Knorre var kluven och visste inte om han ville vakna eller inte. Metaforiskt nog hade solen försvunnit. Himlen hemsöktes av tunga, gråa moln som precis likt situationen i Redet snart skulle braka loss. I samma stund som regnet börjar hamra mot taken så har inte jag och Njord kontrollen över det här längre. Vi har gjort vårt för att sätta igång det här spelet, nu återstår bara ett fåtal små dolda handlingar.

 Att få Sture ur spel först av alla var avgörande. Nu hade de ett stryptag på Carl och Amanda, och ingen utom Angelica kunde nu uppbåda det mod och den kraft som krävdes för att ge spelet en extra sida.

 Knorre hade alltid drömt om detta. Han hade alltid älskat att spela ut andra ankor mot varandra och väva spindelnät där han själv var jättespindeln som höll sig dold. Det var lite som att vara marionettmästare på cirkusen. Han saknade cirkusen som de rest med under några månaders tid när de skulle tillbaka till Redet för att störta Rågbald Snuskfot.

 Ända tills nu hade de spelat helt enligt Svartvingarnas planer, men det skulle det snart bli ändring på. Inte med deras vetskap förstås, då skulle allting gå om intet. Allt handlade om list och lönndom. Två egenskaper som Knorre varje morgon tackade Ankfader och sina föräldrars andar för att han fått. Han och Njord var ganska lika på det sättet. Tyckte om att spela ut folk mot varandra medan man själv agerar i lönndom och med list. Enda skillnaden var att Njord var så brutalt lagd, annars skulle de mycket väl kunna ha varit kusiner. Han vände sig om i sängen.

 Det fanns en hake i det här kalaset. Knorre och Njord och var inte ensamma om att spela det här spelet. Det fanns en tredje part inblandad och det var inte Hjorvalt. En anka i hela slottet visste mer än han borde, och det gnagde i Knorre. På något sätt hade den ankan förmedlat information till Angelica om Njords förehavanden. En potentiellt väldigt farlig pjäs i det här kalaset, men vem kan det vara? Det grämde Knorre att inte veta. Han skulle behöva lista ut det innan de tog nästa steg...

 "Ligger du fortfarande och latar dig?" sade en halvt road kvinnostämma. Knorre spratt till i sängen och satte sig upp.

 "Välkommen in i mitt enkla rum, trots att du är objuden. De är alltid välkommen, vackra Angelica. Har du sovit gott?"

 "Det stinker här inne," sade Angelica och låste dörren.

 "Varför låser du?" sade Knorre oroligt. "Hördu, det där kan misstolkas!" Angelica korsade snabbt de få metrarna som skiljde dörren från sängen. Redan iförd en vacker klänning i senaste Rede-modet.

 Hon fingrade med snörningen över bysten. "Jag trodde att det var vad du ville," sade hon med beslöjad röst. Så tittade hon skarpt på honom. "Men jag kom inte hit för att ha roligt. Jag har digra nyheter och jag måste stämma av hur det går för dig i ditt eget uppdrag."

 "Vad då för nyheter?" sade Knorre nyfiket och satte sig upp i sängen med täcket väl uppdraget.

 "Sture Vitvinge är försvunnen," sade hon hårt. Hon svalde och fortsatte: "Dörren till hans kammare var uppbruten och det fanns spår av blod och andra tecken på våld. Ingen går säker längre, vi måste börja mobilisera oss! Jag vet Knorre, och det vet du också! Vi vet båda att Njord inte kom hit för att återkräva en statlig skatt. Han kom hit för att göra som han gjorde i Norikland, men den här gången är han ute efter mer än att bara agera någons lackej! Han är här för att stjäla tronen och det vet jag! Du måste hålla koll på honom dag och natt. Vad gjorde du själv natten till idag?"

 "Angelica..." Knorre reste sig upp och lät täcket falla av. I bara underkläder gick han bort och omfamnade den anka han älskade som stod där och såg så ensam och miserabel ut. "Angelica..." sade han och vaggade henne i sin famn. Hon gjorde inget motstånd. "Njord Ärrnäbb är min kusin. Han blev glad när han fick uppdraget att rida hit, för på så vis kunde han kombinera uppdrag med nöje och hälsa på här. Han vill ingenting ont. Vi satt och spelade kort igår till sent in på natten, Njord och jag. Hjorvalt var ute och sprang över kullarna och prövade hur han mådde efter giftet som du så urskiljningslöst avsåg skulle träffa min kusin. När försvann Sture?"

 "Långt efter midnatt, gissar vi. Dörren var uppbruten, så någon borde ha hört något om det inte var i den timma då alla sover som djupast. Ni spelade inte kort in i vargtimmen väl?"

 Uppbruten? Intressant... Mycket intressant. "Nej självklart inte! Vi slutade kanske spela ungefär när månen stod som högst på himlen."

 "Var månen full?" frågade hon med ett konstigt tonfall.

 "Nej," svarade Knorre utan att tänka efter.

 "Inte?" sade hon och höjde på ögonbrynet."

 Knorre började svettas och kände sig illa till mods. Han hade försagt sig. Han hade använt månen som någonting de bedömde tiden med, men den hade varit i moln under natten.

 "Det lilla vi såg av månen genom molntäcket var ett litet ljussken, vilket vi bedömde var dess högsta läge för natten. Men jag kan ha fel. Formen gick dock inte att avgöra."

 Angelica verkade nöjd med svaret. Han släppte henne, de gled ifrån varandra och Angelica gick mot dörren igen. Knorre andades ut och sänkte sig sakta ner på sängen.

 "Vi måste börja gå tillsammans hädanefter," sade Angelica. "Ingen går säker längre. Och det var en sak till jag skulle be dig om. Släpp inte Njord närmare än att du hinner fly undan honom vid minsta tecken på fara. Och håll honom ständigt inom synhåll. Han är farligare än du kanske tror."

 Med de orden gick Angelica därifrån och lämnade dörren öppen efter sig. Farligare än jag tror? Jag tror knappast det. Det började regna.