Det är svårt med julglädje när hösten ännu hänger kvar i ben och själ. Tre månaders mörker och trötthet har tärt på mig, speciellt eftersom jag trodde att jag var frisk. Att inse att man inte alls var fri från gamla spöken var inte precis vad jag behövde. Jag slutade ta tabletter i söndags och är nu helt slut kroppsligt och själsligt. Utpumpad. Mina krafter har gått ur mig helt och hållet, ändå kämpar jag för att hålla mig kvar vid en någorlunda god nivå. För var dag som går tappar jag greppet av den godhet jag har byggt upp. Jag orkar inte bry mig om vad andra tänker längre, jag sätter för första gången på länge mig själv i första hand och ingen i andra. När jag tvingas fly in i mig själv, en mörk ruin av historia och gamla smärtsamma minnen, då klarar jag inte av att hålla god min, anstränga mig för att ljuga om vad jag tycker. Att anpassa sig tappar sin mening här ifrån andra sidan. Jag försöker, men om man gör femtio lyckade försök så är det bara det femtioförste försöket, det misslyckade, som uppmärksammas. De säger att de inte känner igen mig, men plötsligt börjar de tro att det goda de sett under den senaste tiden bara varit en illusion. Folk är så fruktansvärt korkade när det gäller sådant! Man kan vara vänner jättelänge, sedan när man råkar göra ett felsteg, ett misstag, ett missförstånd, då blir man plötsligt helt omvärderad och det man byggt upp under lång tid flyger all världens väg. För människor har så mycket lättare att tro ont om folk än gott! För att de vet hur de själva är innerst inne kanske?

Det är svårt att hitta julstämning i höstmörkret. Just nu känns inte den här samling av röda hus som ett hem. Jag längtar hem till min riktiga familj, mitt riktiga hem, det Enda Röda Huset där de bor som förstår. Här finns egentligen gott om förståelse och kärlek, men den har börjat sina. Och den är inte villkorslös. Det kan jag kanske inte begära av folk som jag bara umgåtts med i tre månader, men ett tag nu har jag längtat härifrån. Hem. Ladda upp mina batterier. Min inspiration har tagit en paus och det borde jag också, Tyvärr har det dock inte blivit så.

Jag måste härifrån innan jag blir förstörd. Efter en vecka eller två hemma kommer jag säkerligen längta tillbaka, men nu vill jag hem. Jag är väldigt förtjust i det här stället, men jag har verkligen insett vad det innebär att julen är en familjehögtid. Familjen är det jag behöver nu. Familjen, ny energi, tillåtelsen att gå trött och sliten utan att få sura blickar. Det här kommer troligtvis att släppa ganska snart, jag har precis slutat ta mina tabletter och är riktigt jävla låg nu, stämnings- och humörsmässigt. Tack och lov har jag min underbara kusin till sällskap och även en del andra klasskamrater som är fina människor. Men de kan inte ge mig vad jag behöver nu.

Lokes skiva 11/11 nådde mig verkligen i rättan tid! Loke är Underbar! Han ger mig just den tröst jag behöver nu, budskapet om att det är tungt nu och att tunga perioder aldrig är roliga. Men att de tunga perioderna också går över och att det är okej eller rent av naturligt att må dåligt. Hans skiva är väldigt höstig, men just nu passar den mycket bättre än en vante på huvudet!

Jag har hopp, mina vänner! (Och resten) Jag har hopp, men just nu är det en jävligt jobbig tid. Första gången det är december utan att någon form av julstämning infunnit sig. Julmust och pepparkakor är inte nog för att göra en jul. Men det ska vända nu. Ingen mer antibiotika för mig på ett tag, vilket betyder att mina krafter snart kommer att återvända. I viss mån i alla fall. Tills dess... Jag håller mig inom mig själv, men att stanna på mitt rum, isolerad från folk, gör bara saken värre. Därför hoppas jag att de jag omger mig med har förståelse för att det inte är så lätt att bete sig som en jävla ängel när man mått dåligt så pass länge. De frågar ändå hur jag mår och jag svarar ärligt, så då borde de ändå förstå hur det ligger till.

Jag har hopp! Men ingen energi att lägga på att hoppas.

Vilken underbart vacker, härlig dag! Snön föll i natt och omfamnade marken som en länge svunnen älskare. Min höstdepression som jag gått med i två veckor nu försvann över en natt, när jag vaknade och insåg hur vackert allting blivit. Mycket gott ter sig nu tillvaron, när det vita rena ersatte det trista höstmörkret. Jag tror att jag äntligen håller på att bli bättre igen och ska nog inte ta tabletter särskilt länge till. Dessutom drack jag kaffe i morse, det kan vara en bidragande anledning till min plötsligt sprudlande glädje! Vi får se vad som sker, men nu är jag gladare än på länge. Här kommer ett litet resultat av den hittills halvvägs gångna poesiveckan!

Aldrig trodde jag
Att grått kunde vara så vackert
Aldrig trodde jag
Att nyanser av denna trista färg
Kunde vara bland det vackraste
Det häftigaste och mest dramatiska
Vackrare än blomsteräng
Strängt men ändå milt
Liksom en kvinna
Förbjudande, dramatiskt och vackert
Det finns något visst i denna färg
Hård och grå som blottat stål
Farlig som svärdet i krigarens hand
Kall som blodet hos en mördare
Det fyller oss med märklig glädje
Fjärran på himlen skiner ljus
Marken lyser vit och ren
Vad vore detta smutsiga, dramatiska grå
Utan den vita renhet som fallit där ur?
Grått är dramatik och kraft
En hälsning från herr Yxskaft
Den lockar med intensitet som ett stormigt hav
Uppmuntrar radikal förändring
Den vidrör strängar i oss
Och påminner om kraften vi besitter
En kraft som bor i alla
Naturens kraft och energi
I form av gråa moln och snö
Uppmuntrar oss att leva eller dö

Jag vet ju vilket jag väljer! :) Glad december på er allihopa, här är det sannerligen glatt!

Nästa vecka är det poesivecka då vi ska lära oss om versmått och förutsättningar för poetiskt skrivande. Men de senaste två nätterna har jag inte kunnat sova, så jag tjuvstartade med poesiskrivandet. Här är den första av mina hittills två dikter. Föga upplyftande nu när det bär mot jul kanske, men eftersom jag just nu är inne i en borreliansk depressionsattack så kan det passa ganska bra. Den är ändå hyfsat söt.

Du går där mellan tomma stenväggar
Så vit och ren som ungdomen själv
Inga facklor lyser upp din bäg
Endast månen skiner in
Genom glest placerade fönster
Det tycks lysa om dina steg
Det är som ett skimmer av kraft
Som om naturen är inställd på
Att aldrig låta dig gå osedd
Och du är värd att beskådas
Sköna mö! Varje afton
Jag inväntar dina steg
Ljudet av varma, nakna fötter
Över iskallt stengolv
Hur står du ut?
Din skönhet må stråla som solen
Men inte bor väl själva Gulögat
I ditt väsen?
Du går förbi mig utan att se
Och jag vet att du blundar
Så till ros och behagfull
Kan endast den vara
Som har förmågan att se
Men väljer att blunda
Dina steg är som vackra drömmar
Och lika förtrollad som varje natt
På behörigt avstånd jag faller in
Våra nattliga promenader genom slottet
Där väl endast jag är hågsen om vår tvåsamhet
De ger mig ett sådant välbehag
Du verkar så rofylld i din gång och din hållning
Ändå förstår jag
Efter alla timmar iakttagna av månen
Att ditt sinne är ej så lätt
Som ditt skira, vita nattlinne
Du tyngs av ting som väl endast stjärnorna vet
Och som själva månen skulle flämta av att bära
Våra steg ekar i otakt
Dina är lätta, lugna och nästan ljudlösa
Mina är klumpiga och tunga
Du tycks flyta fram i månljuset
Jag går ständigt och trampar i skuggan
Med din vackra varelse som allén ledstjärna
Du tycks omedveten eller obesvärad
Av din objudne förföljare
Du går ut på den bevuxna månskensterrassen
Inatt liksom alla dessa nätter
Och blickar mot sydost
Är det därifrån du kommer?
Längtar du tillbaka?
Dessa frågor malde mig även när solen sken
Hur kan någon som sörjer vara så ren?
Den vackraste gåtan på jorden
Det fagraste enigma
Är den som går genom kalla slott om natten
Barfota och i månskenet sökande
Efter svar på frågor där svar ej står att finna
Du har stannat och så har jag
Vi tittar åt samma riktning men ser
Helt olika ting
För din blick som jag ej kan se
Badas staden i månsken
Men uppspärrade i chock mina ögon ser blott ett
Framför mina varma tofflor på stengolvet
Sitter den mest hiskeliga best som denna värld skådat
Men vid sidan av dig liknar allting ett hårigt vilddjur
Och denna best hade inte ett enda hårstrå
Framför mig på golvet satt
Ett amfibiedjur
Så avskyvärt grått och fult
Denna padda från Håles Hål
Glodde på mig med en blick
Som kunde bränna vettet ur mången klok mans sinne
Stirrade var allt den gjorde
Och i dess ögon jag kunde skönja
Helvetets brinnande lågor
Fastnaglad av fasa
Jag kunde ej vända bort min blick
Utan tvangs att skåda rakt ner
I det som varje människa fruktade
I dess ögon jag såg förfall
Jag såg tiden rinna mig ur händerna
Jag såg en kant och hörde ett dån som av
Ett jättelikt vattenfall
I tanken jag började springa
Men mina ben rörde sig inte
Jag bara förnam hur jag närmare mot kanten gled
där jag visste att allting skulle nå sitt slut
Jag försökte skrika
Men tungan låg livlös i min mun
Strupen var hopsnörd
Läpparna förseglade
Mina händer vägrade lyda tankens order
Paddans ögon drog mig närmare kanten
Tills jag kände hur det sögs tag i mig
Jag föll
Jag såg kanten försvinna ovanför
Såg stjärnorna stirra så oberörda på mig
Såg månen le tunt och sorgset
I månen jag skådade Ditt ansikte
Du fagraste Enigma
Jag tänkte i fallet
Blev du min undergång?
Hur?
Men finns det något bättre sätt
Att sluta sina dagar
Än för en vacker kvinnas hand?
Jag slöt mina ögon
För att spara den vackra bilden
På min hornhinna
Och väntade på att fallet skulle ta slut
Jag vaknade igen
När solen sken in på min kropp
Men
Jag faller fortfarande.

***

Jag har inte haft tid, ork eller inspiration att lägga på min blogg sedan min borreliskur påbörjades i början av förra månaden. Än så länge syns ingen ändring på detta faktum då jag tar kuren fortfarande, men förhoppningsvis skall det snart vända. Jag har varit helt inne i mitt projektskrivande och kommit ganska långt nu. Det är väldigt långt kvar, det är sant, men en bra bit har jag kommit. Denna veckan är det projektvecka, men jag känner att jag måste låta mitt huvud vila från det jag gör ifall sagan skall mogna ordentligt. Just nu är jag bara överväldigad av hur stort det här kommer bli.

Håll i er i höstvindarna och håll ut tills den vackra snön kommer. Det blir ljusare snart!