En näbbmus gick över en väg. Tänk dig en liten mus, så obetydlig att den knappt märktes. Vem skulle bry sig om en näbbmus egentligen? Näbbmusen skulle ha svarat att han själv brydde sig om sitt ego, men du och jag förstår väl att människor och näbbmöss inte kan förstå varandra.

  Men nu gled jag ifrån ämnet. En näbbmus gick över vägen och någonting skulle hända som skulle förändra hans liv för evigt.

  Han lyssnade noggrant efter bilar och kände efter om det var några vibrationer i marken. När allting verkade lugnt tog han sina första, nervösa steg ut på den asfalterade vägen.

  Han hade hunnit halvvägs när han plötsligt kände att marken började vibrera. Näbbmusen stack nosen i vädret och lyssnade. En bil? En buss? Näbbmusen var främmande för dessa till synes (eller till kännandes) nya vibrationer. Han var mycket van vid att vandra över vägar och kunde därmed ofta avgöra vad som åstadkom vibrationerna i asfalten. Men nu var han nollställd. Var det en ny sorts asfalt som fick vibrationerna att verka konstiga? Eller var detta kanske ett för honom helt nytt objekt som kom emot honom i hög fart?

***

Det var en mycket fin dag, perfekt för att vandra. Elefanten promenerade självsäkert längs den nyasfalterade vägen och gav utlopp för sin glädje genom att trumpeta diverse låtar ur Village Peoples repertoar. Det var hans favoritband, utan tvekan. Vädret var perfekt. Det var varmt, men inte för varmt. Det var soligt, men inte för soligt. Har du någonsin stoppat fingret i en skål med vatten som är precis 37 grader varmt? I så fall vet du hur det kändes att vara elefant den dagen.

  Vad du kanske däremot inte vet är hur fort hjärtat dunkar på en liten näbbmus när en X antal tons tung elefant kommer klampande mot den, trumpetande på Village People-låtar. Nåja, det är i alla fall väldigt fort, och för vår vägpasserande näbbmus var det det enda som gick fort. Trumpetandet som dånade i hans öron och åsynen av den gigantiska grå cirkusartisten som klampade mot honom gjorde honom stel av fasa.

  Hur det nu än var skulle trumpetandet snart ta slut. Den närsynte elefanten fick nämligen syn på den lille gnagaren. I värsta Disney-manér gjorde elefanten en oberättigad tonartshöjning i sitt trumpetande, greps av panik och flydde snabel över huvud rakt in i skogen.

  Den lilla näbbmusen hade aldrig varit fruktad förr, i synnerhet inte av någonting så stort och otäckt. Detta hade en högst avgörande inverkan på hans självbild. Plötsligt kände han sig stark, mäktig, oövervinnelig! Från och med denna stund var han en tuff och självsäker liten gnagare, och aldrig mer skulle han frukta någonting stort och tungt. En inställning som visade sig ödesdiger då han dagen därpå moppsade sig mot vråken...