Dag ett i verkligheten...

Fortfarande inte frisk från min förkylning/feber. Läkaren ringde idag, och jag är tydligen frisk från min borelia :/ Hon hävdade att det skulle vara något annat som gav mig mina symptom, vilket jag inte vet hur jag ställer mig till. Borelian verkade vara en mycket god förklaring. Men nu då? Ska jag gå igenom ytterligare år efter år sökande efter något jävla spöke igen? Det var så skönt att för en stund veta vad som var fel. Nu kanske det är något annat, och eftersom vi kollat så många olika normala grejer redan så minskar ju chansen att vi hittar något som går att lösa. För varje sjukdom som plockas bort ur listan över möjliga kommer man närmare den hemska inbillningen att det kanske aldrig blir bra? Eller att det kanske är mig det är fel på, mig som person. Att jag, Gud min älskade fader förbjude, gör som så fruktansvärt många föreslår och bara går och inbillar mig alltihop. Hur fan skulle man kunna inbilla sig att man är sjuk, svag och trött i fem år? Och varifrån kommer då dessa vanföreställningar som så kraftigt påverkar mig? Jag måste fan säga att jag anar ankor i mossen här...

Gamla inre debatter börjar komma upp. Är jag svag som flyr eller stark som kämpar? Jag vet inte ens om jag kämpar eller flyr. Folk säger att jag bara inbillar mig. Att jag själv skapat hela min hemskt tråkiga tillvaro? Varför skulle någon göra så mot sig själv? Och hur?

Jag vet inte nu. Jag vet inte alls. Det verkar vara något slags "innevåg" att avskriva problem som psykiska. Att folk utsätter andra för det, att folk inte tas seriöst... Det är ju fan vad som skapar problemen till att börja med. Om det nu är i mitt huvud som all denna sjukdom bor, då är det fan de som inte lyssnat på mig och tagit mig seriöst som planterat det där. Läkare, nonchalanta människor och andra som bara inte förstår bättre, här är en hälsning till er: Ta er i röven!