Henning hade för längesedan stängt ögonen för att skydda dem från korparnas näbbar. Han vevade på med sin ankfot av stål, helt innesluten i sin egen värld. Han såg ingenting och hörde ingenting. Han kände lukten av blod och död, och dessa lukter i kombination med hans otaliga sår fick honom att slåss med en vildsint, galen glöd. Han fortsatte att slåss efter att korparna försvunnit, och när Ulf slog ankfoten ur händerna på honom fortsatte Henning i sin galenskap att banka sina händer blodiga på Ulfs rustning.

 Det här är illa... tänkte Ulf. Det finns bara en sak att göra...

 Ulf visste nämligen det hemliga ordet bergsäkert skulle kunna dra ut Henning ur hans bärsärkläge. Med förförisk röst viskade Ulf högt i Hennings öra det magiska ordet: "Fiiissk!"

 Vid ordet for Hennings ögon upp direkt och det var som om han vaknade igen. "Fisk?" Med ögon stora och runda som hos en hundvalp tittade han uppfordrande på sin fäktningslärare.

 "Borta vid vagnen," sade Ulf och pekade ut mot hängbron bakom sig. När han såg Hennings frågande blick återvända till honom vände han sig om. Vagnen var borta!

 "Var fan tog vagnen vägen?!"

 "Var är Barista?"

 "Jag kanske har information som ni behöver," sade räven. De vände sig gemensamt mot rödpälsen som slickade sina sår och tittade på dem med ögon fyllda av list. "Mot en värdig ersättning förstås."

 "Är ditt liv ersättning nog?" sade den rustningsklädde Ulf hotfullt.

 "Nepp."

 "Genom att döda dessa korpar har vi nu försett dig med mer mat än du kunnat hoppas på. Gör oss nu en gentjänst och berätta vad i Helvete som hänt med Barista och vagnen!?"

 "Om det är så ni vill ha det så ska ni få en ledtråd som motsvarar er gåva. Korsa ravinen och titta ner, men se upp! Berget hyser många faror och illusioner."

 "Det där var inte mycket till hjälp! Kom med något bättre!" skrek Henning och plockade upp sin ankfot av stål."
 "Då får ni ge mig något bättre i ersättning," sade räven lugnt.

 "Kom Henning, vi slösar tid här. Man ska aldrig lita på en rödpäls, låt oss leta upp Barista och vagnen på egen hand. Han kan inte ha kommit långt."

 De lämnade räven till att slicka sina sår och satte av över hängbron. Ulf plockade upp sin ryggsäck på vägen, men tog trots tyngden inte av sig rustningen. Han trodde inte Barista skulle sprungit iväg själv om han haft ett val, och han ville därför vara redo.

 De kikade ner i ravinen mellan plankorna som räven sagt. Långt under dem syntes massa taggiga stenar som kantade en liten fjällbäck. Ingenting märkvärdigt där nere. Ingen vagn vad de kunde se. De fullföljde den andra delen av rävens tips och drog efter andan.

 Högt uppe på berget, längre bort ifrån dem än de trodde var möjligt, såg de den lilla ankan de färdats med hela vägen från Redet. Han rörde sig alldeles ovanför ett stup och såg ut att hoppa från klippavsats till klippavsats. Varje hopp såg mer omöjligt ut än det andra. Bara en sån sak att Barista hoppade var helt otänkbar. Hoppa är det sista ankor gör.

 Henning och Ulf satte fart uppför vägen, Henning kom snabbt långt före den rustningsklädde Ulf. Han ropade upp till Barista, men kaffeankan verkade inte höra. Han var på väg att själv flyga upp och hämta ner lillen när han plötsligt fick syn på deras vagn. Vagnen var inte ensam.

 Ulf kom pustande uppför backen i sin skramlande rustning. När han fick se djuret vid deras vagn brast han ut i ett gapskratt. En bergsget stod och tuggade på lakanet som Barista slängt över vagnen. Den tittade upp när de två ankorna närmade sig, men ägnade dem inte mer än en blick och verkade inte bry sig om dem.

 "Flyg upp och hämta Barista du Henning, jag tar hand om vår matgäst."

 Henning, som i mångt och mycket litade på Ulf Aflin, tog till vingarna och flög upp till Barista. Ulf själv gick fram mot geten och talade till den: "Ärade bergsget! Vad ger dig rätten att tugga på förbipasserandes ägodelar som om de vore dina egna?"

 Geten bara tittade på honom och fortsatte tugga i sig lakanet, bit för bit. Den såg ut att lyssna, men man kunde aldrig veta med sådana djur. Speciellt inte med getter. Ulf fortsatte.

 "Du inser väl att du inte bara kan komma och äta upp det vi tar med oss. Är du hungrig så ät gräs! Här finns ju gott om det."

 Geten tittade på honom lite till, sedan sade den med en röst och ett tonläge som var otäckt bekant: "Kaffe?"

Det var inte lika långt upp till Barista som det såg ut att vara. Han hade stannat på en klippavsats och böjt sig ner. Henning kunde inte riktigt se vad han gjorde, det såg ut som om Barista betade. "Vad gör du här uppe Barista?" frågade Henning när han landade på samma klippavsats.

 Kaffeankan vände sig mot honom, och Henning såg att han verkligen hade gräs i munnen. Barista såg ut att tugga tanklöst på gräset och svarade: "Bää!"

 "Barista, det är inte roligt! Kom ner nu! Vi måste fortsätta."

 Han tittade ut över berglandskapet. Det var faktiskt väldigt vackert här uppifrån. Han hörde hur någonting skrapade i marken bakom honom, men han reflekterade inte mer över det. Därför kom det som en shock när han plötsligt kände den yngre ankans huvud ramma honom i ryggen med sådan kraft att han lämnade klippavsatsen.

 Han tyckte att han hörde något som lät som "jag är en get!" uppifrån avsatsen i samma ögonblick som han lämnade den. Marken kom rusande mot honom, och berglandskapet han nyss tyckt var vackert rusade upp för att krossa honom.

 Tack och lov så hade de befunnit sig såpass högt upp i luften att Henning hann vända sig åt rätt håll, veckla ut vingarna och börja flaxa innan han nådde marken. På så vis undgick han en för tidig död, och kunde skärrad flaxa tillbaka upp till klippavsatsen där ankan som trodde att han var en get gick och betade som om ingenting hade hänt.

 "Vad sjutton håller du på med Barista!?"

 Barista tittade upp på honom igen, fortfarande tuggande på någa grässtrån. "Jag är en get. En get, en get, jag är en get. Bää!"

 "Du är inte alls en get, nu följer du med mig ner! Vi måste fortsätta till Skrägelul och komma fram idag."

 Barista tittade oförstående på honom. Fortfarande tuggande på gräs. Henning insåg att han skulle behöva skjuta upp problemet och gå en annan väg.

 "Följ med mig ner till marken igen."

 Henning flög därifrån. När han vände sig om fick han se Barsita hoppa neråt från klippa till klippa, ner mot vagnen igen. Det fick duga så länge. Han landade bredvid Ulf.

 "Extraordinärt!" utbrast Ulf när Henning landade. "Den här geten tror att han är Barista! Fast han äter upp Baristas lakan."

 "Barista tror att han är en get, vilket inte är lika häftigt som du verkar finna det här. Det här kommer bli ett jättestort problem. Hur ska vi göra?"

 "Hmm... Om Barista tror att han är en get... Vi får väl fortsätta och se hur det utvecklas. Vad mer kan vi göra?"

 Henning funderade. Han kom inte på någon bättre idé. "Vi kan låta getterna dra vagnen då, medan vi funderar ut någonting. Vi måste fortsätta nu om vi ska komma fram idag."

 Tyngda av de underliga omständigheter som uppenbarat sig fortsatte de alltså uppför berget, med en get som trodde att han var en anka och en anka som trodde att han var en get. De var inte där än, men gränsen till förtvivlan var inte långt borta. Vad hade hänt?