Hovet var så fullt av aktivitet den här dagen att ingen märkte när den ensamma kvinnan kom ridande in i staden. Vakterna kände igen henne och välkomnade henne in. Hela vägen upp till borgen red hon på sin vita, svartfläckiga danska gårdshund. Det var inte förrän hon överlåtit hunden till stallpojkarna och stormade in genom slottets dubbeldörrar, dyblöt av dagens regn och med dundrande pondus, som adelsankorna lade märke till henne. En kvinna mer än halvvägs genom livet, med en bastant, omfångsrik och uppseendeväckande kroppshydda. Hon hade karaktäristiskt huvudet på sned precis som alla andra Halvhalsar, och ur den halsen kunde strömma en ofantlig mängd ord. Hon var en kvinna vars blotta närvaro drog uppmärksamheten till sig.

 "Var är han?" frågade hon barskt.

 "Din son? Ingen vet. Han smyger jämt runt i slottet."

 "Inte Kobbe," fnös kvinnan. "Han kommer alltid att vara en ål och en råtta. Hal som en råtta och snabb som en ål, eller var det tvärtom? Nej jag menar min kära kusin, mannen som alltid har fler bollar i luften än en kastrerad man har i underlivet. Dålig liknelse. Hur som helst, var är Knorre?"

 "Han befinner sig i ett mycket opassande sällskap just nu, min dam," svarade en tjänarinna. "Och jag tror inte att han vill bli störd."

 "Störd är han redan. Jag vill tala med honom nu, och du ska ta mig till honom. Att han har sällskap förvånar mig knappast. Mycket kan man säga om Knorre Af Anka, men han är definitivt ingen kastrerad man. Vilket gör att han kan ha ytterligare bollar i luften. Vem är det den här gången då?"

 Den kvinnliga tjänaren såg ut att vara på väg att säga någonting, men den stora nyanlända kvinnan avbröt henne igen. "Nej säg ingenting. Jag gissar. Är det den där Angelica som han alltid trånat efter? En kvinnokarl är vad han är, men det är ingenting man tror när man ser honom. Ta mig till honom. NU!"

 Den hjälplösa stackars tjänarinnan travade iväg. Inte uppför trapporna, vilket kvinnan fann anmärkningsvärt, utan in i korridoren som ledde mot gästrummen. Det var det värsta, tänkte hon. Har han börjat ge gäster personliga välkomnanden nu också? Verkar som om han börjar bli en desperat man, min kusin.

 Plötsligt hörde hon sitt eget namn ropas. Hon stannade till och lyssnade igen, sedan såg hon sig omkring. De befann sig utanför damernas badrum och hon nåddes av en röst som hon kände igen med blandade känslor. Knorres "hemliga" kärlek.

 "Kusin Angelica, eller hur ska jag titulera dig?" sade kvinnan som hette Rut Halvhals och gick för att möta en nybadad Angelica. "Så det är inte du där inne med Knorre då? Jag är överraskad."

 "Du behöver inte titulera mig alls, Rut. Angelica räcker. Du kommer med en underlig timing till ett Redet i turbulenta tider."

 "Det är väl knappast mitt fel att Redet är turbulent? Vem är det nu Knorre dragit iväg till sängs med? Jag har aldrig hyst någon större uppskattning för hans smak, men att han skulle överge dig för någon annan ter sig i mitt huvud som en värdelös idé."

 "Vaddå Knorre dragit till sängs med? Ingen vad jag vet. Ska jag eskortera dig till ditt rum?"

 "Det var ypperligt att jag skulle stöta på dig här i korridoren, jag vill gärna ha ett snack med er båda. Fröken tjänare här ska ta mig till hans tillhåll. Följ med."

 Utan att låta Angelica protestera eller säga någonting travade Rut vidare. Hon förutsatte, och fick rätt i, att Angelica skulle följa med.

Knorre studerade Hjorvalt. Hjorvalt tittade tillbaka. Det kändes som att de förstod varandra. De skulle inte behöva Njords hjälp ikväll, de kunde klara det här tillsammans. Och Njord kommer inte tvivla på min lojalitet längre. Ypperligt, ypperligt.

 Hjorvalt vände sig mot dörren och blottade tänderna. Han började morra lågt, sedan slogs dörren plötsligt upp. "Knorre anka, där kom jag på dig mitt i handlingen!" utropade en gäll, triumferande röst som han så väl kände igen.

 "Kusin Rut," sade han och kände hur humöret började stiga. "Det var inte igår!"

 "Nej det var det inte!" utropade den tjocka och stora kvinnan som på något underligt sätt var besläktad med honom själv. "Jag visste inte att du ändrat din läggning så drastiskt! Är inte den där jättehunden lite för stor och farlig för dig?"

 "Vad pratar du om?"

 Plötsligt fick Rut syn på Njord som låg på sängen. Hon började gapskratta. Till råga på allt klev Angelica runt Rut (som eftersom hans stora kusin upptog hela dörröppningen var en inte så liten bedrift). Hennes ögon vandrade mellan Knorre, Njord, Hjorvalt och Rut flera gånger innan hon sade: "Var det det här du planerat hela tiden?"

 Knorre förstod ingenting, och han lät sitt oförstånd synas tydligt.

 "Knorreponken har visst gått och tagit efter en annan kusin!" kacklade Rut. "Nekrofil precis som Anna, vilken släkt vi är!" Hjorvalt såg om möjligt ännu mer vilsen ut än Knorre kände sig.

 "Han är inte död, och jag planerar att samarbeta med honom för rikets bästa."

 Hjorvalt, Angelica och Rut stirrade på honom. För en gångs skull var till och med Rut mållös. Knorre tog fattade ett tungt beslut just då. Jag klarar inte av det här själv. Jag behöver deras hjälp. Jag kan framför allt inte ljuga för dem längre.

 "Hjorvalt, vakta Njord. Jag måste prata med min kusin och med Angelica en stund. Låt ingen röra honom."

 Knorre hade bestämt sig. Ett ödesmättat beslut. Han skulle berätta om sina egentliga planer för Angelica och Rut. Och kanske även för Kobbe. Han skulle ta tag i det här NU.

 Plötsligt så upphörde regnet.