Och så kom det sig att Henning talade om för Janne (violinisten), Micke (flöjtisten) och Karl (harpisten) att de var välkomna till ankmossens cirkus, där både deras nuditet och deras underbara musikalitet skulle uppskattas och kunna göras rättvisa. Förslaget möttes med stor glädje hos både musikerna och herdarna. Nu skulle Jannes orkester få öva på en plats där de inte riskerade att dränka oskyldiga förbipasserande. Olle, Pelle och Petter kunde ta sina fyra getter och gå vidare utan att behöva rädd folk ur ån.

 Janne brast ut i ett karaktäristiskt 'Gosh!' och bedyrade att de skulle ge sig därifrån så fort som möjligt. Men så blängde han menande på de sex som inkränktat hans grotta, och efter en stund förstod de vad han menade. De ville klä på sig ifred.

 De tre ankorna och de tre uttrarna tog snabbt farväl av Jannes orkester och hoppade ut ur vattenfallet.

 När de landat på gräset på den sidan som uttrarna släpat upp dem på vände sig uttrarna mot ankorna och frågade: "Menade ni det där med Skrägeluls håla eller var det bara för att skrämma upp Janne?"

 "Varför skulle vi ljuga? Vad är det som är så hemskt med det där stället egentligen? Vem eller vad är den där Hon?" Henning var trött på att alla bara blev rädda när de sa vart de skulle men aldrig berättade något.

 Olle undvek frågan. "Var kommer ni ifrån?"

 "Vi kommer från Redet här i Ankrike, men vad har det med saken att göra? Vi är på väg till Skrägelul och Två och en halv mans grotta!"

 "Shh! Shh! Säg inte det så högt! Den här skogen är mörk och otäck. Vi menade-"

 "Lite mer direkt-"

 "Alltså var ni lämnade stigen."

 "På andra sidan floden. Men vem är Hon..."

 "Shh! Kom! Över till andra sidan då."

 Pelles händer började vifta och ha sig och de förstod att han utövade någon form av teckenspråk, riktat mot getterna. Fridolf, Frippe, Fritjof och Frida antingen förstod eller missuppfattade tecknena. De sprang upp för backen och utom synhåll.

 "Så, låt oss korsa floden."

 Och de korsade floden. Ankorna flög över på blöta vingar, uttrarna simmade kvickt och skickligt genom de forsande vattenmassorna. När de möttes på andra sidan så började uttrarna att berätta om Skrägeluls håla medan de sakta gick tillbaka mot vagnen. När de berättade vad de hade att säga verkade all värme försvinna ur skogen och den blev mörk och tyst. De skulle inte sova gott den natten.

Natten till samma dag, hemma på hovet, lyfte Sture Vitvinge på näbben när någon bultade på dörren till hans sängkammare. Han hade varit redo för det här och visste att det skulle hända förr eller senare, men han bävade och var glad att han låg ner på sin säng.

 Det var mörkt i rummet och natt ute. En molnig natt, utan stjärnor eller måne som lyste in genom fönstret. Skenet från en dämpad lykta lyste in under springan mellan dörren och golvet.

 Sture visste vad som var på väg att hända. Han hade förberett sig för det hela den senaste veckan. Han grep sin värja som stod intill sängen och ställde sig upp. Det bultade på dörren en andra gång.

 "Vik hädan, Svartvinge, du har ingenting på mitt rum att göra!"

 "Jag är ingen Svartvinge!" skrattade en bekant stämma. "Du kan öppna dörren!"

 Han kände så väl igen rösten. Knorre Af Anka. Men varför bultar han så hårt?  Vad vill han mitt i natten?

 Sture lämnade värjan och gick bort till dörren. Öppnade den tunga dörren en smula. Korridoren var tom så när som på Knorre själv. "Vad vill du så här sent?" mumlade Sture med spelad vad han hoppades som sömndrucken röst.

 "Jag har viktiga saker att diskutera," sade Knorre. "Släpp in mig."

 Sture öppnade dörren ännu mer. Plötsligt hörde han ett onaturligt, djuriskt pustande, sedan såg han ett draperi vifta till och något stort och grått flög över honom så att luften gick ur. Någonting hårt slog honom i skallen och världen blev mörk på riktigt.

 Knorre log mot Njord som klivit fram från bakom dörren och knockat Sture. "Spelet har börjat."