Henning bekymrade sig inte med att springa i trapporna. Han använde sina vingar och flög ner för trapphusets alla fem avsatser. Han var i språnget redan innan han landade, fortfarande med facklan i näven, och rusade mitt framför ögonen på alla förvånade ankor, bort mot stora slottsingången. Alla som såg honom kunde konstatera att han hade en brinnande fackla i handen, men när informationen nådde trejde och fjärde berättare hade den förvandlats till att han sprang som om han hade eld i baken. Och att hans vilda ansiktsuttryck tydde på att han hade varit nära att bli träffad av blixten.

  Vad än andra ankor hävdade så var det så här det gick till: Henning kutade ut ur slottet med mantel om sig och fackla i handen, och sprang bort mot den östra ingången till staden, där han sett ryttaren gå in. Han hade dock inte hunit många meter utanför slottets egna befästa murar när han hörde ett ylande som man inte kunde anklaga vinden för. Det här var ett djuriskt yl. Henning frös till av skräck och stannade och lyssnade. Ylet hördes igen, närmare den här gången. Han hörde tramp av tyngda, blöta tassar dundra i hög fart över de blöta, stenlagda gatorna. En blixt lyste upp den ännu tomma gatan.

 Han räknade sekunderna. Tre sekunder: Trampet av tassarna hördes högre och högre. Fyra sekunder: I den öde staden hördes bara regnet som trummade mot taken och rann ner längs gatorna, samt de ständigt annalkande tassarnas framfart. Detta var definitivt ingen pudel. Fem sekunder: åskan dundrade med öronbedövande kraft och överröstade alla andra ljud i staden. Sex sekunder: Han kunde nu höra flåsandet från vad riddjur det nu var som främlingen kom ridande på. Ett ansträngt och vildsint flåsande. Han tyckte sig skönja rörelse nu, en bra bit ner på gatan. Sju sekunder: Allting var tyst förutom regnet och riddjurets flåsande. Vatten började leta sig in innanför Hennings kläder. Han märkte det inte överhuvudtaget. Åtta sekunder: De var nu inom synhåll. Djuret var jättestort för att vara en ankas riddjur. Det var som han redan konstaterat ingen pudel, men vad det syntes honom verkade det vara något slags hund han red på. Av ryttaren syntes bara en näbb sticka fram under en stor hatt.

 "Halt i nattens mörker!" Ropade Henning och ställde sig bredbent när de hade tjugo anklängder kvar. Ryttaren drog i tyglarna till sitt riddjur och fick stopp på det bara sju anklängder ifrån den kiss-i-byxan-färdige Kung Henning. Djuret stegrade sig samtidigt som en ny, flertaggig blixt verkade nå marken någonstans alldeles utanför Redet och gjorde natten för några sekunder till ljusan dag. Det var ett hunddjur som ryttaren red på, men det var ingen hund. Det var en Varg!

 Vargen hade ett galet uttryck i ansiktet och dreglade massor genom sina stora vassa tänder. Ryttaren blickade ner på Henning. Han hade en stor, trekantig hatt på huvudet som dolde stora delar av ansiktet. Endast ett av ögonen var synligt, och det glimmade blått i blixtskenet. På hans ving-armar hade han ett flertal synliga ärr och han höll vargens tyglar som om de var hans vapen.

 "Mitt namn är Njord Ärrnäbb. Ta mig till er konung, slav!"

 Vargen ylade hotfullt, sekunderna innan tordönet från den föregående blixten träffade dem som en ljudvägg. Henning svalde så tyst han kunde, så tog han mod till sig och svarade: "Det är Jag som ÄR kungen här. Jag kräver att få veta vem du är, var du kommer ifrån och vad ditt ärende gäller innan jag kan släppa in dig under mitt tak."

 Både ryttare och riddjur morrade hotfullt, sedan sade Njord: "På så vis. Om du var för dum för att uppfatta mitt namn så kan du lika gärna kalla mig vad du vill. De flesta kallar mig Njord Ärrnäbb och det är under det namnet jag är känd. Jag kommer med digra bud i denna sena timma från ert grannland i söder, Norikland. Led nu då vägen, min herre." Det sista sade han med sådan ironi och förakt att Henning övervägde att dra sitt vapen bara för att läxa upp honom. Men med en blick på paret så lät han förödmjukelsen passera obemärkt och började gå mot slottet. Han var hela tiden beredd på ett överfall bakifrån, som dock aldrig kom.