Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag bara till någon gång ibland. Deras bett var inte dödliga, men jag visste instinktivt att de skulle göra ont. Trots det ville jag att den fria ormen skulle bita mig (i foten) för jag visste också att om den bits kommer den att föröka sig och jag kommer få fler ormar att ta hand om och älska. Den kröp runt mitt ben och blottade tänderna några gånger som redo för att hugga, men den högg aldrig och jag kände mig ledsen över det.

  En dag gick jag på bio med ormen som enda sällskap, och som vanligt lät jag den kräla iväg. Jag såg dess svarta rygg ringla sig fram över golvet, sedan ser jag inte mer av den på ett tag. Filmen börjar. Plötsligt vet jag att ormen har bitit en annan person i publiken (en man). Jag känner viss glädje, för jag vet att det betyder att den kan komma att föröka sig, men känner samtidigt sorg över att det inte var jag. Jag börjar se mig om efter min orm. Den är långt till höger om mig, på samma stolsrad, när jag får syn på den. Men en annan människa - person A - får också syn på den. A ställer sig upp och stampar på ormen så att den dör. Sedan skriker A "Här har du din jävla orm, idiotjävel!" och sparkar resterna av ormen så att den landar framför mina fötter. Jag känner A's hat strömma mot mig och vet att A funnit stort nöje i det som hände, trots att hen bara visar ilska.

  Det är inte kroppen av en orm som breder ut sig framför mig. Det är en svart-röd pöl av sörjigt blod och ormdelar, som om djuret hade exploderat. Det sista jag vet innan jag vaknar är sorg över den döde ormen och dess grymma bortgång.

  När jag vaknar inser jag att jag ju har två ormar till och sträcker mig efter kylskåpet som i drömmen stod bredvid min säng. Men där fanns inget kylskåp. Bara ett nattduksbord. Ormarna är inte här.