Frysande blev de uppdragna på andra sidan av floden och släpade uppför kullen. Händerna släppte dem, och innan de blinkat vattnet ur ögonen hörde de hur ivriga röster tjattrade omkring dem. Först var det omöjligt att förstå vad de sade, sedan rann vattnet ur även öronen och sinnet för ords innebörd återvände efter att forsens förförsika lyrik varit det enda de lyssnat på. Omkring dem stod tre uttrar att pratade rappt. Ibland i mun på varandra, ibland avslutade de varandras meningar.

 "Varför hoppar de i vattnet?"

 "Du vet varför de hoppar i vattnet."

 "De hoppade inte i, de gick i. Dessutom så vet vi alla varför de gjorde det."

 "Endast kåta fiskar hoppar i vattnet," sade Ulf Aflin surt. "När de är på väg till parningsställen och ska upp för forsarna."

 "Och endast döda fiskar flyter med strömmen," svarade alla tre uttrarna och vände blickarna mot den genomblöta ankan.

 "Men eftersom du-"

 "Inte är en fisk-"

 "Så blev vi tvungna att fiska upp dig."

 De tre uttrarna tittade på varandra igen och nickade. De var nöjda med meningen de skapat tillsammans.

 "Ni måste för tusan vara bröder," sade Henning. Han hade inte hämtat sig riktigt från simturen än. Vanligtvis simmar ankor med huvudet ovanför vattnet, att göra motsatsen i en strid fors var omtumlande.

 "Vi är bröder. Samma kull-"

 "Samma hull-"

 "Samma... krull."

 "Men snuskhummer!" sade den första uttern. "Jag hörde att du var på väg att säga något annat."

 "Det är ju du som är snuskig!" försvarade sig den tredje. "Jag sade det aldrig, det är du som tänker sådana tankar."

 "Men nu ska vi inte prata om sådant, det finns minderåriga här," sade den andre och tittade med en menande blick på Barista.

 Ulf kisade mot dem och skakade på huvudet. "Vilka i Ankfaders fjädrande putmage är ni?"

 "Vi är Olle"

 "Pelle"

 "Och Petter."

 Barista såg ut att fyllas av förundran. "Är ni Olle, Pelle och Petter. Är det era fyra getter som står där borta?"

 Samtliga uttrar nickade, väldigt taktkunnigt.

 Henning hade börjat skratta när de presenterade sig, och han skrattade fortfarande. Alla tittade på honom och undrade vad det var med honom. Ovetande om uppmärksamheten fortsatte han att skratta, ända tills skrattattacken slutade i att han hostade upp vatten.

 "Vill nu herr-"

 "Skrattande anka-"

 "Tala om för oss-"

 Och alla tre sade i kör: "Vad som är så roligt?"

 "Olle Utter, för tusan! Nog visste jag att du var en listig, lurig jävel, men att du skulle följa efter oss hela vägen hit, det hade jag aldrig kunnat inbilla mig. Vilka är det du har med dig nu då?"

 Olle tittade på honom som någon som tittar på en galning. Han viskade till sina bröder bredvid sig, så högt att alla kunde höra: "Tror ni han fick för mycket att dricka?"

 "Inte alls omöjligt, broder. Men det kan ändå inte skada att..."

 "Undersöka saken."

 "Just så. Hördu anka, känner jag dig? Känner du mig?"

 "Amen Knorre, nu får du ge dig! Tror du jag är dum eller?"

 Innan de snabbtänkta uttrarna hann svara utbrast Barista: "Nejmen Henning! Det här är ju inte Knorre Anka! Det här är ju Olle, Pelle och Petter och deras fyra getter. Det är en förbannad levande legend som vi står inför här! Har du inte hört talas om dem?"

 Olle, Pelle och Petter bugade sig djupt. "Vi är hedrade, unga anka, av att vårt rykte spritt sig till Ankrikes gränser. Vi är ju från början bara enkla herdar, och vad vi gjort innan har bara varit tillfälligheter."

  "Är ni de Olle Pelle Petter?" utbrast Ulf, som nu började inse vilka celebriteter de hade att göra med.

 "Kan någon förklara för mig, som uppenbarligen inte hört talas om dessa underliga utterbröder, vad nämnda uttrar har utfört?" Hennings irritation var märkbar.

 Ulf berättade. "De tre uttrarna som med sina fyra getter lyckades lura Jeppe på Berget? Som fick den där katten, vad var det han hette..."

 "Findus?"

 "Just det! Som fick katten Findus att börja äta pannkakor! De tre uttrarna som letade upp hönan Agdas alla borttappade fjädrar! Är ni de tre legendariska uttrarna som med sin enorma meritlista ligger på top 5 listan över denna delen av världens häftigaste någonsin levande familj?"

 "Åh, vi vill inte skryta. Men det är vi det. Olle Pelle Petter, och med oss har vi getterna Fridolf, Frippe, Fritjof och Frida! Som själva har en väldigt anmärkningsvärd historia." Olle, som verkade vara ledaren för de tre, fortsatte själv. "Men nog om oss! Vilka är ni, vad gör ni här och framförallt: varför badade ni i floden? Såg ni inte stenen där det tydligt stod att man badar här på egen risk?"

 "Stenen ligger nästan helt under vatten," sade Pelle. "Dessutom så vet du mycket väl varför folk badar i floden."

 Olle svor irriterat. "Jannes orkester. Låt oss gå och tala förstånd med dem."

 Fortfarande omtumlade efter det som hänt och möra i huvudet efter uttrarnas prat kämpade sig Henning, Ulf och Barista upp på fötter igen. Uttrarna började gå mot vattenfallet och, eftersom de inte visste vad annat de skulle göra, följde ankorna efter.