"Mycket väl. Led vägen, kung Henning. Låt oss bada tillsammans." Han vände sig till två av de få tjänare som dröjde kvar i entréhallen. "Ni bägge, ta hand om Hjorvalt och ge honom den behandling som mitt ädla riddjur förtjänar. Jag hoppas för er skull att jag inte får höra några klagomål imorgon."

 Tjänarna bugade sig skräckslaget och närmade sig försiktigt vargen, som iakttog dem vaksamt men lät dem leda honom vid tyglarna. Henning tog, ivrig att komma iväg och slippa ha ögonen på den ofagre Njord, täten vänster och neråt i borgen. Den breda och väl upplysta korridoren sluttade en smula och delade sig ett par gånger innan de kom fram till den stora marmorporten som ledde in till badrummet. Värmen som utgick från rummet kunde kännas en bra stund innan de nådde ända fram, och luften var fuktig.

 Adelsherrarnas badrum var inte jättestort. Det var bara till för de finare ankorna, och det fanns ett rum för adelskvinnorna också. Bassängen kantades av krukväxter och ångorna steg från det heta vattnet. Till och med Njord visade en uppskattande blick i några sekunder. Sedan fnös han och sade: "Nåja, fördelen med att diskutera i ett bad är att ingen kan ha dolda vapen på sig."

 Med de orden lossade han ett krokigt svärd som han hade hängande vid sidan, tog av bågen och kogret från ryggen och drog ut minst fem dolkar som han hade instuckna på olika ställen av kläderna. Sedan väntade han på att de andra sklle göra samma sak.

 Henning hade bara ett värja för uppvisning hängande vid ena sidan och sin ankfot av stål i ena skon. Dessa båda vapen gick fort att lägga i hög. Knorre bara log och började ta av sig kläderna. När han märkte Njords undrande min log han och sade: "Med min visdom och min silverne tunga behöver jag inga vapen. Om jag trots allt skulle behöva ett så finns de lite överallt i slottet."

 Så sjönk han ner i badet med ett njutningsfullt 'aah,' tätt följd av Henning och sist Njord (Som tagit av sig allt utom den stora trekantiga hatten som dolde hans ansikte). De plaskade runt en liten stund i det heta vattnet och hörde stormen avlägset någonstans utanför borgen. Här inne var det varmt och tryggt. Till slut tog Njord till orda, nu med ett mycket mjukare tonfall:

 "Det är inte för att bada i ert mysiga bad jag kommit hit. Jag kommer med nyheter från Norikland i söder..."

 "Det har du redan berättat," svarade Henning, slö av värmen och vattnet.

 "Nå, nu när ni kan introduktionen utantill kan jag väl då hoppa direkt till ämnet. Muckar ni gräl med oss från Norikland?"

 Frågan fick Henning att flaxa till och hicka samtidigt. Inte ens från denna underliga och otäcka gäst hade han väntat sig en sådan fråga. "Givetvis inte!" utbrast han när han återfått sansen en smula. "Vad får er att tro..."

 "Det krävs mycket för att få mig att tro någonting, det kan jag tala om. Spåren är alltså tydliga. För en månad sedan blev huvudstaden i Norikland, Storkvacken, antastad av rövare. Jag själv och mitt gäng med krigare var inte själva i staden just då och återvände till en stad i lågor. Storkvackens skattkammare hade rånats på stora skatter och rånarna hade satt eld på en annan del av staden för att avleda uppmärksamheten ditåt. När jag återvände hem började jag genast spåra de uslingarna. Spåren ledde mig in på ert territorium och jag följde dem till en grotta. Vid det laget var det närmare att rida hit och hämta hjälp, så jag och Hjorvalt har rest en vecka från grottan utan rast. Skurkarna är nu på ert område, så det är ert ansvar att rensa ut dem och återbörda till oss vad som är rättmätigt vårt. Ovanför grottans mynning stod någonting kryptiskt: För att komma in i denna grotta får man vara varken mer eller mindre än två och en halv man."

Alla ankors undrande blickar vändes mot Henning när han drog upp de stora slottsportarna och skyndade sig in undan regnet. Han hade på tillbakavägen insett hur blöt han hunnit bli på den korta stund han varit ute i ösregnet.

 En förfärad, samlad inandning hördes från dem som dvaldes vid entrén vid åsynen av Njord och hans riddjur. Henning vände sig om och gjorde nästan samma sak. Aldrig hade ett sådant par skådats tidigare i Redet! Njord var en ovanligt högrest anka, och på ärrade huvud satt en svart, trekantig hatt som dolde nästan hela ansiktet. Ena ögat glimtade förstås till där under, och näbben stack fram under en av kanterna, som för att visa för alla varför han erhållit sin titel. På näbben fanns tre stycken ärr: två bleka och ditkomna långt tidigare, ett färskt och fortfarande rött. De bleka låg nästan exakt vertikal, det tredje gick horisontellt neråt och började en anktum ovanför det undre ärret. Det övre vertikala var alldeles utanför skuggan som hatten kastade. Hans fjädrar var röda av vad Henning antog var blod, och flera ärr, både nya och gamla, gick kort och tvärs över armarna. Trots alla sår han verkade ådragit sig tycktes han fullkomligt funktionell i alla delar. På de till synes väldigt välanvända musklerna lekte ljuset från hans inglasade lykta egna lekar.

 Vargen hade Njord lett in vid tyglarna, men nu släppte han dem och lät dem falla. Vargen ruskade på sig så att det stänkte ner de fisförnäma ankornas dräkter med smutsigt regnvatten. Denna beklagliga händelse och parets uppsyn gjorde att entrén snabbt avfolkades. Endast ett fåtal var kvar, och då på behörigt avstånd, när Njord sade med sin hårda stämma: "Är det någon i det här slottet som är värdig att diskutera tidender med ett sändebud från söder?" Hans röst lät otäckt lik en nagelfil.

 "Vi är två stycken, bara i denna salen," sade en röst som fick lugnet att åter sprida sig i Henning. Det varhans vän och rådgivare Knorre Anka som var på väg ner för trappan. "Och vi skulle föredra att det bara var vi tre: Du, jag och kung Henning, som diskuterade privat, ty om tidender kommer i denna sena timma och genom denna storm, då måste det vara viktigt nog för att hovets vassaste hjärna själv skulle engagera sig. Det är då vår önskan att ni, gode herre och resenär, lämnar ert riddjur där riddjur hör hemma."

 Njord och vargen morrade samstämmigt. Njord sade föraktfullt: "Hjorvalt här är inte en vanlig byracka som de djur ni rider på. Han är ädlare än många i det här slottet. Han följer med mig. Vem är du som så självsäkert anser dig vara på samma nivå som jag?"

 Henning stod som förstummad medan de bägge andra ankorna pratade och Knorre långsamt kom gående nerför trappan och inom synhåll. "Mitt namn är Knorre Anka, gode herre, rådgivare till två kungar i rad och landets kanske främste..."

 "Nog, klåpare! Jag har inte kommit hela vägen hit ridande på Hjorvalt för att lyssna på föredrag från någon gammal stolle. Jag har viktiga nyheter som berör mitt eget hemland, och jag måste omgående prata med landets översta auktoritet. Led mig till ett rum som anstår ett viktigt sändebud, kung, så ska vi prata angelägenheter. Stollen där kan också få lyssna om han vill, men Hjorvalt följer med mig. Han ska inte ställas i någon kennel bland era smutsblod, och det är med hänsyn till era hundar jag säger detta."

 Henning började ilskna till ordentligt över Njords arrogans, och han lyckades inte helt dölja sin motvilja när han sade: "Duger mitt eget privata kungagemak åt min herre att överlägga i? Eller ska jag ta dig direkt till den stora balsalen?"

 "I en stor balsal är risken för att man blir tjuvlyssnad på mycket större, dumhuvud! Ta mig till din kammare genast, och se till att tjänarna är redo när vi är färdiga. Jag vill ha ett varmt bad."

 Henning tittade på det smutsiga och genomblöta paret och funderade inte länge innan han diskret föreslog: "Vi kanske kan diskutera i badet istället?"

 Njord stirrade på honom länge och väl, och ett obehag genomfor honom som han inte upplevt sedan han stod ansikte mot ansikte med Rågbald Snuskfot.

Jag var i Göteborg i helgen. Det var trevligt, jag var ute och shoppade med broder Loffe och Andrea och fick fin utdelning. Problemet var att de inte hade internet där uppe, så jag har inte kunnat skriva på Henning sedan i fredags. Jag lovar att gottgöra er detta!

Henning bekymrade sig inte med att springa i trapporna. Han använde sina vingar och flög ner för trapphusets alla fem avsatser. Han var i språnget redan innan han landade, fortfarande med facklan i näven, och rusade mitt framför ögonen på alla förvånade ankor, bort mot stora slottsingången. Alla som såg honom kunde konstatera att han hade en brinnande fackla i handen, men när informationen nådde trejde och fjärde berättare hade den förvandlats till att han sprang som om han hade eld i baken. Och att hans vilda ansiktsuttryck tydde på att han hade varit nära att bli träffad av blixten.

  Vad än andra ankor hävdade så var det så här det gick till: Henning kutade ut ur slottet med mantel om sig och fackla i handen, och sprang bort mot den östra ingången till staden, där han sett ryttaren gå in. Han hade dock inte hunit många meter utanför slottets egna befästa murar när han hörde ett ylande som man inte kunde anklaga vinden för. Det här var ett djuriskt yl. Henning frös till av skräck och stannade och lyssnade. Ylet hördes igen, närmare den här gången. Han hörde tramp av tyngda, blöta tassar dundra i hög fart över de blöta, stenlagda gatorna. En blixt lyste upp den ännu tomma gatan.

 Han räknade sekunderna. Tre sekunder: Trampet av tassarna hördes högre och högre. Fyra sekunder: I den öde staden hördes bara regnet som trummade mot taken och rann ner längs gatorna, samt de ständigt annalkande tassarnas framfart. Detta var definitivt ingen pudel. Fem sekunder: åskan dundrade med öronbedövande kraft och överröstade alla andra ljud i staden. Sex sekunder: Han kunde nu höra flåsandet från vad riddjur det nu var som främlingen kom ridande på. Ett ansträngt och vildsint flåsande. Han tyckte sig skönja rörelse nu, en bra bit ner på gatan. Sju sekunder: Allting var tyst förutom regnet och riddjurets flåsande. Vatten började leta sig in innanför Hennings kläder. Han märkte det inte överhuvudtaget. Åtta sekunder: De var nu inom synhåll. Djuret var jättestort för att vara en ankas riddjur. Det var som han redan konstaterat ingen pudel, men vad det syntes honom verkade det vara något slags hund han red på. Av ryttaren syntes bara en näbb sticka fram under en stor hatt.

 "Halt i nattens mörker!" Ropade Henning och ställde sig bredbent när de hade tjugo anklängder kvar. Ryttaren drog i tyglarna till sitt riddjur och fick stopp på det bara sju anklängder ifrån den kiss-i-byxan-färdige Kung Henning. Djuret stegrade sig samtidigt som en ny, flertaggig blixt verkade nå marken någonstans alldeles utanför Redet och gjorde natten för några sekunder till ljusan dag. Det var ett hunddjur som ryttaren red på, men det var ingen hund. Det var en Varg!

 Vargen hade ett galet uttryck i ansiktet och dreglade massor genom sina stora vassa tänder. Ryttaren blickade ner på Henning. Han hade en stor, trekantig hatt på huvudet som dolde stora delar av ansiktet. Endast ett av ögonen var synligt, och det glimmade blått i blixtskenet. På hans ving-armar hade han ett flertal synliga ärr och han höll vargens tyglar som om de var hans vapen.

 "Mitt namn är Njord Ärrnäbb. Ta mig till er konung, slav!"

 Vargen ylade hotfullt, sekunderna innan tordönet från den föregående blixten träffade dem som en ljudvägg. Henning svalde så tyst han kunde, så tog han mod till sig och svarade: "Det är Jag som ÄR kungen här. Jag kräver att få veta vem du är, var du kommer ifrån och vad ditt ärende gäller innan jag kan släppa in dig under mitt tak."

 Både ryttare och riddjur morrade hotfullt, sedan sade Njord: "På så vis. Om du var för dum för att uppfatta mitt namn så kan du lika gärna kalla mig vad du vill. De flesta kallar mig Njord Ärrnäbb och det är under det namnet jag är känd. Jag kommer med digra bud i denna sena timma från ert grannland i söder, Norikland. Led nu då vägen, min herre." Det sista sade han med sådan ironi och förakt att Henning övervägde att dra sitt vapen bara för att läxa upp honom. Men med en blick på paret så lät han förödmjukelsen passera obemärkt och började gå mot slottet. Han var hela tiden beredd på ett överfall bakifrån, som dock aldrig kom.

Senare den dagen drog mörka moln in över staden Redet, och innan skymningen slog till hade himmelens portar öppnat sig. Ett skyfall föll över staden. Regnet smattrade och åskan mullrade, ännu avlägset men stadigt på väg närmare. Från Borgen kunde man se himlen flamma upp borta i sydost där ovädret kom indragande ifrån. Flertaggiga blixtar spelade över himlen och ett fåtal sökte sig mot marken. I tronrummet, som låg på den andra av fem våningar, hördes ovädret mycket svagt, men det hördes ändå. Fönsterrutorna skallrade av åskmullret och dånade av regnet. Ett riktigt skyfall efter en andlöst varm och vacker dag.

 Det var ingen dyster och ödesdiger höststorm som drog in, det var en sommarstorm som vittnade om enorma krafter i rörelse. Därför speglade vädret Hennings humör ganska bra. Han avslutade på ett skickligt vis mötet som pågick och gick iväg ut ur rummet innan de andra hade hunnit därifrån. Det hade handlat om skötseln av slottet vilket från början förstås var väldigt viktigt, men det hade spårat ur till livliga diskussioner om vilka tesorter som skulle importeras till adelsankorna.

 Medan de församlade fick ta sig ut på vad sätt de ville gick Henning upp på den femte och översta våningen, en våning som sällan användes och därför var mörk och dammig. Här uppe var närheten till stormen utanför påtaglig på exakt det sätt han var ute efter. Tunga regndroppar dunkade hårt mot yttertakets tegelpannor och åskan dundrade så ljudligt att det nästan kändes som om han själv stod mitt i ett åskmoln. Vinden hade friskat i och ylade ilsket runt borgens högsta torn. Den ville in i slottet, och de tunna och mindre välskötta väggarna här uppe i de minst befolkade delarna av slottet lyckades inte riktigt hålla vinden ute. Han gick ensam och huttrade i mörkret med en fackla i handen, drömmandes om de äventyr han upplevt nere i fängelsehålorna för ett år sedan. Han drog sin varma mantel om sig och ökade på stegen. Slutligen kom han fram till vad han sökte efter: Det sydöstra tornet. En lång stund stod han sedan och betraktade ovädret som nu var alldeles i stadens utkanter. Tankarna i hans huvud gick i ljuv samklang med ovädrets symfoni.

 Han visste inte hur länge han stått där och drömt sig bort (troligtvis var det inte alltför länge), när han såg någonting skymta till på vägen in mot staden. Det tog honom en liten stund att lista ut vad det var, medan det han såg stadigt och snabbt kom närmare murarna. Det såg ut som en liten ljusfläck, troligtvis från en fackla eller en lykta. Ljuset närmade sig snabbare än ankor kunde springa vilket endast kunde betyda en sak: Någon var på väg in mot staden, förståeligt nog i full hast med tanke på vädret, och denna någon var beriden. Ankor red mycket sällan, och när de väl gjorde det så brukade de rida på vänliga hundraser så som pudlar eller liknande, men det här riddjuret sprang snabbare än pudlar förmår. Att någon kom ridande in i Redet var ovanligt nog, och att denne någon hade sådan brådska att han inte kunde vänta ut stormen i någon av de näliggande byarna bidrog till den påtagliga mystiken.

 Henning bestämde sig för att undersöka saken personligen. Om någon kom till Redet i sådan brådska så måste det förstås gälla någonting mycket viktigt. Och vem i hela Redet kunde viktiga angelägenheter röra om inte Kungen? I samma stund som ryttaren red in genom portarna lämnade Henning sin utkikspost. Han skulle personligen ta reda på vad det gällde, och han var fast besluten att vara den förste som fick delges hemligheten.

Ankrike blomstrade! De frodiga, gröna kullarna som omgärdade borgen Redet i staden med samma namn var bevuxna av så friskt och grönt gräs som riket sällan tidigare skådat. Floderna var fyllda med det klaraste vatten som gnistrade i sommarsolen, alla vattendrag var fyllda med duniga ankungar. Sommaren hade i år redan sett sin höjdpunkt och var nu på tillbakagång, men det dröjde länge innan den skulle övergå i höst. Just nu var det som behagligast och vackrast ute.

 Men kung Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II satt bekymrad på sin tron. Det hade gått över ett år sedan han återtog tronen och inför allas ögon avrättade tyrannen Rågbald Snuskfot. Det var också vad som hände vid just den tidpunkten, samma dag, som fortfarande bekymrade honom. Han hade på ett mycket brutalt sätt brutit med sitt enda syskon, halvsystern Anja. I hettans ögonblick hade deras synpunkter stridit hårt mot varandra, vilket slutat i ovänskap. Efter att Henning släppt lös sitt raseri över den stackars Anja gick hon mot dörren och sågs aldrig mer till. Henning sörjde henne och hade ångrat sig nu i över ett år. Ingen hade sett till henne eller hört något om hennes öde.

 Henning hade förvisso annat att stå i än att grubbla över gamla misstag. Han var kung, och Ankrike hade inte i mannaminne skådat så lyckliga tider. Alla kaninankor bodde i Hennings gamla mosse under Eniros kloka, vakande ögon. Henning hade bara varit där en gång sedan han blivit kung och då hade allt varit frid och fröjd, vilket ugglan bedyrade att det fortfarande var.

 Borgen Redet var jättelik, och staden var förstås ännu större. Inne i borgen bodde representanterna för de sex olika adelshusen, andra framstående ankor och en massa tjänare. Ändå var borgen så stor att det fanns många ytor som inte utnyttjades till fullo. Cirkusen från mossen kom dit och uppträdde varje gång årstiderna skiftade, vilket innebar stor glädje bland samtliga och gav borgen nytt liv. Trots att många bodde inne i borgen kändes den ganska tom och ödslig. Tomrummet som följde efter att han brutit med sin syster var påtaglig. Alla andra verkade trivas i den stora borgen, men Henning ville ut. Han var rastlös. Han hade styrt nu i ett år, och visst var det bra att kunna bestämma och se att allting gick åt det bättre hållet och folk var relativt välmående, men han längtade efter mer händelser. Det hände för lite intressanta saker på borgen, det var bara en massa intriger under ytan och ingen... action. Han längtade efter äventyr!

 Och så en dag yppade sig chansen till detta. En chans att komma bort från alla förpliktelser och alla tråkiga vardagssysslor. ett äventyr som han aldrig skulle glömma...

Igår var det rollspel. Äntligen, vad härlig tdet var! Riktigt roligt att samlas med vänner som man inte träffat i år och spela Warhammer RPG i eget hus. tyvärr var det bara två till som kunde vara med, men det blev jag och min käre vän NisseFrasse som fick spela med varandra. Och jag fick spela min älskade dvärg Dimzad (aka Dimwit), som inte funkar riktigt ihop med den klumpigaste alv som någonsin skådats. Vi listade ut att vakterna patrullerade runt med en och en halv minuts intervall. Då skulle vi ta oss upp och titta över muren för att inspektera omgivningarna. Efter att alven misslyckats med att klättra upp på dvärgen övergav vi vansinnet och bara klättrade över. Efter mycket om och men var jag först, och när jag kom över muren hörde jag bakom herrgårdsbyggnadens krök att vakten redan närmade sig. Uppenbarligen hade vi räknat lite fel. Jag springer så fort som mina korta dvärgaben kunde ta mig och sprang rakt mot stället där vakten skulle komma runt kröken.

 Vi nådde platsen samtidigt, och jag hoppade upp för att skalla vakten i ansiktet med min hjälm. Men jag missbedömde hoppet och sprang bara rakt in i den högst förvånade människan. En strid utbröt och vakten fick undsättning från två par vakter. Men de andra hann inte fram förrän de andra var nedslagna, min dvärg stred som en galning och tillsammans med den fega, mesiga alven lyckades vi sluta livet för fem stackars vakter innan alven klantade sig och fick ett spjut rakt genom benet. Jag tvingades därefter avbryta uppdraget och släpa honom över muren igen.

Det var underbart att träffa vännerna igen och riktigt roligt att spela rollspel igen! Nissefrasse hjälpte mig även på traven att fixa fint mordet, vilket nu resulterat i att jag är färdig med att synka de båda inspelningarna. Sedan gäller det att finputsa. Det gör jag inte idag, nu ska jag äta. Trevligt ny vecka!

Våren är här, känns det som! Solen skiner (ibland tittar den fram), vägarna är i stort sett rena och det går klart och tydligt mot ljusare tider! Och jag känner att nu, äntligen!! Nu äntligen är jag frisk ordentligt! På riktigt! Borelian är borta, borelian som plågat mig i åratal utan att jag vetat om vad det var för något! All skit som den medförde är äntligen över, JAG ÄR FRISK! Det är en känsla som jag inte erfarit fullt ut sedan en tid jag nu knappt kan minnas! Så härligt det är att vara frisk!!! Även om solen i skrivande stund är i moln så är detta en underbart vacker dag! det är dessutom helg nu, och denna helgen kommer till och med överträffa den förra! Finntroll - Innebandy + pizza + vin + TV-kväll - Spinning Och sedan, äntligen återigen har jag lyckats samla ihop de goa grabbarna. Imorgon ska vi spela Rollspeeeel!!!

Hela mitt jag genomfars av känslor som jag länge bara inbillat mig, nu finns de på riktigt! Idag, går genom mig en glädje och lycka som bara kan förklaras med allt det goda som sammanfaller nu. Det är helg igen, Jag är frisk, det går mot ljusare tider! Och jag är Lycklig på ett friskt och sunt sätt. Jag vet att jag varit glad och lycklig tidigare många gånger, men nästan aldrig så rent och ostört som nu! För nu är inget mörker därunder, ute i periferin. Sjukdomen är bortflugen! Det bor en kraft inom mig, har jag konstaterat sedan många år tillbaka, men lika många år som jag varit medveten om den har jag inte vetat vad det var eller hur jag kommer åt den. Jag trodde att jag bara inbillade mig, för jag kunde bara vid sällsynta tillfällen utnyttja denna kraften, annars var den låst för mig. Nu vet jag att det är den kraft som alla normala människor har, Den inneboende energi som finns i allt levande. Det är, mina vänner, LIVSKRAFT! Livskraft och lycka, sådant som varit förnekat från mig i många år. Jag har varit så sjuk att jag inte kommit åt den, jag har flera gånger konstaterat att det varit som en mur runt mina inre krafter. Jag började leta efter andra orsaker som avlägset skulle kunna vara knutna till min oförmåga att hämta krafter från mitt inre, och det ledde mig givetvis på villospår. Nu vet jag hur det ligger till och att det jag letat efter alltid funnits och att hindret nu är borta. Jag är nu äntigen frisk, fri, stark och vacker (det sista råder kanske delade meningar om, men det är ingen mening att debattera om smak och tycke). Jag är fri från mörker, och nu går det verkligen mot ljusare tider!

Detta tänker jag fira med en burk 2.2 %- ig cider, den allra bästa sorten, och ha en alldeles underbar helg. Jag önskar er alla det samma! Lev gott Vänner! :)