När de nådde kanten möttes de av en syn som helt tog andan ur dem. Sluttningen var bevuxen av ett fåtal höga tallar och lutade brant ner i en ravin. Till vänster i ravinen dånade ett vattenfall ner från en höjd femton gånger deras egen. Solen trängde delvis igenom dimman och belyste vattendraget som forsade fram nedanför dem med sitt gyllene sken. Efter att vattnet störtat ner i sitt fall rann det snabbt vidare över stora stener i floden. Bruset från floden och dånet från vattenfallet blandades med den ljuva musiken som tycktes komma fram vattnet självt. Sluttningen på andra sidan var bevuxen med grönt och friskt gräs, och det gräset betades av fyra getter. Det doftade friskt vatten, grönt gräs, blåbär och tallkåda. Vattnet från den vilda forsen stänkte ända upp på de tre ankorna som i drömliknande tillstånd halvt sprang, halvt snubblade ner för sluttningen.

 Nästan ända nere vid vattnet sköt en klippa ut i forsen, och vad som fanns bakom den gick inte att se. Den hetsiga musiken eggade dem och alla tre tävlade om att vara först bakom klippan. När de kom runt den utskjutande stenen var de alldeles vid strandkanten, och en sten ute forsen blev synlig som de inte sett förrut. Det stod någonting på stenen, men från det här avståndet gick det inte att läsa vad.

 Flöjten, fiolen och harpan slutade plötsligt att spela. Solen sken igenom. För några sekunder var dånet och bruset från forsen det enda som hördes, sedan hördes en sång. Det var en sång som från djupet av forsen själv, en ordlös sång som om forsen stämt upp i en flerstämmig hymn. Vattnets dån låg som en dov underton, blandades med tallkronornas sus i vinden och lyfte fram den antingen överjordiska eller underjordiska hymn som steg ur forsen. Solen, som syntes som ett stearinljus bakom en slöja uppe i himlen, fick forsens vatten att glittra. Men ur forsens djup verkade ett eget ljus stiga och utmana solens egen strålglans. Mitt ute i det strömmande vattnet tycktes nämligen någonting glittra väldigt starkt under ytan. Tagna av nyfikenhet och av musiken blanka till sinnes klev de ut i vattnet med alla kläderna på.

 Forsen slet vilt i dem och kläderna blev snabbt blöta och tunga, men de stretade likväl på och simmade ut. Floden var inte så bred men det tog dem ändå en ganska god stunds slit innan de kom ut. Det strömmade omkring dem och forsen var fylld av många vassa stenar. Det strida vattnet de simmade i var gyllenskimrande av den undervattniska ljuskällan. När de bedömde att de var i hjärtat av ljuset tittade de på varandra och verkade utan att säga ett ord komma överens om vad de skulle göra. De dök.

 Så fort deras huvuden kom under vatten så tystnade hymnen, och suset från tallkronorna dränktes av vattnet som nu vrålade ovanför deras huvuden. Genast klarnade deras tankar och de insåg att de befann sig i en iskall fors. Mycket mer visste de inte. Kylan fick deras tankar att stumna och strömmen svepte dem bort från platsen där de dykt ner under vattnet. De hann inte se någonting av bottnen, men ljuskällan de simmat ut för att undersöka tycktes försvunnen.

 Nu hade de annat att oroa sig för. Strömmen var kall och krafterna sinade fort. De kämpade emot tappert, men ingen av dem lyckades ens få upp huvudet ovanför ytan. Forsen svepte med dem som om de inte vore stort mer än löv och verkade ha besegrat dem, när de plötsligt kände starka händer gripa tag i dem och simma iväg med dem. Ingen förstod vad som hände och ingen var heller i stånd att fundera över det när deras räddare snabbt och enkelt bärgade dem till andra sidan floden. Det dröjde en stund innan någon av de tre ankorna kunde tittade upp på dem som dragit dem ur floden.