"Han vet ingenting," sade en hård mansröst.

 Angelica frös till i steget. Hon hade vadderade kanintofflor på sig som gjorde att hennes steg ljöd tystare än en viskning genom korridorerna. Hon stannade precis innan korridoren svängde kraftigt åt vänster. Hon var fortfarande på andra våningen, tillbaka för att söka upp och prata med Amanda igen. Rösten hon hört tillhörde Njord.

 "Jag är inte övertygad," sade en annan röst. En röst som Angelica kände igen och fick kalla kårar av obehag att krypa längsmed ryggen. Dolores. "Din ankomst skulle ske i hemlighet, ändå verkade inte Knorre särskilt förvånad att se dig."

 "Allt går som planerat," försvarade sig Njord. "Henning är på väg mot Skrägeluls Håla och Knorre, min kära kusin, honom veteligen dröjer jag bara kvar för att hälsa på. Nej, Knorre borde inte vara förvånad över att se mig anlända. Han visste att jag skulle komma, men inte exakt när. Den hemligaste täckmantel man kan klä sig i är öppenhet, därför meddelade jag honom i god tid." Njord skrattade ett elakt skratt. "Han tror till och med att jag gör honom en tjänst."

 "Varför nämnde du inte de här detaljerna för oss? Då hade vi kunnat planera bättre."

 "Ja, du håller alltför mycket hemligt," sade en tredje röst som fick Angelica att nästan vilja börja gråta. Gajolus Snuskfot.

 "Skriftlig kommunikation är farlig, man vet aldrig i vilka händer det kan hamna. Det var en sån detalj som allvarligt hade kunnat skada det vi ska göra."

 "En väldigt oväntad händelse inträffade natten till idag," sade Gajolus med sin släpiga, otäcka röst.

 "Jaså?" Njord lät milt frågande.

 Angelica spetsade öronen ännu mer.

 "Sture fanns inte kvar i rummet när vi kom och skulle hämta honom. Vi hittade inga spår som kunde tala om vart han tagit vägen. Vi undrar: Var det du och Hjorvalt som rövade bort honom? Vart har ni i så fall fört honom?"

 En häftig inandning från Angelica.

 "Jag trodde det var ni som... Hörde ni det där?"

 Rädslan steg inom Angelica som vände om för att börja springa. Hon kom inte mer än någon meter innan det plötsligt tog stopp.

 "Vi är inte ensamma här!" Skrek Dolores gällt och de tre ankorna kom springande runt korridorkröken.

 "Det är ni definitivt inte," sade rösten tillhörande den hon sprungit in i. "I det här slottet är man sällan ensam."

 Hon tittade storögt upp på ankan som hindrat hennes flykt. Kobbe Halvhals.Vart tusan kom han ifrån?

 "Nämen nämen, har man sett! Vilka är det som står här och tjuvlyssnar på oss! Om det inte är Angelica Brandnäbb och Kobbe Halvhals! Vad gör två så förnäma ankor smygande runt i korridorerna om jag får fråga?" Gajolus röst var som en taggtråd insmord i sirap. En högst obehaglig kombination. Kobbe höll fortfarande fast Angelica så att hon inte skulle springa där ifrån.

 "Tjuvlyssnar?" sade Kobbe och lät ögonbrynen skjuta i höjden. "Har ni mörka hemligheter som ni smider i korridorerna mitt på ljusan dag? Er anklagelse får mig att undra: Vad planerar de som är så hemligt och farligt att ingen annan bör få veta? Säg mig medan ni ändå håller på och delar med er av era planer, vart tror ni att Sture tagit vägen? En mycket tragisk förlust det där."

 "Halvhals din tjuvlyssnande råtta! Vad hörde du av vad vi sade!?"

 "Hörde jag er säga någonting åt det hållet? Oklart. Men nu kvarstår inga tvivel om att ni diskuterade vem av er som kom först till Stures sovrum. Säg mig, Fru Svartvinge, vad skulle ni ha gjort med Sture om ni hittat honom?"

 Kobbe stod med ryggen mot väggen med ganska löst åtsittande kläder på sig. De var, konstaterade Angelica, smutsiga. Dammiga. De hade backat bakåt i takt med att de tre arga ankorna närmade sig. När Kobbe sade det där sista blixtrade någonting till genom luften och Kobbe kastades bakåt. I fallet släppte han Angelica, som förfärad steg åt sidan när hon såg en kastkniv nagla fast Kobbes kläder vid väggen. Han såg orädd ut och tittade på Angelica. "Spring," viskade han så tyst att inte de andra kunde höra. "Jag tar på mig det här. Du är oskyldig. Spring!"

 Angelica sprang tillbaka nerför korridoren med kanintofflorna viskande över golvet.

 "Alla Halvhalsar är med mig helhjärtat!" ropade Kobbe efter henne.

 Typiskt en Halvhals att vitsa till det i farans ansikte. Angelica sprang raka vägen till Amanda, som nu omgav sig med så mycket som fem stycken beväpnade vakter, och berättade vad som hade hänt.

Njord svor en lång ramsa och dunkade näven i väggen. Kobbe hade undkommit utan utfrågning. Han hade bara försvunnit in bakom draperiet, och där bakom hade de hittat ett hål stort nog för en anka att krypa igenom. Ingen av de hade någon lust att följa efter in i mörkret och smutsen. Njord tittade på Dolores Svartvinge och Gajolus Snuskfot.

 "Jag rekommenderar att ni posterar ut vakter utanför era sovrum i natt. Ni misslyckades med att tillfångata Sture, och om han nu lever så går ni inte säkra!"

 Han såg fruktan i deras ogon och log inombords. Bortsett från Kobbes tjuvlyssnande så gick det här ypperligt.

Henning, Ulf och Barista tog farväl av de tre uttrarna och de fyra getterna när de väl kommit tillbaka till vagnen. De funderade länge och väl hur de skulle göra nu. Om de skulle fortsätta eller om de skulle vända om. Efter mycket diskuterande och funderande så blev nyfikenheten och äventyrslustan störst, och de beslutade sig för att fortsätta genom den mörka skogen.