Ännu en sketen saga vars enda syfte är att underhålla. Så pissa på er av skratt nu - här kommer...:

Geten Frans - det ulliga åbäket från Åmål - blängde skeptiskt på TV-rutan. Den var svart. "Jävla samsung-skit!" svor han och spottade ut de söndertuggade sladdarna på golvet. "Jag som ville se färdigt på Farmen."
    Han såg sig omkring. Han hade in i det längsta undvikit sladdarna, men reklamen gjorde honom nervös och på idisslarhumör så efter popcornen hade kuddarna rykt, sedan filten, finporslinet och till sist nallen. Så pass mycket artighet fanns i alla fall i Frans kropp att han inte åt upp ett barns leksaker det första han gjorde.
    Men nu var alltså också TV-sladdarna i ruiner, liksom den sönderbajsade mattan han stod på. Familjen skulle få sig en obehaglig överraskning när de kom tillbaka från Thailand, men det var inte Frasses bekymmer. De jävlarna kunde ju bara försöka DNA-testa hans avföring!
    Ett oväntat ljud hördes utifrån köket. Kunde det vara råttorna som var arga på honom för att han tömt familjens skafferi innan han gick över till möblerna? Låt de jävlarna hungra, tänkte han och fnös.
    I och med att det inte gick att se Farmen längre var han färdig med det här huset och ämnade aldrig återvända. Därför sänkte han hornen och hoppade resolut ut genom fönsterrutan som krasade tillfredsställande innan glassplittret föll omkring honom som höstlöv i en vårvind.
    Han landade med ett graciöst brak i rabatten. Spejade omkring sig med sina vaksamma ögon. Ingen hade sett honom? Bra! Det är så jävla jobbigt att göra sig av med vittnen. För att sedan göra sig av med vittnena som bevittnat konfrontationen med det ursprungliga vittnet. Und so Weiter.
    Utflykterna till människoboningar gav honom alltid ett visst mått av prestationsångest och ständigt hungrig som han var kunde han inte låta bli rosorna och pionerna som stod så frestande alldeles bredvid honom. Medan han intog sitt välförtjänta mellanmål tänkte han på vad hans gamle far alltid brukade säga: "Ät inte imorgon det du kan äta idag." Gubben hade i och för sig ätit upp morsan och slutligen också sina egna ben, men det låg någonting i hans gamla talesätt. Frans var dock inte dummare än att han hade vett att undvika rosornas taggar. "De är alltid så jobbiga att skita ut," hade pappa sagt. Frans valde att ta honom på orden i det fallet.
    Efter mellanmålet började Frans - det ulliga åbäket från Åmål - traska iväg nerför gatan, visslande på Millennium Två och stoltserande i sina Armanibrillor. Det var en fruktansvärt ful dag egentligen, en dag helt utan väder. Grå med ett halvsprucket molntäcke, men ingen dag var fel för ett par så stekiga solbrillor. Han var gatans kung där han strosade mitt i vägen och sökte efter utmanare. Aldrig någonsin hade han mött någon vars horn var vackrare, vars ull var lockigare eller vars ben var starkare.
    Och ingen, någonstans, kunde föra sig som Frans - det Ulliga åbäket från Åmål. En titel han för övrigt avskydde. Han hatade att påminnas om sina hemtrakter som han inte ville kännas vid, han kände sig inte det minsta åbäkig och titeln var alldeles för klämkäck för hans smak. Men B-brudarna smälte som en snöboll i en serie franska hudvårdsprodukter när de hörde honom presenteras, så han fick ta det onda med det goda.
    Han hade ännu inte träffat en honget som motsvarade hans höga krav på gastronomisk läggning, ullfärg och underkastelse. Det var därför han sökt sig söderut. Långt söderut, till där han hört att ullen är vit som snö, där tackorna springer nakna i det varma solljuset och där månggifte är en självklarhet. Frans - det ulliga åbäket från Åmål - hade sökt sig till Skåne och lillfrasse där bak hade förhoppningar om att bli avlönad betäckare. Inte för att han behövde licens för sådana saker, men det är alltid najs att tjäna en hacka samtidigt som man tar sig en tacka. "Ett högst tacksamt yrke," fnissade Frans. Det ulliga åbäket från Åmål.
    En tydligt lukt av Listerine ryckte honom brutalt ur hans tankar. Han såg sig omkring. Längre ner på gatan, i den riktning vinden låg på ifrån, stod den mest vedervärdiga uppenbarelse han skådat. Den var minst dubbelt så stor som Frasse själv, fyra gånger så tung, frustande och ilsken. Ett vildsvin.
    Frans la huvudet på sned för att uppnå maximalt blänkande effekt i sina solbrillor. Han funderade på om han borde säga något men kom fram till att det skulle strida mot hans image. Därför avvaktade han grisens initiativ. Den frustande vanskapelsen var inte nödbedd.
    "Du är inte registrerad, get." Det var rösten som hos en som ville söka gräl. Frans ville inte riskera att brillorna gick sönder eller ullen blev rufsig, därför beredde han sig på att skära ner lite på sin image. Frans hade också den fördelen att han kunde vara väldigt trevlig även mot saker som inte gick att betäcka. Och det fanns ändå inga hetingar här att imponera på, vad han kunde se.
    "Jag är Frans. Känd inom kretsar utan penis som det ulliga åbäket från Åmål. Jag är här angående jobbannonsen."
    "Vilken jobbannons?" grymtade varelsen som tjugo meter längre fram blockerade Frasses framfart. Geten var inte sugen på att minska klyftan.
    "Se på mig!" bräkte han, en smula irriterat. "Skulle jag kunna vara här för något annat jobb än betäckarjobbet? Ryktet om era tackor har spritt sig upp till Åmål och ännu längre." Han blev tyst och tvekade. Det glittrade i vildsvinets ögon. "För det här är väl Tackar-som-fan-boda?"
    "Det är det. Och du kommer bli väl betackad för din generösa gåva. När betäckte du någon senast?"
    Frans rynkade mulen. Perverterade svin var förstås föga sällsynta, men han ville inte behöva utstå en sådan här utfrågning. Fast visst var han lite stolt...
    "Åh, jag hade inte tänkt göra det egentligen, men när hon fick se mig så liksom blev hon bara helt galen! Och när hon fick höra att jag var Frans - det ulliga åbäket från Åmål... Alla de heta nätter jag fått alltså, den mängden kommer du inte upp i ens om du räknar samman samtliga av dina hjärnceller. Den senaste var för två dagar sedan."
    Vildsvinet rörde inte en min. "Och du har bra testiklar alltså?"
    Frans frustade. "De bästa en get kan få!"
    "Gott. Vi uppskattar din generösa gåva."
    En knall hördes. Någonting bitande vasst trängde in genom ullen. Frans föll ner på sina fyra knän, redan drogad av bedövningsmedlet i projektilen. En dimma som mot slutet nästan kändes välkommen omslöt hans sinne när han genom dunkla ögon såg en skåpbil köra fram och ställa sig bredvid honom. En liten man med keps och blå arbetskläder hoppade ut och drog från sitt bälte en stor kniv.
    Det sista som Frans - det ulliga åbäket från Åmål - såg var när han skiftade blicken från knivmannen till skåpbilstexten och läste den stora vita texten mot röd bakgrund. Findus.

/Jon sagoförfattaren