NU så, alla mina små kycklingar, nu är jag på väg att bli frisk från min veckolånga sjukdom! Sedan ska vi se vad som händer med den jag dragit på i sju år. Men som sagt, det är ett senare problem. Jag ska träffa en ny läkare på fredag, hoppas att denne kan bringa klarhet i mina frågor och fylla allt ovetande mörker med ljus. För tro det eller ej, nu vill jag bli frisk på riktigt...

Jag mår illa, har hemsk och och 39-gradig feber. Ändå, och kanske just därför, har jag idag rätt att känna mig lite stolt. Jag har gjort någonting som inte alla klarar av. Jag knäckte antagningsprovet för att bli soldat :D. Jag har skrivit upp koden, så om någon vill muta till sig lösningen av mig så är jag inte svindyr :P Det finns dock två risker: Det ena är att koden är personlig så att olika koder skickas ut till var och en. Andra risken är förstås att jag kan bli åtalad för sådant och buras in för brott mot kronan, förräderi och sån skit. Men det är väl smällar man får ta, jag är i desperat behov av pengar ;)

Och ni som undrar: Nej, jag är inte seriös. Jag tänker inte sälja koden till någon.Försvarsmakten, ni kan vara lugna. Jag är en hederlig medborgare, trots att jag bor i en mosse full av ankor.

Idag och igår mår (mådde) jag dåligt. Men i det här fallet är det ingen tvekan om varför. Schyssta Killen har drabbats av feber och en jobbig hosta. Och det var längesedan jag hade sådana smärtor i kroppen som nu. Jag får hoppas att det går över snart bara. Mår fruktansvärt och vet inte vad jag ska ta vägen. Jag vågar inte gå ut, och jag kan inte ligga i sängen i mitt rum full med sjukdomar hela dagen. Nej, istället sitter man i vardagsrummet och framför datorn och hänger, och önskar att man laddat ner fler bra filmer att titta på. Orkar inte se på Torkel i knipa igen för femte gången. Istället håller jag på att ladda ned Fight Club, en film som jag definitivt tycker vore värd att se om. Någon som kan tipsa om en bra film eller två?

Jag vet, titeln på mitt inlägg låter bättre än innehållet ;) Jag har inte träffat läkaren än så jag vet inte vad jag lider av (utöver min nuvarande feber), men jag har fått en tid. Fram tills dess får vi bara hoppas att min dos med antibiotika mot borelia var undermålig.

I mitt förra inlägg skrev jag om Guds rike som skall återkomma till jorden. Igår såg jag ett program på tv och kom att tänka på en sak: Religion är viktigare än man tror. Men det är inte religionen så mycket som andligheten som är viktig. Om vi inte låter vår spirituella sida komma fram, inte tror på irrationella saker, inte vågar hoppas, då förgås vi. I vårt sekulariserade samhälle har det nästan blivit något fult att vara religiös. Att tro på någonting. Alla säger ju ändå negativt att det inte finns.

 Sånt gör mig arg. Varesig det finns eller inte så måste man få hoppas och tro. Om man utgår från att det inte finns säger man adjö till sin andlighet, och andlighet är en del av att vara människa. Ingen folkgrupp mår så dåligt som en som övergivit sin tro.

Och vad ska man tro i dagens samhälle? I svåra situationer kan vi åkalla Gud och skylla på den allsmäktige fadern och fråga varför det hände. Men eftersom Gud enligt så fruktansvärt många inte existerar så lyssnar han inte heller. För Gud är inom oss. Gud är vår andlighet. Och om vi avsäger oss Gud, avsäger oss vår andlighet, hur kan vi då förvänta oss att den ska komma tillbaka efter så lång tid. Det tar tid att återfå något som man så ignorant och lättvindigt kastat åt sidan.

Eftersom så många övergivit tron på något större, något bortom vår förståelse, börjar man istället betrakta och tro på världen runt omkring. Då kan man bara sätta på nyheterna för att förstå vad folk tror på. Girighet, själviskhet, katastrofer, kortsynthet, småsinne, enfald. Allt detta, förutom de flesta av naturkatastroferna, är resultat av en förlorad andlighet. Människor som offrat sin medkänsla och sin gudomlighet till förmån för materiella rikedomar. Det är vad som syns idag bland människorna, och det är det som äventyrar vår vackra världs överlevnad.

 För det finns skönhet på jorden, gåvor från Gud. Men giriga människor förstör allt det vackra för att kunna tjäna ännu mer pengar. Jag hatar sådant, jag hatar det! Utan skönhet vill jag inte leva. Utan andlighet blir jag bara ett skal. Behåll er andlighet och er tro, annars blir ni olyckliga.

Här har ni, mitt första seriöst religiösa inlägg, ehem!

Jag har varit borta från den skoningslösa verkligheten länge nu, har hållit mig borta från hemska nyheter hela sommaren. Jag har varit hemma i snart en vecka nu och hittills har jag lyckats ignorera nyheterna när de varit på. Men idag blev det för mycket, katastrofer överallt, svek och hemskheter överallt. Inkompetenta människor, giriga människor, jag orkar inte med dem! Det är svårt att hitta ljus nu när allt är så mörkt.

Det kan vara så att jag stapplar just nu, att jag är sjuk och inte klarar av vad jag brukar kunna höra. Men frågan är: hur mycket kan man tåla att höra? Hur mycket ska man lära sig stå ut med? Man borde faktiskt inte kunna vara oberörd när man hör sådana saker, men jag har varit det. Och sådant borde inte hända. Vår värld är besudlad.

De Kristna, i sin bön, ber om en del saker. Men en sak, som många kanske missar och inte förstår, är när de ber: 'låt ditt rike komma och låt din vilja ske.' Herrens rike är det paradis som berövats oss människor, och som profeterna lovat ska komma åter. I Guds rike skall lycka råda och inga katastrofer skall förekomma. Allt ska vara bra... Vågar jag hoppas på detta bara för att jag är svag? Tar till religionen för att fly från ansvar? Är det bara svaga och vilseledda människor som ägnar en tanke åt högre makter?

Jag antar att jag, hoppas på att någon allsmäktig ska ta över och rätta till all den skit som människor ställt till med. Varför kan jag inte göra det själv? Varför gör jag ingenting själv? Jag vet inte. Dessa är frågor som kvarstår att söka svar på. Undertiden så bönar jag: Herre, låt ditt rike komma!

Imrogon, då jävlar! Rollspelet jag planerat hela sommaren ska äntligen sättas i verket! Skroger och Vratyas kommer klockan två, och då ska vi ha kul! Det kommer en överraskning i form av en TV-kändis och lite annat smått och gott. Imorgon svävar karaktärerna i dödlig fara, kanske det värsta de varit med om hittills. Om vi hinner så långt som till min maximala detaljplanering så ska jag nog jävla skrämma dem lite också eller i alla fall orsaka lite oro. Dessvärre kan varken Niramir eller Narzek närvara så det kommer bli knivigt för de två veteranerna. Vi får ju hoppas att jag inte har ihjäl dem.

Dessutom, hehe, jag ska på körlektion imorgon. Det är fanimej på tiden att jag tar körkort snart. Jag är alltför slapp :/  Dags att ta tag i min krage och rycka lite i den. ska söka jobb och utbildningar. Men först, imorgon, ska jag ha roligt!

Ost eller kött, det spelar fan ingen roll, nu ska jag käka mitt mumsiga favoritbröd!

Dag ett i verkligheten...

Fortfarande inte frisk från min förkylning/feber. Läkaren ringde idag, och jag är tydligen frisk från min borelia :/ Hon hävdade att det skulle vara något annat som gav mig mina symptom, vilket jag inte vet hur jag ställer mig till. Borelian verkade vara en mycket god förklaring. Men nu då? Ska jag gå igenom ytterligare år efter år sökande efter något jävla spöke igen? Det var så skönt att för en stund veta vad som var fel. Nu kanske det är något annat, och eftersom vi kollat så många olika normala grejer redan så minskar ju chansen att vi hittar något som går att lösa. För varje sjukdom som plockas bort ur listan över möjliga kommer man närmare den hemska inbillningen att det kanske aldrig blir bra? Eller att det kanske är mig det är fel på, mig som person. Att jag, Gud min älskade fader förbjude, gör som så fruktansvärt många föreslår och bara går och inbillar mig alltihop. Hur fan skulle man kunna inbilla sig att man är sjuk, svag och trött i fem år? Och varifrån kommer då dessa vanföreställningar som så kraftigt påverkar mig? Jag måste fan säga att jag anar ankor i mossen här...

Gamla inre debatter börjar komma upp. Är jag svag som flyr eller stark som kämpar? Jag vet inte ens om jag kämpar eller flyr. Folk säger att jag bara inbillar mig. Att jag själv skapat hela min hemskt tråkiga tillvaro? Varför skulle någon göra så mot sig själv? Och hur?

Jag vet inte nu. Jag vet inte alls. Det verkar vara något slags "innevåg" att avskriva problem som psykiska. Att folk utsätter andra för det, att folk inte tas seriöst... Det är ju fan vad som skapar problemen till att börja med. Om det nu är i mitt huvud som all denna sjukdom bor, då är det fan de som inte lyssnat på mig och tagit mig seriöst som planterat det där. Läkare, nonchalanta människor och andra som bara inte förstår bättre, här är en hälsning till er: Ta er i röven!

Min långa tid av successiva och intensiva nöjen har nått sitt slut. I och med den underbart sköna och roliga medeltidsveckans slut har nu mina sommaraktiviteter reducerats till ett vanligt liv igen. Det känns svindlande att se tillbaka och notera att jag när allt kommer omkring inte haft så mycket dötid i sommar. Det har varit fart och fläkt i princip hela tiden. Nu lugnar saker och ting ner sig, och ett löfte om höstens dolda händelser viskar i mitt öra. Vad kommer hända nu? Vad ska det bli av mig? Kommer jag någonsin bli frisk? Kommer något förlag äntligen acceptera och ge ut min bok?

Frågorna är många och går inte att besvara i nuläget. Givetvis kommer jag förr eller senare att tillfriskna från min borelia, men ända sedan jag kom hem från tågluffandet har jag varit tillbaka i en svacka. Det kanske är en smula bättre än det är innan, men det är ännu inte bra. De andra frågorna kan jag faktiskt inte besvara i nuläget. Jag ska försöka hitta ett jobb i höst, för jag kom inte in på vad jag ville på högskolan. Jag tänker skicka in boken till nya förlag och jag ämnar fortsätta skriva på dess uppföljare. Och, mina kära läsare, vilket förhoppningsvis väcker förtjusning i era grånade blodpumpar, jag funderar på att skriva en fortsättning på Sagan om Henning? Hur låter det va? :P

För övrigt så... Ja, fråga på om ni vill veta något, jag kommer inte på mer att skriva just nu. Tänker spela rollspel i veckan om vi lyckas få ihop något, annars är jag väl på väg in i en stillsam period. På gott och ont antar jag. Jag hoppas att ni har det bra där ute utanför ankmossens gränser!