Nästa vecka är det poesivecka då vi ska lära oss om versmått och förutsättningar för poetiskt skrivande. Men de senaste två nätterna har jag inte kunnat sova, så jag tjuvstartade med poesiskrivandet. Här är den första av mina hittills två dikter. Föga upplyftande nu när det bär mot jul kanske, men eftersom jag just nu är inne i en borreliansk depressionsattack så kan det passa ganska bra. Den är ändå hyfsat söt.

Du går där mellan tomma stenväggar
Så vit och ren som ungdomen själv
Inga facklor lyser upp din bäg
Endast månen skiner in
Genom glest placerade fönster
Det tycks lysa om dina steg
Det är som ett skimmer av kraft
Som om naturen är inställd på
Att aldrig låta dig gå osedd
Och du är värd att beskådas
Sköna mö! Varje afton
Jag inväntar dina steg
Ljudet av varma, nakna fötter
Över iskallt stengolv
Hur står du ut?
Din skönhet må stråla som solen
Men inte bor väl själva Gulögat
I ditt väsen?
Du går förbi mig utan att se
Och jag vet att du blundar
Så till ros och behagfull
Kan endast den vara
Som har förmågan att se
Men väljer att blunda
Dina steg är som vackra drömmar
Och lika förtrollad som varje natt
På behörigt avstånd jag faller in
Våra nattliga promenader genom slottet
Där väl endast jag är hågsen om vår tvåsamhet
De ger mig ett sådant välbehag
Du verkar så rofylld i din gång och din hållning
Ändå förstår jag
Efter alla timmar iakttagna av månen
Att ditt sinne är ej så lätt
Som ditt skira, vita nattlinne
Du tyngs av ting som väl endast stjärnorna vet
Och som själva månen skulle flämta av att bära
Våra steg ekar i otakt
Dina är lätta, lugna och nästan ljudlösa
Mina är klumpiga och tunga
Du tycks flyta fram i månljuset
Jag går ständigt och trampar i skuggan
Med din vackra varelse som allén ledstjärna
Du tycks omedveten eller obesvärad
Av din objudne förföljare
Du går ut på den bevuxna månskensterrassen
Inatt liksom alla dessa nätter
Och blickar mot sydost
Är det därifrån du kommer?
Längtar du tillbaka?
Dessa frågor malde mig även när solen sken
Hur kan någon som sörjer vara så ren?
Den vackraste gåtan på jorden
Det fagraste enigma
Är den som går genom kalla slott om natten
Barfota och i månskenet sökande
Efter svar på frågor där svar ej står att finna
Du har stannat och så har jag
Vi tittar åt samma riktning men ser
Helt olika ting
För din blick som jag ej kan se
Badas staden i månsken
Men uppspärrade i chock mina ögon ser blott ett
Framför mina varma tofflor på stengolvet
Sitter den mest hiskeliga best som denna värld skådat
Men vid sidan av dig liknar allting ett hårigt vilddjur
Och denna best hade inte ett enda hårstrå
Framför mig på golvet satt
Ett amfibiedjur
Så avskyvärt grått och fult
Denna padda från Håles Hål
Glodde på mig med en blick
Som kunde bränna vettet ur mången klok mans sinne
Stirrade var allt den gjorde
Och i dess ögon jag kunde skönja
Helvetets brinnande lågor
Fastnaglad av fasa
Jag kunde ej vända bort min blick
Utan tvangs att skåda rakt ner
I det som varje människa fruktade
I dess ögon jag såg förfall
Jag såg tiden rinna mig ur händerna
Jag såg en kant och hörde ett dån som av
Ett jättelikt vattenfall
I tanken jag började springa
Men mina ben rörde sig inte
Jag bara förnam hur jag närmare mot kanten gled
där jag visste att allting skulle nå sitt slut
Jag försökte skrika
Men tungan låg livlös i min mun
Strupen var hopsnörd
Läpparna förseglade
Mina händer vägrade lyda tankens order
Paddans ögon drog mig närmare kanten
Tills jag kände hur det sögs tag i mig
Jag föll
Jag såg kanten försvinna ovanför
Såg stjärnorna stirra så oberörda på mig
Såg månen le tunt och sorgset
I månen jag skådade Ditt ansikte
Du fagraste Enigma
Jag tänkte i fallet
Blev du min undergång?
Hur?
Men finns det något bättre sätt
Att sluta sina dagar
Än för en vacker kvinnas hand?
Jag slöt mina ögon
För att spara den vackra bilden
På min hornhinna
Och väntade på att fallet skulle ta slut
Jag vaknade igen
När solen sken in på min kropp
Men
Jag faller fortfarande.

***

Jag har inte haft tid, ork eller inspiration att lägga på min blogg sedan min borreliskur påbörjades i början av förra månaden. Än så länge syns ingen ändring på detta faktum då jag tar kuren fortfarande, men förhoppningsvis skall det snart vända. Jag har varit helt inne i mitt projektskrivande och kommit ganska långt nu. Det är väldigt långt kvar, det är sant, men en bra bit har jag kommit. Denna veckan är det projektvecka, men jag känner att jag måste låta mitt huvud vila från det jag gör ifall sagan skall mogna ordentligt. Just nu är jag bara överväldigad av hur stort det här kommer bli.

Håll i er i höstvindarna och håll ut tills den vackra snön kommer. Det blir ljusare snart!