den andra spiken höll just på att spikas igenom hans tröja, alldeles under den högra vingen. Den andra spiken naglade redan fast tröjan i väggen på han vänstra sida. Han kunde inte röra sig.

 När den andra spiken satt fast rätade Mero på sig och synade sin fånge. "Har du förstått poängen eller böhver jag spika fast dina byxor också?"

 Att skaka på huvudet var den största rörelse Barista förmådde. Han vågade inte pröva sin röst.

 "Bra. Jag vet vilka ni är, och varför ni kommit hit."

 "Hur vet du det?" pep Barista.

 "Ni kom som två och en halv anka, uppifrån bergen. Nu är du här i stan för det uppdrag som ni alltid gör en gång i kvartalet. Jag hörde er prata om det. Mero kommer INTE att tillåta mer blodspillan. Ni kommer att stoppas."

 "Vi är resenärer, och vi kommer från Redet på kunglig order. Släpp mig, annars kommer du få ångra dig!"

 "Tss!! Det brukar låta så. Tredje spiken i kläderna, sedan börjar ni sjunga andra visor."

 "Jag menar det, vi är här för att... Vad är det du vill?"

 "Jag ställer frågorna här. Du säger vad jag vill höra, annars gör jag dig till en halv anka på riktigt. Jag frågar dig: Hur många är ni där uppe? Vad vill ni? Vilka för detta oväsen i natten?"

 "Jag vet ju inte, vi kom hit för att undersöka det själva!" snyftade Barista. "Vi har kunglig order att infiltrera Skrägeluls håla, det är därför vi reser som två och en halv anka."

 "Jaså? Och vems order är nu detta?"

 "Kung Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, Ankrikes konung och Redets härskare. Vi är här för att återkräva en skatt som stulits från Norikland och för att gå till botten med Hennes Sammansvurna en gång för alla." Skräcken fick Baristas tunga att löpa som aldrig förr, men han var för rädd för att bry sig om vad han avslöjade. "Henning och Ulf gick upp till grottan själva för att spana, och vi ska bryta oss in där imorgon. Vi ska sätta stopp för de här galenskaperna och..."

 Först då började Barista inse att han just höll på att berätta för sin kidnappare alla deras planer, och han knep igen käften med en ljudlig smäll. Men då var det redan för sent.

 "Så ord om Skrägeluls håla har äntligen nått fram till huvudstaden? Det glädjer mig. I hela mitt liv har jag gått här och kämpat för att sätta käppar i hjulet för de onda varelserna där uppe, men en man kan inte göra någonting ensam. Fem gånger har jag trott att jag haft vänner på min sida och fem gånger har jag blivit sviken. Vem tipsade er om Två och en Halv mans grotta?"

 "Det- Det var Njord. Ärrnäbb. Av Norikland. Han kom ridande till Redet för nästan två veckor sedan och..."

 "Njord Ärrnäbb... Tro inte på ett ord av vad den ankan säger. Han är lika svart lappen han har för ögat. Jag är glad över att hjälp äntligen anlänt, men att Njord skickade er hit är ett illavarslande omen. Om han säger någonting så finns där alltid dolda ambitioner där bakom." Mero släppte både hammar och spik. "Men vad han än hade för motiv så tackar jag honom. Äntligen har Ankfader hört mina böner och skickat kunglig hjälp till mig. Tack!"

 "Jag förstår inte," pep Barista. "Först kidnappar du mig, och sedan tackar du Gud för att vi kommit hit. Hur visste du...?"

 "Jag såg er komma in i staden. Jag hörde er när ni pratade om det stora Ankhuvudet och jag såg när dina vänner gick iväg. Ni var två och en halv anka, och ni var på väg att skapa det ankhuvud som Hennes Sammansvurna låter tillverka en gång i kvartalet."

 "Vem är du egentligen?"

 "Mitt födelsenamn är Eros," svarade Mero dröjande. "Och jag lever ett dubbelliv. Ni hörde mig säkert när ni kom in på värdshuset. Jag är sångare vid sidan av superhjälte. Folk har aldrig uppskattat mitt sjungande egentligen, de tycker att jag låter 'bögig'. Därför kallar de mig för Homo-Eros. Därför tycker jag att Mero låter bättre. Som superhjälte är jag Mero, och som sångare och berättare skriver jag mitt namn... Ja, du har säkert hört något av mina verk?"

 "Homo-Eros. Är det en längre version av...?" Baristas ögon blev stora av förvåning och all rädsla var som bortsprungen. "Är det DU som är Homeros!?"

 "Det är jag det. Och jag förstår att du har en anmärkningsvärd historia att berätta för mig. Berätta från början, alldeles från början, och sluta inte berätta förrän vi når den här stunden. Jag har en känsla av att era äventyr här kommer bli en riktig hjältesaga."

 "Hjälp mig ner så ska jag berätta," lovade Barista. När Homeros dragit ut spikarna med hjälp av hammaren började Barista berätta. "För mig började det i Dystad, där min kärlek till kaffe tog sin början och mitt hat mot öl och andra alkohol-haltiga drycker slog rot. Men för Henning började det innan min födsel, med Gastroknugum, Anna Af Anka och Angelica..."

 Och Barista berättade den långa historien om Hennings väg till makten, och om deras egen väg till Skrägelul, och han utelämnade inte en enda väsentlig detalj. Tiden gick och det lilla mörka rummet började bli ännu mörkare innan Barista hunnit berätta allt. När han var klar tog den tålmodige och trogne lyssnaren Homeros fram det han hade dolt innanför klädedräkten. En harpa av trä. Och så tog sig Homeros berättelse om ankorna från Redet form och sattes i toner och på rim för att föras vidare genom muntlig tradition. Den skriftliga versionen kom ut något senare. Men sagan som började skapas då var långt ifrån över.