"Jag tycker inte om de där korparna."

 Henning kisade mot himlen. De var försvunna nu, men han hade också sett dem försvinna alldeles nyss.

 "De har följt efter oss hela vägen," sade Barista. "Troligtvis ända sedan vi gick in i skogen. Ni minns väl den där korpen vi såg precis innan vi gick in?"

 "Ja, den minns vi," sade Ulf spänt. "Svart fågel och mörk skog, det är dystra omen. Svarta fåglar har aldrig något gott i sinnet. Vi måste förbereda oss på bästa sätt. Låt oss ha våra slungor redo."

 De förberedde sina slungor och plockade upp stenar från marken som de lade på vagnen. Tom hade försvunnit i fjärran och de kunde inte höra honom jaga honan som de tidigare sett.

 Ankorna satte fart på den steniga vägen. Med två springande ankor som drog vagnen gick det fortare än tidigare, och den utsökta silvervagnen guppade och skramlade. Det vita lakanet som låg över alltihop var inte särskilt vitt längre, men Barista hade tack och lov med sig flera uppsättningar.

 Efter några minuters skumpig färd under vilken alla saker på vagnen mirakulöst nog lyckades hålla sig kvar sprängde de fram över slätten. Några hundra meter framför sig kunde de se berget de skulle över torna upp sig igen för en sista stigning innan de skulle vända neråt. Det såg ut som ett pass mellan två taggiga toppar. Solen hade inte kommit långt upp på himlen sedan de satt av och stod därför ganska lågt i öster. Detta gynnade ankorna eftersom de sett koparna höger om sig, alltså åt väster, och därför skulle de svarta fåglarna få den stigande solen i ögonen.

 En lite högre kulle tornade upp sig framför dem, en kulle som vägen smidigt nog rundade och så skulle även de göra. Av någon underlig anledning greps de av en instinktiv rädsla när de närmade sig. De kände lukten av en evig fiende, en fiende som vanligtvis levde i mer låglänta marker. Så här högt upp fanns inga vanliga rävar. Det här måste alltså vara en fjällräv.

 "Vi måste vara på vår vakt ännu mer nu," skrek Ulf för att höras över vagnens skrammel till Henning som utgjorde förtruppen. Deras färd framåt var inte det minsta tyst och försiktig, så alla tankar på lönndom var som bortflugna.

 "Ni två fortsätter dra vagnen, jag tar hand om vår röde fiende." Henning stannade och tog av sig den högra skon. Båda de andra visste vad som var på gång nu. "Vi har ingen tid att förlora. Fortsätt vidare ni två medan jag håller räven upptagen. Jag kommer ifatt er!"

 "Det sade Tom också," fnös Barista, men de fortsatte likväl.

 Henning tog en sten från marken i sin högra hand och sin ankfot av stål i den vänstra, och med dessa tillhyggen flög han mot kullen. Vagnen dundrade fram nedanför honom med förnyade krafter. Han skulle bli tvungen att fånga rävens uppmärksamhet innan den hoppade på vagnförarna. Han hade slagits mot rävar tidigare, men då hade han bara haft sig själv att tänka på. Nu kände han vikten av det tunga ansvaret vila på hans vingar.

 Till en början såg han bara en ljungklädd kulle och några stenblock. Fundersam flög han närmare. Han måste vara vaksam nu, och försiktig. Räven hade troligtvis full koll på honom. Han cirklade runt den lilla kullen på en höjd som han hoppades var utom rävens räckvidd och spanade. Till slut såg han den, gömt bland ljungen och redo för ett språng ner på vagnen som snart skulle passera. Henning kastade stenen och anföll.

 Ulf såg Henning kasta sin sten och dyka i samma ögonblick som de körde in vagnen bakom den tre meter höga kullen. Den västra delen av himlen skymdes för hans blick. Han hade lagt upp sitt eget svärd lättillgängligt på vagnen och var redo för ett anfall han hoppades slippa bli utsatt för. Han hörde räven morra förvånat och såg en stor röd tass vifta upp i luften mot den anfallande Henning. En tass som den krigsvane ankan enkelt undvek.

 De var snabbt förbi stället där ankan och räven nu var fastlåsta i strid. Snart rundade de också kullen och möttes av en syn som fick modet att sjunka och nära nog försatte Barista i panik. En hängbro hängde över en djup ravin mindre än tio meter ifrån vagnens för. På andra sidan ravinen kunde de se vägen fortsätta brant uppåt. Vägen de skulle ta. Den enda vägen som stod öppen för dem. Bägge ankorna svalde ljudligt. Till råga på den dåliga nyheten såg de hur den västra himlen hade blivit mörk, och vad som såg ut som ett svart moln var snabbt på väg rakt mot dem. De insåg snabbt att det här knappast var ett vanligt moln, utan korparna som jagade dem. "Så många..." viskade Barista.

 "Vi måste få vagnen över klyftan fort som tusan!" sade Ulf. "Titta inte ner."

 Med fruktan för sitt liv och i Baristas fall även för sitt kaffe började de putta vagnen mot den skrangliga hängbron av trä. Den såg gammal ut, och genast förstod de båda en hel del. Som varför man byggt en ny väg runt, varför det hängde varningsskyltar på den här vägen och varför korparna varnat dem personligen. Eller var det verkligen därför? Med andan återhållen körde de ut vagnen på den knakande hängbron.

Låst i sin strid med en ursinnig räv såg inte Henning hur korparna närmade sig. Han såg inte heller att Ulf och Barista stannade och tvekade. Han var helt inställd på att skydda allting han hade kärt, inklusive sitt eget liv. Räven hade träffat honom på buken med baksidan av tassen, och en dunkande smärta nådde Henning genom försvarsmuren av kämparglöd och livslust. Själv hade han slitit upp ett djupt sår i rävens sida med sin ankfot av stål, och fjällrävens höstbruna päls färgades rödare av dess eget blod. Förvåning, ilska och hunger sken igenom i rävens varje mer och mer vildsinta handlingar. Henning kände att han hade god kontroll på det här och att han inte skulle behöva döda räven.

 Men då förändrades plötsligt hela scenen. Ett tiotal korpar störtade in och anföll både Henning och räven med näbbar och klor. Henning fann sig övermannad mitt i ett inferno av svarta fåglar. Han svingade sin ankfot av stål vildsint omkring sig. Ibland träffade han en fågel med sitt förödande vapen, men korparna tycktes vägra att dö. Oräkneliga små klor skar in i hans kungliga fjäderskrud. Henning greps av ett raseri och gav luft åt ett vildsint vrål.

"Han behöver hjälp!" konstaterade Ulf med andan i halsen, när han såg korparna storma kullen. Långt under sig, mellan de halvruttna brädorna i gångbron, kunde de se marken fylld av taggiga stenar. "Jag måste hjälpa honom. Du klarar dig själv, eller hur Barista?"

 Den lilla ankan svarade inte utan stirrade bara vettskrämt på den äldre. Av någon underlig anledning verkade Ulf tolka tystnaden som ett ja, och mitt ute på hängbron grep han sin ryggsäck och sprang på säkra fötter tillbaka till andra sidan. Barista darrade okontrollerbart och kunde inte göra annat än att se på när Ulf drog på sig sin rustning och skrikande stormade iväg mot kullen. Ända till sig kunde han höra Ulfs flämtningar, och hans anstormning mattades av rejält innan han nådde fram till kullen. Barista hörde Henning brista ut i ett stridsbröl som bar genom kaoset av skrikande korpar och flaxande vingar. Med blicken mot kullen såg han inte varelsen som smög mot honom från andra sidan ravinen. Han kunde känt hur bron skakade, om han inte själv skakat ännu mer och om han inte varit helt inställd på hur det gick på kullen.

 Ulf stormade upp iförd sin tunga rustning och ropade slumpmässiga utrop som ingen verkade bry sig om. Det var inte förrän han uppbådade en fruktansvärd mängd kraft och hoppade på en korp som någon överhuvudtaget lade märke till honom. Han drog ner korpen under sig och såg till att han landade på den stackaren. Han hörde någonting mosas under sig och fick plötsligt en inre bild av en svart, befjädrad pannkaka. Bilden var så rolig att han började skratta högt och galet.

 Det var då korparna lade märke till honom, och vad de såg skrämde upp dem så till den milda grad att två stycken dog på fläcken av ren skräck (räven skulle inte behöva gå hungrig idag trots allt). I de svarta fåglarnas ögon såg de en ovanligt stor anka av järn som först mosade deras bror totalt och sedan skrattade som en galning. Ett monster, en mardrömsfågel. De två med klenare hjärta klarade som sagt inte av situationen, resten flög så snabbt de kunde därifrån. Skadade, skärrade och rejält uppskrämda. Men korpar ger sig inte så lätt.