Nu, kära läsare, vill jag att ni ska få fatta det här beslutet. Ni som läser det här direkt på bloggen och följer sagan, ni ska få förmånen att bestämma åt vilket håll de ska gå. Kommentera och förklara varför, så kanske just Ditt förslag kommer med i sagan. Tack på förhand för hjälpen och tack för att ni följer min saga. Nu är det er tur att skriva lite och fatta ett tungt beslut: Vänster eller Höger?

Imorgon ska jag ut och springa orientering, och när den är klar ska jag över fiol. Det betyder att ni har fram till klockan 16.30 på er att bestämma vart ankorna ska styra stegen. Snälla hjälp mig i detta, kommentera vart ni vill att de ska gå och rösta även i omröstningen här intill!

Puss på er!

I ett ihållande och irriterande regnväder, genom en jättelik mörk skog gick de två och en halv ankorna fram på halvt igenvuxna gamla vägar. Klokt nog hade de lagt allt de var rädda om, dvs kaffet, färdutrustningen, ombyteskläderna och vapnen på kaffevagnens första våning. På grund av regnande hade Barista lagt över en vattentät duk som gick nästan ända ner till marken. De turades om att köra vagnen, vilket var ett tecken på att Barista började bli väldigt trött. Han var annars väldigt sträng på den punkten att ingen annan fick röra och köra hans silvervagn.

 Det hade regnat hela tiden ända sedan de lämnade uttrarna dagen innan. De hade sovit under en grans skyddande, täta grenverk, men ändå vaknat upp blöta och ganska kalla. Här i söder märktes det tydligt att hösten var på väg. Under tystnad knatade de enträget på längs stigen som nu var på väg att bli lerig. Om det inte blir bättre väg snart, tänkte Henning, Måste vi nog be Barista att lämna kvar vagnen. Ett förslag som inte kommer tas emot med ett leende. Han såg inte fram emot att behöva ta den diskussionen med den lilla ankan som definitivt hade mer än en halv ankas beslutsamhet. Och den beslutsamheten blev bara större för varje minut som gick. Efter att ha vilat armarna i en timme var det återigen Barista som körde vagnen när de kom fram till ett vägskäl, beläget i en stor glänta med utsikt åt alla håll. Den stora skogen bredde ut sig bakom dem och de kunde se att de avverkat mycket stigning, för så långt de nu kunde se i regnvädret såg det ut som att skogen försvann neråt.

 Åt höger fortsatte vägen som de gick på i samma anda, genom blandad barr- och lövskog. Vägen höll på att bli riktigt lerig nu och skulle bli svår att ta sig fram på. Den vägen verkade gå upp i en dal någonstans långt borta, de tyckte sig kunna ana hur den rundade en bergskedja med taggiga toppar. Skylten som pekade ditåt såg väldigt medgången ut och avslöjade att det var 11 kilometer till Skrägelul och 54 kilometer till Storkvacken. Den vägen skulle alltså med största sannolikhet ta minste två och en halv dag till.

 Till vänster fanns en annan väg. Stenlagd. En minst lika gammal och sliten skylt berättade att om man dristade sig till att ta vägen över berget så var det endast 4 kilometer till Skrägelul. Någon markör till Storkvacken fanns inte. Bakom skylten och några meter in på den vänstra vägen stod ytterligare en varningsskylt.

 "Går vi till vänster kan vi spara upp till två dagar!" hojtade Ulf genom regnvädret.

 "Jaha? Och vad tror du de har satt upp varningsskylten för? Varning för hård trafikering?" Henning var inte på något gott humör, vilket vädret nog kunde förklara.

 De tre ankorna följde vägen med blicken. Den slingrade sig upp för ett högt berg och försvann på krönet mellan två spetsiga toppar. En blixt slog ner någonstans bakom bergskammen. Dess muller kom emot dem tio sekunder senare.

 "Jag trodde du förespråkade kortare väg!" skrek Ulf för att göra sig hört i det hemska vädret. "Om vi väljer vänster Kommer vi fram fortare och behöver bara spendera högst en natt ute i det här vädret! Om vi däremot går åt höger kommer det troligen innebära tre nätter utomhus!"

 "Men vädret uppe i bergen kan vara hur hemskt som helst," pep Barista. "Det kan komma vindar som blåser iväg både oss och vagnen, och hagelskurar och kyla kan överraska oss. För att inte tala om alla hemska djur uppe i bergen!"

 "Ja, hur ska vi göra med vagnen?" sade Henning som tyckte att detta kunde vara ett bra tillfälle att ta upp ämnet. "Om det fortsätter regna så blir vägarna leriga och vagnen kanske fastnar om vi går åt höger. Men går vi åt vänster kommer vi få rulla vagnen över hala, våta stenar! Vi kanske ska lämna vagnen här!"

 "Kommer inte på fråga!" pep Barista ursinnigt. "Vagnen följer med mig. Oss."

 "Om vi går upp i bergen kanske vi hittar en grotta att krypa in och sova i," sade Ulf. Det märktes tydligt åt vilket håll han ville gå.

 "Den vänstra vägen ser äldre ut. Varför tror du att de byggde en ny om det inte går fortare att gå runt?" Det märktes tydligt även åt vilket håll Henning ville gå. De verkade vara upp till stackars Barista vilket håll de skulle gå, och han hade ingen aning. En andra blixt lyste upp middagshimlen och dånade i bergen.

 "Vi kan inte stanna här och hänga, vi måste fortsätta! Jag vill inte vara i närheten av Skrägeluls håla när det blir mörkt, så vi måste hinna fram innan eftermiddagen är över!" skrek Henning. "Vilken dag det nu blir. Jag är kung och jag säger att vi fortsätter."

 "Vart vill du att vi ska gå då? Jag tycker att vi tar vägen över berget."

 "Jag tycker att vi tar vägen runt berget."

 Båda vände sig till den villrådiga kaffeankan. En anka som trots sin ringa storlek och unga år var en av de modigaste i ankrike. Inte modig som i djärv eller våghalsig, han var modig på ett mer alldagligt sätt.

 "Jag säger... Att vi funderar på det över en mugg kaffe. Viktiga beslut måste vägas och övervägas. Vi går bort och sätter oss under den där granen."