Regnet dansade på taken, bara tomten var vaken. Han satt och funderade över vädret och vart alla fina dagar flugit sin kos. Kanske var det dags att lösa in alla presentkort han fått från tomtefar och resa långt, långt bort till svarta stränder och vita hav.

  Han kallade på Rudolf och gänget. Det var en vanlig vanföreställning att Rudolf skulle vara en ren. Någonting som närsynta varelser fått för sig. Rudolf var en get och ingenting annat.

  Tomten åkte till ICA, och för presentkorten köpte han en hejdundrande hammare. Nu skulle han ut i regnet, i sin kärra dragen av flygande getter, och jaga vättar!

  Just då, på en hemlig ort, försiggick ett vättemöte bakom låsta dörrar.

  - Tomten har setts handla en hammare på ICA igen, konstaterade storvätten Ralf. Snart ska han väl ge sig ut och krossa våra stackars skallar igen.

  Ett upprört sorl fyllde lokalen. Det där med att få skallar krossade var bannemig ingenting vättar uppskattade. Nej, man skulle rentav kunna säga att en galen tomte med hammare från ICA åkande vagn dragen av flygande getter, med målet att krossa deras små skallar, var någonting som varje stackars liten vätte kände stor förfäran inför.

  Senare på eftermiddagen syntes en siluett högt uppe i skyn. Det var tomten och hans flygande getter. Vättarna darrade av rädsla och sprang omkring likt små myror långt nere på marken. Tomten kastade ner en pokémonboll fylld med lustgas, vilket fick resultatet att vättarna lade sig ner på marken och skrattade. Sedan dök tomten neråt med sina getter!

  Men det var en liten vätte som hade gått på toa när pokémonbollen träffade marken. Han hörde skratten inifrån skethuset och undrade vad det var frågan om. Så hörde han en duns. Och några bräkanden. Bräkanden... tänkte vätten. Var det inte tomtens renar som lät så? Hans första tanke var att den förbannade tomten var på språng igen. han hade hört många otrevliga berättelser om tomten som krossade vätteskallar, men hade aldrig varit med om det själv. Det är klart, han levde ju... Han hade lärt sig att vara rädd för dunsar då tomten ofta kom farande i sin vagn från luften och landade med en duns.

  Men det kunde ju vara getter också... tänkte vätten. Kanse har någon vättekompis dragit ett getspann. Ralf vred om låset till toadörren.

  Hur skulle den lilla vätten kunna veta att alla vättar av naturen är närsynta? Han hade ju aldrig förr träffat någon sort som haft bättre syn än de. Renar hade han sett på bild och en sådan var det inte som nu stod framför honom. Geten bräkte och vätteb började grina och sprang för sitt liv.

  - En stor get bräkte mig i ansiktet! skrek han. Undergången är nära!

  Tomten höjde sin hammare och talade:

  - Kära vättar, jag tror det skett ett missförstånd. Trots era brister och synfel vill jag sluta fred. Era huvuden är de bästa att slå in, det knastrar så härligt, men jag har börjat bli gammal. Jag är här för att begrava min hammare för all framtid och ta er med på en livslång semester till Mallorca!

  Vättarna skrek av glädje, tomten hoade och tillsammans flög de, dragna av Rudolf och hans gäng med flygande getter, ut i stora vida världen.

En näbbmus gick över en väg. Tänk dig en liten mus, så obetydlig att den knappt märktes. Vem skulle bry sig om en näbbmus egentligen? Näbbmusen skulle ha svarat att han själv brydde sig om sitt ego, men du och jag förstår väl att människor och näbbmöss inte kan förstå varandra.

  Men nu gled jag ifrån ämnet. En näbbmus gick över vägen och någonting skulle hända som skulle förändra hans liv för evigt.

  Han lyssnade noggrant efter bilar och kände efter om det var några vibrationer i marken. När allting verkade lugnt tog han sina första, nervösa steg ut på den asfalterade vägen.

  Han hade hunnit halvvägs när han plötsligt kände att marken började vibrera. Näbbmusen stack nosen i vädret och lyssnade. En bil? En buss? Näbbmusen var främmande för dessa till synes (eller till kännandes) nya vibrationer. Han var mycket van vid att vandra över vägar och kunde därmed ofta avgöra vad som åstadkom vibrationerna i asfalten. Men nu var han nollställd. Var det en ny sorts asfalt som fick vibrationerna att verka konstiga? Eller var detta kanske ett för honom helt nytt objekt som kom emot honom i hög fart?

***

Det var en mycket fin dag, perfekt för att vandra. Elefanten promenerade självsäkert längs den nyasfalterade vägen och gav utlopp för sin glädje genom att trumpeta diverse låtar ur Village Peoples repertoar. Det var hans favoritband, utan tvekan. Vädret var perfekt. Det var varmt, men inte för varmt. Det var soligt, men inte för soligt. Har du någonsin stoppat fingret i en skål med vatten som är precis 37 grader varmt? I så fall vet du hur det kändes att vara elefant den dagen.

  Vad du kanske däremot inte vet är hur fort hjärtat dunkar på en liten näbbmus när en X antal tons tung elefant kommer klampande mot den, trumpetande på Village People-låtar. Nåja, det är i alla fall väldigt fort, och för vår vägpasserande näbbmus var det det enda som gick fort. Trumpetandet som dånade i hans öron och åsynen av den gigantiska grå cirkusartisten som klampade mot honom gjorde honom stel av fasa.

  Hur det nu än var skulle trumpetandet snart ta slut. Den närsynte elefanten fick nämligen syn på den lille gnagaren. I värsta Disney-manér gjorde elefanten en oberättigad tonartshöjning i sitt trumpetande, greps av panik och flydde snabel över huvud rakt in i skogen.

  Den lilla näbbmusen hade aldrig varit fruktad förr, i synnerhet inte av någonting så stort och otäckt. Detta hade en högst avgörande inverkan på hans självbild. Plötsligt kände han sig stark, mäktig, oövervinnelig! Från och med denna stund var han en tuff och självsäker liten gnagare, och aldrig mer skulle han frukta någonting stort och tungt. En inställning som visade sig ödesdiger då han dagen därpå moppsade sig mot vråken...

Det här är ett resultat av en stafettskrivning vi hade fredagen 25/5. Imorgon och på måndag får den sällskap av de två andra alstren som vi Ordare och eventuellt blivande Ordare stolt producerat under extrema former.

Det var en gång i sköna maj, sådana där blommor som slår ut just i maj hade precis slagit ut. Och Wilhelm, den åttahövdade ödraken, hade precis vaknat ur sitt vinteride. Han var hungrig som fan och inga sjögående pråmar gick nu säkra.Wilhelm den store, som han tyckte om att kalla sig, sträckte på sig och snöt ut morgonslemmet ur de sexton näsborrarna. Hans mage kurrade som bergsdynamit. Det var dags.

  Med ett ryck kastade sig Wilhelm den store ut i det stora blå, så ivrigt att vattnet skummade kring de gröna fjällen. Wilhelm var väldigt hungrig och alla de åtta huvudena måsta äta sig mätta. Han letade efter någonting att äta. Han ville inte vänta.

  Han seglade ut över ängarna och hittade till slut sju stycken får. Han landade med en duns på marken så att gräset rycktes upp med rötterna och föll kring hans trekantiga fötter. Han slukade de sju fåren snabbt, men ett av huvudena blev utan mat. Vad skulle han nu hitta på?

  Det åttonde huvudet skrek av hunger. Medan de sju mätta huvudena ville lägga sig ner i gräset i en avslappnande matkoma, sträckte sig det åttonde huvudet mot skyn med ett avgrundsvrål. Det var fortfarande hungrigt och såg sig om efter något att äta.

  Det kunde känna lukten av älgar i skogen, luktan av örnar över sjön. Men de sju mätta huvudena vägrade lyfta sig från marken, där de låg och tittade på molnen, för slöa för att ge det hungriga huvudet möjlighet att äta sig mätt.

  I och med drakens åtta huvuden fanns också åtta olika medvetanden. Och medan de andra huvudena föll i sömn väntade det åttonde huvudet tålmodigt. Snart nog skulle han få stilla sin hunger.

  När de andra sju huvudena till slut somnat såg det åttonde huvudet - som kallade sig Bosse - sin chans. Med största tålamod och precision sänkte han sina långa, sylvassa tänder i närmsta huvuds mjuka hals. Huvudet lossnade innan det hann skrika och väcka de andra.

  Bosse flinade förnöjt, men han kunde inte äta än. Han gjorde samma sak med de kvarvarande sex huvudena. Sedan, utsvulten som han var, började han äta sina grannhuvuden med god aptit. Han åt upp både Alex, Ceasar, David, Egon, Fredrik, Gustav och Harald, och sedan blev han mätt som ett tvetrynat svin.

Sensmoral:

• Den som väntar på mat blir ofta desperat.

• Det krävs bara ett huvud för att äta upp sju sovande
• Demokrati är farligt!

Den första riktiga vårdagen på det nya året stod Lars-Gunnar på ett hustak och funderade. Allt var så komplicerat nuförtiden. Alla gnällde och tjatade och allt Lars-Gunnar ville var att hitta sig en fru. Och för en man som Lars-Gunnar var det inte det lättaste. Han hade försökt med alla damer i byn, men alla var plötsligt upptagna. Ändå fanns där fler damer än män…!

   Men nu hade han bestämt sig – han skulle ut i världen och leta efter en flamma från någon annan by! En annan kontinent! Lars-Gunnar drog fram en folder ur innefickan på fleesejackan från Rusta; ”Find Your Russian Mail Order Wives Today”! Nu låg ju förstås Ryssland på samma kontinent som Sverige, men de ryska brudarna kanske spritt ut sig i världen. Lars-Gunnar ville inte utesluta något.

    Lars-Gunnar hoppade ledigt ner från taket, som var hans farmors, och sprang så fort han kunde hem för att packa väskan. Han hämtade en turkos väska med fjädrar från vinden; han måste ju se modern ut i hans ålder! Han packade ner allt han kunde tänkas behöva – gummistövlar, paraply, sovsäck och sin nalle – sedan tog han upp sin informationsfolder igen. ”In Russia there is something for everyone, even YOU”. Bussen till Italien skulle avgå vid fyra på morgonen dagen därpå. Han kysste sina hundar godnatt, ställde ett alarm att ringa 01.30 och lade sig att sova.

   Dagen därpå vaknade han klockan halv åtta och konstaterade att batterierna i väckningsuret tagit slut klockan 01.24

– Jävla taiwanesjävlar som inte kan göra ett skit rätt! skrek han och kastade väckarklockan i väggen.

    Men så kom han på en sak – det finns säkert många ryska luder i Taiwan! För att inte tala om alla taiwanesiska luder i Ryssland! Nöjd över sin upptäckt, ringde han en taxi och åkte genast in till flygplatsen! Den här gången fick det inte bli fel. Nästa flyg till Thailand gick redan om två timmar. Nu låg framtiden för hans fötter! I tullen sa personalen att även fler saker låg framför hans fötter; nämligen en heltäckningsmatta.

    -Aj, fan, sa Lars-Gunnar och gjorde ett enormt jämfotahopp över till andra sidan mattan, och tulltjänstemännen jublade och applåderade.

    Att genomsöka Lars-Gunnars anal hade verkligen varit att gå över gränsen! Tulltjänstemannen rynkade på näsan – ”varför har du din bajsmynning full med danska smörkakor?”

   -De är ju så goooda! svarade Lars-Gunnar och smackade högt.

   - Jo, det kan ju stämma, sa tullvakten Pierre och tog sig en dansking.

   Och efter att ha druckit kaffe och ätit välmarinerade smörkakor tillsammans fick Lars-Gunnar äntligen gå igenom tullen. Han satte sig, mätt och belåten, vid ett bord och funderade över hur man egentligen pratade med kvinnor. Och på ett främmande språk? Lars-Gunnar övade på att uttala ”tjing tjong pling plong” så tydligt han kunde. Han måste ju försäkra sig om att kvinnorna förstod vad en man sa, till skillnad från hur det var hemma i byn. Då plötsligt kom han på varför ingen kvinna i byn förstod honom! Hans mun var ju alltid full av danska smörkakor! Marinerade i avföring. Mmm…

   Han spottade ut ett lass kaksörja på det nypolerade flygplatsgolvet och provade igen. Det var kul. Han gjorde det igen. Och igen.

   - Hörrö du! skrek en kvinna i femtioårsåldern och hötte med hängpatten. Jag vill fan också smaka!

Lars-Gunnar stelnade till. En sån kvinna, tänkte han. En kvinna med hängpatte och smak för danska smörkakor! Och han var ändå bara på flygplatsen än! Lars-Gunnar blev så nervös att han bajsade på golvet och blev alldeles gul i ansiktet.

   -Dippa? frågade han.

   -Mmm… svarade damen och spärrade upp ögonen. Får jag?

   Lars-Gunnar tog fram ett par kakor till ur sin rymliga ändtarm och räckte åt damen. Damen tog tacksamt emot kakorna och daskade till honom med patten.

   -Det var de bästa marinerade smörkakar av dansk typ jag nånsin smakat! Har du fler hemma?

   Plötsligt visste Gunnar vad han skulle göra – han hade sett det på TV. ”Javisst, kexet, vill du ha en kaka?” Damen skrek till svar och kastade sig ner på alla fyra och drog upp en förlovningsring ur den specialsydda behån. Hon grep tag i hans hand, trädde ringen på fingret och bröt det sedan bakåt så att han inte skulle få av den igen. ”Tack!” sa han och stoppade upp ringen med finger och allt bland sina kakor.

   -Åh, va mysigt, sa tanten och frustade av åtrå.

   Hon grabbade tag i Lars-Gunnar och släpade honom ut på parkeringen och vidare in i ett buskage, likt en björn som klubbat ner ett bytesdjur. Väl inne i buskaget drog hon av honom byxorna, skrek ”jag vill ha mera kakor!” och dök med munnen först in i hans så rymliga anal.

   -Men jag sparar dem till vår bröllopsdag, hjärtat, protesterade han.

   Tanten, som för övrigt hette Biggan, tog nytt tag och släpade Lars-Gunnar vidare till närmaste kyrka, tre mil bort.

   - Om vi är snabba så hinner vi med en bröllopsresa till Taiwan, sade Lars-Gunnar. Jag har redan bokat biljetten.

Men Biggan var oresonlig och släpade honom ända bort till kyrkan i Grängesberg, som i själva verket var ett titt-skåp gjort av högstadiebarn.

   Vigseln var snart avklarad och efteråt serverades kaffe och danska smörkakor. Alla åt och drack och undrade varför just de här kakorna var så goda. Lars-Gunnar log och sa att det var hans mormors hemliga recept på nougatkräm i kombination med Lars-Gunnars eget smör. Allt lagras ”på djupet” i dagarna tre och avnjutes sedan innan de kallnar. Det gäller att hålla krämen krämig!

   När Biggan och Lars-Gunnar hade gift sig och allt var överstökat tog Lars-Gunnar patent på sin mormors recept och blev rik som ett tandtroll. Sedan åkte de båda iväg i solnedgången i Zanzibar och än idag serveras deras kakor på bröllop och omskärelsefester.

//Findus, Jon & gästspelare Tuss