Efter getens ofattbara uppvisning gick den bara därifrån som om ingenting hade hänt. Den bräkte lite grann och sprang upp i bergen, sedan försvann den.

 Henning och Ulf lämnades storögda kvar på bergsängen. Korparna som deras stenar fällt från himlen började ojande och svärande ta sig upp igen. Ankorna lät dem fly. Vid sidan av getens märkliga uppförande var nu Baristas ovanliga beteende det som brydde deras huvuden. Han gick fortfarande och tuggade gräs och bräkte.

 "Vi kan inte stanna här hur länge som helst," sade Ulf till sist. "Vi måste dra oss vidare så att vi hinner fram innan det blir mörkt."

 "Jaa..." suckade Henning och gled ner från den solvarma stenen han suttit och vilat sig på. De såg inte kloka ut han och Ulf. Deras fjäderdräkter var en enda röra av förstörda fjädrar och blod, både deras eget och korparnas. Båda var tröttare än de kunde påminna sig att de varit på länge. De hade inte mycket stigning kvar att avverka idag och det var bara middagstid så Henning inbillade sig att de hade gott om tid. Men man kan aldrig vara säker. Han grimaserade av smärtan när han gled ner.

 Ulf skrattade trött: "Vi är ett sorgligt par nu va? Två sönderslagna ankor på väg genom bergen i sällskap med en liten anka som förlorat förståndet. Och här har vi släpat med oss en stor vagn överlastad med packning, kaffe och värdelösa gåvor från staden där de tänker resa statyer av oss. Det här kommer de garanterat att sjunga sånger om när vi berättar om det!"

 "Långa sånger. Två och en halv ankas äventyr, varje spelman värd namnet kommer hylla våra strapatser och sjunga om det i många generationer. En episk ballad om en kung, en fäktare och en kaffeanka. Vad säger du om att dra lite nytta av allt vårt slit och lätta på vagnens last lite?"

 "En mycket god idé, min herre och konung!" utbrast Ulf, som genast blivit på bättre humör. "Låt oss slå våra kloka, äventyrliga huvuden ihop och försöka koka lite svart vatten! Såg du på när Barista gjorde det någon gång?"

 De kom så långt som till att hälla upp vatten i en kittel när de insåg att de inte hade någon eld att värma den över. Och vid det laget hade de flera gånger redan berömt sig själva för hur duktiga de var. När allting såg som mörkast ut så gick det plötsligt upp ett ljus för dem. De såg på varandra och tänkte exakt samma sakt: Termosen!

 De sprang bort till vagnen igen och rotade fram en silvertermosen som de skakade. Det skvlapade lovande där inifrån. När de hällde upp kaffet i muggar och drack återfann sig välbehaget som de njutit av när de brutit upp på den här dagens morgon. Kaffet var dock sedan igår och bara ljummet, men ganska gott ändå.

 Bäst som de satt där och drack och funderade över allt möjligt kom Ulf på att de borde bjuda Barista på en skvätt. Geten hade ju velat ha kaffe, och om nu Barista blivit en get så vem vet? Även getter kanske tycker om kaffe. Tillsammans gick de bort och hällde upp en mugg åt den alltjämt idisslande Barista som låg och solade sig i gräset.

 "Här är din favoritdryck Barista. Låt det väl smaka."

 De ställde ner muggen i gräset alldeles framför näbben på ankan. Efter några djupa andetag sänkte Barista näbben ner i muggen och drack.

 Genast for näbben upp igen och vreden lyste i de mörka ögonen. "Kaffet är ju för sjutton pissljummet!" pep Barista med sådan kraft att lite av det han nyss druckit kom sprutande upp igen. "Det borde vara långa fängelsestraff på att servera kallt kaffe!"

 Sedan såg han sig omkring, under Ulf och Hennings minst sagt förvånade blickar. "Var är vi?" undrade han skarpt.

 "Ööh, alldeles i närheten av resans höjdpunkt," svarade Ulf när han återhämtat sig. "Bakom kammen du ser där framme är det bara nerför till Skrägelul. Vi är nästan framme."

 "Ni ser ju förfärliga ut! Varför dröjer vi kvar här nu då? Vi kan inte vänta på att Tom ska komma tillbaka. Kom nu, så fortsätter vi!"

 Ingen av ankorna hade något att svara med när Barista plötsligt tog kommandot så där. De stod med näbbarna hängande på vid gavel och bara stirrade medan den yngre ankan gick bort och började rulla vagnen uppför backen. De stod fortfarande kvar på samma sätt när Barista vinkade och ropade på dem, undrande varför de bara stod där och glodde som dumma kossor.

 De dumma kossorna skyndade sig för att komma ifatt, när väl deras fattning fattat greppet om dem och de fattade vad som hände.

 "Vad hände Barista?" frågade de när de kom fram.

 Barista såg oförstående på dem. "Fråga inte mig. Helt plötsligt fick jag för mig att jag var en get."

 "Men du kom tillbaka till ditt rätta jag..."

 "Ja, jag säger som jag alltid sagt. Kaffe löser alla problem."

 De knallade iväg upp för den sista backen, och det dröjde inte länge innan de kommit över krönet och kunde blicka ner i dalen nedanför.

 För en dal var det. De stod i den norra delen ovanför dalen. Till öster och väster bredde det massiva berget ut sig så långt ögat kunde se och framför dem, till öster och väster i dalen, gick fingrar av berg ut från det berget de stod på. Dalen nedanför dem var grön av gräs och alldeles trädlös. En mörk flod rann ner i dalen från den östra delen av dalens ram och försedde nejden med vatten. Mitt i dalen låg en kulle (en fin kulle, en sällsynt kulle). Och på den kullen låg en by (en fin by, en sällsynt by). Långt i söder kunde de se en ridå av grått regn och Henning kunde inte låta bli att sjunga den snärjande refrängen 'Åh se, det regnar ner, det regnar ner i dalen, åh!'

 Det räckte för att de andra skulle ta initiativet och gå en bit i förväg. En sång som den fick man enkelt på hjärnan, och de försökte undvika det innan det blev för sent. Så skedde det alltså att Ulf och Barista gick först med vagnen nerför backen och höll emot så att den inte dundrade iväg. Bakom dem gick Henning och nynnade och småsjöng på en retsam och totalt meningslös evighetsmelodi. När de hade en bra bit ner till marken såg de en väg som gick mot öster och en pil som pekade in dit. Även en varningsskylt satt uppsatt. Två och en Halv Mans Grotta stod det på skylten. De snabbade på och ryste vid tanken på att de skulle in dit. De gav sig ner till Skrägelul med förnyade krafter.

 Det var sen eftermiddag när de sedan äntligen knackade på pallisaden till Skrägeluls stad och begärde att få komma in. Reströtta, dammiga och slitna letade de sedan upp ett värdshus i staden där de till resenärernas stora glädje hade lediga sängar att erbjuda. De kunde inte fatta det själva fullt ut, men de hade äntligen tagit sig fram till Skrägelul.

Vägen slingrade sig sakta närmare passet mellan tvillingtopparna. Det gick brant uppför och deras andhämtning tycktes eka mellan klippväggarna. Ulf hade sedan länge plockat av sig sin rustning och lagt tillbaka den i ryggsäcken på silvervagnen. De 'två getterna' drog vagnen som om de inte visste vad trötthet var för något. Ändå kändes den slingrande vägen upp ohyggligt lång.

 Men så vid middagstid kom de äntligen fram till en planare väg. Solen stod nu högt på himlen och de hade redan avverkat en lång sträcka. Sensommarvärmen strålade från det gyllene klotet och värmde upp stenarna under deras fötter. Av regnvädret som dragit förbi dagen innan syntes inte ett spår. Sällskapet tog en middagsrast på en grönskande bergsäng, satte sig ner och andades ut.

 Henning och Ulf satt några minuter och väntade på maten som aldrig kom. Inte förrän de ropade på Barista och frågade vad han höll på med slog det dem att de skulle tvingas fixa maten själva. Barista gick runt på ängen med geten och betade gräs.

 De båda herrarna bävade inför detta. Ingen av dem hade någonsin brytt sig om matlagning tidigare, deras bidrag till bevarandet av den fina matkulturen var på sin höjd ett väluppfostrat bordsskick. De utväxlade blickar som berättade att de var överens. "Baristaa?" lockade de snällt. Den lilla ankan tittade inte ens upp från sitt betande.

 "Skulle du vilja vara så gullig att laga mat nu? Vi är hungriga?"

 Barista spottade ut en munfull vältuggat gräs i deras riktning och bräkte. Geten kom travande fram till dem. "Kaffe?"

 "Nej, inget kaffe till getter," sade Henning irriterat. Med en irriterad suck började han rota på vagnen efter matransonerna.

 Geten tittade ner på Ulf med de största, mest oskyldiga och uppfodrande ögon som ankan någonsin sett. "Kaaffee?"

 "Nej, inget kaffe idag!" sade Ulf bestämt. Geten slokade med öronen och gick med överdrivet sorgsna steg därifrån. "Fårskalle," muttrade Ulf efter den.

 Henning verkade ha hittat ett paket torkad fisk som han stolt delade till Ulf och Barista. Den sistnämnda bara stirrade på fisken, dreglade ut lite idisslat gräs och gick därifrån. Henning suckade, men han var inte särskilt ledsen för det ändå. Mer till mig och Ulf, tänkte han glatt.

 De åt i tystnad och funderade över den allvarliga situationen. Läget hade blivit värre snarare än bättre. "Vi måste lösa det här innan Barista är bortom all räddning," sade Ulf allvarligt. "Vi klarar oss inte utan vår Barista."

 "Nej, bara torkad fisk att äta var ingen höjdare." Henning fick ett surt ögonkast från Ulf och skyndade sig att tillägga: "Jag saknar honom också. Vi måste göra något."

 Ett plötsligt, högt skri störde dem i deras funderingar. Den som skrek hade Baristas röst, men det var ur geten ljudet steg. De två 'normala' ankorna kom snabbt på fötter och sprang bort för att undersöka varför geten skrek som en stucken gris. De behövde dock inte springa hela vägen bort, den hade blicken riktad mot himlen, och när Ulf och Henning vände sina egna dit så kunde de också se vad som fick geten så ur gängorna. Korparna.

 "Slungorna!" skrek Aflin och kastade sig mot vagnen för att hämta sina vapen och ammunition. Henning var inte långt efter, men de svarta fåglarna kom emot dem snabbt. "Kvack!" skrek geten och började springa fram och tillbaka, skrikande både det ena och det andra. Barista fortsatte lugnt att tugga sitt gräs som om det han hade i munnen var hela hans värld.

 Korparna anföll på bred front. De hade spritt ut sig så att det skulle bli svårare att träffa dem och för att de två stridsdugliga ankorna skulle behöva försvara sig från flera håll.

 "Ni har inte betalat er tull!" kraxade korpen Klowinda uppifrån luften. De svarta fåglarna cirklade runt ovanför dem, precis utom skotthåll. "Ni skulle ha gått den andra vägen och betalat tull till oss som alla andra. Ingen slipper igenom skogen mot Ankrike utan att vi tjänar på det."

 "De tyckte de var så smarta som byggde en annan väg runt oss!" "Annan väg runt oss, annan väg runt oss!" ekade de andra korparna. Det var Frokvok som talade. "Vi bevakade den här vägen tidigare, ankorna i Skrägelul trodde att de kunde lura oss. Men icke! Korpar lurar man inte. Vi gjorde den andra vägen till vårt normala tillhåll istället, och VI satte upp varningsskyltar för att sådana som NI inte skulle ta den gamla vägen. Men oss lurar man inte!"

 "Så vad tänker ni göra nu?" frågade Ulf och försökte följa alla korpar med blicken samtidigt. En omöjlighet som bara gjorde honom snurrig.

 Klowinda kraxade fram ett elakt skratt. "Vi ska utkräva vår rättmätiga tull, och eftersom ni motstått oss så länge så är tullen mycket hög. Vi noterar att ni har mycket av värde på er silvervagn. Jag anser att alla era ägodelar vore en lagom betalning för era liv. Jag ser att ni inte har järnankan någonstans i närheten! Har er beskyddare sprungit och gömt sig? Det här är ett bra tillfälle. På dem, bröder och systrar!"

 När silvervagnen nämndes såg ankorna hur geten ryckte till. En glöd tändes i dess ögon. Barista slutade beta och tittade upp på korparna med ett mörker i blicken som aldrig tidigare skådats hos den unge ankan. Korparna störtade ner ibland dem.

 Med sin skicklighet i att använda slungan som vapen lyckades Ulf och Henning plocka varsin korp ur luften med en välriktad sten. Mer hann de inte förrän de sex kvarvarande korparna anföll dem från sex olika håll. Båda hade varsitt svärd i händerna (inte Hennings favoritvapen) men de fick aldrig utrymme att svinga dem ordentligt. Korparna flög enkelt undan från deras hugg eller var ivägen för svärdsarmen redan innan hugget hade börjat. Både Henning och Ulf var fortfarande trötta sedan den förra striden och av den långa vandringen uppför berget och de kände med fasa hur deras krafter snart började sina. Korparna anföll skoningslöst med näbbar vassa som knivseggar. Deras klor rev och slet i ankornas fjädrar medan näbbarna hackade på deras ömma, bara huvuden. Slaget kunde gått riktigt illa för ankorna om inte något mycket, mycket oväntat hade inträffat.

 Barista kastade stenar mot korparna och försökte stånga dem så gott han kunde, men det var inte hans insats som räddade dagen. Geten gav upp ett bröl och rusade in bland de stridande. Dess rusning tog korparna med förvåning, men de hämtade sig snabbt och flög upp i luften igen för att ladda inför en attack. Vad de inte hade räknat med var att geten följde efter. "Jag kan flyga! Jag flyger!" skrek geten och flaxade med sina taniga ben. Korparnas reträtt gav Henning och Ulf precis den tid de behövde för att ladda sina slungor igen och skicka iväg en ny svidande salva mot de nu tätt flygande korparna. En flygande get var uppenbarligen mer än de klarade av, och när två av dem dessutom träffades av nya stenar så försvann de därifrån för att aldrig mer besvära just det här sällskapet. Hade de tittat tillbaka en sekund till så hade de sett att getens inte särskilt smidiga flygtur resulterade i en ännu mindre smidig landning. Eftersom den flaxade med benen ut åt sidorna så hade den inga ben att landa på när hoppet som den trodde var en flygtur nådde ett abrupt slut. Med andra ord, det som geten trott var en revolutionerande flygtur och ett stort steg för getaktigheten slutade med ett förnedrande magplask. Men den flygande geten, som varit helt övertygad om att han var en anka som hette Barista, hade räddat dagen.  Och hans flygtur väckte honom och fick honom på andra tankar.

Henning hade för längesedan stängt ögonen för att skydda dem från korparnas näbbar. Han vevade på med sin ankfot av stål, helt innesluten i sin egen värld. Han såg ingenting och hörde ingenting. Han kände lukten av blod och död, och dessa lukter i kombination med hans otaliga sår fick honom att slåss med en vildsint, galen glöd. Han fortsatte att slåss efter att korparna försvunnit, och när Ulf slog ankfoten ur händerna på honom fortsatte Henning i sin galenskap att banka sina händer blodiga på Ulfs rustning.

 Det här är illa... tänkte Ulf. Det finns bara en sak att göra...

 Ulf visste nämligen det hemliga ordet bergsäkert skulle kunna dra ut Henning ur hans bärsärkläge. Med förförisk röst viskade Ulf högt i Hennings öra det magiska ordet: "Fiiissk!"

 Vid ordet for Hennings ögon upp direkt och det var som om han vaknade igen. "Fisk?" Med ögon stora och runda som hos en hundvalp tittade han uppfordrande på sin fäktningslärare.

 "Borta vid vagnen," sade Ulf och pekade ut mot hängbron bakom sig. När han såg Hennings frågande blick återvända till honom vände han sig om. Vagnen var borta!

 "Var fan tog vagnen vägen?!"

 "Var är Barista?"

 "Jag kanske har information som ni behöver," sade räven. De vände sig gemensamt mot rödpälsen som slickade sina sår och tittade på dem med ögon fyllda av list. "Mot en värdig ersättning förstås."

 "Är ditt liv ersättning nog?" sade den rustningsklädde Ulf hotfullt.

 "Nepp."

 "Genom att döda dessa korpar har vi nu försett dig med mer mat än du kunnat hoppas på. Gör oss nu en gentjänst och berätta vad i Helvete som hänt med Barista och vagnen!?"

 "Om det är så ni vill ha det så ska ni få en ledtråd som motsvarar er gåva. Korsa ravinen och titta ner, men se upp! Berget hyser många faror och illusioner."

 "Det där var inte mycket till hjälp! Kom med något bättre!" skrek Henning och plockade upp sin ankfot av stål."
 "Då får ni ge mig något bättre i ersättning," sade räven lugnt.

 "Kom Henning, vi slösar tid här. Man ska aldrig lita på en rödpäls, låt oss leta upp Barista och vagnen på egen hand. Han kan inte ha kommit långt."

 De lämnade räven till att slicka sina sår och satte av över hängbron. Ulf plockade upp sin ryggsäck på vägen, men tog trots tyngden inte av sig rustningen. Han trodde inte Barista skulle sprungit iväg själv om han haft ett val, och han ville därför vara redo.

 De kikade ner i ravinen mellan plankorna som räven sagt. Långt under dem syntes massa taggiga stenar som kantade en liten fjällbäck. Ingenting märkvärdigt där nere. Ingen vagn vad de kunde se. De fullföljde den andra delen av rävens tips och drog efter andan.

 Högt uppe på berget, längre bort ifrån dem än de trodde var möjligt, såg de den lilla ankan de färdats med hela vägen från Redet. Han rörde sig alldeles ovanför ett stup och såg ut att hoppa från klippavsats till klippavsats. Varje hopp såg mer omöjligt ut än det andra. Bara en sån sak att Barista hoppade var helt otänkbar. Hoppa är det sista ankor gör.

 Henning och Ulf satte fart uppför vägen, Henning kom snabbt långt före den rustningsklädde Ulf. Han ropade upp till Barista, men kaffeankan verkade inte höra. Han var på väg att själv flyga upp och hämta ner lillen när han plötsligt fick syn på deras vagn. Vagnen var inte ensam.

 Ulf kom pustande uppför backen i sin skramlande rustning. När han fick se djuret vid deras vagn brast han ut i ett gapskratt. En bergsget stod och tuggade på lakanet som Barista slängt över vagnen. Den tittade upp när de två ankorna närmade sig, men ägnade dem inte mer än en blick och verkade inte bry sig om dem.

 "Flyg upp och hämta Barista du Henning, jag tar hand om vår matgäst."

 Henning, som i mångt och mycket litade på Ulf Aflin, tog till vingarna och flög upp till Barista. Ulf själv gick fram mot geten och talade till den: "Ärade bergsget! Vad ger dig rätten att tugga på förbipasserandes ägodelar som om de vore dina egna?"

 Geten bara tittade på honom och fortsatte tugga i sig lakanet, bit för bit. Den såg ut att lyssna, men man kunde aldrig veta med sådana djur. Speciellt inte med getter. Ulf fortsatte.

 "Du inser väl att du inte bara kan komma och äta upp det vi tar med oss. Är du hungrig så ät gräs! Här finns ju gott om det."

 Geten tittade på honom lite till, sedan sade den med en röst och ett tonläge som var otäckt bekant: "Kaffe?"

Det var inte lika långt upp till Barista som det såg ut att vara. Han hade stannat på en klippavsats och böjt sig ner. Henning kunde inte riktigt se vad han gjorde, det såg ut som om Barista betade. "Vad gör du här uppe Barista?" frågade Henning när han landade på samma klippavsats.

 Kaffeankan vände sig mot honom, och Henning såg att han verkligen hade gräs i munnen. Barista såg ut att tugga tanklöst på gräset och svarade: "Bää!"

 "Barista, det är inte roligt! Kom ner nu! Vi måste fortsätta."

 Han tittade ut över berglandskapet. Det var faktiskt väldigt vackert här uppifrån. Han hörde hur någonting skrapade i marken bakom honom, men han reflekterade inte mer över det. Därför kom det som en shock när han plötsligt kände den yngre ankans huvud ramma honom i ryggen med sådan kraft att han lämnade klippavsatsen.

 Han tyckte att han hörde något som lät som "jag är en get!" uppifrån avsatsen i samma ögonblick som han lämnade den. Marken kom rusande mot honom, och berglandskapet han nyss tyckt var vackert rusade upp för att krossa honom.

 Tack och lov så hade de befunnit sig såpass högt upp i luften att Henning hann vända sig åt rätt håll, veckla ut vingarna och börja flaxa innan han nådde marken. På så vis undgick han en för tidig död, och kunde skärrad flaxa tillbaka upp till klippavsatsen där ankan som trodde att han var en get gick och betade som om ingenting hade hänt.

 "Vad sjutton håller du på med Barista!?"

 Barista tittade upp på honom igen, fortfarande tuggande på någa grässtrån. "Jag är en get. En get, en get, jag är en get. Bää!"

 "Du är inte alls en get, nu följer du med mig ner! Vi måste fortsätta till Skrägelul och komma fram idag."

 Barista tittade oförstående på honom. Fortfarande tuggande på gräs. Henning insåg att han skulle behöva skjuta upp problemet och gå en annan väg.

 "Följ med mig ner till marken igen."

 Henning flög därifrån. När han vände sig om fick han se Barsita hoppa neråt från klippa till klippa, ner mot vagnen igen. Det fick duga så länge. Han landade bredvid Ulf.

 "Extraordinärt!" utbrast Ulf när Henning landade. "Den här geten tror att han är Barista! Fast han äter upp Baristas lakan."

 "Barista tror att han är en get, vilket inte är lika häftigt som du verkar finna det här. Det här kommer bli ett jättestort problem. Hur ska vi göra?"

 "Hmm... Om Barista tror att han är en get... Vi får väl fortsätta och se hur det utvecklas. Vad mer kan vi göra?"

 Henning funderade. Han kom inte på någon bättre idé. "Vi kan låta getterna dra vagnen då, medan vi funderar ut någonting. Vi måste fortsätta nu om vi ska komma fram idag."

 Tyngda av de underliga omständigheter som uppenbarat sig fortsatte de alltså uppför berget, med en get som trodde att han var en anka och en anka som trodde att han var en get. De var inte där än, men gränsen till förtvivlan var inte långt borta. Vad hade hänt?

"Jag tycker inte om de där korparna."

 Henning kisade mot himlen. De var försvunna nu, men han hade också sett dem försvinna alldeles nyss.

 "De har följt efter oss hela vägen," sade Barista. "Troligtvis ända sedan vi gick in i skogen. Ni minns väl den där korpen vi såg precis innan vi gick in?"

 "Ja, den minns vi," sade Ulf spänt. "Svart fågel och mörk skog, det är dystra omen. Svarta fåglar har aldrig något gott i sinnet. Vi måste förbereda oss på bästa sätt. Låt oss ha våra slungor redo."

 De förberedde sina slungor och plockade upp stenar från marken som de lade på vagnen. Tom hade försvunnit i fjärran och de kunde inte höra honom jaga honan som de tidigare sett.

 Ankorna satte fart på den steniga vägen. Med två springande ankor som drog vagnen gick det fortare än tidigare, och den utsökta silvervagnen guppade och skramlade. Det vita lakanet som låg över alltihop var inte särskilt vitt längre, men Barista hade tack och lov med sig flera uppsättningar.

 Efter några minuters skumpig färd under vilken alla saker på vagnen mirakulöst nog lyckades hålla sig kvar sprängde de fram över slätten. Några hundra meter framför sig kunde de se berget de skulle över torna upp sig igen för en sista stigning innan de skulle vända neråt. Det såg ut som ett pass mellan två taggiga toppar. Solen hade inte kommit långt upp på himlen sedan de satt av och stod därför ganska lågt i öster. Detta gynnade ankorna eftersom de sett koparna höger om sig, alltså åt väster, och därför skulle de svarta fåglarna få den stigande solen i ögonen.

 En lite högre kulle tornade upp sig framför dem, en kulle som vägen smidigt nog rundade och så skulle även de göra. Av någon underlig anledning greps de av en instinktiv rädsla när de närmade sig. De kände lukten av en evig fiende, en fiende som vanligtvis levde i mer låglänta marker. Så här högt upp fanns inga vanliga rävar. Det här måste alltså vara en fjällräv.

 "Vi måste vara på vår vakt ännu mer nu," skrek Ulf för att höras över vagnens skrammel till Henning som utgjorde förtruppen. Deras färd framåt var inte det minsta tyst och försiktig, så alla tankar på lönndom var som bortflugna.

 "Ni två fortsätter dra vagnen, jag tar hand om vår röde fiende." Henning stannade och tog av sig den högra skon. Båda de andra visste vad som var på gång nu. "Vi har ingen tid att förlora. Fortsätt vidare ni två medan jag håller räven upptagen. Jag kommer ifatt er!"

 "Det sade Tom också," fnös Barista, men de fortsatte likväl.

 Henning tog en sten från marken i sin högra hand och sin ankfot av stål i den vänstra, och med dessa tillhyggen flög han mot kullen. Vagnen dundrade fram nedanför honom med förnyade krafter. Han skulle bli tvungen att fånga rävens uppmärksamhet innan den hoppade på vagnförarna. Han hade slagits mot rävar tidigare, men då hade han bara haft sig själv att tänka på. Nu kände han vikten av det tunga ansvaret vila på hans vingar.

 Till en början såg han bara en ljungklädd kulle och några stenblock. Fundersam flög han närmare. Han måste vara vaksam nu, och försiktig. Räven hade troligtvis full koll på honom. Han cirklade runt den lilla kullen på en höjd som han hoppades var utom rävens räckvidd och spanade. Till slut såg han den, gömt bland ljungen och redo för ett språng ner på vagnen som snart skulle passera. Henning kastade stenen och anföll.

 Ulf såg Henning kasta sin sten och dyka i samma ögonblick som de körde in vagnen bakom den tre meter höga kullen. Den västra delen av himlen skymdes för hans blick. Han hade lagt upp sitt eget svärd lättillgängligt på vagnen och var redo för ett anfall han hoppades slippa bli utsatt för. Han hörde räven morra förvånat och såg en stor röd tass vifta upp i luften mot den anfallande Henning. En tass som den krigsvane ankan enkelt undvek.

 De var snabbt förbi stället där ankan och räven nu var fastlåsta i strid. Snart rundade de också kullen och möttes av en syn som fick modet att sjunka och nära nog försatte Barista i panik. En hängbro hängde över en djup ravin mindre än tio meter ifrån vagnens för. På andra sidan ravinen kunde de se vägen fortsätta brant uppåt. Vägen de skulle ta. Den enda vägen som stod öppen för dem. Bägge ankorna svalde ljudligt. Till råga på den dåliga nyheten såg de hur den västra himlen hade blivit mörk, och vad som såg ut som ett svart moln var snabbt på väg rakt mot dem. De insåg snabbt att det här knappast var ett vanligt moln, utan korparna som jagade dem. "Så många..." viskade Barista.

 "Vi måste få vagnen över klyftan fort som tusan!" sade Ulf. "Titta inte ner."

 Med fruktan för sitt liv och i Baristas fall även för sitt kaffe började de putta vagnen mot den skrangliga hängbron av trä. Den såg gammal ut, och genast förstod de båda en hel del. Som varför man byggt en ny väg runt, varför det hängde varningsskyltar på den här vägen och varför korparna varnat dem personligen. Eller var det verkligen därför? Med andan återhållen körde de ut vagnen på den knakande hängbron.

Låst i sin strid med en ursinnig räv såg inte Henning hur korparna närmade sig. Han såg inte heller att Ulf och Barista stannade och tvekade. Han var helt inställd på att skydda allting han hade kärt, inklusive sitt eget liv. Räven hade träffat honom på buken med baksidan av tassen, och en dunkande smärta nådde Henning genom försvarsmuren av kämparglöd och livslust. Själv hade han slitit upp ett djupt sår i rävens sida med sin ankfot av stål, och fjällrävens höstbruna päls färgades rödare av dess eget blod. Förvåning, ilska och hunger sken igenom i rävens varje mer och mer vildsinta handlingar. Henning kände att han hade god kontroll på det här och att han inte skulle behöva döda räven.

 Men då förändrades plötsligt hela scenen. Ett tiotal korpar störtade in och anföll både Henning och räven med näbbar och klor. Henning fann sig övermannad mitt i ett inferno av svarta fåglar. Han svingade sin ankfot av stål vildsint omkring sig. Ibland träffade han en fågel med sitt förödande vapen, men korparna tycktes vägra att dö. Oräkneliga små klor skar in i hans kungliga fjäderskrud. Henning greps av ett raseri och gav luft åt ett vildsint vrål.

"Han behöver hjälp!" konstaterade Ulf med andan i halsen, när han såg korparna storma kullen. Långt under sig, mellan de halvruttna brädorna i gångbron, kunde de se marken fylld av taggiga stenar. "Jag måste hjälpa honom. Du klarar dig själv, eller hur Barista?"

 Den lilla ankan svarade inte utan stirrade bara vettskrämt på den äldre. Av någon underlig anledning verkade Ulf tolka tystnaden som ett ja, och mitt ute på hängbron grep han sin ryggsäck och sprang på säkra fötter tillbaka till andra sidan. Barista darrade okontrollerbart och kunde inte göra annat än att se på när Ulf drog på sig sin rustning och skrikande stormade iväg mot kullen. Ända till sig kunde han höra Ulfs flämtningar, och hans anstormning mattades av rejält innan han nådde fram till kullen. Barista hörde Henning brista ut i ett stridsbröl som bar genom kaoset av skrikande korpar och flaxande vingar. Med blicken mot kullen såg han inte varelsen som smög mot honom från andra sidan ravinen. Han kunde känt hur bron skakade, om han inte själv skakat ännu mer och om han inte varit helt inställd på hur det gick på kullen.

 Ulf stormade upp iförd sin tunga rustning och ropade slumpmässiga utrop som ingen verkade bry sig om. Det var inte förrän han uppbådade en fruktansvärd mängd kraft och hoppade på en korp som någon överhuvudtaget lade märke till honom. Han drog ner korpen under sig och såg till att han landade på den stackaren. Han hörde någonting mosas under sig och fick plötsligt en inre bild av en svart, befjädrad pannkaka. Bilden var så rolig att han började skratta högt och galet.

 Det var då korparna lade märke till honom, och vad de såg skrämde upp dem så till den milda grad att två stycken dog på fläcken av ren skräck (räven skulle inte behöva gå hungrig idag trots allt). I de svarta fåglarnas ögon såg de en ovanligt stor anka av järn som först mosade deras bror totalt och sedan skrattade som en galning. Ett monster, en mardrömsfågel. De två med klenare hjärta klarade som sagt inte av situationen, resten flög så snabbt de kunde därifrån. Skadade, skärrade och rejält uppskrämda. Men korpar ger sig inte så lätt.

En del personer som kanske känner mig lite för väl är vana vid att jag ibland ställer frågan: "Mu, gnägg eller bä?" Idag är det ett tvärsäkert MUUU! från min sida. Ett glatt mu från en ko som just släppts ut på vårbete. Vilken härlig dag det är idag!

 Kom just hem från en orienteringstävling med insikten att jag mår riktigt gött och att allting är finfint med mig! Ett enkelt konstaterande, det bara slog mig. Plötsligt var allt så självklart. Allting är helt enkelt finemang! Det gick ganska bra på tävlingen. Jag missade en del i början och det gick ganska långsamt. Men halvvägs på banan slog jag i knät i en sten i en nerförbacke. Efter att ha legat och ojat mig i ungefär en minut så reste jag mig och sprang iväg. Och hade plötsligt massor med krafter. Andra halvan av loppet gick sedan väsentligt mycket bättre av någon underlig anledning.

 Samma sak hände faktiskt i tisdags. Ungefär samma sak i alla fall. Tränade intervaller och upplevde plötsligt det som att jag sprang rakt in i en tjock vägg. Jag bara satte mig ner och vilade och såg allmänt ut som ett lik. Jag vilade lite medan de andra körde två intevaller till. Sedan vaknade jag till igen och kom tillbaka med ännu mer kraft än innan, vilket slog både mig och alla andra med förvåning. "var inte du trött nyss?" fick jag höra ett antal gånger.

 Jag har uppenbarligen väldigt skum återhämtning. Jag kan springa på ganska bra ett tag, sen blir jag tydligen trött. Men vilar jag bara någon minut igen så är det som om jag plötsligt fylls av nya krafter. En riktig mikro-återhämtning. nästan som ett power-nap. Jag är dock inte så vältränad ännu att jag kan återhämta mig medan jag springer, det får bli nästa steg ;P

 I afton är det konsert och jag ska snart iväg att öva. Jag vart lite skeptisk till den här konserten när vi övat tidigare i musiksällskapet, men igår kväll träffade vi för första gången bandet vi ska spela ihop med. Och min inställning förändrades klart och tydligt. Nu är jag övertygad om att det kommer bli jättekul och jag hoppas att det kommer många och lyssnar!

Till alla er där ute: 'Se till att må bra! Det är ofta enklare än man tror om man inte går med någon sjukdom eller skada som man inte kan identifiera. Puss på er!'

Ulf vaknade av att solen sken rakt in i hålan som de övernattat i. De hade valt en håla med öppningen mot öster och möttes vid dagens första ögonkast av en långsamt stigande sol. Det var kyligt fortfarande, men ändå skulle de behöva bege sig snart. De hade en bra bit kvar att gå och ville helst komma fram idag innan det mörknade. Medan de andra fortfarande sov kröp Ulf ut ur grottan. Några minuter till kunde han ge dem medan han tittade på soluppgången.

Ingen annan syntes till. Tom verkade ha kilat iväg under natten, men det var ingenting som Ulf funderade särskilt mycket över.

 När solen stigit lite högre och började sprida mer ljus och värme gick han in och väckte sina båda vänner. Henning for upp, glad som en utterunge och började skutta omkring. Leende och skakande på huvudet över den plötsliga förändringen av kungens beteende gick han ut till vagnen och hämtade in deras frukost. Den smakade ljuvligt i skenet av soluppgången, och de intog den under tystnad.

 Medan de åt kom Tom tillbaka, och förvandlingen hos lodjuret var om möjligt ännu större än hos Henning. När Ulf somnade igår kväll hade lodjuret varit en trött, ganska oengagerad jättekatt, nu när han kom tillbaka verkade han nästan tio år yngre. Den sömniga, dimmiga blicken hade bytts ut mot vaksamma och pigga ögon. Tofsarna på öronen stod rakt upp och viftade ofta glatt. Röstläget var också ett helt annat när han glatt utbrast: "Goood Morgooon vänner! Sovit gott?"

 "Vad har jag missat här?" undrade Ulf med misstänksam röst men glatt sinne. "Både du och Henning hoppar runt och är jättepigga som om vi inte gått flera mil den senaste veckan. Du har det förstås inte, men jag får intrycket av att du sprungit runt hela natten och ändå inte är ett dugg trött. Vad har hänt?"

 Henning och Tom gav varandra ett spjuveraktigt ögonkast och svarade gemensamt att det var en liten hemlis dem emellan. När de såg Ulfs ansiktsuttryck och tendens till äcklade min skyndade de sig dock med att släta över det hela och att han inte skulle hysa sådana barnförbjudna tankar.

 "Låt oss inte dröja här hela dagen, vi har lång väg att gå idag," sade Tom och sprang runt runt utanför deras lilla håla.

 "Du har rätt, låt oss komma fram så fort som möjligt!" Med en blick på Henning förmedlade han tyst att denne glade, unge kunglighet hade en hel del att berätta för sin gamle fäktningslärare. Som svar bara ryckte nämnd kung på axlarna och log stort.

 De gav sig snabbt av medan solen steg högre och högre på himlen. Tom tog höga skutt och språng och cirkulerade ömsom framför, ömsom bakom vagnen. Hans glädje och energi smittade av sig och sällskapet fann att de hade ett mycket högre tempo i förflyttningen nu än de hade haft någonsin tidigare. Ulf nästan småsprang bakom vagnen när det var hans tur att dra den, och spontana skratt från någon av de fyra var inte alls ovanligt. Ingen av dem brydde sig om att hålla utkik efter faror och missade därför båda korparna som flög högt över deras huvuden och bara väntade på rätt tillfälle, eller de nio andra korparna som flög långt åt väster och väntade på sina syskons signal.

 Med farten som de höll så dröjde det inte länge innan de kom till nästa varningsskylt. "Nu är det nästan för sent att vända om. Vänd om nu eller aldrig."

 "De säger fortfarande inte vad de varnar för," konstaterade Barista.

 "Lustigt," sade Tom och kliade sig bakom örat. "Jag kan inte påminna mig om att stått där tidigare."

 "Har det varit någon trafik över berget på sistone då?"

 "Inte mycket som jag vet om."

 Med en gemensam axelryckning men med växande olust och oro satte de iväg igen. Det gick inte lång tid innan Tom lyfte ansiktet i luften och vädrade.

 "Vad känner du kompis?" undrade Henning.

 "Jag känner... en doft av hopp. En doft av äventyr och glädje." Han vände sitt ansikte åt öster så häftigt att de andra hajade till. "Jag kommer ikapp er förr eller senare. Vi ses!"

 Med en fart som övergick ankornas förstånd satte så Tom iväg över ljung och sten med ett lyckligt tjut. Tätt följt av ett mäktigt jamande. "Vad tog det åt honom...?" Men Ulf avbröt sig innan han hunnit ställa frågan färdigt. Precis i utkanten av hans synfält, avtecknad mot horisonten, såg han ett annat lodjur.

 "Han har hittat en hona," sade Henning och log glatt. "Så underbart!"

Högt där ovanför log bröderna Vorvork och Frokvok mot varandra. Korparnas plan hade lyckats. Det var dags att sätta steg 3 av deras plan i verket. Inom kort skulle ankorna nå hängbron, och om de var ensamma där så skulle det här gå som en dans. Ingen fick undkomma skogens svarta smartskaft utan att betala dyrt för det. Vorvork och Frokvok dök mot marken tillsammans. Signalen till den handfull av deras gäng som givit sig av efter våghalsarna som dristade sig till att genomskåda deras list. Signalen som talade om att nu var det dags att kräva tull.

Ankorna såg också signalen och undrade vad den kunde betyda. De var nu slitna mellan valet att följa efter den beskyddande Tom eller fortsätta framåt och låta honom komma ifatt. De bestämde sig inte helt tokigt för att fortsätta på egen hand. Det var ju trots allt så de givit sig av från början. Dock så misstänkte de att korparna kunde anfalla nu, och de gjorde sig beredda att möta anfallet. De började plocka på sig stenar.

I sällskap med lodjuret Tom lufsade de alltså vidare på sin färd. När de kom upp ovanför krönet kunde de se ett stenigt landskap med ett fåtal mindre buskar och träd (med mindre menas jämfört med den stora skogens träd. Det är trots allt ankor det handlar om, och för dem är alla träd och buskar stora). Precis som Tom sagt hade de kommit upp på en platå som såg ut att sträcka sig ända bort till nästa berstopp. Det gick lite upp och lite ner, men mest upp. Solen bröt nu igenom och lyste upp de våta stenarna och klipporna så att de glänste. Överallt växte purpurfärgad ljung och gav det annars karga landskapet ett täcke av färg. För ankorna var det som att stiga in i en helt ny värld. De stannade på krönet som trollbundna av synen, och med eftermiddagssolen till höger om sig insöp de det vackra landskap de skulle passera åt söder ända tills Tom gick förbi dem och de bara såg en stor lodjursbak.

 "Åh, det som var så fin utsikt!" suckade Ulf. "Låt oss fortsätta gå."

 De vandrade hela eftermiddagen genom ett nära nog oföränderligt landskap. Berget de skulle över innan det skulle gå nerför igen kröp långsamt närmare och närmare, annars var synen i det närmaste densamma. Detta resulterade i att ankorna snart tröttnade på bergets vackra höstfärger och travade på som tidigare, inklusive sporadiskt småpratande. Tom sade dock inte mycket, vilket förvånade de tre ankorna med tanke på att en som så ofta är ensam borde vilja prata. Men Tom var underligt tystlåten. Med Henning ensam bakom vagnen började de omsider inse att solen stod lågt och att de snart skulle behöva hitta en grotta att krypa in i. De ville inte sova ute i bergen eftersom de hade hört hur föränderligt vädret kunde vara.

 Slutligen, när det inte var mycket dagsljus kvar, hittade de en lämplig håla att krypa in i. Den var stor nog för en handfull ankor, men ett stort lodjur skulle inte få plats. Tom bedyrade dock att han inte bryddes av det, utan att han kunde stanna utanför och hålla vakt. Tacksamma lade sig de tre ankorna för att sova. De hade börjat lita på Tom under eftermiddagen och hade förtroende för hans ord.

 Ändå kunde Henning inte somna. Han var orolig, men han visste inte riktigt för vad. Han hörde Ulfs skamlösa snarkningar och Baristas knappt hörbara andetag. Men själv kunde han inte sova. Han låg och kastade sig på den ojämna marken. De började komma nära Två och en halv mans grotta nu, och allt kändes bara mer och mer riskabelt.

 Det tog en liten stund innan Henning förstod sin oro. Det var inte förrän han kastade en blick mot utgången som han insåg vad det var. Ett par stora, sneda ögon tillhörande deras kattlika sällskap. Troligtvis hade han känt Toms blick på sig hela tiden, men nu såg han in i de där ögonen, ögon stora som hans eget huvud. Ögon djupa som skogstjärnar, bottenlösa, gamla och fyllda av känslor. Tagen av vemodet från de där ögonen kröp Henning försiktigt bort mot utgången.

 "Du kan inte sova?" sade Tom med sin djupa, lugnande stämma.

 Henning bara skakade på huvudet. Han visste att kattdjur hade bra syn och förutsatte att Tom antingen kunde se gesten eller förnimma den. Lodjuret suckade.

 "Jag är glad över ert sällskap."

 Konstaterandet, så enkelt och rakt på, gjorde Henning yr.

 "Så här glad har jag inte varit på länge som jag är i ert muntra sällskap. Jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att äta upp er."

 "Det var... en glad nyhet," sade Henning tamt, medan huvudet snurrade och han försökte få grepp om saker och ting. "Du har ju inte sagt särskilt mycket under vår promenad, varför då?"

 "Jag är en mycket ensam katt," sade Tom sorgset. De vita tofsarna på hans öron slokade.

 "Men jag trodde att om man ofta är ensam så tycker man gärna om att prata."

 "Det kan nog stämma. Men jag har varit ensam länge, och i början pratade jag mycket för mig själv. Sjöng för mig själv. Men nu har jag sedan länge tröttnat på min egen röst, då den ofta är den enda som pratar med mig. Jag är mycket glad över att höra nya röster."

 Henning funderade en stund över det, medan de två ungkarlarna satt och betraktade stjärnhimlen. Den halvfulla månen kastade ett helt annat ljus över det karga bergslandskapet än eftermiddagssolen tidigare gjort. Nu insåg han hur ödsligt det egentligen var.

 "Varför ger du dig inte ut och letar efter sällskap?" frågade han. "Antingen någon hona eller några vänner."

 Tom gäspade stort. "Jag bor här. Jag har inte brytt mig om att leta, jag väntar på att de ska komma till mig. Jag har ett stort revir."

 "Men du måste väl förstå själv att om du bara ligger och väntar och gäspar så kommer ju ingenting hända! Du måste ta tag i saker, våga ge dig ut i livet!"

 Lodjurets stora ögon tittade ner i ankans, och återkastade stjärnljuset på ett sagolikt vackert sätt. "Du är en klok anka. Har du någon egen hona?"

 Den frågan fick tyst på Henning. Där sade han något... "Nej..." sade han dröjande. "Jag är ankornas konung, men jag har aldrig haft en hona. Det... har inte funnits tid."

 "Då kanske ditt råd till mig är minst lika lämpat till dig själv. Är det därför du är ute på äventyr nu? För att skaffa dig en hona?"

 "Det var inte vad jag hade tänkt från början. Men nu när jag tänker efter så känner jag mig ensam. Ihålig... som att det fattas något. Jag trodde att det var för att jag ville ut på äventyr som jag var så rastlös hemma. Men nu visar det sig att äventyret inte alls stillat min rastlöshet. Jag tog semester från slottet för första gången sedan jag tillträdde, och jag gav mig ut på äventyr så fort chansen blottade sig. Men det var kärlek jag behövde, inte spänning..."

 "Jag tror att du behöver både och. Man behöver lite av allting för att må bra. Jag var i en själslig dvala när plötsligt ni tre ankor kom uppför mitt berg. Då vaknade jag och insåg: 'Tom, du måste göra något åt din tillvaro NU! Det är inte för sent, men det är definitivt inte för tidigt!' Så här är jag nu. På väg mot äventyr för första gången på länge."

 "Tack Tom, nu vet jag vad jag behöver för att må bra! Jag är mycket glad att du följde med oss!"

 "Det har du nog vetat hela tiden, du visste bara inte om att du visste det. Det brukar vara så. Försök sova nu, jag tror du kommer somna gott. Jag kan sjunga godnattsång för dig om du vill."

 Av någon anledning lät det förslaget alldeles underbart bra. Henning tackade tacksamt ja till det och kröp tillbaka in i jordhålan. Till tonerna av Toms dova röst som sjöng bandet Räfvens Baba Jaga somnade han sedan gott, med ett lyckligt leende på näbben.

 Och Tom fortsatte sjunga även långt efter att han märkte att Henning hade somnat. För han hade insett mycket under dagen och det nattliga samtalet, och nu hade han vaknat på nytt. Han var återigen ett stolt lodjur som visste vad han ville. Ankorna skulle knappast känna igen honom när de vaknade igen. Leende och glad gick sedan det ensamma lodjuret ut i natten och sprang över sitt steniga, ljungklädda revir i ren glädje. Han hade vaknat igen efter en lång, lång sömn.

De dova tonerna steg mot himlen där systern Klowinda flög runt och spanade efter resenärerna. Hon förbannade oturen att det stora lodjuret slagit följe med de tre annars nära nog försvarslösa ankorna. Och nu hade katten börjat sjunga också, som för att håna deras otur. Ilsken flög Klowinda tillbaka till sina väntande syskon och berättade den dåliga nyheten. Resten av natten, medan Tom var ute och sprang av nyvaknad glädje och de tre ankorna sov en intet ont anande sömn, smidde de elva korparna onda planer för nästföljande dag.

En gåta? Inte min starkaste sida kanske.

 Henning funderade. Han hade aldrig varit någon hejare på gåtor, han föredrog saker simpelt och uppriktigt. Rakt på, inga krusiduller. Ulf Aflin var, sitt ädelmod och ridderliga heder till trots, en väldigt lurig karl. Henning sneglade på sin fäktningslärare, som även han såg ut att fundera över saken.

 "Det är mycket som står på spel," sade Henning. "Vad händer om vi inte kan svara på gåtan?"

 "Precis samma sak som händer nu," svarade Tom. När han såg de tre ankornas frågande ansiktsuttryck tillade han: "Ingenting."

 "Då är det definitivt värt ett försök! Vad är gåtan?"

 Tom tittade på Ulf utan att blinka. "Det är jag som ställer frågorna här, inte ni. Och jag har redan ställt min fråga."

 "Va? Det har du väl inte!?"

 "Jag upprepar, det är jag som ställer frågorna här."

 "Vad är gåtan då?" Henning började bli irriterad igen. Inte ett bra tecken.

 "Jag upprepar en gång till..."

 "Kläm fram med gåtan då så att vi får höra den, din stora dumma kissekatt!"

 Tom fixerade Ulf ännu hårdare med blicken. "Hotar du mig? Det är ingen gåta, det är en undersökning om viljan till en eventuell tvekamp."

 "Vi kanske har större chans att ta oss förbi med våld än att lista ut en gåta som vi inte hört," muttrade Ulf.

 Lodjuret sträckte på sig och synade dem alla tre. "Jag betvivlar det. en oskyldig fråga, ingen gåta: Vågar ni ta risken?"

 "Vi vill bara höra gåtan som vi inte fått höra än," sade Henning frustrerat.

 "Jag har redan sagt den en gång och tänker inte göra det igen..."

 "Ja!" sade Barista, som dittills stått tyst och funderat. "Svaret är ja."

 "Duktig anka," sade Tom. "Ni får passera."

 ...

 Henning och Ulf: "WTF!?"

...

 "Gåtan var om vi kunde tänka oss att svara på en gåta," förklarade Barista. Tom nickade och steg åt sidan. "Vi behövde bara svara jag eller nej för att ta oss förbi."

 Henning och Ulf: Gemensam Facepalm. Med vingen.

 "Korrekt. Den lilla ankan verkar vara hjärnan i laget. Ni får nu lov att passera. Eller ställa frågor själva."

 "Varför är den här vägen skyltad som farlig?"

 "Inte vet jag. Jag bor här uppe men fruktar ingenting."

 "Vad kan du berätta om vägen vi har framför oss? Finns där något grotta vi kan krypa in i?"

 "Bakom mig, ovanför det krönet ni jobbat mot hela dagen, sträcker berget ut sig till en platå. Där finns säkert flera grottor där ni kan övernatta. Jag vet dock inte huruvida de är tomma eller inte. Vissa är det, andra är bebodda. I er takt kommer ni imorgon komma till en hängbro som leder över en djup ravin. Sedan kommer ni få klättra brant en bit till innan det vänder och får nerförbacke hela vägen till Skrägeluls Håla och en bit senare även till själva byn Skrägelul."

 "Skrägeluls Håla? Går vägen här förbi Skrägeluls håla?" Barista darrade på sin normalt pipiga röst. Henning förstod nu varför den här vägen klassades som farligare än den andra.

 "Vad vet du om Skrägeluls Håla?"

 "En hög med nollor som dyrkar en enda hona, det är vad jag lyckats utröna. Jag vet inte varför eller vad hon är, men de verkar vara en otrevlig hop. Varför undrar ni?"

 Henning övervägde att berätta sanningen för lodjuret, men istället sade han: "Vi har hört en hel del läskigt om det stället och tänkte ta reda på vad som var sant och inte. Vi ska bege oss dit och undersöka."

 "Jisses," gäspade Tom. "Det låter spännande. Får jag följa med? Här har inte hänt någonting spännande sedan jag var liten, för när man är liten tycker man ju att allting är jättespännande, eller hur?"

 "Om inte det där var en gåta, Tom, så är svaret ja." Ulf flinade. "Du är välkommen att följa med oss, sålänge du lovar att inte äta upp oss."

 "Jag brukar inte äta ankor, men det kanske är för att de är ovanliga här uppe. Jag lovar er, jag kommer inte äta upp er. Min äventyrslusta överstiger vida min hunger."

 "Då är du välkommen att hänga på."

 Henning började bli irriterad igen. Nu verkade det som att Ulf börjat ta över rollen som gruppledare. Han tyckte inte om det, och för att markera det sade han: "Vi välkomnar ett stort och ståtligt lodjur som dig i vårt sällskap och vi värderar högt din vänskap..."

 Tom tittade på honom. "Fjäskare där. Jag vet att jag är välkommen. Nu går vi."

 De började gå, och fortfarande var det ingen annan än Barista som oroades av den svarta pricken uppe i himlen som förföljde dem.