Efter getens ofattbara uppvisning gick den bara därifrån som om ingenting hade hänt. Den bräkte lite grann och sprang upp i bergen, sedan försvann den.

 Henning och Ulf lämnades storögda kvar på bergsängen. Korparna som deras stenar fällt från himlen började ojande och svärande ta sig upp igen. Ankorna lät dem fly. Vid sidan av getens märkliga uppförande var nu Baristas ovanliga beteende det som brydde deras huvuden. Han gick fortfarande och tuggade gräs och bräkte.

 "Vi kan inte stanna här hur länge som helst," sade Ulf till sist. "Vi måste dra oss vidare så att vi hinner fram innan det blir mörkt."

 "Jaa..." suckade Henning och gled ner från den solvarma stenen han suttit och vilat sig på. De såg inte kloka ut han och Ulf. Deras fjäderdräkter var en enda röra av förstörda fjädrar och blod, både deras eget och korparnas. Båda var tröttare än de kunde påminna sig att de varit på länge. De hade inte mycket stigning kvar att avverka idag och det var bara middagstid så Henning inbillade sig att de hade gott om tid. Men man kan aldrig vara säker. Han grimaserade av smärtan när han gled ner.

 Ulf skrattade trött: "Vi är ett sorgligt par nu va? Två sönderslagna ankor på väg genom bergen i sällskap med en liten anka som förlorat förståndet. Och här har vi släpat med oss en stor vagn överlastad med packning, kaffe och värdelösa gåvor från staden där de tänker resa statyer av oss. Det här kommer de garanterat att sjunga sånger om när vi berättar om det!"

 "Långa sånger. Två och en halv ankas äventyr, varje spelman värd namnet kommer hylla våra strapatser och sjunga om det i många generationer. En episk ballad om en kung, en fäktare och en kaffeanka. Vad säger du om att dra lite nytta av allt vårt slit och lätta på vagnens last lite?"

 "En mycket god idé, min herre och konung!" utbrast Ulf, som genast blivit på bättre humör. "Låt oss slå våra kloka, äventyrliga huvuden ihop och försöka koka lite svart vatten! Såg du på när Barista gjorde det någon gång?"

 De kom så långt som till att hälla upp vatten i en kittel när de insåg att de inte hade någon eld att värma den över. Och vid det laget hade de flera gånger redan berömt sig själva för hur duktiga de var. När allting såg som mörkast ut så gick det plötsligt upp ett ljus för dem. De såg på varandra och tänkte exakt samma sakt: Termosen!

 De sprang bort till vagnen igen och rotade fram en silvertermosen som de skakade. Det skvlapade lovande där inifrån. När de hällde upp kaffet i muggar och drack återfann sig välbehaget som de njutit av när de brutit upp på den här dagens morgon. Kaffet var dock sedan igår och bara ljummet, men ganska gott ändå.

 Bäst som de satt där och drack och funderade över allt möjligt kom Ulf på att de borde bjuda Barista på en skvätt. Geten hade ju velat ha kaffe, och om nu Barista blivit en get så vem vet? Även getter kanske tycker om kaffe. Tillsammans gick de bort och hällde upp en mugg åt den alltjämt idisslande Barista som låg och solade sig i gräset.

 "Här är din favoritdryck Barista. Låt det väl smaka."

 De ställde ner muggen i gräset alldeles framför näbben på ankan. Efter några djupa andetag sänkte Barista näbben ner i muggen och drack.

 Genast for näbben upp igen och vreden lyste i de mörka ögonen. "Kaffet är ju för sjutton pissljummet!" pep Barista med sådan kraft att lite av det han nyss druckit kom sprutande upp igen. "Det borde vara långa fängelsestraff på att servera kallt kaffe!"

 Sedan såg han sig omkring, under Ulf och Hennings minst sagt förvånade blickar. "Var är vi?" undrade han skarpt.

 "Ööh, alldeles i närheten av resans höjdpunkt," svarade Ulf när han återhämtat sig. "Bakom kammen du ser där framme är det bara nerför till Skrägelul. Vi är nästan framme."

 "Ni ser ju förfärliga ut! Varför dröjer vi kvar här nu då? Vi kan inte vänta på att Tom ska komma tillbaka. Kom nu, så fortsätter vi!"

 Ingen av ankorna hade något att svara med när Barista plötsligt tog kommandot så där. De stod med näbbarna hängande på vid gavel och bara stirrade medan den yngre ankan gick bort och började rulla vagnen uppför backen. De stod fortfarande kvar på samma sätt när Barista vinkade och ropade på dem, undrande varför de bara stod där och glodde som dumma kossor.

 De dumma kossorna skyndade sig för att komma ifatt, när väl deras fattning fattat greppet om dem och de fattade vad som hände.

 "Vad hände Barista?" frågade de när de kom fram.

 Barista såg oförstående på dem. "Fråga inte mig. Helt plötsligt fick jag för mig att jag var en get."

 "Men du kom tillbaka till ditt rätta jag..."

 "Ja, jag säger som jag alltid sagt. Kaffe löser alla problem."

 De knallade iväg upp för den sista backen, och det dröjde inte länge innan de kommit över krönet och kunde blicka ner i dalen nedanför.

 För en dal var det. De stod i den norra delen ovanför dalen. Till öster och väster bredde det massiva berget ut sig så långt ögat kunde se och framför dem, till öster och väster i dalen, gick fingrar av berg ut från det berget de stod på. Dalen nedanför dem var grön av gräs och alldeles trädlös. En mörk flod rann ner i dalen från den östra delen av dalens ram och försedde nejden med vatten. Mitt i dalen låg en kulle (en fin kulle, en sällsynt kulle). Och på den kullen låg en by (en fin by, en sällsynt by). Långt i söder kunde de se en ridå av grått regn och Henning kunde inte låta bli att sjunga den snärjande refrängen 'Åh se, det regnar ner, det regnar ner i dalen, åh!'

 Det räckte för att de andra skulle ta initiativet och gå en bit i förväg. En sång som den fick man enkelt på hjärnan, och de försökte undvika det innan det blev för sent. Så skedde det alltså att Ulf och Barista gick först med vagnen nerför backen och höll emot så att den inte dundrade iväg. Bakom dem gick Henning och nynnade och småsjöng på en retsam och totalt meningslös evighetsmelodi. När de hade en bra bit ner till marken såg de en väg som gick mot öster och en pil som pekade in dit. Även en varningsskylt satt uppsatt. Två och en Halv Mans Grotta stod det på skylten. De snabbade på och ryste vid tanken på att de skulle in dit. De gav sig ner till Skrägelul med förnyade krafter.

 Det var sen eftermiddag när de sedan äntligen knackade på pallisaden till Skrägeluls stad och begärde att få komma in. Reströtta, dammiga och slitna letade de sedan upp ett värdshus i staden där de till resenärernas stora glädje hade lediga sängar att erbjuda. De kunde inte fatta det själva fullt ut, men de hade äntligen tagit sig fram till Skrägelul.