Knorre suckade. Det här var det jobbigaste han varit med om på länge. Hur mycket skulle han berätta?

 "Som sagt, nu ska vi undanröja Herman och Adolf..."

 "Vad exakt menar du med undanröja?" högg Rut in snabbt. Angelica var fortfarande för shockad för att kunna formulera meningar. "Vad händer med dem? Vart tar de vägen?"

 "Det kan jag tyvärr inte berätta för er ännu. Men de kommer inte till nämnvärd skada, det ser jag till. Njord verkar strunta i vad som händer dem, han vill bara att de försvinner. Därför är det upp till mig att välja vart vi ska föra dem."

 "Varför kan du inte berätta?" Nu var det Angelica som frågade. Hennes röst var nu bedjande, på gränsen till desperat. "Vad skulle kunna hända?"

 Knorre undvek deras blickar och riktade sin egen mot slottet som tornade upp sig innanför sina murar. Det var i sanning ett högt spel han spelade. "Bara lita på mig. Allting kommer bli bra."

 "Lita på dig? Du berättar ju ingenting för oss."

 "Jag förstår ifall du inte vill avslöja alla detaljer," sade Rut. "Men ju mer du utelämnar desto svårare blir det att lita på dig och desto svårare blir det för oss att hjälpa till. Men vi går vidare med din plan. Ni hade tänkt skapa ank-anarki i Redet. Men sen då?"

 "Sedan är Njords plan uppenbar. Han tänker ta kontrollen mitt i all förvirring och hota oss till lydnad."

 "Och varför dödar vi honom inte? Varför lät du inte mig döda honom?"

 "För att vi behöver honom för min egen plan. Både honom och Hjorvalt..."

 "Vad är din plan då!?" Skrek Angelica frustrerat. "Hosta fram den nu!"

 "Min plan..." suckade Knorre. "Min plan är att i hemlighet styra och kontrollera Redets ankor till att få det att se ut som om det hela var utom kontroll. När Njord sedan sträcker sig efter tronen så enas alla ankor under de ledare som jag låtit spärra in. Enas, och kastar ut honom."

 "Varför inte bara göra det här direkt?"

 "För att detta är en lektion till Redets alla ankor. En lektion i att samarbeta utanför familjeallianserna. Och för att få Svartsnuskarna att inse att vårt styre är ett bra styre."

 "Och varför skickade du då iväg Henning och Ulf?"

 "Dels för att Henning verkligen ville iväg på äventyr. En rastlös kung är en dålig kung. Dessutom passade det bäst så eftersom det blir mycket lättare att uppnå anarki om inte Henning är i slottet. Hade han stannat kvar hade kanske Njord dödat honom. Jag hade egentligen bara tänkt skicka iväg Henning, men eftersom de skulle till Två och en halv mans grotta så kunde jag inte hålla tillbaka Ulf och Barista. Vi klarar oss själva."

 Det blev en liten stunds tystnad medan Angelica tänkte över vad han sagt. I hemlighet blinkade Rut mot honom. Hon ville prata med honom ensam. Han förstod.

 "Hur hade du tänkt att det här skulle fungera?" undrade Angelica till sist. "Du får det nästan att låta enkelt, men hur skulle det kunna gå ihop?"

 "Vi erbjuder Svartsnuskarna ett erbjudande de inte kan motstå," log Rut. Angelica accepterade det som svar och reflekterade inte över att Rut kanske visste mer än hon själv om Knorres planer. Hon antog bara att Rut var mer kvicktänkt än hon själv, vilket säkert också var sant.

 "Så du tänker få alla ankor i Redet att samarbeta. Vad är det som säger att inte Svartsnuskarna kommer acceptera Njord framför oss?"

 "Han kommer tydligt visa att han dragit dem vid näbben innan de får tillfälle att välja sida," svarade Knorre nöjt.

 "Och du tror inte att Njord misstänker att du bedrar honom?"

 "Jodå, det har han alldeles säkert förberett sig inför. Men jag har förberett mig inför han förberedelser på ett sätt som han inte anar."

 Angelica blev tyst en och funderade igen. "Varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför går du bakom ryggen på så många, även av dina vänner?"

 "För att deras agerande ska vara så genuint som möjligt. Deras agerande måste vara äkta, inte förberett, annars kanske folk förbereder någonting som jag inte räknat med. Jag kan inte hålla hur många bollar i luften som helst. Förstår du hur jag tänker i allt det här?"

 "Jag tror jag förstår..."

 "Det är mycket att smälta raring. Vet du vad du skulle kunna göra? Medan du funderar på det här så kan du väl gå och leta upp Kobbe Halvhals och säga att jag vill prata med honom?"

 Angelica gjorde som hon blev tillsagd utan att tänka vidare på det. Hennes huvud snurrade av allt hon fått höra och innan hon visste ordet av hade hon börjat gå mot slottet. För att göra ytterligare någonting som ingick i Knorres dolda agenda.

"Du är en hård man, kusin," sade Rut när Angelica gått iväg.

 "En man måste göra vad en man måste göra," suckade Knorre. "Det finns inget annat sätt."

 "Tro mig, jag om någon förstår det där. Ibland måste tunga beslut fattas. Mycket tunga."

 "Ett högt spel..." mumlade Knorre. "Med alldeles för mycket att förlora. Jag är orolig för Kobbe. Han kan ställa till allt det här ordentligt. Det vore katastrofalt."

 "Oroa dig inte för min son, jag kan hantera honom. Det är din käresta du behöver oroa dig för."

 "Jaa..." sade Knorre dröjande. Plågat. "Hon måste bort."

 "Ansluta till de andra."

 "Ja. I övermorgon."

 "I övermorgon," upprepade Rut.

 Knorre blev tyst och de började långsamt gå mot slottet. "Har du sett till Dem?" frågade han.

 "Jag antar att med 'Dem' menar du inte Henning och hans två färdkamrater. Nej, jag har inte sett röken av Dem, men det behöver inte betyda någonting. Ingenting alls."

 "Varför kom du då hit?"

 Rut tittade på honom med en blick som var skarpare än hennes omfångsrika kropp gav intryck av var möjligt. "Jag ansåg att jag kunde vara till större nytta här. Vilket uppenbarligen inte var ett dumt beslut."

 "Nej, jag är glad att du kom hit, kusin. Nu slipper jag göra det här ensam."