Det här är ett resultat av en stafettskrivning vi hade fredagen 25/5. Imorgon och på måndag får den sällskap av de två andra alstren som vi Ordare och eventuellt blivande Ordare stolt producerat under extrema former.

Det var en gång i sköna maj, sådana där blommor som slår ut just i maj hade precis slagit ut. Och Wilhelm, den åttahövdade ödraken, hade precis vaknat ur sitt vinteride. Han var hungrig som fan och inga sjögående pråmar gick nu säkra.Wilhelm den store, som han tyckte om att kalla sig, sträckte på sig och snöt ut morgonslemmet ur de sexton näsborrarna. Hans mage kurrade som bergsdynamit. Det var dags.

  Med ett ryck kastade sig Wilhelm den store ut i det stora blå, så ivrigt att vattnet skummade kring de gröna fjällen. Wilhelm var väldigt hungrig och alla de åtta huvudena måsta äta sig mätta. Han letade efter någonting att äta. Han ville inte vänta.

  Han seglade ut över ängarna och hittade till slut sju stycken får. Han landade med en duns på marken så att gräset rycktes upp med rötterna och föll kring hans trekantiga fötter. Han slukade de sju fåren snabbt, men ett av huvudena blev utan mat. Vad skulle han nu hitta på?

  Det åttonde huvudet skrek av hunger. Medan de sju mätta huvudena ville lägga sig ner i gräset i en avslappnande matkoma, sträckte sig det åttonde huvudet mot skyn med ett avgrundsvrål. Det var fortfarande hungrigt och såg sig om efter något att äta.

  Det kunde känna lukten av älgar i skogen, luktan av örnar över sjön. Men de sju mätta huvudena vägrade lyfta sig från marken, där de låg och tittade på molnen, för slöa för att ge det hungriga huvudet möjlighet att äta sig mätt.

  I och med drakens åtta huvuden fanns också åtta olika medvetanden. Och medan de andra huvudena föll i sömn väntade det åttonde huvudet tålmodigt. Snart nog skulle han få stilla sin hunger.

  När de andra sju huvudena till slut somnat såg det åttonde huvudet - som kallade sig Bosse - sin chans. Med största tålamod och precision sänkte han sina långa, sylvassa tänder i närmsta huvuds mjuka hals. Huvudet lossnade innan det hann skrika och väcka de andra.

  Bosse flinade förnöjt, men han kunde inte äta än. Han gjorde samma sak med de kvarvarande sex huvudena. Sedan, utsvulten som han var, började han äta sina grannhuvuden med god aptit. Han åt upp både Alex, Ceasar, David, Egon, Fredrik, Gustav och Harald, och sedan blev han mätt som ett tvetrynat svin.

Sensmoral:

• Den som väntar på mat blir ofta desperat.

• Det krävs bara ett huvud för att äta upp sju sovande
• Demokrati är farligt!