Det bultade en gång till.

 "Jag kommer!" skrek Knorre och skyndade sig över Njords stela kropp och bort till dörren. När han öppnade den hann han se Hjorvalt stå där utanför, sedan blev han brutalt puttad åt sidan när vargen sprang förbi honom och bort till sin herre. Hjorvalts päls glänste blöt av regn och den oangenäma lukten av blöt hund spred sig i tronrummet. Han morrade långt ner i strupen, ställde sig beskyddande över Njord och tittade stint upp i taket.

 "Försvinn härifrån, Kobbe," sade Knorre högt. "Hjorvalt känner lukten av dig. Försvinn, och skatta dig lycklig att du kommit undan med ditt tjuvlyssnande så här länge."

 Utan att Knorre hörde ett ljud uppifrån taket följde Hjorvalt Kobbes förmodade rörelse ut ur rummet. Så fort Kobbe försvunnit förbyttes Hjorvalts aggresiva hållning till oro. Han slickade Njord med en tunga lika stor som ankans huvud.

 "Jag är ledsen Hjorvalt," sade Knorre rätt ut i luften. "Vi blev överfallna. Om inte du hade kommit hade jag kanske också varit nerskjuten med giftpilar. En annan anka kom och försökte pressa mig på information."

 Vargen vände sina stora, gula ögon mot Knorre. Ögon fyllda av oro.

 "Han kommer överleva, om inte Kobbe ljög för mig. Men han kommer inte att vakna förrän imorgon. Om inte du och jag kan samarbeta på något sätt i natt så kommer planerna att fördröjas ytterligare. Men varför säger jag det här? Förstår du ens vad jag säger?"

 Hjorvalt skällde en gång.

 Knorre kände hur han började bli kall. "Skäll igen."

 Hjorvalt skällde igen.

 "Spring runt skrivbordet två gånger och slicka Njord i ansiktet."

 Hjorvalt gjorde än en gång som han blev tillsagt.

 "Åh, jag tror visst att vi ska kunna samarbeta trots allt. Det här var en angenäm nyhet. Säg någonting Hjorvalt."

 Vargen skällde igen.

 "Säg någonting på ett språk jag kan förstå."

 De två gula ögonen tittade länge undrande på honom, sedan skakade vargen på det stora, gråa huvudet.

 Knorre suckade. "Nåja. Låt oss transportera Njord till hans rum. Sedan får vi planera vad vi ska göra ikväll."

 Hjorvalt lyckades lägga Njord över sin rygg och balansera honom där, och tillsammans gick ankan och vargen mot gästrummet där Njord inhystes. De gick genom korridorer fulla av förvånade ankor, både adelsankor och tjänare, och de gavs stort utrymme för att passera. Om någon frågade vad som hänt med deras 'gäst' sade Knorre bara att han fått i sig för mycket att dricka. Med Hjorvalt i närheten kände sig Knorre ovanligt trygg, och han avundades Njord som hade en så lojal och respektingivande kumpan. De kom fram till Njords rum, dumpade ankan på sängen och stannade på rummet i flera timmar.

Kobbe hastade fram genom de hemliga gångarna som gömde sig i borgens tjocka väggar. Han funderade över allt som han hört idag, vilket var en herrans massa. Njord och Knorre hade rövat bort Sture, men vart och varför gick inte att få fram. Knorre var, som han alltid hade misstänkt, en riktigt falsk och otäck anka. Men en skicklig hovspelare, kanske den skickligaste av alla. "Det jag gör är för rikets bästa"? Struntprat. Kobbe ångrade att han inte skickat iväg en pil med ett gift som orsakade klåda över hela kroppen. Varför han inte dödat Njord när han hade chansen visste han inte, någonting sade honom att besparandet av ankans liv var rätt. Det kanske bara var hans samvete.

 Han skakade på huvudet. Samvete ja. Något som Knorre tycks vara helt utan. Nu har de i alla fall något att tänka på. Den tredje spindeln. Pff! Snarare Redets hemliga beskyddare. Nåja, låt dem tro. Låt dem tro att jag är lika falsk som de.

 Han var tvungen nu att ta reda på vart Sture hade tagit vägen. Skulle han berätta om Knorres mörka planer för Angelica? Det var ett svårt val, men han bestämde sig för att leta reda på Sture först, medan han bestämde sig för om han skulle berätta eller inte.

 Eller ja, först skulle han leta upp en annan anka i det här slottet. Någonting som skulle visa sig bli mycket intressant. Knorre hade gett honom en idé, och hans nyfikenhet var för stor för att tystas. Han pilade iväg genom sina gångar som han trodde att han var nästan ensam om att känna till, på jakt efter kunskap som kunde hjälpa honom att skydda staden där han spenderat hela sitt liv.